Jag tar tillbaka mitt liv.

Profile picture for user Dee

En del av mig hoppas så innerligt att han ska komma tillbaka, att han kommit på att han inte alls var kär i den där andra bruden, utan att han vill vara med mig.
En annan del av mig undrar vad det är för fel på denna man, som först gör närmanden som inte riktigt är helt vänskapliga liksom ena stunden för att i den andra skicka ett meddelande där han berättar att han träffat en annan och att vi inte kan fortsätta träffas.
En procent av mig undrar också om denna person ens existerar eller om det är ett sätt för honom att spela spelet liksom. Konspirations-Dee manar på den tanken.

Jag hade just börjat tänka rätt lättsamt på att jag skulle gå vidare, hans meddelande han skickade för dryga veckan sedan där han berättade att han träffat en ny som han skulle satsa på, och indirekt dumpade mig eftersom han skrev att vi inte kunde fortsätta ses mer, gjorde mig först helt kränkt, sen helt ledsen och till sist förbannad, men det la sig ändå rätt fort (en bieffet av att inte dricka är att jag inte är lika bra på att älta, vilket är grymt skönt!) och jag bestämde mig helt enkelt för att stolt gå vidare.
Tills han hör av sig igen.

"Vi måste prata"
"Prata om vaddå?!"
Jag undrar vad vi skulle prata om liksom. Hans kärlek till henne? Hur fantastisk hon är? Att hon inte är nykter alkoholist som jag?
"Jag behöver få träffa dig. När kan du?"
"Hm.. låt mig se, 2025, tisdagen den 74:de i sjätte borde jag ha en lucka!"
Han fortsätter helt påstridigt. Jag har inget att säga karln. För jag orkar liksom inte.
Tillslut, så säger jag att jag kanske orkar ses senare i veckan, men att jag är jävligt ledsen över hur han behandlat mig. Han svarar då tillbaka att jag ska höra av mig om jag vill ses och låta honom prata om vad nu han än behöver prata om.

Nu måste jag på något sätt landa i att det kan bli så att jag blir ännu mer nedtryckt i skorna än vad jag redan är, om vi ses. Jag vet helt enkelt varken ut eller in, annat än att jag inte vill höra ett enda jävla ord om hans andra tjej.

Profile picture for user Andrahalvlek

Sätt på dig superwomandräkten och gå dit. Lagom kaxig och kyligt distanserad. Om du inte gör det kommer du att undra ihjäl dig.

Bästa scenariot är att han har ångrat sig och du svarar ”kul för dig, men jag har gått vidare, byebye.”

Kram ?

PS. Du vill inte ha en man som så lättvindigt kastar sig från famn till famn och sårar kvinnohjärtan på vägen. Eller hur?

Profile picture for user Berra

Jag håller md andra halvlek, låt dig inte dras ner i någon självömkan.
Du är inget second hand val, utan premier-Dee, låt han svettas i sina val och kval.

Att först välja bort dig inför någon annan, och sedan komma tillbaka, vad ger det för signaler?
Han verkar ha svårt att ta tag i sina beslut, vilja både ha kakan, OCH russinen kvar.

Du är en allt för fin tjej för att behöva svälja din stolthet och krypa inför honom.
Stå upp för dig själv, och låt han krypa, nu är det du som sätter spelreglerna.
Vill du vara min vän/pojkvän så är det här som gäller....!

Håll huvudet högt och låt honom inte trampa på dina känslor ännu en gång, ja tills de är äkta vill säga.

Önskar dig allt gott, och ta hand om dig, det är du väl värd.

Berra

Profile picture for user Jasmine

... och wow!!! Vilken resa och vad vackert/klokt/insiktsfullt/varmt du skriver! Jag har några ord jag vill ge dig... men börjar med kärleken. Vill bara säga att jag blev utsatt för något lite liknande i början av sommaren. Mannen jag dejtat i ett år ville plötsligt komma förbi en vardagkväll (vi ses mest helger). När han kom sa han först att det var för att han ville träffa mig då vi tyvärr inte kunde ses till helgen som planerat. Sen kröp det fram att han inte ville träffa mig mer, men han hade ingen förklaring till varför. Trots det här beskedet blev det närmanden som jag till slut avvärjde (inte så lätt när man är kär i någon). Under hela våren har han inte sagt ett ord om att något i vår relation är dåligt och han kunde inte heller svara på när han hade fattat det här beslutet.

Jag har varit helt knäckt sedan dess, inte bara för att han lämnade mig utan också för att jag inte förstår varför (han har inte träffat någon annan). Tänker att det är likadant för dig- att situataionen är obegriplig, något som är oerhört stressande. Min terapeut sa att det här inte är helt ovanligt- att män lämnar någon de trots allt gillar för att de är "rädda". Rädda för närhet, för att bli sårbar... de flyr hellre än stannar och kommer nära. Jag tror faktiskt att din intuition om att det inte finns någon annan är rätt... det verkar så konstigt... Verkar mer troligt att han säger det som en ursäkt för att han (likt mannen jag träffade) inte har någon bra förklaring.

Vill med det här mest säga att du inte är ensam om att vilja vara med en man som inte ger samma känslor tillbaka. Jag tänker inte ge några råd- utgår från att du som är klok/stark och dessutom nykter vet vad som är bäst för dig. Lyssna på ditt hjärta.

Kram och kärlek ?

Profile picture for user Dee

Hoppas du tyckte om läsningen :) Tack för dina ord, det värmer.

Vad sjukt att du kan relatera med en liknande historia - tack för att du delade vad din terapeut berättade till dig!
Jag försöker inte fundera så mycket på det här, pga av att jag inte mår bra av situationen.
Jag håller tyglarna nu, och har bestämt mig för att åtminstone höra på vad han har att säga.

Mod och styrka,
Dee

Profile picture for user Jasmine

Du skriver målande med ett otroligt bra flyt...och ämnet är intressant förstås! Hoppas det går bra med träffen (antar att det inte är på telefon han vill prata...)! Det här kanske jag inte borde outa.... men.... om han som lämnade mig hörde av sig och ville att vi skulle börja ses igen så skulle jag falla direkt. Pladask! Och vara jättelycklig :):)

Mod och styrka-exakt så!

Profile picture for user AmandaL

Jag har också varit tillsammans med någon som jag älskade otroligt djupt men som inte älskade mig lika djupt tillbaka. Vi gjorde slut. Han ångrade sig och kom tillbaka. Vi provade igen. Men gjorde sedan till slut en gång till när han åter igen fick mig att känna att jag inte riktigt duger. Att jag inte helt är så bra och att jag var ledsen över att han inte älskade mig som jag älskade honom, vår relation tärde på mig och gjorde mig så ensam och ledsen fast vi hade en relation, nu har vi varit från varandra för tredje gången i ett halvår utan kontakt och jag börjar faktiskt må riktigt bra. Att vara nykter hjälper. Jag börjar älska mig själv och värdesätter den jag är. Om en man inte älskar mig. Inte ska jag då vänta eller höra på alla hans påhitt, finnas för honom när det passar honom. Nej nu finns jag för mig själv och det känns väldigt skönt. Vi ska bara lära oss hur bra vi är. Vi kvinnor har en tendens att glömma det! Vi ska sträcka på oss, med systrar. Vi är starka och vackra, respektera och älska den du är, det gör du allra bäst när du är snäll mot dig själv ???

