Det är nog dags!

Profile picture for user Nora81

@Backen123 förstår din frustration.
Det är så skruvat allting i deras värld, egocentrisk, självömkande. Deras dåliga samvete ska alltid skruvas runt för att de ska slippa känna.
Jag vet att det är lättare att säga än att göra när man står mitt i det, skit i vad han säger.
Du förtjänar någon som kan vara känslomässigt närvarande för dig, ge dig stöd och ta sitt förbaskade ansvar.
Kram

Profile picture for user Backen123

Tack Nora81, ja det är ju så, men jag fick svar, otroligt. Inget ta mig tillbaka eller så, men det här brevet som jag skrivit hade gjort att han stängt av. Jag svarade för 1000 gången alltid samma sak, vad det gjorde med mig. Händelserna som orden är knytna till har ju hänt, han har ju gjort det, så det läggs nog stor kraft att förtränga eftersom det gör så ont att läsa om det som hänt. Mycket ondare än dom känslor hos den man gjorde illa. Men skönt att få skriva orden iaf ❤ och jag var tydlig igen när jag svarade att han behöver inte lyssna på mig mer, utan bara komma med ett förslag hur vi löser kåken med lån. Det tog skruv, som vi lärt oss konsekvenser kan ge resultat. Och även om min flytt, att jag levde och gjorde bra saker med mig och mina barn inte gav mig det lyckliga äktenskap jag ville ha så sover jag utan oro iaf och har många härliga minnen att se tillbaka på med mina barn 🙏💟

Profile picture for user Azalea

Så tradigt för dig att behöva hålla på.
De gör det så fantastiskt enkelt för sig genom att hålla sig undan och påstå att de inte orkar eller har lust.
Jag sitter i exakt samma sits och ikväll har jag eldat upp mig ordentligt. Blir bara så förbannad.
Händer absolut ingenting utan ligger bara på rygg i soffan.
Förstår fullständigt din frustration.
Själv kom jag just hem efter en låååång promenad och dessförinnan en varm skön bastu.
Vi måste ta lite time-out bitvis och bara göra något gott för oss själva.
Sen orkar man dra upp skjortärmarna och strida igen.
Vila dig ikväll min vän❤Läs en bok, gör varm choklad eller sätt på en riktigt mysig film. ❤

Ny dag imorgon 🧡🧡Massvis med värme från Azalea

Profile picture for user Backen123

Tack, det blev en längre sms konversation som inte slutade i tjafs, känns skönt och han fick ge uttryck för att han var ledsen för skillsmäsan. Jag skickade sista sms med att jag såg inget alternativ då jag förstod att han skulle inte må bra med mig. Där gjorde jag det lite enkelt för mig, skyllde på han när det faktiskt nog är så att jag inte ville vara kvar i det där något mer. 😪🙏

Profile picture for user Azalea

Det låter ju bra och skönt att inget tjafs dök upp.
Ibland får man vara lite luddig med vad man säger eller menar, det är helt tillåtet 😅
Hoppas du får en lugn kväll🧡Azalea

Profile picture for user Backen123

Hur gör man? Lämnade mannen för 6mån sedan, då hade han brutit ryggen men var på benen igen, dum och hög på smärtstillande, så nu fick det vara nog. Jag och mina söner mår bra nu, märker hur iaf yngsten är gladare och nöjdare och det räcker långt, äldsten är och nöjd. Till sak, mitt ex är djupt deprimerad, jag har försökt få honom att agera, ringa banken och lösa ut mig etc. Men det händer ingenting.... Han är levande död, gömmer bilen så ingen ska tro han är hemma, är nykter. Säger sig inte ha något att leva för och det känns inte som det är för att locka mig tillbaka för det är inte så han agerar, utan han gråter och tycker livet är skit. Det är blandade känslor, när jag sitter mitt emot honom så tycker jag synd om honom och vill hjälpa så klart, när jag åker därifrån kan jag tycka något helt annat, självklart är det hans samvete som tynger som gör så han inte reser sig, men eftersom han gått dom 12- stegen så vet han vad han ska göra. Men vad ska jag göra, nästan lättare om han vore arg och dum nu är han ju bara en blöt skurtrasa som det är helt omöjligt att ta en diskussion med. Nån som har nåt tips?

