Inga känslor?

8 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
ddavid
Inga känslor?
ddavid
Ensam i sorgen

För 1,5 år sedan berättade min fru att hon dolt ett alkoholmissbruk för mig och hela vår omgivning. I flera års tid hade hon självmedicinerat sin ångest med alkohol, inte så att hon blev plakat-full, men så att hon blev lugn. Med tiden blev hon dock sjukare och sjukare, elakare och elakare, konstigare och konstigare. Då vi haft det dåligt under en längre period kom avslöjandet både som en chock och lite som en lättnad. Det fanns en förklaring till varför hon var så konstig och kanske ett litet hopp om att det skulle bli bra. Ett år följde av återfall, lögner, utbrott och kaos. Vid nyår tog hon sitt senaste återfall, började AA och har varit nykter i fem månader. Men vi har det inte haft det bra för det. Jag kan inte efter allt kaos känna några känslor för henne längre, eller lita på henne efter år av lögner. Hon tycker jag straffar henne, men jag försöker hitta tillbaka till något bra. Det känns bara inte som det går.

För några veckor sedan sa hon att hon inte längre orkar leva med någon som inte älskar henne. Jag förstår det på något plan. Jag känner ju likadant. Vi har därför precis separerat. Men jag har också svårt att hantera situationen. Hon har tidigare i vårt liv tillsammans varit en person med känslorna utanpå och nära till gråt. Den nya nyktra personen är dock helt känslolös. Jag vet inte hur jag ska relatera till henne. Det känns ensamt att själv sörja vårt gemensamma livs förfall. Speciellt när hon nu är nykter och jag trodde att vi skulle kunna närma oss varandra igen. Vi såg Beautiful boy för några veckor sedan (film om en beroende son). Jag grät floder, hon satt tyst. När jag har delat mina upplevelser från tiden med missbruke har hon också lugnt bara lyssnat utan att reagerat. Och nu när vi brutit upp är det samma sak. Hon verkar nästan oberörd. Hon säger att hon är ledsen, men mest lättad. På henne märks ingenting även om 10 års äktenskap är slut och vi nu ska dela tiden med vår son mellan oss. Jag förstår inte då jag själv är jätteldesen.

Förskjuter hon bara känslorna? Är hon en ny stabil människa som kan hantera sånt här? Är det en fas i tillfrisknandet?

Nordäng67
Oj vad jag känner igen mig...

Dels i det där att man tror att allt ska bli bra när dom slutar dricka.. och så blir det inte det! Och också att den där "känslokylan", inte verkar bry sig! Mitt ex var aldrig nykter så länge som din fru men märkte av det under de korta perioder av nykterhet som han hade! Man fick heller inte prata ut om allt man gick och bar på! Då tyckte han att man var negativ och straffade honom! När han drack hände massor med dåliga saker men han var åtminstone känslosam! Så skönt att ha lagt det bakom sig för att åka den berg-och dalbana som livet med en alkoholist innebär är inte hälsosamt! Börja fokusera på dig själv och ditt liv med sonen! Sätt dina behov i centrum och sonens så klart! Jag har haft nytta av dessa ord som jag läste i en bok: jag förlåter dig, inte för att jag tycker det du gjorde var okej utan för att jag inte tänker låta det förstöra resten av mitt liv! Jobbigt för dig nu men det blir bättre! Kram

Skrållan
Känner också igen mig

Jag känner också igen mig. Min man har ju valt att fortsätta dricka istället för ett liv med mig. Eller valt?? Dom kanske inte väljer det heller. Dom bara måste. Men jag känner igen det att han känns helt känslokall. Och är han inte det, så är han oftast sur och tvär. Fy vilket kämpande det är. Men det finns bara en väg att gå. Och som Nordäng67 skriver, börja tänk på dig själv.

Undrare
Tänk på dig!

Tror inte att en har valet att välja något när en befinner sig i ett risk/missbruk. Ens egen "riktiga" person har försvunnit. Det enda som är prio ett är att fortsätta döva/dämpa eller vad det nu är som är anledningen till att en tar till alkoholen. För ofta för mycket.
Vet inte vad som krävs för att en person ska komma till insikt eller nå sin botten. För att nå förändring. Det jag tror är att den enda som kan göra detta är person själv. Det spelar ingen roll vad "vi" runt omkring gör,känner, eller säger. Det enda som händer är att "vi" mår sämre. Det är deras ansvar. Deras jobb att ta tag i sina problem. Finns ingen som kan göra det åt dem. Det enda en kan göra är att sätta gränser (vilket jag jobbar på just nu)
Kämpa på.
Hur vill du ha det? Hur vill du att ditt liv ska vara? ❤️❤️❤️

gros19
medberoende

Ett uttjatat ord, men du har varit en del av det sjuka beteendet som missbruk är. Precis vad Alanon är till för. Leta på nätet om du inte vet var du ska vända dig. Du behöver bli av med all ilska sorg m.m. som du bär på och att ta det med alkoholisten är inte rätt forum. Du behöver också hjälp för att kunna gå vidare. Du behöver fokusera på dig själv. Kan tänka mig att fokus under åren varit på din sambo/fru. Svårt, kanske t.o.m. omöjligt, att känna kärlek när man bär på så mycket negativa känslor. Alltså fokus på att själv tillfriskna och på att se dina behov och önsk i gar. Lycka till! Det kan bara bli bättre.

Skrållan
Vill bara säga

Vill bara säga att min man som valt att avsluta vårt äktenskap, och jag har valt att börja ett nytt liv, att jag upplever han som helt avstängd. Att inga känslor finns överhuvudtaget. Men det kanske är just det, ett försvar för att orka med allt. Kanske din fru/ sambo känner samma.

Dekhard
Känner igen mycket

Jag känner igen mig i mycket det du skriver. Min fru dolde också sitt alkoholmissbruk.

Hon har varit nykter i 9 månader nu.
Hon är lika känslokall som hon var i slutet på sin aktiva period, innan hon nådde botten och sökte hjälp. Hon säger själv att hon drack bort känslorna för mig, för oss.

Vi blev särbos vid årsskiftet. Just nu lutar det åt skilsmässa.

Jag går väl och hoppas på att hon ska hitta/få tillbaka dedär känslorna. För just nu är hon bara helt tom.

Jag jobbar på mitt egna mående i Al-Anon