Mitt lilla ego?

43 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Backen123
Mitt lilla ego?
Backen123
lördag

Min man går på behandling via kommunen sedan 2 veckor, bra, underbart!! Men jag då? Först har man varit ledsen, arg, gömt sprit varit orolig, hämtat, tröstat, fått skit etc ni vet
Han har supit, farit på weekend resor, förstört för mig, sina barn
Nu ska jag hjälpa honom igen, inget umgänge, han bryter ihop om jag är borta ett dygn, vi umgås inte med någon längre. Mitt liv har alltid varit umgänge, trevliga tillställningar, fester, skatt och glädje. Men nu är det Netflix, fundering vad vi ska äta och jag får absolut inte säga något, sade i veckan att jag ville ha en bastu, som jag själv skulle betala, då blev han så arg så jag trodde han skulle slå, men det stannade vid knuffar.
På beroendeenheten säger man att jag ska vara nykter 1 år för jag älskar väl min man, och det innebär att jag ska sitta hemma ett år och fundera när han får ett återfall, för det får han. Han säger att det går bra så länge han inte utsätts för lockelse, men det är ju hela tiden, slå på tv:n bara. Och så ska ingen få veta, hur lätt är det då?
Ja ni ser väl hur less jag är, behövde få skriva av mig

gros19
Ditt liv

Får lite funderingar om din man söker efter en anledning att börja dricka men jag hoppas jag har fel. Vad det gäller festande och drickande för dig tycker jag det är rimligt att ni inte har någon alkohol hemma. Om du sedan vill dricka något när du är bland vänner så är det din ensak. Märkligt beteende hos din man att knuffa dig för att du pratar om att du vill ha en bastu. Bara för att man är alkoholist kan man väl inte bete sig hur som helst. Känns som han är huvudpersonen och du ska anpassa dig efter det. Lite av den negativa mentaliteten med sjukdomsbegreppet. En del har nog missuppfattat det. Tycker du ska söka dig till alanon för att få stöd. Sedan finns det en del anhörigprogram och ofta erbjder kommunen det. Ditt liv kan ju inte avstanna för att han ska hålla sig nykter och i vilket fall som hjälper det inte honom. Han borde vara glad för att du mår bra. Så här tänker jag. Lycka till!

Backen123
Åh vad skönt att läsa din kommentar,

Jag var förra veckan på kommunens anhörigträff. Tyvärr blev min känsla bara ilska, mitt jag blev provocerad inte av någon där utan vilket jävla skit man utsätts för. Man ska ta hand om barn, djur eget företag, hem och nu en man som egentligen skulle vara den bästa tiden i vårat liv. Och så är det jag som ska sköta mig, absolut inte låta min ilska, sorg el frustration komma fram mot honom för då kan det sätta igång en massa hos alkoholisten. Jag får absolut inte konfrontera honom med den senaste fyllkörningen, eller skumma sms, utan vara försiktig. Ja och jag har varit det, men jag är ledsen och jag måste bita ihop. Och sen på mötet så hitta jag ingen att identifiera mig med, det var mest föräldrar och det är jättesorgligt och känslor av ett annat slag. Jag kan ju gå det kan man ju inte som förälder... Så då kände jag att vilket ego jag är! Som gnäller över ett förlorat umgängesliv och ett normalt liv. Har läst om Alanon, kollat möten och ska försöka ta mig dit i veckan, hoppas det ger ett lugn för att orka. Känns som det är rätt forum, och jag önskar så att 12 veckor för min man på behandling kommer ge honom insikt hur mycket det har skadat, vårt liv tillsammans kanske aldrig går att reparera men då får det vara så.

Nordäng67
Tycker också...

att det är rimligt att alla i familjen avstår alkohol hemma. Så långt handlar det om empati, sympati och att ställa upp för varandra. Men att ditt liv ska stå på pause är inte rätt. Tycker du ska ha som ditt viktigaste uppdrag att se till att du själv mår bra. Umgås med vänner, gör saker i och utanför hemmet som du tycker om. Låt honom ta ansvar för sina problem. Känner igen det där med att det på ett eller annat sätt blir ens eget fel om han börjar dricka igen: man har varit tjurig, inte gjort tillräckligt, ställer inte upp (läs inte tagit över ansvaret för hans liv) mm mm. Försök koppla bort honom lite och börja bry dig om dig själv. Man tappar bort sig själv i ett förhållande med en beroendeperson. Åtminstone gjorde jag det.