Profile picture for user gros19

Ja du backen jag blir mest arg när jag läser det. Svårt för självömkan. Vad är det som gör att han inte söker hjälp när han mår dåligt. Tycker inte det är okej att utsätta dig för det här. Han är nykter och då har han ju alla förutsättningar att tillgodogöra sig eventuell hjälp men inte från dig. Har dessutom tillgång till AA åtminstone på nätet. Skriver ur hjärtat just nu och tänker inte så mycket, men väldigt skönt att pojkarna mår bra. Det är det allra viktigaste. Visst kan man uppleva livet som skit ibland men här tycker jag det handlar mer om att vara ett offer. Ingen sanning jag presenterar endast en spontan upplevelse av situationen.

Profile picture for user Åsa M

Psykisk ohälsa är det värsta. Många kan inte erkänna för sig själva att de mår dåligt och behöver hjälp. Förstår precis hur jobbigt och frustrerande det är att vara mottagare för alla nödrop men aldrig få personen att agera. Finns det någon tredje part som kan hjälpa till? Någon förvaltare som kan anlitas, god man, eller liknande?

Profile picture for user Backen123

Tack för svar, Gros19 jag tänkte också så, det här kan vara det manipulativa igen, offerkoftan. Men lika fullt är han helt själv, söker inte upp mig och gör ingenting åt situationen. Hans ryggskada är så svår så han får ge upp det egna företaget som mekaniker och där verkstaden är på gården, han har ställt till med så mycket oreda som tynger, inga pengar, en skilsmässa, alkoholist och nu sitter han i en djup depression. Han tar sig inte på AA el andra grupper, inga kontakter för att söka hjälp. Och ja Åsa M ja jag tycker också det är lite som man bäddar får man ligga, men som sagt han är helt apatisk, finns ingen i hans närhet. Tipsade han om att börja äta setralin igen men jag vet inte .....det är ofta prat om den där botten, men den trodde jag ha hade varit på för länge sen.

Profile picture for user gros19

Det är en helt annan sak att som jag läsa lite här. Har inte hela historien och förstår att det är en annan sak att ha kontakt med personen, att känslomässigt uppleva situationen. Frågan är kanske vad kan du göra om du vill hjälpa honom på något sätt? Kan du erbjuda honom att t.ex. köra honom till AA eller någon annanstans.

Tycker det är viktigt att inte du får bära hans lidande.

Jag fick lära mig under ett anhörigprogram att svara ja på samtliga frågor innan jag gjorde något. Kanske kan vara användbart.

Kan jag det här?
Vill jag det här?
Är det bra för mig?

Profile picture for user Azalea

De dör frågorna är så bra. Försöker ta till mig dom och tänka till innan jag agerar.
Offerkoftan är sjukt tung och jag brottas med samma problem. Han tar sig inte för någonting och lägger all skuld på mig. Pepprar med hemska sms som är så tråkiga.
Jag klarar inte att lyfta honom och kan vara tipsa om aa och fysiska aktiviteter sim promenader.
Men Helt utan resultat och jag orkar inte utan lämnar över ansvaret till honom nu.

Kram min vän 🧡🧡Azalea

Profile picture for user Backen123

Tack kära ni och svaret på dom frågorna är nej. Men eftersom han aldrig hör av sig, inte tjatar utan bara har gett upp så blir man ju tokig på situationen. Inte en tanke på att ta honom tillbaka så det är inte det som lurar mig utan det är just det här som medmänniska att se på ibland som stör mig, samvetet. Tror inte att han är ute efter tycka synd om grejen eftersom han inte säger ja till hjälp utan tackar nej. Dricker inte heller, håller ordning i hemmet vad jag kan se men för övrigt inget annat. Skumt

Profile picture for user Azalea

@Backen123 Förstår att det känns konstigt men du får väl låta tiden visa sig och bara vänta.
Skönt ändå att han inte dricker men det kanske är att han tappat fotfästet lite nu om alkoholen inte är med.