Profile picture for user Dee

Tänk att vänskap kan nå så djupt, det är så himla fint det vi har.
Det är stundom trevande, försiktigt och mjukt, för att nå djupare. Än lite djupare.
Två helt vitt skilda generationer har mötts, två själar som kanske någon gång i ett annat liv kan få varandra.
För visst är det märkligt, det är som att vi kan förlora oss i samtalet, samvaron, i timtal.
Vi brukar skämtsamt säga att jag ålat mig in genom din igenmurade hundlucka du har på ytterdörren, att du på ålderns höst inte hade tänkt släppa in någon mer i ditt liv, men att jag slank in, vilket både du och jag är tacksamma för.
Det finns något så innerligt varmt och lyhört i våra samtal.

Eftertänksamt pillade du lite på tekoppen innan du frågade, precis som att det var en stund av ansats innan själva frågan skulle formuleras:
- Säg mig, varför kom du hit, till mig, idag?
Jag låter svaret dröja lite och biter av en liten bit av kanelbullen och ger till hunden som sitter mitt emellan oss på altan. Ser ut över vidderna där fåren betar, och svarar dig:
- För att jag ville komma. För att du har pratat så varmt om det här stället och för att du frågade, och sa att jag säkert skulle må bra av lite lantluft.
- Det förstås.
Vi ser båda ut över ängarna och jag fortsätter:
- Jag ska inte sticka under stolen med att det vi har, det jag känner för dig, är vackert men också kanske helt obrukbart. Låt det vara så. Låt mig stilla mig i nuet hos dig.
Vinden tar tag i vetet ute på fältet och det vajar fram och tillbaka.
- Ibland undrar jag om jag inte hade friat till dig om 45 år inte varit i vägen. Visst känner du likadant?
Han nickar och ler.

Profile picture for user FinaLisa

Känner igen relationen och mötet som du beskriver så fint.
Tror också på att själar möts och finner varandra oavsett ålder.
Har egen erfarenhet och det var både ljuvt och smärtsamt på samma gång.
Kram ?

Profile picture for user Dee

Visst är det! Precis, ljuvligt och smärtsamt på samma gång!
Vi finner varandra på ett sånt djupt plan - det är så magiskt!

Jag är så tacksam att jag fått ett öppet sinne att se förbi normer och värderingar, vi talar ganska mycket om
det på mitt jobb, de allra flesta verkar vara blinda.

Kram till dig ❤️

Profile picture for user Dee

Ett knapptryck och han är borta. Raderad.
I över två års tid har jag hållit honom så nära mitt hjärta, som den sköraste skatt, jag betalade ett högt pris jag inte hade någonting för. Jag har väntat. Jag har väntat och avböjt andra, längtat och drömt.

Det är märkligt det där när man tror sig känna en person. Jag trodde vi kunde dela allt och att jag kände honom. Jag har delat en hel del hemligheter med honom, ett förtroende jag givit som nu känns sviket på något så konstigt sätt.
På något sätt har det hela tiden varit en märklig kamp, kantad av förhoppningar och av besvikelse.
Nu är den kampen slut, jag reglade dörren och gick. Gick utan att vända mig om, för nu har jag fanimej fått nog av den där märkliga relationen.

Jag kan nästan känna mig lite förnärmad över att jag misstagit mig så mycket om en person, kanske jag får skylla på att jag blev blind av känslor, kanske en bättre och mer rätt ursäkt är att hans demoner förhäxade mig, skulle jag nog med facit i handen kunna skriva under på.
Det är nog det som känns så här efteråt, inte att jag mist en relation jag kämpat så hårt och länge att försöka få ihop där hintar och handlingar så motsägelsefullt talat för att han skulle ha hyst en hel del känslor för mig, utan att han verkar ha ljugit ihop en annan person än den jag trodde att han var.
Det kan nästan få mig att tycka att han är otäck och obehaglig.
Jag hade kunnat klara mig utan hans förklaring han så gärna ville ge mig när vi skulle ses.

Jag lämnade platsen, likt en katt som satt svansen rätt upp i vädret, gick, bara gick, svalde illamåendet jag fick medans jag förskräckt lyssnade till orden som sköt ur hans mun, jag mådde illa över det han sa, det jag hörde, att jag hade misstagit mig, över hur fel jag haft och att jag kunnat vara med en sån som han, tog sedan upp min telefon och raderade ut honom.

Profile picture for user FinaLisa

En suck av lättnad kände jag när jag läste ditt inlägg.
Vad skönt att du kan gå vidare nu med svansen i vädret.??
Kram ?

Profile picture for user Jasmine

Det skickar jag till dig. Det är så smärtsamt att gå och hoppas och tro att man ska få något tillbaka av den man man gett sitt ?. Jag väntade tre år på en man som inte kände för mig som jag kände för honom, så jag kan ärligt säga att jag vet hur det känns. Och det känns för jävligt! Man får vissa delar (för att man ska vara kvar?), men aldrig det man vill ha... deras kärlek.

Så starkt att du raderade honom... det har inte jag lyckats med ännu... och nu har det gått mer än fem år sedan han stegade in i mitt liv.

Men, som tröst kan jag säga att förtrollningen bryts en dag, för mig hände det när jag träffade en annan man som jag faktiskt blev kär i (trodde aldrig mer det skulle hända). Så, det kommer en dag när man kan ge sin kärlek till någon annan... hoppas den dagen kommer snabbare för dig än för mig ?

Kramar och styrka till dig!!!

Profile picture for user Kennie

Har läst hela din tråd och känner stor värme och respekt för dig. Fastän det måste vara en stor sorg att släppa mannen du hoppats på och kämpat med så länge, kanske det ändå är så att han var den sista bojan från ditt gamla liv och nu har den lossats, Det du gör från och med nu kommer bygga på val du gjort nykter. Jag önskar dig ljus och hopp!

Profile picture for user Dee

Tack för ditt inlägg!
Så stora och kloka ord - du klär mig med dessa ord i en ny sorts mantel som jag inte sett förut, tack för att du satte saker och ting i ett nytt perspektiv som jag inte haft möjlighet att riktigt se själv.

Detta va dagens pepp ??
Ta hand om dig,
Dee

Profile picture for user Kennie

Det gör mig väldigt glad att höra att mina ord gav dig något! Jag har lärt mig mycket av din tråd, den ger mig mod att tro på mina egna beslut, att de är möjliga. Ta hand om dig du med..

Profile picture for user Dee

Livet är till för att levas, i full färgskala, i ett sällskap som får dig att blomma.
Att lyssna på vad andra tycker och tänker, eller hur normer och regler, värderingar och vad som är lämpligt eller ej, är som att stå längst fram i fören när båten gör 35 knop och kissa i motvinden - helt osmart med andra ord.