Backen123
Tack för att du svara ❤

Det som känns ego är att nu är det 12 veckor hard core, underbart att han ska få hjälp. Jag har absolut inget behov att dricka hemma och det känns ju skönt. Det jag önskar är att det kunde få vara lite bra, en stund, lite framtidstro från hans sida. Inte det hör tunga, sorgsna, livet är slut känslan. Jag sa det löser sig det blir bra, men att vi måste försöka göra saker, bra saker. Slutat med att han ber mig vara tyst innan vi blir ovänner och jag förstår att han mår dåligt, igen så förstår man. Sen fick mina barn smaka på att mamma är så less, så less och det var dom som fick för det ( nu hade dom förtjänat det också ;)). Skjutsa dom till pappan, lugnaste så. Och då kom det dåliga samvetet som ett brev... Idag var en jobbig dag, men det har ju bara varit såhär i 1 1/2 år så 10 veckor till borde jag klara av, för sen blir det nog helt fantastiskt ;)

Nordäng67
Svårt dilemma det där..

När mitt ex hade nyktra perioder var allt nästan VÄRRE konstigt nog. Kanske hade man själv orimliga förväntningar typ "bara han slutar dricka blir allt bra". Och så var det inte riktigt så för då hade man en deprimerad gubbe istället. Dessutom blev han hyperaktiv, kunde inte ens sitta ner när vi åt. Undrade och undrar fortfarande om han inte har ADHD eller någon annan diagnos. Att alkoholproblemen egentligen är ett "symptom" på något annat. Förstår verkligen din frustration. Är ju mycket bara att få den vanliga vardagen med barn, jobb, städ och tvätt mm att funka. Utmattande att någon som egentligen borde hjälpa till att få allt att funka istället blir ännu en sak att jobba med. Ta hand om dig♥️

Backen123
Lurad

En känsla jag haft några dagar, min man lurade mig. Vi bodde ihop ett år innan vi köpte huset, sen började supande som jag trodde berodde på en depression. Han skötte jobbet osv, men hanterade sprit väldigt omoget tyckte jag. Jag på som dom flesta andra skulden på mig själv, jobbade väldigt mycket, gjorde en utredning på sjukhuset och mådde av den anledningen inte så bra. Vi gifte oss och sen bråkade allt lös. Nu behandling .... pratade med hans barn om behandlingen och pappans sjukdom, lite light sådär för ca 2 veckor sedan, dom är i tonåren. Och då säger ena sonen, att han var så förvånad att vi drack och hade fester och så, och han hade då sagt till sin mamma att hon (dvs jag) kan ju inte veta. Och tanken mal, dom visste, han visste men jag som skulle leva i detta fick inget veta av min man. Jag hade inte gift mig eller köpt hus om jag hade vetat, det är då säkert... men nu sitter jag här, han kämpar med sitt dåliga humör, är i 4:e steget då allt ska upp till ytan, torrfylla. Jag ska stötta, vara hemma och peppa vara ett stöd, känna jättedåligt samvete för jag vill träffa mina vänner- dricka vin, planerar en liten personalfest och jag vågar inte prata om det. Han är väl så djupt nere i krisen så det här att ta hand om sitt yttre, om vårt hem existerar knappt. Går bara upp i vikt.. om nån vecka känns det säkert lättare men nu är det skitjobbigt