Andas några djupa andetag 🧡🧡
Kram Azalea

Profile picture for user Backen123

Ringde beroendecentrum idag
Behövde få fråga vad är det för fel!! Han som lurade mig och mina barn till husköp ( jättestor gård) och bröllop utan att berätta att han var sjuk sedan 7-8 år sedan i alkoholism. Som hade fått behandling och antabus innan. Som lurade sina vänner i den mc klubb han var med i den stad som han kom ifrån. Som idag fortsätter att inte ta ansvar, prövar inte lösa ut mig ens. Han som jag träffade är död, det är nog enklast så jag kan förklara och den som han är nu föraktar jag pga av allt han ställt till med. Han har haft andra kvinnor via tfn, i verkligheten vet jag inte men det förvånar mig inte längre. Han ljugit och dolt, varit otroligt dum och otrevlig, sov i husvagn efter 1 1/2år som gifta och nu är besviken på mig...... Fick till svar att det kan nog vara både alkoholism och psykisk ohälsa och jag frågade varför blir jag inte heligt förbannad på globen och fick till svar att jag förstår att han är sjuk. Ja så nu har kag dragit igång med mäklare, bokat tid och ska leverera det till honom imorgon, det blir nog säkert en helt fantastisk stund i vårt liv 😅
Fy fan för denna sjukdom på ren svenska

Profile picture for user Azalea

Ja fy fanken.
Den ställer bara till ett elände för alla inblandade och fränt då den beroende.
Borta är den personen som fanns från början och kvar finns bara ett tomt skal sim inte går att göra ett normalt samtal med.
Jag är riktigt arg på hela alltet också just nu och kommer inte heller nån vart. Vill ju köpa ut honom men han vägrar mig det.
Du är tuff och står i som tar tag i tyglarna och får saker att hända.
Heja dig🧡🧡Azalea

Profile picture for user Backen123

Kämpa på du också Azalea
Nångång måste vi vara i mål, där vi kan luta oss tillbaka 🙏
Jag sms exet om att jag bokat tid med mäklare nästa onsdag, skickade med mäklarens tfn nr ifall han hade några frågor. Fick till svar att han hade inga frågor och atg han skulle flytta innan sista april. Vågar inte tro det men det skulle vara rätt skönt. Så då har jag bara en lägenhetsrenovering ( där jag bor nu i det hus jag köpte) samt ett stort hemman till försäljning med bla vattenskada som ska åtgärdas. På det är man rätt slut mentalt, men det ska väl gå det också.
Igår bad jag en högre makt om hjälp igen, kändes så fruktansvärt jobbigt med mäklare och meddela honom om det. Idag får jag beskedet att han drar. Om det är så att han drar då kan jag inget annat säga än att en högre makt går bredvid oss ibland ❤

