Skuld, skam, sorg- vuxen dotter

10 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
hija
Skuld, skam, sorg- vuxen dotter
hija
Skuld, skam, sorg-vuxen dotter

Jag är vuxen med en far med alkoholproblem. Missbruket har funnits så länge jag kan minnas. Han har även varit våldsam mot min mor och mitt syskon. Mina föräldrar skildes när jag var liten. Jag har haft en knepig relation till min far, vuxit upp med min mamma och syskon och bodde varannan helg hos honom plus del av sommar. När jag blev äldre fanns en period utan kontakt.

Ända sedan jag blev större har jag försökt ”rädda” honom, försökt prata och förmå honom att sluta med alkohol, erbjudit att stötta och följa med om han vill söka hjälp. Han har alltid blivit arg.

Nu har jag egna barn, vill skydda dem och har inte berättat om det tråkiga i min uppväxt och vill inte ta med dem när jag hälsar på. Det är smutsigt i hemmet men han ser det inte. Han börjar bli gammal nu och det händer saker som kan relateras till alkoholen och som gör att han behöver hjälp. Men han vill inte ta emot hjälp från tex hemtjänst och den enda anhörig som ställer upp för honom är jag. Han har syskon i samma stad, några av dem har uttryckt att jag är hans enda hopp. Det känns tungt och orättvist.
Jag har inte kunnat prata med någon vän om detta under min uppväxt, har alltid dolt och kännt skam blandat med sorg och skuld. Varför kunde inte jag få en ”vanlig” pappa? Varför klarar jag inte att hjälpa honom. Har så mycket sorg inom mig. Kan inte prata med min man om detta. Han reagerar med ilska och säger att han inte vill att jag ska ställa upp så mycket, att jag kommer bli utbränd.
Vet inte vad jag vill med detta inlägg men glad att jag hittat hit till detta forum. Ibland är det skönt att veta att man inte är ensam.

Sofia
Välkommen, hija!

Hej och välkommen till Anhörigstödets forum! Din pappa har haft alkoholproblem så länge som du kan minnas och har även varit våldsam mot familjen. Du har försökt hjälpa honom på olika sätt, vilket har resulterat i ilska från hans sida. Nu är han gammal och behöver hjälp och du är den enda anhöriga som ställer upp. Det låter tungt för dig att vara hans enda hopp, när er relation i grunden är knepig. Du har ända sen du var liten hållit för dig själv de alkoholrelaterade problem som ni har upplevt i familjen och även nu bär du mycket inom dig. Skulle du vilja dela med dig mer av vad du har upplevt och hur det är för dig just nu till någon i din närhet? Vem skulle kunna vara ett stöd för dig just nu? Din man reagerar med ilska som kanske egentligen handlar om en omsorg om dig - han är orolig för att du ska ta på dig för mycket. Om du bara utgår från dina egna behov, hur skulle du vilja att kontakten mellan dig och din pappa såg ut?
Lite reflektioner från min sida bara, du väljer om du vill svara.
Kul att du har hittat hit. Du är verkligen inte ensam!
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skrållan
Fy vad jobbigt

Fy vad jobbigt det låter, att du haft en sådan uppväxt. Och att du känt skuld och skam. Jag vet ju att man gärna vill känna så när man har någon nära som dricker. Jag kände och delvis känner så nu för min man. Men jag tycker att vi ska ta bort det nu. Vi gör ju inget för att dom ska dricka. Vi försöker ju bara hjälpa.
Har du själv försökt att söka hjälp? Så att du slipper känna sådan sorg. Du har ju inget gjort för att han ska dricka. Min man blir också arg när jag tar upp att han behöver söka hjälp. Men det är väl så att det är ett försvar, för dom vill ju inte sluta med sin drog.
Ja här inne är vi ju inte ensamma. Så skönt att få stöd här. Fortsätt att skriva av dig. Det gör jag, extra viktigt nu när jag är mitt uppe i att sätta ett ultimatum för min man, sluta med alkohol eller jag lämnar. Det är inte lätt, kärleken till mannen finns där hela tiden. Men jag kan inte leva så mer. Jag vill leva.

hija
Tack för ditt svar Sofia

Tack för ditt svar!
Jag tänkte på din fråga om att utgå från mina behov och hur jag skulle vilja att kontakten mellan mig och min pappa skulle vara. Jag skulle önska att vår kontakt handlade om ömsesidig omtanke. Som det är nu är det jag som bryr mig om honom och försöker ställa upp och hjälpa. Han ringer tex mig mer sällan än jag honom och när han gör det kan han t.ex. ringa mig på jobbet och inleda samtalet med ett antal svordomar och sen ilsket prata på om något som han har problem med. Inte bry sig om att höra om det överhuvudtaget passar att prata. Aldrig intresserad hur jag mår.

Jag önskade att jag slapp den ständiga oron över vad som ska hända. Han kan lägga av luren när han är full så att det inte går att nå honom. Stänga in sig och inte öppna dörren. Jag blir orolig om det hänt något allvarligt, har han blivit allvarligt sjuk, lever han?
Han har skadat sig i fyllan, har dålig balans också.

