Nybliven mamma, maken erkände att han har ett alkoholberoende

13 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Hanna_b
Nybliven mamma, maken erkände att han har ett alkoholberoende
Hanna_b
Vet inte ens vart jag ska

Vet inte ens vart jag ska börja, är så förvirrad och ledsen. Min erkände i lördags natt att han är alkoholberoende och har druckit varje dag i två månader. Han har i perioder inte haft det sundaste förhållandet till alkohol, druckit lite för mycket på fester och ibland varje helg.

Efter det att vår dotter föddes för sju veckor sedan har han dragit sig undan och betett sig konstigt. Jag har vid flera tillfällen misstänkt att han druckit och konfronterat honom men han har nekat. Med sömnbrist och ett nytt liv som mamma har jag inte orkat/hunnit gå in djupare och tänkt att jag inbillat mig. I torsdags ringer min man o säger att han är på väg till läkaren för att han har sådan panikångest (Han har haft problem med det tidigare). Han är hos läkaren både på torsdagen och fredagen och efter fredagens besök får han en massa tabletter som enligt han själv ska börja med om någon dag. Vilket jag tyckte var konstigt att han inte skulle börja nu, men efter flera sömnlösa nätter orkade jag inte gå in djupare på det. Sa mer att jag tyckte det var konstigt och ifrågasatte även valet av mediciner och sa att vi måste ringa på måndag och kolla detta.

Jag började fundera på om han hade en affär med någon annan och när han somnat tog jag hans telefon för att snoka, väldigt hemskt men kände i hela kroppen att något var fel. Hittade att han var medlem på en dejtingsida och skrivit med flera tjejer (sexuella saker)och de har även verkats träffats och gjort saker. Jag väcker min man och konfronterat honom med min upptäckt. Han blir arg och vi bråkar men jag vägrar ge mig. Tillslut säger han att han inte har sökt hjälp för ångest utan för att han har alkoholproblem. Medicinerna är för att han ska bli nykter hemma utan att få absitens. Jag blev helt paff även om jag misstänkt att han druckit så trodde jag aldrig att det var på denna nivån. Jag har firtfarande inte förstått att han är alkoholist och att han har varit otrogen (som han säger hänger ihop med alkoholen. Idag började han med antabus och plockade fram all alkohol han gömt hemma och hällde ut. Han sjukskrev sig från jobbet och på onsdag har vi en tid på beroendenheten.

Jag älskar honom verkligen och vill tro att det går att rädda vårt äktenskap. Men jag är helt slut både mentalt och fysiskt. Vad ska jag göra, vart ska jag vända mig till ? Ska jag lämna honom innan han får chansen att bevisa att han vill och kan bli nykter och hålla det? Är så lost i mina tankar och känslor

Sisyfos
Svårt

Svårt det där. En sak som är positivt är ändå att han faktiskt har tagit tag i det här på egen hand. Innan du upptäckte honom. Han har säkert verkligen haft ångest för både det ena och det andra. Att få barn är ju en enorm händelse i livet och kanske det finns en ett samband med det han har gjort och den ”panik” över förändringen som man kanske kan känna.
Jag vill se det som positivt att han har tagit det här initiativet själv. Hoppas verkligen att ni kan lösa det här, men jag tror att han kanske behöver prata med någon om sitt flyktbeteende, så han inte återvänder dit.

Boston95
Igenkänning

Jag får ont i magen när jag läser ditt inlägg. Jag var med om i princip samma sak när vår dotter föddes. Min Exman söp massor och distanserade sig. I efterhand har jag förstått att han fick en pappa-depression. Vården är snabb att fånga in oss mammor vid baby blues men papporna finns det inget skyddsnät för. Kan det vara så att din man upplever samma som mitt ex gjorde? Sök på daddy blues eller liknande på nätet så finner du massor av information.

Jag hoppas så att ni kan rädda ert äktenskap. För oss gick det inte men det berodde inte enbart på ovanstående men det förstörde onekligen väldigt mycket. Man har fullt upp med att anpassa sig till nya livet med barn så man hinner inte tänka för mycket på sin partner. Om möjligt och han är villig så rekommenderar jag er att gå i parterapi redan nu. Gällande alkoholen så verkar han ju ändå ha insett att han har ett problem vilket är bra men lita på din magkänsla och var inte naiv.. alla gånger jag misstänkt något har det visat sig stämma och jag önskar att jag hade gjort något åt det tidigare.

Fortsätt skriva här och använd oss som bollplank. Vi har alla mycket sorgliga erfarenheter som man önskar att man inte hade men de kan hjälpa dig att få perspektiv och stöd i en otroligt tuff tid. Vi står på din sida och hejar på. Du verkar vara en stark och insiktsfull person men bra magkänsla så låt inte medberoendet ta över.