Du gör mig glad och det är det viktigaste!
Tack,
Din D

Profile picture for user Dee

För en tid sedan bytte jag jobb. Jag lämnade ett drömjobb pga att jag blev utsatt för sexuella trakasserier och mobbning av en av mina kollegor, ingen i min arbetsgrupp som bara bestod av en handfull medarbetare, gav mig stöd eller stod upp för mig, så jag valde att lämna.
Blockerade personen i telefonen och på sociala medier (trodde jag, men hade missat ett forum) och mottar ett meddelande där personen skrev att denne skulle byta jobb, efter månader av tystnad.
Jag funderade ett slag på vad själva anledningen var till att personen skrev och berättade detta till mig, va det en försoningsgåva liksom, typ förlåt för att jag va så jävlig, du kan söka min tjänst, eller va det ett försök att få kontakt igen eller en fälla, av vilket slag det skulle varit en fälla vet jag å andra sidan inte.
Jag valde till sist att höra av mig till stället - tänk om jag kan få mitt drömjobb tillbaka, och få en bra tillvaro denna gång med schyssta kollegor?
Jag ringde i alla fall och visade mitt intresse, varpå jag snabbt inser att jag kanske skitit i det blå skåpet då chefen säger ”va, det har jag ingen information om! Vart har du hört detta någonstans ifrån?”
Jag svarade att jag hört det från en av de anställda och tackade för mig och ursäktade att jag stört hen.

Så typiskt.
Först kände jag mig totalt bortgjord, men sen tänkte jag, eller rättare sagt, den lilla djävul som sitter på min axel viskade i mitt öra att det kanske va lite paybacktime att personen får förklara sig och att det kommer att anses som en illojal handling att inte skriva papper först.

Profile picture for user Dee

Sluter mina ögon. Jag har lagt mig på sängen. Klockan är 17:15. Och jag har en orolig och rastlös känsla i kroppen.
- Hej Sug. Det var länge sen. Jag hade glömt bort dig, det var så länge sen att jag nu fräser och spottar som en vampyr i morgonens första solstrålar. Men... välkommen hem till mig!

Djupt andetag. Andas ut. Ett till djupt in. Ut. Ytterligare ett. Håller andan. Räknar ner från tre, två, ett. Andas ut.

- Jag behöver förstå varför du är här, idag är det överjävligt, om jag inte hittar orsaken till varför du är här, kan jag inte heller acceptera dig, för att bli av med dig.

Jag andas in igen. Och ut.

- Jag vägrar vara rädd för dig. Jag vill acceptera och gå med dig en stund, men tills dess jag hittat orsak åsamkar du mig bara ett gnagande obehag och ångest.

Jag fortsätter blunda. Går djupt in i mitt medvetande. Felsöker. Och plötsligt har jag hittat felet. Det som egentligen inte alls är det fel, utan tillhör livet. Känslan som jag inte hanterat ännu, nykter.

För en tid sen så tog en djup och innerlig, ärlig och vacker relation fart, detta till trots att det skiljer oss många många år emellan. Jag har funnit en själsfrende och troligtvis den personen som varit ämnad för mig, bara det att han råkat födas helt osynk med mig.
Jag vågar knappt tala om den relationen med någon annan än med honom, och han bekräftar mig med att känna det samma tillbaka.
Det är så jävla konstigt alltihopa, fast kanske ändå inte, det känns så konstigt att kunna vara såhär lycklig, i stunden. Just nu. Hela tiden.

Känslan jag försöker hantera kallas väl lycka, välbefinnande och förälskelse, som jag egentligen skulle vilja fly undan med att dricka alkohol, eller förstärka, det är en mix av anledningar till att jag känner som jag gör idag, för att jag är rädd för att känna såhär, för att jag undrar om det är totalt fel, för att jag undrar vad det är som är fel på mig, varför jag inte kan träffa någon jag har chansen att bygga nått på riktigt med och för att det är totalt jävla vackert att få leva, att få vara en sol som klivit direkt in i hans liv och för att han fyller mitt med skratt, djupa samtal, och en mening och att ensamhet känns totalt jävla meningslöst helt plötsligt.

Under tiden jag skrivit det här har jag vunnit över suget.
Varför leva livet okomplicerat?
Jag är en enda stor komplikation liksom.

/Dee

Profile picture for user Dee

Kanske dom talar om mig som hon som är så jävla stark.
Driven. Snabb.
Den där bruden som är kul att ha att göra med.
Kanske dom talar om mig som hon som jämt var full.
Ångestfylld. Trött.
Den där bruden som var en jävla alkis och som inte kunde skärpa till sig.

Oavsett vad dom än säger om mig, så måste jag kunna få vila och beundra mig i mitt mod. I min styrka.
Men säg mig, varför känns det inte alltid så vissa stunder?
Det är som en skugga som följer mig, i vissa situationer, som jag bara inte blir av med.
I dessa situationer blir jag istället högpresterande som för att motbevisa att det som kanske viskas bakom ryggen på mig känns främmande. Det är inte längre än del av mig.

Oavsett vad dom än säger om mig, säger det kanske ibland mer om dom själva.
Varför pratade dom inte med mig om dom nu såg mitt missbruk?
Varför hjälpte dom mig inte?
Om jag blickar tillbaka så vill jag inte ha något ogjort, jag hade inte klarat av att ta ett erbjudande om hjälp för att tillfriskna eftersom min skam inför den här sjukdomen var, och är, för stor. Jag var tvungen att göra det på mitt sätt. I det tysta. Jag är så oerhört tacksam för att det vart så, och jag är så tacksam för den platsen jag är på idag, och för de få personer som har bidragit till mitt tillfrisknande, professionellt virtuellt, och de som fysiskt har bidragit med glada hejarop och stöd. (Tack!)

Det är så typiskt denna sjukdom som kallas alkoholism, att vi blir så självcentrerade och rent av egoistiska. I mitt fall finns den strimman kvar enkom när jag tänker på mitt förflutna.
Jag försöker ta ett par djupa andetag när den tanken kommer och tänka att nog har mina gamla arbetskamrater annat att avhandla än lilla mig på en återträff.
Jag försöker tänka att det säger mer om mig själv och min självkänsla i tillfrisknandet, än om mina gamla kollegor, att jag tänker på det här viset.

Jag borde verkligen släppa tanken, för jag är den som står mig själv allra närmst, och jag vet att även en jävla alkis kan ha en riktig kämparglöd och inre styrka när allt kommer omkring.

/Dee

Profile picture for user Kennie

Hej Dee,
Först vill jag säga att vad härligt att du fått möta den här mannen som du delar så mycket kärlek och tankar med, det låter vackert! Sen får jag känslan av att din förra arbetsplats inte behandlade dig väl och att du egentligen skulle vilja ställa dem till svars, eller misstolkar jag? Är det samma chef så kunde du kanske kontakta hen och be om ett samtal? De brast ju uppenbarligen i hanteringen när din kollega frös ut dig, och kanske kunde du fråga om de inte såg hur du mådde? Det kan ibland lätta enormt mycket att ha fått säga sitt tycker jag. Sen kan du kanske fundera på om det är någon av dem du saknar eller har höga tankar om? Om inte kanske deras tankar om dig egentligen inte är viktiga. Och som du skriver, vad de tänker och väljer att minnas säger mer om dem egentligen..
Frid och ro till dig!