Backen123
Nykter

Min man är nykter, 2,5 mån idag. Deprimerad sedan länge, men äter medicin nu som han tycker funkar skapligt. Det är tufft, jag tar hand om mig. Jobbar mycket, är peppande, berömmer positiva saker i tillfrisknandet, tjatar inte om det gamla. Han sover i eget sovrum, jobbar knappt, inkomst har jag ingen aning om... Jag hittar på utflykter, lite god mat, fixar så att vi har det gott och det är inte otrevligt på något vis så, men inte vad jag trodde för 2år sedan. Umgänget med vänner, vinet, myset det saknar jag. Igår va jag ledig, jobbat 10 dagar i sträck och då 12 timmars pass. Jag föreslog havet som utflykt, och att hjälpa mina föräldrar lite, han va på. Jag tog en timmes sovmorgon för jag var så slut, då kom det. Alla måste dansa efter min pipa, otrevlig, arg, smällde igen min sovrumsdörr hårt. Jag fråga varför, fick även höra att han var bara med bjuden för att det skulle jobbas och jag skulle nog bara sola och lata mig. Jag ställde in. Jag skyddar inte honom utan säger som det är till min mor etc. Jag tvättar, städar ur ett hus vi hyrt för time out, jobbar en sväng. Köper pizza, kommer hem 19.30 då har han gått på sitt rum. Hör hur han går ner till kylen på natten och äter. Förstår projeceringen, men det är så jävla jobbigt. Barnen tycker antagligen det är konstigt, jag saknar värmen, kärleken den fysiska. Nu väntar på att komma igång hos en alkoholteraupet som jag fixat fram och som han har träffat och som han tyckte kändes bra. I helgen är det planerat att fara till stugan, mitt förslag. Mysa, äta gott fiska. Sist for han därifrån för han var bara med bjuden för att det förväntas att han skulle köra med röjsåg. Och så var det inte, men vi är ju gift, han har nyttjat stugan för att supa i sin ensamhet. Men han känner sig utnyttjad om han gör något. Är det någon i samma situation, som känner igen. Jag går nu e-,kursen för anhöriga, den är bra. Och det gör så ont i mig att han inte har någon kontakt med sina barn, barn som längtar efter sin pappa men som han inte orkar vara pappa till. Mina barn funkar det med och mina barn gillar min man. Men ens egna värderingar sätts på prov hela tiden, och att hela tiden intala sig att han är sjuk, det är han som har det värst är också jobbigt. Jag är också ledsen ❤

Backen123
Dagbok

Idag möter jag honom på hojen när jag är på väg hem från jobbet, Förstår han är på väg till gemenskapen som har sjukdomen. Inte ett ord, inte ett sms om att jag far iväg. Han har inte lyft ett finger idag, sophinken med sopor i på bron, inte plocka undan något från flytten hem. Ungarna tror han sovit hela dan, hade frågat den äldste om lunch kl15. Jobbigt, tänker försöka använda mig av samma metod, fast jag har ju tvätt, städ, hönshus, barn som självklart måste fixas. Men tänker tala om att han får följa med på mina saker, jag frågar inte mer för jag vill inte att han ska känna att han dansar efter min pipa, utan han får aktivt välja om han ska följa och då sägs det... Men det som jag inte förstår är hur han kan kliva upp och fara iväg för att umgås, om det är sista kraftansträngningen? Han vill jag ska ha på mig ringen, han rycker upp sig om jag är uppåt och driver på. Aldrig ett initiativ från hans sida att göra något, inte ens för sig själv.

Backen123
kommer hem

han kommer hem, 21,30. Jag och sönerna har städat och grejat. Jag uttrycker min frusteration till dom att jag blir så jävla less, ingen hjälp, hade jag vetat detta när vi köpte gården hade jag aldrig köpt. Jag köper hem läsk för att ha till barn och helger, han tömmer dessa flak, återvinning säckarna blir fullare och fullare, men han pantar inte eller åker på någon återvinning för då känner han sig utnyttjad. Märker att pojkarna blir tysta och försöker hjälpa till, men jag förklarar snabbt att det är inte deras fel och jag är jättetrött och sur på Per. Men det är klart, när jag frågar om han sa vart han skulle och etc så blir dom ju brydd, att så ska det inte vara. När hankommer hem är jag påväg till säng, han sätter sig vid köksbordet och frågar hur det har varit på jobbet, han berättar att han varit iväg och käkat och jag svarade väldigt torrt att han behöver inte göra sig till, nä säger han och går och lägger sig. Får lite ont i magen att jag har barnen hemma med honom,, (dom är stora 11 och 13, och inga veklingar) men jag jobbar 12 timmar idag och vet ju inte vad som händer. Han brukar inte vara sur mot dom, men ändå, tippar på att dom backar ifrån honom när dom får veta att han beter sig konstigt......