Nordäng67
Fast...

mammor med baby blues brukar inte börja supa, registrera sig på dejting sidor och vara otrogna. Utan brukar mer handla om att inte känna lycka fast man borde, trötthet mm. Och att fånga upp dessa känslor måste man ju själv ta ansvar för! Mitt ex gjorde också så sårande och svekfulla saker på fyllan. Inte kändes det ett dugg bättre för att han skyllde på spriten. Tycker du ska fokusera på dig och din baby och låta honom ta ansvar för sina egna problem. Får du en stund över så använd den till att göra något för dig själv. Lider verkligen med dig! Så mysigt att få en bäbis, hemskt att du ska behöva ägna energi åt att vara bekymrad för pappan. Han borde vara DITT stöd nu! Kram ♥️

Boston95
Håller med..

Är helt enig med dig Nordäng67. Min mening var inte att ursäkta beteendet utan snarare att belysa att det faktiskt är vanligt med en pappa depression. Hur man väljer att hantera depressionen är ju individuellt och sättet Hanna_b man hanterat det är hemskt. Precis som min exman... önskar inget hellre än att han är ett stöd för Hanna_b och det ska han vara. Så inte min mening att bagatellisera problemet alls.. problemet är dock där och eftersom Det ändå verkar finnas en kärlek kvar så hoppas jag att ni med hjälp kan komma genom det tillsammans.. men fokusera på dig själv och er nya familjemedlem främst❤️.

Hanna_b
Tack snälla för svar, betyder

Tack snälla för svar, betyder så mycket.
Vi ska få träffa en person från kommunen på måndag och prata kring hans fortsatta behandling. Jag har även sagt till honom att krav från mig är att få full insyn i hans behandling samt att vi går i familjerådgivning. Han har sagt att han går med på det, sen får vi se om han lever upp till det. Gör han inte det, måste jag gå då finns inget att försöka rädda. Jag älskar verkligen honom och har svårt att se mitt liv utan honom. Men vet att det inte kommer vara en enkel väg och det är inte säkert att det kommer gå vägen.

Känner en sådan ilska mot honom och vad han har gjort mot mig och vår dotter. Det var nu vårt liv verkligen skulle börja. Vi har kämpat för att få henne, fyra år av besvikelser och tårar. Under 2018 hade vi fem missfall. Jag gick då och pratade med en kurator men inte han. Funderar på om saker kom i kapp han nu och tog till sitt flyktbeteende. Frågorna är många och jag har inte fått svar på allt. Just nu vill jag bara stänga av och gå på autopilot till på måndag. Jag hoppas verkligen det kommer finnas stöd för mig med.

Boston95
ryser..

När jag läser om er kamp för att få er dotter så ryser jag i hela kroppen. Din historia är så otroligt lik min egen.. Du får gärna läsa min tråd "det var ju bara en knuff.. inte ett slag..".

Även vi kämpade i 3 år innan vi fick vår älskade dotter. 4 missfall som tog oerhört hårt på mig men min exman stoppade huvudet i sanden och stängde av. Jag tror att han inte klarade av att ta till sig vår dotter när hon väl kom eftersom han hade stängt av och börjat självmedicinera.. Han började dricka väldigt mycket och nyligen så erkände han att han även hade tagit mängder med kokain under den tiden. Han spelade även bort massor av pengar som jag fick betala..

Som du förstår så har jag burit på massor av ilska men framförallt maktlöshet. Jag älskade honom så mycket men han förstörde all tillit och när den väl är borta så är det oerhört svårt att bygga upp igen. Den tiden som skulle vara så fin (även om spädbarnstiden är oerhört krävande) förstördes och jag är fortfarande så arg på honom för att han utsatte mig för detta. Jag vägrar dock bli bitter.. Det är det bara jag som förlorar på. Så jag försöker att släppa ilskan och hellre se framåt. Jag är värd att må bra. Och DU är värd att må bra. Du har en tuff tid framför dig men du gör allt rätt just nu och tänker helt rätt. Jag stannade kvar minst 3 år för länge.. Skillnaden mellan oss är att din man ändå säger att han är öppen för rådgivning och att han tar hjälp. Min man gjorde inget av ovanstående.. "om vi behöver terapi kan vi lika gärna lägga ner" "jag har inget problem, detta fixar jag själv" och så vidare.. totalt mörker och extrem maktlöshet..

Det är bra att ni får hjälp av kommunen och att du ställer krav på familjerådgivning. Det är helt uppenbart att han inte mår bra och han behöver hjälp. Glöm bara inte bort dig själv i det här. Jag har fått hjälp genom KBT-terapi via husläkaren och medberoendesamtal och det är väldigt värdefullt för mig. För första gången på många år så börjar jag känna igen mig själv. Han gjorde mig till en väldigt olycklig person och jag gjorde saker som jag aldrig gjort förr och aldrig vill göra igen. Låt honom inte stjäla din identitet. Det finns stöd att få. Bland annat här men även anhörigstöd.

Jag hoppas du får en lugn helg. all kärlek till dig och er fina dotter..