Profile picture for user Dee

Det finns ingen rim och reson, inget vett och etikett, ingen klokskap men heller ingen dårskap, i det som är vi.
Ändå resonerar du värre än min sämsta del av min missbrukshjärna.
Och jag tycker sannerligen inte att jag blivit mindre idiot för att jag är nykter.
Säg mig, när kommer kursen idiotfri på 30 dagar egentligen?

Tid har jag aldrig tagit för givet.
Vilken jävla tid förresten?
- Gör det sen! Vänta med det! Vi har tid på oss!
Jag har sett för mycket. Jag har hållit om för många, som sagt att dom borde ha älskat mera. som borde ha varit där. Dom borde. Borde.. Borde..
Så många tomma löften, som fylls med ångest. Ånger. Saknad. Tomhet.
Nej! Så vill jag inte leva med dig! För vi har inte så mycket tid.

På sistone har jag börjat fundera på om jag kanske inte rent av älskar dig lite lätt sådär. Hela tiden, till vardags.
Jag ser att du känner samma för mig.
Det är gott. Jävligt gott. Det var hemskt obehagligt i början, alla dessa känslor som skulle gås igenom. Jag ville springa iväg. Jag ville kröka ner skallen. Få tyst i huvudet. Usch, vad jobbigt det är att känna saker!
Men en dag så frågade du mig, om jag kände likadant för dig, och helt plötsligt så blev det riktigt härligt att leva. Nykter. Spela ut hela känsloregistret. Släppa på kontrollen. Dra ner gasen i botten.
Det är väl det som kallas leva.
- Äntligen! Utbrast jag för bara någon dag sen. Äntligen är det min tur!

Men säg den lycka som varar för evigt med en rabiat ex-hustru, det är väl typiskt min otur?
- Du är solen i mitt liv! Säger du.
- Jag är kär i dig! Säger jag.
- Jag vet inte om jag klarar av att såra henne, säger du.
- Men... Ni är ju separerade! Hur svårt ska det vara att rent juridiskt bara göra slag i saken?! Utbrister jag.
- Sen du kom in i mitt liv lyser solen, det är så härligt.
"Ja men, välj soljäveln då" har jag lust att skrika i telefonen, men frågar istället med mjuk röst:
- Hur ser du på det då?
- Tja, antingen så har jag en sol som lyser klar och grann, eller så går jag in i min mörka vrå igen, går i samma spår som tidigare och lyssnar på sorglig countrymusik och fortsätter stötta henne i vardagen, för jag är rädd att hon gör något dumt för att hon är så förtvivlad för närvarande.

Eh. Är valet svårt?!

-

Notering:
Hans ex-fru är psykiskt sjuk och han är klockrent "medberoende" i hennes sjukdom.
Jag är helt förtvivlad över situationen.

Profile picture for user Dee

Vilken jävla röra det är i mitt huvud för närvarande.
Jag vill bara hålla för mina öron och skrika TYST! till alla tankarna.
Från att ha gått runt i min egna lilla försiktiga nyktra bubbla, där jag så varsamt bara haft mig själv att tänka på, till att ha träffat en på tok för gammal man som bara vänt upp och ner på hela min tillvaro.
Varför göra det enkelt för?
Mitt i allt det här försöker jag söka mig bort från min arbetsplats, jag har sökt en tjänst som jag gått och suktat efter nästan ett helt år och som jag har rimliga chanser att konkurrera mig till. Flera gånger om dagen märker jag att jag i tanken redan sagt upp mig eftersom jag fått tjänsten i min egna lilla bubbla, för att sen få katastroftankar kring att jag kommer att flippa fullständigt om jag blir kvar på mitt nuvarande jobb.

Det är så jävla rörigt i mitt huvud för att jag känner att jag inte borde känna allt jag gör för honom, men jag gör det. Jag kan inte förneka det. Känslan är överallt.
Här om dagen när vi satt i soffan, jag i hans famn, och glodde på TV fick jag liksom hålla tillbaka den där hisnande känslan av att frysa tiden, och sen att inte säga det jag kände att jag ville säga, att jag tror att jag älskar honom.
Jag känner inte igen mig själv. Det är fruktansvärt.
Det är fruktansvärt att få vara såhär jävla självklar och lycklig, i en sån för en utomstående kanske konstig relation!

Jag spenderar en hel del tid ute på landet nu hos den där karln som kastat mitt liv upp och ner. Jag har fått en kompis, en brun fux, som jag pussar på och gullar med. Jag går i skogen där ute, plockar korgen full med svamp och bär. Här om dagen låg jag 1 meter från en huggorm jag hittade i skogen och fotade den, där den trött försökte ta sig fram mellan rötterna. Jag är orädd eftersom jag kan ormars beteende. Jag är dock livrädd för mitt eget när det kommer till mina känslor.
Jag sitter tyst på verandan och blickar ut över fälten med fåren som betar, och jag har hittat hem.
Så pass mycket hem att när jag ska in till innerstan igen känner jag mig mer och mer malplacerad för varje dag som går.
Jag tror jag är klar med mitt boende här. Jag vill helst förvandlas till en sten som ligger tungt i någon grön mossa djupt inne i en urskog. Som ingen orkar flytta på.

Kris?
Oklart.
Kär?
Absolut.

Ge mig 10 minuter så är jag arbetslös, ihoppackad och gift!
Vad är det som händer egentligen?

Profile picture for user FinaLisa

Du är förälskad och då blir man precis så fullständigt upp och ner och in och ut. Hjärnan slutar fungera normalt och känslorna styr ens tankar.
Försök ta det lugnt och en dag i sänder. Njut i stunden och av kärleken och grubbla inte så mycket. Invänta besked om den nya tjänsten och gå inte händelserna i förväg.
Jag får hjärtklappning bara jag tänker på när jag var så nyförälskad...???
Kram???

Profile picture for user Kennie

Jag tror du är på rätt plats. Det låter vackert, verandan, skogen, djuren, mannen. Kärlek och kris har en del gemensamt, behöver inte vara något dåligt i längden, många kriser leder en framåt.

Profile picture for user Kennie

Är inte helt olika. Och kriser leder en ofta vidare till något bättre. Jag tror du är på rätt väg. Verandan, skogen, djuren, mannen, det låter vackert.

Profile picture for user Berra

Ibland tror jag du tänker för mycket, eller för långt.
Varför inte låta livets impulser få slå in, tidigare har du låtit alkoholens impulser fått styra dig när det har känts jobbigt.
Nu när de är positiva, låt dem få blomma ut, ta en dag i taget!
Inget varar för evigt och livet består av förändringar hela tiden.
Låt magkänslan få styra dig ett tag, och dina förväntningar på livet kanske ändras något när livet tar en annan stig.
Och sist men inte minst, jag avundas ditt sällskap, han kan inte få något bättre, någonsin.

Lycka till!

Berra

Profile picture for user Dee

1. Jag vill leva.
2. Jag vill ge av mig, nykter, i relationerna till min familj och mina vänner och till den jag håller kär.
3. Jag vill fortsätta kunna beundra mig själv för min nyktra resa och personliga utveckling.