Nordäng67
Vad slitsamt du har det♥️

Kanske kan du göra en lista på hur du skulle vilja ha det och sedan jämföra med hur det är i verkligheten? Det gjorde jag när jag var ihop med mitt ex. Det blev så tydligt då hur allt var. Man tappar bort sig själv när man lever i ett sådant förhållande. Till slut vet man inte vad man vill, vad som är rimligt och man blir allmänt "geggig" i huvudet. När man läser dina inlägg och tittar "utifrån" så är min reflektion: din man uppför sig som ett barn som är på semester på ett All-inclusive resort. Varför känner han sig utnyttjad för att han förväntas dra sitt strå till stacken i vardagslivet? Han ska väl bidra precis som alla andra i ett hem? Dina söner verkar mognare trots sin ringa ålder. Lätt att fokusera på problemet "alkoholism och nykterhet" och glömma bort sig själv och sina egna behov och önskemål. Han blir ju inte fysiskt invalidicerad av vare sig att supa eller att hålla sig nykter. Så förutom att han har problem med alkohol så verkar han vara lat och han har inga bekymmer med att utnyttja dig! Lätt att känna att man måste "fixa detta nu" om man tagit stora steg och gift sig och köpt hus. Men det går att skiljas och det går att sälja ett hus. Gör honom medveten om det. Kram

Kattsingen
Usch vad jobbigt ni har det.

Usch vad jobbigt ni har det. Några tankar får jag av det du skriver:
Mannen lider av djup depression som säkert fanns där innan, eller hade varit där ändå, alkohol eller inte. Det är inget en lätt tränar bort. Det kan vara så att han aldrig blir mycket bättre, tyvärr. Du är medberoende, om inte i hans alkoholism, så i hans depression. Han kommer med största sannolikhet aldrig bli den partner du hoppas på, och du verkar ha tappat bort dig själv helt i det dysfunktionella förhållandet ni har. Men som ovanstående skrev, det går att lämna. Det går att skiljas och sälja huset. Det är ett jävla jobb, men i långa loppet kommer du i alla fall återfå kontrollen över ditt eget liv. Och en dag kanske du kan få lite värme och närhet igen, hos någon annan.

Backen123
Sinnesro

Skulle vara så skönt just nu. Känns som han är i ett läge han inte kan ta sig ur, värdelöshetskänslan står honom upp i halsen, och det förstår jag. Och han är som helt apatisk och kraftlös. Och det är det som suger musten ur mig. Han mår så dåligt, så han orkar inte ta tag i mycket, ser mönstret när han inte har varit på AA på länge, han var nog iväg ikväll. Han ska börja terapi i mitten av augusti, tänkte vänta ut den resan och se om han förändras, gör han inte det får han flytta ut. Så jag får nog bita ihop till jul. Men man behöver ju så mycket mer i tvåsamhet. Är så tacksam för era svar, dom värmde så jag fick en tår i ögat, jag är lite liten nu ❤

Bestemor
Läst din tråd

Tänker bara, var riktigt rädd om din kraft. Du verkar ha 2 fina pojkar som ger dej glädje och som behöver sin mamma.
Jag hoppas att du ibland kan få avlastning i att vara din makes stöd. DU behöver få fylla på med ny energi. Få egen tid och eget utrymme. Va rädd om dej !

