Hur hamnade jag här?

7 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
yazme
Hur hamnade jag här?
yazme
Igen?

Det är den återkommande frågan för mig och också den frågan min egen mor ställde mig för ca 6 månader sen när hon fick veta sanningen. Hon blev nog lite chockad mamma för som hon sa: du borde ju veta. Ja jag borde veta, den saken är klar, och ändå så var jag så fullständigt blind, valde att inte se, att tysta varningsklockorna i huvudet och tro att det var på det sätt som förklarades för mig i början av vårt förhållande. Det förhållande som blev ett äktenskap som nu håller på att ramla sönder sedan mina ögon successivt öppnats för att till sist bli helt uppspärrade och förfärade över vad jag såg och insåg. Jag blev helt enkelt medberoende till en mycket manipulativ alkoholist. Insikten har gjort ont, fruktansvärt ont. Hur jag nästan tappat all kontakt med mina nära och kära, hur mina idag vuxna barn hamnat totalt i skuggan och hur tiden inte räckt till för mitt barnbarn p.g.a. att jag prioriterade en alkoholist.
Jag lade all min tid på honom, för att få honom att må bättre då katastrof efter katastrof med familj och arbetsliv tycktes drabba honom. Att min egen familj gick igenom svåra dödsfall och sjukdomar kom hela tiden att stå åt sidan för hans behov. Mina egna behov av omtanke och empati under en jobbig period fick jag sköta hos psykolog då han inte ville prata om mitt jobbiga. I 7 år ställde jag mig själv i skuggan och lät honom stå i rampljuset och vårdade och ömmade för alla hans behov. Valde att se mellan fingrarna när han var tvungen att lugna nerverna med whisky och vin efter händelser som gjorde honom orolig. Var stöttande, lugnande, förstående, dolde inför andra och slätade över med kommentarer som ”han har det lite jobbigt nu”. Så lätt det är när alkoholisten alltid har en anledning, alltid en ursäkt för sitt beteende. En gång sa han till mig att han var en mästare på att hitta ursäkter och det är nog det ärligaste han sagt mig någon gång, för precis så är det.
Det senaste 3 åren har varit rejält jobbiga av flera anledningar. Han valde att ”jobba” hemma med eget finansierat projekt under 2,5 år. Ett projekt som det gick mindre bra med. En alkoholist som jobbar hemma utan ögon på sig och inga tider att passa blir en fullständig katastrof. Allt förfaller, dygnet vänts upp och ner på, han lägger sig när jag går till jobbet, han sover när jag är ledig och hemma. Samlivet försvinner eftersom dygnsrytmen är helt ur led och till slut valde jag att sova i annat rum. Det så kallade kontoret fylls med tomma boxar, flaskor och ölburkar så det till slut bara är en gång fram till skrivbordet. I början kunde jag alltid prata med honom om alkoholen vilket jag tyckte var positivt när jag tog upp samtalsämnet med min far. Min idag nyktre far som tidigare var stämplad som farlig alkoholist då han nyttjade både alkohol och droger under min uppväxt. Som jag sa: jag borde ha vetat bättre..

Då tidigare när jag pratade med min alkoholist sa han alltid att: näää, han skulle inte fortsätta och dricka så här, han måste ju tänka på hälsan och åldern, han skulle dricka mer som mig, till maten när vi hade myshelg. Det kan jag säga på en gång, att myshelg med EN flaska vin till maten har aldrig hänt. Varför ska man bara dricka ett glas? Det har jag aldrig förstått förklarar alkoholisten då han är ute efter berusningen säger han uppriktigt. Nu idag vill han inte längre prata om alkoholen efter att jag sagt att det är nog nu. Jag tittar ju bara på mängden enligt honom och ja det gör jag men också beteendet som stadigt förändras och det är det som fått mina ögon att öppnas successivt. Idag har han ett fast jobb som han kan sköta delvis hemifrån men han åker oftast till kontoret om han är tillräckligt nykter på morgonen. Det ger mig lite andrum vilket jag inte hade tidigare. När han kommer hem så öppnas kranen på vinboxen direkt och han hinner vanligtvis få i sig upp till 2 liter innan läggdags. Helgerna går det fortare och mycket, mycket mer. Då är han helt utslagen och apatisk i kontorsstolen där han sitter med hörlurar på och lyssnar på musik. Han har inget annat intresse på helgerna än att få i sig alkohol, allt som stör detta förhandlas bort på ett eller annat sätt. Han säger att han kan sluta när som helst men de 2 sista gångerna när han försökt har han fått ge vika för abstinensen och ändå förnekar han. Totalt på 8 år har han varit helt nykter 11 månader med den längsta perioden om 4 månader.
När ångesten river i mig så kommer tankarna. Jag som har en far som missbrukat det mesta, en tidigare lång relation med en man som blev mina barns far och som kom att bli alkoholist och dö ung. Hur hamnade jag här? Igen?