Ibland är det allt bra gott att bara få skriva ner tre saker som betyder så mycket i nykterheten och som får mig att trivas.
Gör det du med!

Mod och styrka till dig som ännu inte vågat/orkar/fixat att ta steget, jag önskar jag kunde få bjuda in dig till min värld. Jag har aldrig ångrat mitt beslut!

Dee

Profile picture for user Dee

Ibland känns det som att jag borde ha fötts till något annat än människa.
Ett stort träd, en ek till exempel. I skogen. Med tjocka knotiga rötter, som riktigt slurpar upp vätan på marken av regnets kalla små droppar faller sönder när de landar vid mina rötter.
Jag skulle stå där, orörlig, i oändligheternas oändlighet.
På våren skulle jag få växtvärk av alla knoppar som prydde mina grenar, som senare brister, alla på en gång, för att bilda en prunkande grön krona av lövverk ovanför mitt huvud. Hela sommaren skulle jag stå där i min gröna skrud, och betrakta de djur som drog nytta av min närvaro.
På hösten skulle mina löv långsamt skifta färg, som om jag förläget rodnade över en sanning jag inte ville skulle komma fram, för att sedan långsamt vissna och falla av. Ett efter ett.
Vinterns snö skulle pryda mina grenar och marken nedanför, bädda in mina rötter under ett snöklätt täcke, där jag får vila den långa kalla vintern, i den tysta mörka skogen.
Jag skulle vara den där eken, som står orörlig trots stormens kraft i min trädkrona. Den där som iaktar dig som går förbi. Den som inte förhindrar ditt fall när du snubblar över mina rötter, den som känner din omfamning när du försöker räcka runt min stam, den som känner dina tårar mot barken när du förtvivlat kramar mig när du gått vilse på livets ibland snåriga stigar.

Profile picture for user FinaLisa

Dee, din fina berättelse fick mig att tänka på Granen i HC Andersens underbara sagobok.
En av mina älskade och sönderlästa böcker när jag var liten.
Det känns som jag måste ut och krama ett träd idag!

????

Profile picture for user Dee

Åh, den har jag inte läst!
Jag skulle också behöva krama ett träd idag, det var för länge sen nu!

Profile picture for user Vinäger

...och sorgligt på samma gång. ?Önskar så att du får träffa någon och uppleva kärleken fullt ut. Det är du värd. ?

Kram

Profile picture for user Dee

Jag förstår inte vart jag får endera min kraft eller likgiltighet ifrån.
Som frihetsgudinnan står jag orörlig, utan ansiktsmimik annat än när jag blir riktigt jävla förbannad, då darrar högra sidan av min överläpp medans jag spottar ur mig orden, fortfarande helt kontrollerat och sakligt till mottagaren.
Jag måste vara stark som en oxe. Hård som pansar.

Inom mig brinner det när jag måste höra på allt skit, ta emot allt skit. Det som sägs. De rena personliga påhoppen. Om min personlighet.
Kom med något konstruktivt och konkret istället för fan, har jag lust att skrika.
De verkar tro att jag ska knäckas av det jag får höra om hur min personlighet är.
De känner inte mig, och jag har aldrig visat min personlighet för dom. Den är jag jävligt rädd om.
Jag är pansar. Jag är sten. De kommer aldrig åt mig.
Jag skonar ingen som trampar på mig.
Och jag är jävligt långsint.

Om du varje dag skulle få höra hur du ska ändra din personlighet, hur skulle du må då?
Endera skulle du nog kanske börja gråta, eller så skulle du bli som mig.
Hård som pansar. Tung som en sten.
Antingen skulle du kanske försöka formatera om din personlighet likt en varg i en flock som blir anpassningsbar för att få ta del av bytet, eller så blir du som mig.
Likgiltig.

Vem som helst hade gått ner sig, ja till och med dräpts av orden.
Men jag är inte vem som helst.
I min nykterhet har jag fått en jävla power jag inte riktigt lärt mig ratta in rätt frekvens på än tror jag - det gör inte så mycket, orden som sägs om mig provocerar mig, men de kommer inte åt mig, för de vet inte alls vem jag är, men jag kan nog framstå som en fruktansvärt stark och självständig spelare i vissa grupperingar.
Och jag är definitivt inte den som är konflikträdd.

Profile picture for user FinaLisa

"Låt inte andras beteende förstöra din inre frid"
Tror att det är ett citat av Dalai lama...

Var dig själv Dee, annars finns ju ingen som du..?

Kram ???

Profile picture for user Adde

som haft förmånen att få träffa dig på några forumträffar tycker att du är precis så bra som du ska vara !!

Du förtjänar all respekt du kan få !

Profile picture for user Dee

Nykterheten har tillfört många nya nyanser av mig själv, min karaktär och mitt liv, men också löften till mig själv.
Löften som att aldrig ta det där första glaset och att vara sann mot mig själv.
Det är inte så lätt det där alla gånger, att vara sann mot sig själv.
Att vara sann mot sig själv innebär ju att man är sann mot sina känslor och faktiskt rädd om sig själv gentemot andra.
Jag har, under ganska många år flytt undan och tagit hjälp av alkoholen för att mäkta med. Det har varit alltifrån vänner som det inte fungerat med och som jag slagit en knut på mig själv för att göra nöjda, till killar som betett sig som as och en arbetssituation som egen företagare där arbetsbördan var långt ifrån vad en enstaka liten människa kan hantera. Men jag har gjort det, genom att köra över mig själv gång på gång tills jag sett ner på mig själv så pass mycket att jag verkligen trott på tankarna om att inte ha något eget värde utan enkom varit värdefull för mina prestationers skull.
Det träsket är ett eländigt och jävligt geggigt träsk och ganska svårt att ta sig upp ifrån.
Men jag har tagit mig igenom det, precis som med allting annat, och ur detta kom en stark individ som verkligen lärt sig att ta hand om sig själv och lyssna inåt.
På senare tid har jag hamnat i situationer som inte är uppbyggliga för mig och allt jag vet är att jag inte är på en bra plats just för tillfället.
Ibland undrar jag om det är någon form av prövning jag ska gå igenom och kanske bara ska tugga i mig det som händer på min arbetsplats, eller om det är läge att bli lite sann mot mig själv igen. Sätta ner foten, slå undan bordet och säga upp mig.
Det i sin tur har lett till en malande känsla av ifrågasättande. Det är främst mig själv och min personlighet, mina personliga drag jag ifrågasätter. Jag vet att jag har förmågan att trycka undan den person som är jag, men jag tror inte det är sunt att göra det.

En annan känsla av att inte vara sann mot mig själv är när någon säger sig känna så mycket för mig att jag plötsligt känt mig trängd och förvirrad.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra utav det som är vi. Verkligheten hann i kapp, när tro byttes till tvivel och när jag känner känslor som att vara lite trängd, är det svårt att höra vad min inre röst säger.