Backen123
Huvudet på spiken

Bestemor. Just att få avlastning, jag pratar hejvilt för att få ur mig mycket jag bär på. Min syster och mamma är guld värda, men självklart less. Det jag skulle behöva som avlastning är någon som bryr sig från hans sida, jag hör inte ett ord. Ingen släkt, syskon, vänner, hans barn el föräldrar, alla lyser med sin frånvaro, och det är riktigt märkligt. Vi åker inte till hans hemstad heller. Ingen osämja, hörde han prata med sin pappa igår om vädret...

Bestemor
Kan DU kontakta ?

Gomorron, finns det möjlighet att DU kontaktar hans anhöriga för att be om stöd för er bådas skull?
Känner du förtroende för nån?
Det vore att visa kärlek att berätta om er ohållbara situation och att ni behöver stöd som relativt nygift par.
Det är kanske inte samtalsstöd du ska fråga efter, utan helt enkelt att de hälsar på! Eller bjuder in er att komma.
Efter ett tag blir det naturligare att HAN själv kan umgås med sin gamla familj, och du kan hitta på nåt annat för en stund.
Tveka inte, men var försiktig så att inte nåt negativt ord om honom slinker ur dej. Fokusera på ert äktenskap, kärleken, ....
Ibland kan hjälpen finnas närmare än man anar ..Hoppas jag 💞

Backen123
Bestemor

Jag gjorde det för 2 månader sedan, skrev ett långt brev till mannens mamma. Om hur han mår, och hur jobbigt det var och att jag kände mig ensam. Hon ringde upp och jag var övertydlig om att jag inte ville kasta paj på honom utan att vi tillsammans kan hjälpa och stötta. Hon själv skildes sig ifrån mannen pappa pga av samma sjukdom och pappan fick ett tragiskt slut. Jag har ringt en par gånger tidigare, och pratat om han depression men hon nekar och säger att det har aldrig varit något problem. Sen har jag inte hört något mer..... Jag har föreslagit just att han ska åka hem, fara och fiska med sina barn etc, men nej, icke. Sen hade han en sms kontakt med ett ex, som jag tjuvläste (hamnar nog i helvete för det ;)) hon bor där och nu säger han att nu kan han inte åka hem pga av det, att jag skulle misstänka. Fast jag har bedyrat att det tror jag verkligen inte, det handlade nog om att hon söker upp honom, han var full, jag hade flyttat och hon har ställt till med så mycket elände så hon är tom portad i hans umgängeskrets. Så det ser jag bara som han säger att det är ett självskade betende. Att han känner sig så värdelös så då kan han skada sig själv ännu mer så folk ska förstår hur dålig människa han är, Väldigt märkligt, och det är det där jag inte kan hantera. Sen har jag tom sagt att det skulle kanske vara det bästa att han flyttar hem och att hon tar över, för han har ju själv aktivt skadat sig själv och mig ändå. Jag försöker fokusera på äktenskap och kärlek, men jag når inte fram, det är sådan kamp mellan oss, en ibland uttalad och ibland outtalad, en ojämnvikt som jag själv inte kan balansera, jag jobbar, har mina barn, en god relation till barnens far och hans nya, mycket vänner. Han har valt att inte ha något, och han förstår inte det ens. Märker hur dåligt han mår, igår kväll sa vi inte hej ens, han gick och la sig kl21, sover i eget sovrum. Och ikväll far jag och barn till stugan, han ska få erbjudandet att följa med om han är på bra humör, annars får han stanna hemma. Helst hoppas jag att han stannar hemma, för jag vill göra så mycket, och han inget... Eller jag vet faktiskt inte vad han vill göra. Han måste kliva ur garderoben, han har gått behandling, går på AA, har träffat ett gäng nyktra med samma intresse några gånger, men sen ska ingen få veta, locket på. Vårt (mitt) umgänge säger att dom inte vet hur dom ska hantera det, sådärför uteblir dom