Adde
Gör

en nystart och åk iväg på en Familjevecka !! Unna dig själv något riktigt bra och utvecklande !

Nordäng67
Hur hamnade du där igen?

För att du är trygg med att vara otrygg och att vara i skymundan! Du är som jag! Har också växt upp med destruktiva inslag i barndomen. Har alltid tänkt att jag behöver en EXTRA trygg och stabil man men VÄLJER alltid motsatsen. Lägg märke till väljer för det är så det är. Man hamnar inte där man väljer det. Vänd fokus till dig själv och kom till insikt på djupet om att du faktiskt är där du är av egen och fri vilja. Du kan göra andra val! Jag har börjat gå en annan väg nu. Går stappligt och kör i diket emellanåt men har fokus på målet. Har gett mig den på att leva resten av mitt liv på ett annat sätt. Det handlar inte om alkoholiserad ex mm utan om mig och dig. Vi måste ta makten över våra liv och göra aktiva val. Förstår hur du känner. Man känner sig som en främling i sitt eget liv. Är JAG i det HÄR liksom men man gick dit alldeles för egen maskin. Som tur är kan man också gå därifrån. Massa kramar till dig

Clara
Det är väl rätt ointressant...

hur du hamnade där? (Eller så är svaret enkelt; för att du känner dig hemma i ett alkishem.) Det intressanta är ju vad du du ska göra för att du ska ta dig därifrån. Det hörs ju på långa vägar att du inte ska vara där, allt med det där förhållandet låter vidrigt. Antingen får han flytta, eller så gör du det själv.