Therese77
Är i samma situation

Hej
Jag känner igen mig i er nästan i vartenda ord. Svårt att få barn, lycka och sen besvikelse och tårar.
Våra barn är 7 och 4 men jag har haft det så här sedan den lille föddes eller längre.
Anledningen till att jag inte lämnat är att jag är rädd att lämna barnen till honom då han dricker när barnen är med. Det som händer när han dricker är att han blir dryg, retsam och mkt trött. Annars är han en engagerad pappa. Han skulle absolut få halva vårdande vilket han vill också.
Han har erkänt sitt problem, men glömmer det fort och hjälp är inte hans grej för han vet bäst själv.

Jag vill gå isär!!

Men ska jag utsätta mina barn för att växa upp varannan vecka med en fullgubbe?

Boston95
Ett oerhört svårt beslut att ta

Therese77: jag stannade kvar av precis samma anledning. Min exman var aldrig närvarande med barnen.. inte ens när han var fysiskt där.. han satt med sina hörlurar och lyssnade på poddar. Pratade i telefon med vänner och ignorerade barnen. Mitt hjärta gick sönder när jag såg barnen försöka få hans uppmärksamhet utan att lyckas.. nu säger du att din man ändå är engagerad när han är nykter och det är bra.

Alkoholen var också en anledning till att jag inte lämnade.. han drack sig stupfull och deckade.. jag kunde i princip stå och skrika på honom eller hoppa på honom och han vaknade inte. Hur skulle jag kunna lämna barnen hos honom och lita på att han vaknar när de behöver honom?

För mig kom brytpunkten när han för sista gången sparkade ner mig från sängen och i tillägg tog stryptag.. Jag insåg att det här kunde gå riktigt illa och att jag har ett ansvar mot barnen och mig själv att ta mig ur det. Mina döttrar ska inte tro att detta är ett normalt förhållande.

Ångesten över att han har halva vårdnaden finns där men han har faktiskt skärpt till sig mycket. Brukar tänka att om det är en skilsmässa som krävs för att barnen ska få den pappa de förtjänar så får jag ta det. Framtiden är lite oviss och jag är inte helt säker på att han kommer fixa att ha dem på halvtid i längden men just nu går det bra.

Så frågan för dig blir nog lite densamma som för mig: Vill jag/du att barnen ska växa upp och tro att detta är normalt? Och framförallt hur länge kan Du leva kvar och försaka dig själv som du gjort så länge?

Det var först när jag lämnade som jag insåg att jag inte kände igen mig själv längre. Nu har det gått 1,5 månad sedan jag flyttade ut och jag börjar äntligen se glimtar av mitt gamla glada jag igen..

Dina barn är så pass stora att de kan och kommer berätta för dig om deras pappa beter sig illa.. förhoppningsvis skärper han sig men om det inte sker så finns det hjälp att få via socialen.. du kan även ringa anonymt till socialen och få lite råd kring din situation..

För din och barnens skull hoppas jag att du finner modet och styrkan att ta dig ur förhållandet (eftersom du ändå säger att du vill lämna). Vi finns här med våra erfarenheter som kan stötta dig.. ingen fråga eller känsla är fel.. vi har alla känt dem.. skuld.. maktlöshet.. ilska.. rädsla.. ångest..

Styrkekramar till dig❤️

Therese77
Tack

Tack för ditt mkt kloka inlägg. Håller med dig i varje ord.

Tack 💗

Therese77
Tack

Tack för ditt mkt kloka inlägg. Håller med dig i varje ord.

Tack 💗

Hanna_b
Möte

Idag kl ett ska vi på möte med kommunen beroendeenhet. Jag hoppas då få svar på vilken hjälp min man och jag kan få. Det har gått en vecka nu och han har varit nykter. Han har yagit antabus och medicin mot absitens varje dag. Ser att hans riktiga jag börjar komma tillbaka mer och mer.

Jag berättade allt för min svägerska och hans ena bror. I helgen k8nfronterade brodern min man och de hade ett samtal där min man berättade en del. Jag trodde att han skulle vara arg på mig efter det, eftersom jag inte berättade att de visste. Man han sa inget om det utan bara att de hade pratat. Igår sa han att det hade varit hans bästa helg på länge. Vi har pratat en del och jag har varit brutal i hur jag beskrivit hur han ha sårat mig. Har tagit av mig mina vigselringae och sagt att det inte känns rätt att ha på dem, då äktenskapet från hans sida har känts fejk. Såg att han blev sårad men han bara tog det, blev inte arg. Sa att han har mycket att bevisa innan jag vågar tro på oss igen. Jag gråter fortfarande mycket och ångesten blir ibland väldigt stark. Hade jag inte haft min dotter hade jag nog inte kommit upp ur sängen.

Vet inte vad jag ska förvänta mig framöver. Det som ger mig hopp är att han själv vill ha hjälp och nu har börjat prata om det utan att skylla ifrån sig.