Bestemor
DU har gjort mer än jag kan fatta

Så många kloka handlingar du har gjort!
Så oerhört ledsamt att inte få gehör!
Oavsett vilka val din man gör så är det helt och hållet hans eget ansvar.
Du kan inte ta på dej att skydda honom, från sej själv.
Skulle DU kunna ta pojkarna och åka själv?
Den tid ni nu tillbringar tillsammans i samma hus verkar mer riva sönder det ni har kvar tillsammans, för att läka behöver båda egen tid.
Jag förstår det där med att han inte har några vänner, det är samma här. Förmågan att upprätthålla en längre relation saknas. Det finns fel på alla andra...relationer värdesätts inte.
Min man har ingen!!! Trots 5 syskon.
Så, det är förstås ledsamt men INTE mitt/ditt ansvar!
Medberoende tar på sej hela ansvaret över en situation som man omöjligt kan påverka eller råda över.
Det enda som händer är att även jag/DU tärs sönder, tappar kärleken, blir totalt ihåliga.
Då står man där och har absolut ingenting att ge.
Så steg 1
Ta hand om dej själv och dina barn 💙💚

Morgonsol
Vad jobbigt du har det !

Vad jobbigt du har det !
Reagerade på det du fick höra på beroende enheten att inte du ska visa känslor som ilska, ledsen osv. Det är ju det du behöver för o gå tvärtemot att vara medberoende. Han behöver väl höra hur du mår ? Dels för din skull men också för han ska förstå att allt inte handlar om honom ? O du ska inte ta på dig hur han reagerar på dina känslor. Han måste ju lära sig förr eller senare att ta ansvar för sina känslor. Du tar ju ansvar för ditt mående o tar sig på allvar när du säger hur du känner. Fattar inte faktiskt

Backen123
Energi

Ja jag håller med morgonsol, inte vara förbannad och besviken, man ska som bara vara glad, .... och tacksam 😉 men jag har läst det i någon annan litteratur också, beroende personligheten har nog tufft med sina egna skuldkänslor. Och jag har fått en par förlåt från hjärtat. Men jag tror det här är så mycket större, så många år som han har dåligt samvete för, otrohetsaffärer, fyllkörning med dom, skvallrade lite för honom om vad hans söner berättat osv. Och det här var ju före min tid, och inget jag visste utan det här framkommit sen, efter husköp och giftermål. Vi for till stugan jag och pojkarna, men det känns inte riktigt bra, jag känner mig ledsen, känner att sönerna är ledsna. Vi ska ju vara 4 vid matbordet, vi gick från att vara så lyckliga, kära till total katastrof på bara loppet av 1,5år. Fick ett frispel på en kylbag som tippade och äldste sonen frågade vad det var för fel på mig. Jag har förklarat varför vi inte träffar hans barn, dom som mina barn kallade för plastbröder, sagt att han orkar inte vara pappa. Ja fy fan, skickar en stor kram till er alla, vilken skit vi hamnat i. Röstar fortfarande för en stor Finlandsfärja som vi alla kan åka med och surra i verkliga livet 😁

Bestemor
Vet inte om det är samma kurs

Men jag går en som heter Craft. Du kan läsa om den i min tråd om du vill. Jag vill inte ta upp plats med det i din tråd.

Ledsen är ni säkert alla 3, i stugan. Prata om det en stund.
Välj sedan att aktivt göra nåt annat som ni brukar.
Bestäm att, vi kan prata igen imorgon, men nu försöker vi att göra det bästa av kvällen.

Även tårarna och ledsenheten behöver vila.
Imorgon är det en ny dag, då kan känslorna ha lagt sej något och tankarna klarnat.
Nu är fokus på DEJ och dina fina pojkar 💚💙

Backen123
Din resa

Jag går också Craft, den är bra men, har lärt mig flera saker. Det är bara det att luften går ur mig ibland, när han blir arg och otrevlig, torrfylla. Har ställt mig frågan om han verkligen älskar mig, att han kanske ångrar sig så förbannat sådärför sin depression.
Men din resa Bestemor, det du gör är enastående att du orkar, kämpar för din egen skull och i er tvåsamhet på ett annat plan. Hur ska vi orka, eller det gör vi ju varje dag tills jag i mitt fall lämnar? Men här i stugan pratar vi inte om mannen, vi åker moppe, nu film mys med godis och chips, så inga sura miner, sorgen som jag känner vägrar jag att dom får ta del, dom är barn och ska aldrig behöva bära sin mamma. Tids nog, när dom är äldre så blir dom varse ❤

Bestemor
Njut av stunden

Barn ä bara bäst!
Så fint att ni kan ta vara på den stund som ni 3 har tillsammans.
Självklart ska barnen inte bära dina problem, jag tänkte mer på om DE behövde få prata, fråga, osv. För att sen kunna lämna oron de kanske känner och sen byta fokus. Som ni nu redan gör!