Profile picture for user Backen123

Så va det stora arbetet igång, tömma detta stora hus med så mycket känslor i. Lyckan att få sätta bo med mannen i mitt liv, förväntningarna och drömmarna som nu skulle bli sann i det stora huset på den stora gården, middagarna, skratten, kärleken och den stora lyckan. Såg jag redan då, men inte förstod. Jag skulle leva här med min man i alla våra dar, men redan snabbt kände jag nåt, en irritation, en sorgsenhet jag vet inte. En kontakt med en barndomsvän till mig som inte var ok, en känsla av att det är nånting som inte stämmer. Bröllop och nåt kändes inte bra, men vi älskade ju varann, vi tvivlade ju inte på det, det skulle vara vi. Så kom det, han drack i smyg. Jag såg helt plötsligt, såhär efteråt och jag blev så ledsen, rädd och olycklig. 6 mån senare gick han behandling, han mådde sämre och sämre, återfall på återfall. Jag flyttade ut, jag flytta tillbaka, han flyttade ut till husvagnen på gården, så stört . Han va med i en otäck bilolycka(nykter) och bröt ryggen. Jag trodde vi fick en ny chans, han blev tacksam över livet i 2 veckor. Sen kom det igen, värktabletter sprit, kaos. Jag och mina barn flyttade för gott men fortfarande med ett hopp att han skulle tillfriskna, jag lydde råden av dom kunniga att inte vara kvar. Åh jag var ju inte klar med min kärlek, den fick aldrig dö riktigt, men blev blandad med så mycket ilska och ledsamhet. Så sorgligt att mannen jag älskade försvann på 1år, från att varit bäst till att bli det värsta tänkbara för mig. Jag kommer aldrig förstå sjukdomen, vad som händer? Har skrivit så många gånger här om ilskan, varför? Jag ville ju bara att vi skulle må bra. Jag hann inte bli medberoende sakta men säkert det kom sen, utan jag hamnade i chock, skammen att jag borde ha vetat bättre och allt det där. Jag fick veta efter vi gift oss om antsbus, behandling, notoriska otroheten mot hans tidigare fru. Och nu har han flyttat från huset med 2 dagars varsel, inte tagit med sitt utan lämnat till mig, så mitt i min renovering i mitt nya hem, står jag nu där i huset med sorgen över honom för han är död, kvar är nån annan som jag inte känner. Det blev så vemodigt allt och så otroligt mentalt uttröttande och så har jag med äldste sonen, han måste också få göra klart. Jaja det kommer en tid sen, jag mår bättre nu än då, men är väl i sorgeprocessen nu kanske och så ska det väl vara. Kram alla hjältar där ute, en dag i taget och jag blir mer och mer övertygad om en högre makt för var dag. Det måste finnas en mening med allt, och man måste våga be om hjälp dit ut/in till något när man inte orkar mer. ❤

Profile picture for user Åsa M

Många kramar till dig. Livets väg är krokig men så länge man håller sig på stigen hittar man hem - jag tror det är bra att du bearbetar och håller fast vid att det blev så osannolik utgång. Det känns som ett friskhetstecken tycker jag. Det är en hemsk sjukdom med absurda effekter på alla runt omkring.

Profile picture for user Backen123

Tack för ditt fina inlägg Åsa M, det kändes skönt att du läste in något jag inte tänkt på. Ja jag har följt vägen men ibland tänkt jag släpper det här nu. Det blir så mycket fysiska timmar i något som jag inte ska behöva reda ut, när jag just nu bara vill läka, vara med mina pojkar och göra färdigt i vårt renoveringskaos. Läste i fin tråd, såg jag även svarat där med anledning att berätta för chefen, det har också varit en väg, att vara öppen. Men just nu, vill jag bara vara öppen här och der är första gången, kanske håller jag på att jorda mig eller så håller jag på att bli galen 🤪

Profile picture for user Azalea

Det är sorgligt att det blev så och du har ett arbete framför dig nu men du klarar det också.
Alkoholen är otäck och förstör så mycket för så många och den kidnappar våra partners som en gång vara fina.
Det är de bra minnena man får spara på🧡

Stor kram från Azalea🧡

Profile picture for user Backen123

Nora81 och Azalea 🙏
När sjukdomen uppdagades och samtalen kom så såg jag på riktigt fram emot det nyktra livet tillsammans, nånting större fast jag var så sviken och lurad. Jag kände att vi kan jobba oss mot tillfrisknandet tillsammans. Men det handlar om dom, hela tiden och minst 1år fick vi höra innan hjärnan hämtat sig, och att leva med någon som går på vita knogar är nästan än värre. Nu kan det också med mitt ex ha varit något annat, supertrevlig utåt och rätt hemsk mellan varven hemma