yazme
Bryta mönster

Jag har sedan jag insett vad jag gjort börjat gå min egen väg. Detta efter att han inte vill tala om alkoholen med mig eller någon annan eller gå i någon form av terapi. 3 gånger har jag frågat om gemensam terapi och han slår ifrån sig. Det gör att jag känner att han har gjort sitt val och då gör jag mitt. Precis som Adde uppmanat mig till har jag nyligen avslutat 4 veckors semester där jag merparten av tiden rest bort och umgåtts med mina nära och kära för att ladda med energi. Mannen har varit hemma under den tiden och jobbat. Det som kändes tungt igår var att jag kom hem till ett hem som inte städats eller röjts upp under mina 2 veckor borta och det väcker ilska och stress. Stress som jag just nu har svårt att hantera eftersom det utlöser ångest över den situation jag försatt mig i. Jag håller fullständigt med dig Nordäng67, jag missar målet och kan uppenbarligen inte välja rätt man. Båda mina män har utåt sett varit starka män, vältaliga och högutbildade precis som jag. I det första fallet så fanns det ingen alkoholism från början utan den svåra händelse som han och jag gemensamt drabbades av utlöste ångest som gjorde att han började dricka och så småningom utvecklade grav alkoholism efter att vi separerat. Denna händelse som blev startskottet för min dåvarande mans alkoholism blev också startskottet för min fars nykterhet. Min mor skiljde sig från min far då han började tappa greppet kring sitt drickande. Visst finns det grova händelser som jag kommer ihåg från det att jag var 7-11 år innan de skiljdes men jag skulle inte säga att jag växte upp i någon form av misär då min pappa jobbade på den tiden. Hans missbruk och misär som jag senare fick se startade efter att vi flyttat till annan ort med min mor. Jag var i tonåren då han spårade ur rejält så jag känner inte igen mig i beskrivningen av ett alkis hem som Clara skriver.
Som du skriver Nordäng67 man känner sig som en främling i sitt eget liv när man inser att man spårade ur. Jag har redan sagt till min man att jag inte är ansvarig för hur han lever sitt liv eller hans relation till alkoholen. Det jag vet när jag insett vad jag gjort är att jag skulle gå under om jag fortsätter denna relation. Sen är det ju otroligt svårt att bryta upp från någon man älskar, man vill ju så gärna hoppas. Jag inser dock att jag har gjort fel och han har gjort fel men det finns ingen anledning att göra saken värre. Jag bråkar inte om stöket längre för jag har ju självt valt det under många år utan att klaga. Nu handlar allt om att komma ur detta, renovera klart huset så det kan säljas men det är tufft att veta att jag måste vara här 1 år till. Har dock försökt hitta lösningar så jag kan åka bort och andas lite då och då. Det tär på mig att se hur han helg efter helg väljer bort mig och tar till alkoholen. Nu den sista tiden har jag t.o.m svårt att prata med honom då jag helt enkelt mår för dåligt. Igår bestämde jag mig för att avboka det som skulle varit en gemensam höstsemester till varmare breddgrader. Jag vet att jag inte kommer klara av att vara i samma rum som honom då han kommer dricka hårt. Det är bara dumt och onödigt att utsätta sig för den stressen i ett annat land där man inte kommer undan.
Min man tog inte bara mig med storm när vi träffades utan även min familj. T.o.m min far med alla sina erfarenheter och som ägnat senare delen av sitt liv att jobba med missbrukare öppnade famnen och förstod inte problemet. Som jag sa in förra inlägget så är min man ytterst manipulativ och väldigt duktig på att avväpna andra. Det positiva är min egna fina familj som stöttar mig till 100 %. Jag ska ut ur detta och jag har en plan och en liten dröm som jag hoppas kunna förverkliga nästa år. Men vägen dit känns just nu lång men jag är på väg ifrån det jag själv gick in i. Massa kramar till dig med Nordäng67 som jag kände förstod hur jag känner mig när sanningen slog mig i ansiktet. Insikten och ångesten som kommer när man tittar i backspegeln är svår att hantera men det går en dag i taget.

Backen123
Jag hamnade också där

Din text är mycket min, hur hamnade jag här för elfte gången känns det som...? Vi köpte hus efter 2 år tillsammans och 1år som sambo, huset är stort med ladugård och stor verkstad, han dröm och han kommer 45mil härifrån. På en gång, blev han förändrad, kunde inte sova, fyllkörde, drack för mycket och för ofta och var väldigt låg. Vi gifte oss för ett halvår sedan, vi älskar ju varann. Och jag mitt spån tänkte att det blir bättre, och han var deprimerad det förstod jag. Men det blev inte bättre, för jag var också sårad och arg, för han strular till det för oss. Vi var till beroendeenheten, fick veta att problemet funnits tidigare. Han har försvunnit i dagar för att supa för han blir så arg på mig. Och nu för en månad sedan har han variy till läkare och fått antidepressivt och sömnmedel efter att jag sa att jag vill skiljas. I veckan kom jag hem på onsdagen, då hade supe så han somna, jag orkade inte ens bry mig. Fredag skulle vi åka på konsert 30 mil bort med 2 andra par, vi åker motorcykel. Jag ser under kvällen hur han dricker, och att blicken blir mörk. Vi har riktigt skoj, och jag är inte heller nykter. Han lyckas missa bussen till hotellet, men vi tänkte han är ju vuxen. Så stövlar han in i mitt rum, 2.5tim senare och är helt galen på mig och dom andra som lämnade honom, säger att jag ska vara glad att han inte ger på mig en smäll. Packar sina saker, tar motorcykeln och får hem 30mil!! Dagen efter får jag ett sms att jag kan fara åt helvete och sen ett till att jag får inte komma hem, så jag sover hos min syster. Och ändå är jag så jävla dum att jag sms honom, lite bedjande att han ska höra av sig.. Jag skäms så fruktansvärt, att jag inte visste bättre, vi bor i min hemby och alla kommer säga, hon borde ha vetat bättre