Jo, jag blir också både arg och ledsen över de elaka kommentarer som jag får höra.
Jag går undan, det är nog lättare när man inte har barn kan jag tänka mej.

Ja, då går vi CRAFT båda två.
Inre styrka och klarsynthet önskar jag oss 💜💜

Backen123
Barnen

Jag tänkte inte mina ord som försvar så du inte känner så ❤ jag har tyckt det varit svårt, har läst att man ska vänta in frågor, jag har berättat för dom om sjukdommen och framförallt att han inte sover, det är konkret. Men det som märks på dom och som är svårt att sätta fingret på är svårare. Dom vet ju aldrig när han är med, när han far och varför. Men jag växte upp med en pappa som också var trasig sen barnsben och mamma skyddade oss ifrån det, så mina barndomsminnen är fina men jag förstår min mamma hade det jobbigt fast då utan sprit. Jag fick min lyckokänsla igår, vi kollade på film alla 3 och skrattade gott, tänkte jag måste skriva det för mig själv att kunna läsa sen för att påminna. Idag kommer mamma och hennes gubbe, det blir bra för barnen, mer vänner kommer och går under dagen. Jag är ledsen för jag vill ju min man ska vara här, jag är ju fortfarande i en mystisk förälskelsefas, den fick aldrig lägga sig, det är som en chock som inte vill släppa. Varför just jag, nu igen, jag är ingen duvunge har levt rövare i omgångar, men som 48år tänkte jsg atr nu är det väl min tur, jag är mogen för lugnet, köpt hus tillsammans med någon och gift mig för första gången. Stämde av allt han hade levt i samma förhållande i 20år och såg inget konstigt, och så är han en person nästan längst ner. Så besviken på mig själv på honom, på livet. Jag vet att jag kommer att läka, men jag vill så barnsligt få njuta i mitt fina kök, renovera, göra fint, bjuda hem vänner. Men en stor ångest klump va vad jag fick som nygift

Bestemor
Glada ögonblick

Så härligt med en glad kväll med barnen. Att för en stund kunna släppa besvikelsen, oron och tankarna!
Barn ä ALLTID bäst !
Jag kan ibland också behöva påminna mej om min rikedom i mina vuxna barn + barnbarn! Utan mej hade ingen av dem funnits och vi hör för ALLTID ihop! Min man orkar sällan med att umgås med dem när de kommer. Han går undan, dricker för sej själv....
Så visst är det sorgligt att orken inte finns. Men värdefullt att man själv ändå kan njuta, skratta, umgås.
Jag märker att du är både erfaren och klok, så jag kan förstå att du " slår på dej själv" som nu hamnat i den här situationen. Men jag tror att du även klarar att under den tid som du nu lever i detta, kommer att komma fram till vad som blir bäst för dej och pojkarna i framtiden.
Allt får ta sin tid, så länge det känns hanterbart och ingen far illa.
Att du behåller din inre styrka mår alla bra utav. Så unna dej fler såna stunder då du släpper ansvaret över din man.
Hoppas att ni får en fin lördag.
Kanske även din mamma kan vara ett stöd för dej, hon verkar ju också ha erfarenheter som liknar dina....
🧡💛💚 ett hjärta var får ni!