Profile picture for user Dee

Jag vaknar. Rummet är mörkt där jag ligger i min säng.
Glipan i mörkläggningsgardinen vittnar om en grå morgon i början av november.
Känslan är nästan omedelbar från det när hjärnan vaknat till ordentligt - det är som att något inte stämmer.
Orolig.
Det är som att jag letar efter en fadd smak i munnen av vitt vin men hittar ingen.
Det är som att någonting är så himla fel.
Jag sträcker mig efter telefonen. Öppnar social media och tänker för en sekund "Vad gjorde jag egentligen igår?", precis som att minnesluckan som en gång var där är så himla självklar.
Jag scrollar. På något sätt så bekräftar jag hela tiden det jag ser för mig själv, just för att jag varit med om att spendera flera år med minnesluckor varje morgon. "Minns det där. Det med. Minns. Jajemen. Ja, det där såg jag igår. Det där skrev jag."
Det är på något sätt som att november för med sig en skräck av att någonstans vakna upp ur ruset, som att all den tid jag gått och varit stark, stolt och trygg bara var lurendrejeri.

Dagen går. Det är strävsamt och slitit och framför allt jävligt omständigt det jag arbetar med, framför allt psykosocialt.
Ett par gånger under arbetspasset är det som att något tungt hoppar upp på min rygg bakifrån och jag måste släpa runt på det. Jag har själv aldrig sett mitt ok, men det ante mig att det är skuggan av mig själv jag bär runt.
Hon påminner mig genom att viska i mitt öra medans hon krampaktigt håller sina armar runt min hals och hänger i hela sin tyngd på min rygg. "Din lilla dekis. Du snackar bara runt om vem du egentligen är. Säg som det är, du är en alkis. Den där handspriten som plötsligt nästan tagit slut - den kommer du få fan för, för ingen litar på en alkis. Dom kommer säga att det va du som drack den"
Jag ruskar på huvudet och kniper ihop ögonen. "Inte nu, inte nu, bort!" tänker jag. Min kollega tittar på mig och frågar hur det är. "Bra!" svarar jag snabbt och vi återgår till sysslorna. Mina ben vill vika sig. Lungorna vill inte riktigt fylla upp sig och jag får yrsel.

Minnena och skammen är så nära, det är som att ytterligare ett år snart har gått och min hjärna liksom vill försöka bearbeta det koma som den legat i under så länge, men min kropp reagerar med ångest och flykt.
Det är som att den där känslan precis innan jag slog i botten är så förknippat med den här årstiden, att jag lever vid sidan av min historia igen.

Profile picture for user Andrahalvlek

Jag minns att det tog nog tio jular innan jag kunde sluta tänka på min pappa just i juletid. Han dog en månad efter jul, och jag nekade honom att delta på julen pga sitt missbruk så han fick sitta ensam hemma hela julhelgen.

På samma sätt tog det nog tio år innan jag kunde fira min yngsta dotters födelsedag utan att bli ledsen och nästan börja gråta. Hon föddes väldigt svårt sjuk. Situationen, dofter, ljud, årstider påminner oss. Vi måste ladda alla situationer om och om igen med nyktra erfarenheter.

Kram ?

Profile picture for user Blenda

Hej Dee, jag har inte läst hela din tråd i detalj, så du har kanske fått frågan förut, men har du funderat på att skriva en bok? Du har en häftig förmåga att skriva poetiskt och käftsmälligt på samma gång.
Du fångar många av livets svåra pusselbitar och formulerar dem så starkt. Det berör.

Profile picture for user Kennie

Visst är det så att vissa årstider bär med sig minnen... Och som Andra halvlek skriver så tar det tid att ändra dem. Det slår mig att många härinne bär med sig ett trauma av att faktiskt ha varit dödligt sjuka av sitt missbruk. Även om inte döden varit så nära förestående så har den legat där som ett hot om man inte lyckas bryta. Det och den kaosartade tillvaron med alkohol sätter sina spår, så inte så konstigt om man har känslor kring det som behöver bearbetas. Det kanske är ett steg man lätt glömmer, man fokuserar på att vara nykter, men behöver nog också bearbeta vad man gått igenom på grund av alkoholen. När man tänker på det så, att ha levt under omständigheter där livet varit hotat och där man styrts av något man inte haft makt att påverka och som orsakat en mycket skada så är det inte så långsökt att tänka att många exalkoholister drabbas av posttraumatisk stress. Och det går att ta sig ur, men man kan behöva hjälp av t ex en psykolog.

Profile picture for user Dee

Idag är det min vecka 100 som fyllde på sparkontot. Jag har lagt undan mellan 800-1000 kr i veckan, dvs mellan 3200-4000 kr i månaden som skulle betalat mitt missbruk tidigare. Detta började jag med från första dagen jag blev nykter.
Vecka 100 låter rätt mäktigt må jag säga och jag räknade lite på hur mycket jag lagt undan dessa 100 veckor.

Närmare 90 000 riksdaler.
Tycker du det ser motiverande och belönande ut?
Gör’t, bara gör’t själv!

Profile picture for user Adde

kunde inte sätta av pengar MEN jag räknade på hur fort min behandlingspeng ink efterbehandlingar hade betalat sig :-)) Efter 1.5 år hade jag gått runt och började "tjäna" pengar :-) Nu är jag pensionär och har tagit ut i stort sett all tjänstepension så jag bara har den allmänna pensionen kvar och jag är såååååå otroligt glad över att jag inte behöver slösa pengar på alkohol !!! Det hade inte fungerat alls !
Bra jobbat Dee !!!

Profile picture for user Dee

Jag kände mig trängd och det är det som lett mig hit idag.
Det var svårt att se, skilja och höra vad som var vad i mitt inre.
Jag hoppades in i det sista att jag inte skulle behöva berätta för dig att jag känt mig trängd av dig, men du gav mig inget annat val.
Min älskade A.
Jag tänkte först att min inre känsla jag bar på var direkt kopplad till min årsdag, att jag fick förnimmelser och påhälsningar av minnesbilder och känslor, pågrund av att den här tiden är så starkt kopplad till min överlevnad och det jag slagits och kämpat emot så länge.
Jag hade hoppats på det. Hoppats så innerligt att det var en fas. Att det skulle gå över. Att det var därför jag behövde öka avståndet till dig. Att det var därför jag kände att du kvävde mig.
Men, jag tror du älskade mig lite för mycket.

Och jag?
Jag har suttit bojad och fjättrad under väldigt många år.
Jag har slagits för min frihet och sett vad den är värd för mig, och därför behöver jag få vara just fri.

Profile picture for user Dee

Det har inte gått många stunder sedan vårt sista samtal utan att jag tänkt på dig.
Det är en frustrerande smärta ömsom en förlamande passivitet.
Jag hoppas att du förstår att jag inte slutat att älska dig.
Jag älskar dig, men inte på det sättet du älskar mig kanske?
Det var aldrig min avsikt att avsluta vår relation när jag sa att vi behövde prata, men när jag ringde dig så hade du redan stängt din dörr och bommat igen hundluckan du sa att jag en gång smet in genom.
Det gör förbannat jävla ont, jag har stått här ute i regnet, ensam och övergiven, och varken vetat ut eller in.
Jag har pendlat mellan att känna att det kanske är bäst att det blir vad det blev, till att känna mig sviken även fast det självklart är jag som svikit dig eftersom det var jag som kände mig trängd, till att känna mig arg. Arg över att det ibland känns som att du så lättvindigt förskjutit mig efter att jag sa att jag kände mig trängd och inte ens vill se mig som din vän längre.
Men, du är ju min själsfrende.
Hur kunde det bli såhär?

