Mitt lilla ego?

39 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Backen123
Rosette

Tack, vad fint. Ja jag har även skrivit bra saker, som jag tänker Och gör. Kan finnas en styrka för mig själv längre fram eftersom jag använder forumet mycket som en dagbok. Kanske lite för utlämnande ibland, men vad spelar det för roll, känns nästan mer verkligt då. Just nu funderar jag över att umgås, skulle så gärna vilja bjuda hem en väninna, äta, dela på en flaska vin på lördag. Går det för sig, får man aldrig leva det liv man trodde? Lite småaktigt tänkt, men nu umgås vi med ingen, en saknad från många i vår närhet, det blir inte naturligt eftersom han har gjort några av våra närmaste illa, bla min syster och hennes man. Sedan flera som är mina vänner sedan tidigare, men som vi umgåtts med tidigare dom vet ju hur illa jag har farit. Skulle min man kunna vara lite öppen med din sjukdom skulle allt vara lättare, men nu ska ju ingen få veta, och då har det ju blivit lättare att inte umgås. Konstigt och problematiskt 🤔

Bestemor
Kanske i stugan....

Låter klokt att du vill leva mer normalt och ditt eget liv, samtidigt.
Jag har turen att maken ALLTID drar sej undan om jag får besök. Kan ni göra en överenskommelse? Ikväll vill jag bjuda hem...och få sitta själv med henne.
Eller kan alternativet vara att ni ses i stugan?
Fortsätt att planera, ta initiativ och lev så normalt som du önskar. Kanske behöver du inte begränsa dej så mycket som du har gjort.
Hoppas att din helg blir fin 💜

Backen123
Helgen

Blev bra, väninnan kom och vi åt och drack lite. Mannen hade jour och han tyckte det var ok. Är trött, har jobbat mycket men ska ta det lite lugnare. Mannen är mycket gladare, hjälpsam gjorde tom middag idag, brukar aldrig hända fast jag jobbar till 19 ibland. Han pratar på om sitt, jag frågar, alla nöjda och glada? Får se när han ser mig? Vet inte hur jag ska hantera mig själv, när ska jag fångas upp av honom. Jag förstår ju att det är omöjligt, han är ju orsaken. Och jag klandrar honom inte, men ändå? Känner mig barnslig och tycker det är så jobbigt att börja om hela tiden, orkar inte det just nu. Grubblar ibland om han har kontakt med sitt ex, helt stört att det ens skett. Hon som han hatade så mycket, dom som tom slogs, hon som kontaktade mig precis när vi träffades och varna mig för honom och det blev han så olycklig för, hon som är 15år äldre.. jag fattar ingenting av det, men tiden läker ...

Bestemor
Glada stunder

Att få stunder och dagar när det känns lättare, då det nästan är som vanligt är ovärderligt! Att få unna sej att tro och hoppas, om än bara för ett NU.
Vem har förresten mer än ett NU?!
Att kunna känna att just nu är det ju faktiskt ok, just nu är jag nöjd det är väl det som är målet.
Visst, det är väl inte så att man ska " sopa allt under mattan" Men kanske inse att just NU är det inte läge att rota i det som var.
Om 2 personer vill komma vidare, så tänker jag att förr eller senare kommer det som krävs fram i ljuset, utan att man behöver gräva.
Om man vågar visa tillit till den som ständigt svikit, om inte annat för att supa i smyg, då mår man bättre själv.
Samtidigt också vara så klarsynt att inse att ingen har några löften om hur framtiden blir.
Jag skriver det här lika mycket till mej själv, för jag känner att vi just nu hamnat i liknande läge.
Vågar jag börja hoppas nu?
Kan jag lita på honom?
Det vet vi inte, men vi vet att just NU är det ok, då får vi vila i det.
Uppmuntra och bekräfta om vi orkar.
Ta emot glada stunder utan att varken se bakåt eller framåt 💜💙

Backen123
Bestemor

Så sant, för dig är ju förhoppningsvis resan lite påbörjad för din man. För min är det snart 9mån av tillfrisknande. Och det tror jag också att man måste lyfta blicken, men igår hade vi årsdag och inget vi vill fira. Idag ringde han och sa han glömt... Men såren dyker upp ibland, och nämner jag det så är ilskan igång från honom.

Bestemor
Känslor och tankar

Ibland vill man bita sej i tungan då känslorna börjar tala innan man riktigt hunnit tänka efter.
Det blir mycket att bära inom sej och visst blir man less på att hela tiden visa ett slags hänsyn.
När man innerst inne känner sej så sårad av den andre!
Inte alls enkelt....💙💚

Backen123
Känslor

Ja, äre något vi har så är det känslor, i överflöd och det än då man vill ha är total likgiltighet 🤣 men jag hävdar min rätt att nån gång få ge uttryck för mina känslor, utan ilska el för att provocera. Sen att min känsla är provocerande kan ju inte jag ta ansvar för, det borde han ha gjort för det är ju han som givit mig känslan. Kryptiskt men om jag står bredvid, stöttar peppar så måste jag få pysa lite nån gång, utan att få ilskan gånger 10å kastad i ansiktet. Annars kommer jag bara flyta ut till ingen, ett bihang och det vägrar jag. Känns skönt nu

Bestemor
Att mötas i samtal

Så är det absolut, vi har rätt till våra känslor och att berätta om dem. Jag blir ändå lite imponerad över ATT ni ens pratar om problematiken!
Det finns alltså en ärlighet i att problemet finns!
Kanske skulle det vara hjälpsamt för er med parterapi?
Det har jag själv föreslagit min man, men absolut NEJ!
Jag tror att det är bra för alla relationer med friskvårdssamtal, att alltså våga ta emot samtalsstöd långt innan krisen är uppenbar.
💛🧡

Sidor