Backen123
Hemma

Från stugan, så vilsam helg. Kan prata om mannen med mina föräldrar. Han är inte hemma, kanske AA. Han har inte gett djuren mat, brukar vara ett tecken på att han skiter i dom, har inte fått klart för mig än om det är mot mig eller mot sig själv. Och så den där klumpen som sitter i magen, jag vill inte ha den mer. Jag kan göra något åt det, vara trevlig, lirka lite men nu sa tom med min mamma stopp, sjuk kan man vara men dumheter behöver man inte ta. Japp, så jag balanserar ett tag till, inför barn resten behöver jag inte bry mig om

Bestemor
Bra, med nya krafter

Att helgen blev vilsam är ju härligt! Du och grabbarna fixade det!
Din mammas goda råd kommer från egen erfarenhet så du vet att du kan ta till dej utav dem.
Det betyder också att du inte är ensam. Så fint.
Det låter som att du har fått viss distans efter den här helgen. Kanske nya insikter.
Jag önskar er all kraft till förändring så att du slipper klumpen i magen 💚💛🧡

Backen123
Närhet

Ibland kan jag sakna närheten, att sova bredvid mannen. Igår tog jag lite närhet, sa att jag behövde det bara. En kram, hålla handen. Det räcker så. Igår va fint, lugnt. Idag pratade han om den högre makten, jag tror han är nära, han hade fått ett tecken. Jag kan lyssna, försöka förstå... Men jag sa även att jag kommer se till att klara mig, jag kommer att göra bra saker för mig själv och det är ok. Kommenterade bristen av närhet, och jag sa att vill han inte ha mig, så finns det säkert nån annan som vill ge mig det. Sa det för att han ska förstå, att hans kontakt med ett ex gör ont, att det gör att även jag kan lyfta blicken om han inte tar ansvar för oss, inte nådigt men ibland spelar det ingen roll om man är sjuk, man får stå sitt kast. Han tog det på rätt sätt, låta det sjunka in. Att efter 2 års depression pga av långvarig alkoholmissbruk så räcker det inte bara med att vara nykter några månader, man måste nog göra annat grovjobb och det är att bygga upp tilliten för dom närmaste. Och jag vet efter min flytt time out, att det finns ett liv på där borta, och jag är inte rädd längre. Känner ingen skuld el skam. Men självklart kommer jag fortsätta stötta mannen i mitt liv här och nu, men inte utan att jag ser att vi lever som man och hustru, inte bara under samma tak. Kvällens reflektion ❤ Att komma till positiva insikter för en själv får man genom att ge sig själv lite kärlek, göra saker även fast det känns långtråkigt och sorgligt, det är att stå upp för sig själv. Jag lärde mig det från den här sidan, att jag kan köpa och göra vad jag vill för mina pengar. Sedan fick mannen skriva under ett äktenskapsförord så vi båda vet vad jag behåller om det kraschar fullständigt, det var något jag gruvade mig för men så skönt när det var gjort ❤

Bestemor
Framsteg

Oj vilka insikter och framsteg!
Vill bara säga att jag är imponerad och glad för din skull 🧡

Rosette
Hej Backen123!

Du har varit här länge och berättat om hur du har det, hur din man är och mår och dina barn. Du berättar och det väcker omsorg, fin förmåga att kunna sätta ord på saker och även modigt. Du har fått och fortsätter få mycket stöd här, fina tips och råd. Hoppas det är okej att jag också tittar in i din tråd här. Jag ville säga att du är klok som jobbar på mot att bättre ta hand om dig själv och ditt jobb ger resultat.

Att inte känna skuld och skam på samma sätt när du gör saker för dig nu, är ju en tydlig vinst. Resultat av alla de ansträngningar du gjort, skriva här, ta kontakt med de som går i hans familj, prata med mannen, säga vad som gör dig ledsen, gå CRAFT för att påminna dig och lära dig mer. Kanske är det mer du gjort och gör som är hjälpsamt. Du vet vad du behöver och fortsätter göra mer av det, fint att du berättar här och dina steg kan säkerligen också inspirera andra här inne att också börja ta hand om sig själva i sådana tuffa situationer. Oavsett så bra jobbat av dig verkligen!

Kanske hittar du mer här inne som kan inspirera dig att hitta sätt att ta hand om dig i detta, eller kommer på saker när du skriver och berättar för oss här!

Ta hand om dig!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Sidor