Din D

Profile picture for user Kennie

Oavsett vad det leder till så tror jag att det är viktigt att reda ut missförståndet. Om du ska kunna hitta frid i situationen så behöver du veta att eventuella beslut baserats på fakta och inte på oro och rädsla. Skriv ett brev kanske? Styrka till dig!

Profile picture for user Dee

Jag sa att jag skulle respektera hans önskan att klippa av hela vår relation, men imorgon fyller han jämt och jag tänker faktiskt skicka ett sms.
Tack för dina kloka ord.

Kram,
D

Profile picture for user Dee

Jag slåss mellan att hålla min ångest över det gapande svarta tomma hål där du en gång var placerad, till att vilja ropa rakt ut att det hela är ett missförstånd, till att tänka att det kanske är bäst ändå.
Så loopar jag i dessa känslor om och om igen, dag ut och dag in.
Så kommer känslan av att känna att jag svikigt dig. Och känslan av att jag är fri.

Är det såhär det ska kännas när det är på riktigt?
När man är nykter och måste ta hand om sina känslor?

Jag hade inte riktigt förväntat mig det översaltade svaret du skickade mig idag när jag hörde av mig.
Till en början stirrade jag bara på smset och tänkte att det inte kunde stämma.
Är du såhär känslokall?
Jag fattar ju att du inte alls är känslokall med ditt snudd på spydiga svar utan det är din gard i kombination med stolthet och din rädsla som talar åt dig.

Jag lät ditt svar sjunka in under dagen och tog mig upp från mina geggiga känslor. Jag kände instinktivt att jag skulle hem och skriva dig ett svar på ett mejl, men allt eftersom dagen fortlöpt har jag känt att jag kanske ska backa undan. För min egen skull.
Jag måste fundera, ordentligt, på varför jag hamnade i den här situationen från början med att känna mig trängd och kanske ställa mig den svåra frågan - är det värt att kämpa för?

Profile picture for user Kennie

Om jag förstår rätt så berättade du för honom att du kände dig trängd, och då slöt han sig helt och stängde dörren direkt. Kanske är det hans reaktion som gör att du tänker att det kanske är lika bra att det får vara som det är. För hur ska man kunna bygga en relation om man inte får vara ärlig med hur man känner utan att riskera att bli utkastad. Det låter som att han valt att missförstå dig av rädsla att bli avvisad. Såna rädslor har vi alla men om de får styra blir det aldrig någon närhet. Detta verkar vara hans sätt, ett svårt sätt om man vill ha kärlek och ro. Kanske säger dig din instinkt att det inte behöver vara såhär svårt.. Men besvikelsen kan vara tung att bära även om man vet att det är bäst vad som sker.. Ta hand om dig!

Profile picture for user Dee

När jag blickar tillbaka på min resa hitintills, på tisdag firar jag två år som nykter, så har alltid grundstommen i min vilja att få vara nykter varit friheten.
Frihet har drivit mig, helt klart.
Friheten är det finaste jag har i min nykterhet.
Därför kan det också kännas extra svårt de gånger jag inte får känna mig fri.
Hela det senaste halvåret har jag känt mig arg, ledsen och frustrerad, förbannad, över min jobbsituation. Det har inte gått en dag utan att jag kommit hem från min arbetsplats och varit arg, haft ångest, varit ledsen eller gråtit. Arbetslaget jag ingår i är delvis en dysfunktionell grupp, det är ledningen som gör att vi hamnar i kläm. När vi hamnar i kläm yttrar det sig i att gruppen inte funkar.
På det senaste har jag även känt mig trängd i den relationen jag haft med den äldre mannen - något jag tagit tag i och nu håller på en armslängds avstånd. Det enda som egentligen håller kvar den sista lilla biten av mitt hjärta, är skuld. Skuld att jag helt plötsligt tappade bort mina känslor och inte kan hitta dom igen.

Vad innebär egentligen den här friheten jag håller av så mycket?
Den innebär att jag får chans att fortsätta hålla min sjukdom under kontroll.
Den innebär en sån sak som att få ha en ledig dag från jobbet och göra produktiva saker.
Den innebär att jag fått tillbaka min lust att skriva, min förmåga att skriva och min kraft i orden pennan skriver på pappret - som jag saknat den!
Den innebär att få tänka klart.
Den innebär att kunna känna ansvar och sköta mitt arbete.
Att ta hand om mig själv.
Att kunna resonera. Känna känslor. Tänka. Andas.
Den innebär också att jag är en god vän. En fin dotter. Som älskar. Och tillåter sig själv bli älskad.

Jag vet att jag måste fortsätta ta hand om min frihet. Det är ett löfte jag avlagt till mig själv den 8/12 2018.
Oavsett vilket pris jag än får betala.
Jag står nu inför ett vägskäl och väger.
Ena benet säger åt mig att våga ta klivet ut. Säga upp mig.
Det andra benet säger "hallå, stopp, tänk dig för, osmart mitt i en pågående pandemi"
Mitt hjärta säger åt mig att slåss för friheten.
Min hjärna säger "Gör det symboliskt på årsdagen."

... Mig tämjer du aldrig.
/D

Profile picture for user Kennie

Till dina år och till friheten! Om man klarar det ekonomiska (om man inte hittar nytt jobb direkt) så förespråkar jag att ta sig bort från en dysfunktionell arbetsplats, det måste vara väldigt tärande... I övrigt låter det som att du använder friheten till goda saker! Jag säger som the Who: Got a feeling 21 is gonna be a good year!

Profile picture for user Adde

är så sanslöst mycket värd ! Jag är ju i den lyckliga positionen att jag inte är styrd av nåt arbetsliv men nu börjar jag känna av alla begränsningar i min rörelsefrihet. Jag vill resa, upptäcka, utvecklas men det mesta är stängt :-(

Men det är saker som jag inte kan göra så mycket åt annat än att vara lite busig och ta steget och göra saker som JAG vill !

Stå inte för länge på ett ben !

Profile picture for user Dee

Så sant, att inte vela för länge.
Det är extremt tärande, men samtidigt så vet jag ju att jag skulle må dåligt om jag svävade i ovisshet ekonomiskt.
Jag har en del undanlagt, så jag skulle klara mig en längre period, men dekispengarna är ju tänkt att belöna mig, inte gå till markservice.

Åh om allt vore enkelt ändå. Eller att man kunde få träffa en spåtant som kunde berätta på vilket ben jag ska stå!