Jag känner att det är för mycket. Har stängt in så många känslor inom mig. Har ungen att prata med. Skulle behöva ett samtalsstöd. Känner att mitt mående påverkar mig och är rädd att jag är en sämre förälder åt mina egna barn då jag inte är riktigt glad.

hija
Tack för ditt svar Skrållan

Tack för ditt svar, det tröstar. Jag har läst i din tråd och önskar dig lycka till! Utifrån är det oftare lättare att se än när man själv är mitt i något och jag tönker att du fattat rätt beslut att ta hand om dig själv nu. Du är värd lika mycket omtanke tillbaka som du själv ger.
Din man måste, precis som min pappa, komma till egen insikt om sina problem. Jag tycker det känns som man drunknar i all besvikelse ibland och så möts man vara med ilska när man själv är ledsen och försöker prata med sin anhörig.
Har ni barn tillsammans och bor de i så fall hemma?

Skrållan
Nej Hija

Nej jag och mannen har inga barn ihop. Och våra respektive barn är vuxna. Det är ändå skönt. Och jag har ju enormt stöd från mina barn.
Att gå och prata med någon kan jag varmt rekommendera, som jag gjorde i dag. Så skönt att få prata av sig till någon som har erfarenhet.
Så prova det.

hija
Tack Skrållan!

Tack, för att du svarar.
Jag förstår att du fått kämpa, låter skönt att prata med någon utomstående. Vet bara inte vart jag ska vända mig.

Just nu är det tungt. Och jag passar på att gråta när jag är ensam. Min pappa har ramlat( inte enligt honom själv) och skadat sig vilket betyder sjukhusbesök mm. Jag vill ställa upp och följa med och skjutsar fram och tillbaka. Han är arg och tar ut sin frustration och värk på mig och svär och skriker, klagar.
Jag funderar mycket på vad som egentligen är mitt ansvar. Han har aldrig ställt upp eller prioriterat mig, jag har aldrig kunnat be honom om råd.
Nu är han utelämnad till att jag ställer upp, han vill inte hålla med om att han behöver hjälp. Går inte med på att ansöka om i alla fall tillfällig hemtjänst fast han skulle behöva.
Jag har barn, ett hus och jobb att sköta plus en massa saker som tar min tid i anspråk. Får det inte att gå ihop. Om jag inte ställer upp med att handla, fixa, skjutsa får jag otroligt dåligt samvete.

Skrållan
Jag sökte

Jag sökte på anhörigstödjare på socialen. Har varit där en gång och pratat. Så skönt. Dom har erfarenhet av beroendesjukdomar. Hittar du inte det så kan du få tag i dom genom socialen. Tror även du kan få hjälp med att någon kan ta kontakt med din pappa och se vad han är för behov av hjälp. Så slipper du dra hela lasset själv.

Denlillamänniskan
Hej Hija.

Hej Hija.
Jag har läst din andra tråd och skrivit en kommentar där. Det är rätt att du behöver stöd och att få prata med någon om din barndom och nu din kamp för att få till stånd nåt som liknar en relation.

När jag läser dina texter, så tänker jag följande:
Din pappa är så djupt alkoholiserad, så att han knappt är en människa längre. All hjälp han vill ha är sådan hjälp som gör det lättare att umgås mer med sin bästa vän Alkoholdjäfvulen. Vill inte ha hemtjänst, för det tar pengar från hans dyra umgänge med sin bästa vän. Vill inte heller ha insyn från andra än dig, för det stör hans privata relation med Alkoholdjävfulen. Han lägger av luren och vill inte öppna dörren. Nä, för då umgås han ju med sin bästa vän på tumanhand, och där får ingen komma in och kila sig emellan.

Jag skriver inte det här för att säga åt dig vad du ska eller borde göra. Jag tänker inte heller komma med några klämkäcka "styrkekramar". Din situation är allvarligare än så. Det gör mig ont att höra att du håller det här för dig själv, och passar på att gråta i din förtvivlade ensamhet, för att du inte har någon som du känner att du kan vända dig till.

Jag lever själv i den tunna, kvardröjande skuggan av en alkoholiserad far. Han är död sedan länge, men om han levat hade jag kanske varit i samma situation som du. Dessutom håller jag själv på med att göra upp med Alkoholdjävfulen som ständigt vill ha nya fina vänner. Slutligen vill jag säga att jag själv arbetar inom vården och har sett ett och annat när det gäller vad alkoholen gör den människa, som bjuder in till en nära och intim vänskap till flaskan. Så. Det var en parentes.

Jag ville bara ge dig en annan bild av alkoholism och att vara anhörig. Jag hoppas att det gett lite perspektiv, och hoppas att du fortsätter skriva i forumet. Fundera ordentligt på det här med att hjälpa någon. Rätt hjälp är inte alltid skön och enkel, vare sig för den som blir hjälpt eller för den som försöker hjälpa. Rätt hjälp är inte alltid att anstränga sig ytterligare lite till. Det kan också var att släppa taget litegrann och göra på ett annat sätt.

Jag önskar dig en fin dag och hoppas att du känner dig lite mindre ensam och ledsen.