Det är nog dags!

7 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Backen123
Det är nog dags!
Backen123
Det är nog dags

Frågade idag om han ville jag skulle skaffa en egen lägenhet i stan,jag var inte arg utan mer för att hjälpa och jag känner att nu räcker det. Jag pallar inte mer! Läser andras inlägg och jag känner inte riktigt igen alkoholisten som dricker ofta, utan min dricker för självmedicinering. Vi flyttade in i huset april-18, och ett kaos utan dess like började. Vi hade då varit tillsammans i 2 år och det var inte en misstanke om att han hade alkoholproblem.
Han har i omgångar varit nykter, vi har varit hos beroendeenheten. Jag har själv varit till dom, och där är svaren att han är längst ner i alkoholträsket. Jag vill inte, jag orkar inte! Inte igen!. Nu för 4 veckor sedan var vi på konsert 40mil härifrån med 4 andra, han hade precis höjt dosen på lyckopillret (kan inte se att dom hjälpt det minsta) Vi dricker, jag hade så himla roligt, vi kom ifrån varandra och han missade bussen till hotellet. Det slutade med han ringde och var arg, och jag kände att jag ville ha roligt för en gångs skull och inte tänka... För det blir ju så, att jag ska vara nykter för att stötta medan han får försvinna och supa i dygn utan att höra av sig och man blir sjuk av oro. Han kommer till hotellet, har gått 2 mil på 2,5 timme, helt galen. Skriker att jag ska var glad att han inte slår mig på käften, väcker våra 4 vänner. jag försöker lugna och ger honom inte spriten som han kräver av mig. Sen tar han motorcykeln hem och kör hela vägen, tydligen hemma på 08 på morgonen. Han skriver att jag är inte välkommen hem, sen på söndagen far han på älgjakt och är borta hela veckan. Jag försöker allt, ringer, sms. Och så är man så himla ledsen!! Han kommer hem till slut som en trasa, jag finns där.
I förgår kom jag hem från jobbet, kände hela dan min frusteration över allt, alla fyller, allt dumt som hänt, alla dumma ord han säger och nu senast att jag börjar bli rädd. Undviker honom, lagar mat. Han ligger på soffan med filt, jobbat ute och är frusen, direkt efter maten går han upp och lägger sig. Jag säger sen att ja jag är sur för att det tar på mig, allt som hänt och att man kan väl säga att man går upp och lägger sig, bara för att vara artig och försöka hålla det skenet uppe. Sen är det i full gång, jag är inte arg, men han blir det skriver jag är en jävla fitta, jag är sjuk i huvudet, att jag ska försvinna, han kastar ringen. Han rusar upp och mot mig.... Och säger att jag provocerar. Nä det gör jag verkligen inte, men jag hatar honom snart för det han har försatt mig i, gifte oss för 8 månader sedan i tron att att det skulle bli bra, att han var deprimerad och behövde få landa ( han har flyttat 40mil) och det är här det kommer, jag borde ha vetat bättre!! Jag skäms som en hund, skulle ha tagit in information tidigare, ang en soc anmälan mamman till hans barn gjort, (som jag trodde var elakt spel från hennes sida) Rattfylledom som jag trodde berodde på dåligt förhållande etc.... Men nu imorse efter att han har sovit andra natten i gästrummet utan att jag förstår, så tänkte jag vara snäll och frikoppla oss. Men då blir han arg, säger nej lite mumlande och går iväg. Jag förljer efter (dumt kanske, men jag förstår inte handlingen, att bara gå, för i min värld om någon skulle föreslå det och jag verkligen inte vill så skulle jag bli rädd och verkligen visa det att jag inte vill, men han går och blir arg! Han säger att han ska flytta hem, och han tror inte på oss och att jag har velat det här hela tiden.... Jag fattar inte vad som händer. Önskar så att någon kan ge svar. Jag har mina barn och jag har tänkt att jag kan stå ut i 4 år så min yngsten hinner gå ut högstadiet. Men nä, inte när man väntar på första smällen. Men hur funkar hjärnan hos dessa som antagligen är djupt deprimerad, hur kan man göra för att hjälpa?
Tack för att du tog dig tid att läsa, skriver lika mycket för min egen skulle som att jag ska få råd av er som lever i typ samma.

Rosette
Hej Backen123!

Du har hittat hit och läser och skriver på forumet som ett sätt att ventilera dina tankar, du berättar på ett tydligt sätt hur det är för dig. Du försöker på alla möjliga sätt att förstå honom, göra det bästa både för dig och honom och få situationen mer dräglig. Det låter som att du gjort vad du kan för att hjälpa honom och det ligger hos honom att ta emot den hjälp som finns, om han vill ha den.

Du har barn och dig själv som du inte riktigt har energi över för låter det som, framförallt inte åt dig själv. Det låter samtidigt som du är medveten om att du behöver lägga mer energi på dig. Klokt!

Jag ser att du startat flera trådar och troligt har det hänt mycket sedan du skrev just denna tråd. Ett litet tips är att skriva så mycket som möjligt i samma tråd, då kan vi lättare följa din resa och ge dig stöd mer "sammansatt".

Jättebra att du är här och fortsätt berätta och skriva på det sätt som passar dig såklart.

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,

Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Skrållan
Vill bara

Vill bara tillägga att ”lyckopiller” inte hjälper om man dricker. Det sa en läkare till min man, numera X.

Nordäng67
Ta dig ur kaoset!

Förutom att han är alkoholist och tar tabletter så verkar han utsätta dig för psykisk terror! Det är väl inte han som ska va arg och du som ska försöka bli sams. Utan tvärtom i så fall. Det verkar som din man är riktigt hemsk mot dig. Ta dig ur! Var inte arg på dig själv och skäms för att du har gift dig, flyttat ihop och köpt hus. Du hade gott syfte och gjorde en felbedömning. Det gör vi alla ibland men det går att rätta till. Gör det snabbt innan du har förlorat din energi helt. Den behöver du till dig själv och dina barn. Kram ♥️

Clara
"Ingen vanlig alkoholist"

Jag tyckte oxå att min man inte var "en vanlig alkis", han självmedicinerade oxå, han var så "deprimerad". Å, det var så synd om honom som mådde så dåligt. Men resultatet blev ju det samma, han blev ett fullt och vidrigt as. Väldigt dålig medicin, kan jag se så här i efterhand. Det är nog ganska vanligt att tänka att ens partner inte är den där vanliga alkisen, men sanningen är kanske snarare att det är ganska ovanligt att folk super ner sig för att de mår bra och har kul. Då behövs det ju inte.

Backen123
Ja att man inte kan förstå

Tack för era svar. Han går nu på behandling, gjort v 3 och dom har varit jobbiga. Förstår fortfarande inte hans ilska... Jag har berättat om min saknad av umgänge, bjuda på middag bli bjuden, ja ni vet. Och jag har berättat att jag blir låg av och till när minnen slår till och min känsla av olust inför att han ska bli arg. Det är utom rim och reson. Hans söner är här och det känns bra, men jag dippar och jag vet inte varför, tror det är för att jag vill att vi tillsammans ska göra det bra för oss, planera handling, fixa och dona, planera. Och han blir väl stressad för att jag blir sån så då blir det inget för honom. Han har då lätt kunnat ta till brännvinet och den känslan är fastetsad i minnet. Jag önskar väl så att han ska be mig om ursäkt för det som har varit, höra han säga att han förstår hur jävulskt svårt det måste ha varit. Jag behöver höra orden, inte känna känslan av att han ångrar sig. Men det får jag nog inte höra, inte än... Jag är väl för ivrig, vill kunna gå vidare i något bra ❤