Dee

Profile picture for user Dee

Jag har, sedan jag blev nykter, väldigt svårt för den här dagen.
Än svårare i år, detta eftersom min pappa är inne i en period av drickande igen - jag hatar hans perioder och hans prioriteringar som går tvärt emot vad samhället ber om just nu.
Samhället säger "Håll i, håll ut, håll avstånd". Pappa går på den lokala puben och dricker med sina kompisar, sen släpar han hem ett par stycken eftersom puben stänger tidigare, och utsätter min mamma för en stor risk eftersom hon råkar bo under samma tak.
Det kokar i mig.
Det är ruttet att göra som han gjorde igår.
Han har ändå en dotter som står mitt i skiten och sliter varje dag, jag förstår inte riktigt hur han tänker. Men den här sjukdomen tänker åt en, jag om någon borde ju veta det.
Jag känner en sån besvikelse och oro idag att jag haft svårt att ta mig upp ur sängen. Nu sitter jag här hemma och samlar kraft till att inte explodera den stund jag ska träffa min pappa idag.

Kära Tomten,
Jag önskar mig en ny pappa, eller åtminstone en ny hjärna åt min pappa, som skulle innehålla lite mer empati, sympati och nykterhet.
Det är väl inte för mycket begärt?

Profile picture for user aeromagnus

Känner igen mig i detta. Jag har ju varit där själv. Inte supit på lokala puben men supit. Min mamma likaså och min pappas nya som han träffade. Såg precis min mamma i henne. Han var 11 år äldre, smått överviktig. Hon yngre såg bra ut snäll men helgalkis. Varje julafton slutade i fylla. Ja den här alkoholismen är en lömsk sjukdom tyvärr. Hoppas din afton blir ok ändå.

Profile picture for user Adde

stor varm kram utan avstånd vill jag ge dig Dee ♡

Profile picture for user Fenix

@Dee Vet inte hur det nya forumet fungerar, men lägger ändå in en kommentar att jag blev glad bara av att se ditt namna här Dee! Har börjat läsa igen. Allt gott till dig!
Fenix

Profile picture for user Dee

@Fenix jag fattar inget sen uppdateringen 😂 Men det blir nog bra.. bara mitt program och alla svar kommer tillbaka 😰

Jag har inte hängt här så mycket eftersom jag engagerar mig i ett stort projekt på fritiden där jag får skriva mycket osv, mer kan jag inte säga. Jag gnetar på, men är inne i en period där det är rätt motigt. Förmodligen för att projektet jag håller på med pressar mig en massa.
Hur går det för dig?

Dee

Profile picture for user Fenix

Har idag äntligen kommit igång med antabusbehandling, siktet instället på att hålla på ett år så att hjärnan får en rejäl chans att bli av med det kemiska beroendet. Måste helt enkelt få ett stopp om jag inte ska bli sjuk på allvar av mitt missbruk. Känner lite hopp att jag tagit tag i detta nu. Blir väl lite jobbiga dagar nu efter att ha druckit mest varje dag det senaste året.
Kram till dig, Fenix

Profile picture for user Dee

@Fenix Jag blir så imponerad av er som vågar be om hjälp "fysiskt" så att säga, eller IRL. Jag hade aldrig någonsin vågat göra det - mitt enda, första och sista hopp var Alkoholhjälpen.
Jag är grymt imponerad av ditt och de andras mod här inne, som vågar ta en riktig kontakt.
Jag hoppas att det blir bra med antabus, låter som en rimlig plan att köra på ett år, sen fasar du ut det eller?

Jag var jäkligt nära för bara en stund sedan, när jag hade ett storbråk med min pappa en kväll. Jag har nog aldrig blivit så arg på någon förut, jag skrek och skrek och skrek och jag hade tur att jag inte hade något i handen för då hade jag kastat det rätt i ansiktet på honom. Han gick duktigt över gränsen. Som så många gånger förr.
Min pappa är periodare och under covid har han druckit mer än tidigare. Det var en ilska som hade byggts upp inom mig under en tid som kom ut under en kväll. Det kom ut pga att han har blivit en sur jävla gubbe, och han är rätt elak mot min mamma verbalt, oftast i nyktert tillstånd men ibland när han är på gränsen till att tippa över. Så sa han en ganska förnedrande sak om mig till mig, och då exploderade jag.
Jag var så arg, just under själva raseriutbrottet (ja, det var ett riktigt raseriutbrott) så kände jag ingenting annat än en form av utomkroppslig upplevelse, det var så jävla skönt att balla ur. 2 år och 3 månader och äntligen kunde jag kanalisera en likadan känsla som när jag ballade ur onykter - den var faktiskt jämförbar.
Efteråt, hela kvällen, stod en svart stor demon jämte mig och skrek i mitt öra att jag behövde dricka. Lugna ner mig. Livet är inte värt nykter. Drick, försvinn in i dimman. Släpp garden.
Jag sov hos mina föräldrar med barskåpet proppfullt den natten. På morgonen efteråt vaknade jag och tänkte att jag var himla stark som inte gått upp och druckit ur barskåpet, samtligt som jag skämdes över att jag tappat det helt på min pappa.
Jag och min mamma pratade om det dagen efter. Jag sa som det var - att jag höll på att gå upp mitt i natten länsa barskåpet pga att jag vart så jävla arg. Hon bemötte mig med att säga att jag var stark. Otroligt stark som inte gjorde det.
Jag fortsatte, och det här kommer bli mina bevingade ord framöver:
- Jag VET att jag skulle kunnat dricka upp ert barskåp. Det är inte det som är problemet, att jag ville döva min smärta och ilska inombords just där och då. Mitt problem ligger snarare i att jag inte kan sluta. Det handlar inte bara om en fylla för mig, tar jag det där första glaset så kommer en fylla vara 3 månader, varje dag, 24:7. Jag kommer inte klara av att stoppa en gång till på det sättet jag gjorde den gången efter 4 år med 2-3 liter vin varje dag. Det är där jag måste fästa min mindset och fokus i livet.

Kram Fenix.

Profile picture for user Charlie70

@Dee GULP säger jag bara. Å ena sidan fantastiskt att nå de där innersta känslorna som man ju faktiskt behöver nå i bland för att må bra. Men - konsekvenserna som kan komma av det.... Du är oerhörd som tar dig igenom utmaning efter utmaning med bibehållen nykterhet.

Kram!

Profile picture for user Dee

@Charlie70 Jag har det kanske enklare än andra, jag har två val: att försöka leva nykter eller börja dricka och dö. Svart eller vitt.
Det är aldrig tänk om eller så, det är aldrig ”ett glas kan jag ju unna mig” för jag dricker inte på
det sättet när jag dricker.
Det är stora konsekvenser, om man ser till dom är valet kanske inte alltid enkelt men självklart.

Profile picture for user Adde

Första riktiga ilskan i nykterheten var för mig en blandning av skräck och "måbra" !
Jag hade ju blivit upplärd att behärska mina känslor för det kunde tippa över så när jag för första gången blev tvärilsk blev jag rädd men alldeles efter mådde jag så bra när jag insåg att jag handlade för mitt eget bästa och släppte ut frustrationen.
Idag har jag inte det behovet av att bli ilsk utan nu kliver jag mer åt sidan och kollar in läget om du förstår hur jag menar. Lite kan det bero på att jag är mer öppen med mina åsikter och skäms inte för att uttala dem i klartext. Var ju nån som sa för ett tag sen : Ta ingen skit !
Skönt att höra av dig !!