Lätt att trilla dit - svårt att ta sig ur...

3 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Pepsi1965
Lätt att trilla dit - svårt att ta sig ur...
Pepsi1965
Trodde aldrig att jag skulle

Trodde aldrig att jag skulle "hamna här" av alla sidor på nätet, men nu är jag här trots allt.
Ännu en gastric by pass-opererad (2011) som trillat dit. Jag hade inget missbruk alls innan operationen, men var överviktig p g a "mysiga soffmiddagar", underfunktion i sköldkörteln och för lite träning fram för allt.
När barnen blev vuxna och flyttade hemifrån la jag mig till med en trist vana - åka hem tidigt från jobbet och sätta mig med ett glas vin och varva ner, kolla posten och så småningom laga lite middag till mig och mannen.
Mycket trevligt efter ännu en stressig (jobbade då som chef över en grupp på 6 personer, den typiska mellanchefen) dag där jag ständigt hade hög stress och dåligt samvete för att jag inte hann med allt jag förväntades.
Det kändes trevligt i flera års tid, men... med tiden petades gränserna framåt och ett glas blev två glas, två gånger i veckan blev tre gånger o s v.
Till slut blev jag sjukskriven för utmattning, uppsagd från jobbet, mamma fick cancer och dog, dottern fick barn och drabbades av depression o s v, o s v. Det var som ett mardrömshjul med händelser som staplades på varann och jag började få panikattacker.
JAG??? Den superstabila, supereffektiva, superduktiga, supermamman - hur gick det till?
Vinet fick en allt större roll i mitt trista sjukskrivna liv. Jag ryckte upp mig (men fortsatte dricka lika mycket), sökte jobb och fick ett bra (ingen chefsposition) jobb för ett drygt år sen.
Här sitter jag nu (hemma idag p g a krångel med magen) och bara hatar mig själv. HUR har jag kunnat göra så här mot mig själv?
Vill inget längre, orkar inte ens fixa och pyssla här hemma som jag alltid älskat (kan inte heller p g a en ryggskada, väntar på operation, men det har inte med saken att göra).
Allt känns trist, vill inte ta mig för saker, tycker bara det är ångest och jobbigt om någon skulle bjuda hem en eller fråga om vi ska ses.
Helst vill jag bara sitta här med mitt vinglas och försvinna in i "ingenting".
Helgerna är en enda lång vindrickarsträcka känns det som. Allt för ofta känner jag mig lite bakis både lördag och söndag morgon och orkar inte ta mig för med något på hela dagen.

Hur i hela fridens blev det så här? Och hur tusan ska man ta sig ur det? Känns så hopplöst och trist. Jag har dessutom gått upp 20 av de kg jag gick ner åren efter min operation och är rejält överviktig igen. Inte blir man snyggare ändå med åren och hur sexigt är det med en vinpimplande, överviktig, håglös 50+are?
Trist nog har min man hängt med i mitt drickande och vi pratar ibland om att vi dricker för mycket, bestämmer att inte dricka något i veckorna, men så blir det lite kvar i boxen, några öl som står och skräpar när måndagkvällen kommer... inte gör väl det så mycket om man dricker ett glas eller två...

Uh, det här blev både långt och jag vet inte vad jag vill säga egentligen, har jag ens kommit så långt i processen att jag är beredd att göra ett seriöst försök att förändra mina vanor? Jaa, det tror och hoppas jag, men hur kommer jag (vi) vidare? Man kan tycka att det skulle vara enkelt när båda är helt med på att en förändring ska ske, men samtidigt är det lätt att locka med den andra som också är sugen. Hur hanterar ni andra såna här frågor?

Mrx
Prata öppet med varandra

Jag och gumman har levt tillsammans i 35 år. Vi har bra jobb, villa, bilar, barn och barnbarn. Vi lever ett bra liv och saknar egentligen ingenting. Tyvärr har vi båda två varit förtjust i vin och öl i lite för stora mängder. Vi har alltså haft ett riskbruk. Frun lyckades bryta ett skenande vindrickande för mer än 10 år sedan. Jag tog tag i mig själv efter semestern förra året och har ändrat mitt dryckesmönster. Vi har både två en helt annan inställning till alkohol numera. Vi pratar öppet med varandra och vet vad den andra känner. Vi tar oss friheten att dricka vin ibland men alltid under kontrollerade former. Aldrig mer dessa helger med fylla både fredag och lördag. Alltså för oss har det funkat bra att köra med öppen dialog och stötta varandra. Vi har läst mycket om alkohol och missbruk under årens lopp. Vi bär båda två på alkis gener. För min del har jag även haft stor nytta av att läsa och skriva här på forumet.