Hatar mitt barn

Profile picture for user gros19

Hatar mitt barn när han är påverkad, fast egentligen älskar jag honom. Det är därför det blir så smärtsamt. Hatet blir lika starkt som kärleken. Efter drygt 10 år i missbruk och ett oräkneligt antal besvikelser känns det som att nu är det slut, nu säger jag upp kontakten med min son.. Drogfri är han som många andra underbar. Alla tycker om honom, men när han är påverkad finns inte längre den personen där och jag hatar den person han blir. Det är väl rädsla för vad som ska hända om jag säger upp kontakten som är jondret, men känner att jag vill kunna planera mitt liv och sluta hoppas gör man ju inte i alla fall inte som förälder. Men detta innebär en berg och dalbana. Tycker jag senaste halvåret kunnat hantera besvikelser och ändå gå vidare med mitt liv, men idag är det inte så. Att ta steget att ta en paus känns rimligt, kanske inte säga upp kontakten, men börja med en paus och säga att jag hör av mig om och när jag vill ha kontakt. Berätta varför och om hatet jag känner när han är påverkad. Vad tycker ni alla som kämpar denna smärtsamma kamp. Det är för djävligt att behöva ha det så. Kram till er alla ?

Profile picture for user InteMera

Ta en paus för din egen skull, om det är så du känner. Du har säkert gjort allt och mer därtill för att hjälpa och finnas till hands, utan att det ändrat nåt och du mår allt sämre. Men ett svårt beslut att förmedla till sitt barn! Styrkekram till dig, tyvärr är man maktlös tills missbrukaren själv väljer att vilja hjälpa sig själv.

Profile picture for user Nordäng67

att en pause låter rimligt och klokt. Så du får andas och ladda batterierna. Lider med dig och förstår hur smärtsamt det måste vara. Ens barn är ju en del av en, ens hjärta liksom. Men DU ska orka också. Kram och styrka ♥️

Profile picture for user Ullabulla

Runt sig själv och vara hårdhjärtad kan vara klokt när man håller på att gå sönder.
Din son är inte dum.
Han är nykter ibland och förstår säkert.

Kanske sätta regler för dig själv?
Ett telsamtal i veckan/månaden.
En fika på stan per månad OM nykter osv.
Och sen känner du vad du klarar och mår bra av.
Mitt ex bönade och bad när jag träffade ny kärlek att om jag bara gav honom chansen.

Den fick han egentligen ofrivilligt 1.5 år in i min nuvarande relation då jag och min sambo hade 4 månaders uppehåll.
Tog han den för att visa på nykterhet/god vilja-nej.

Så din son har troligen inte drogat klart än.
Sätt en gräns som ditt mammahjärta klarar och försök hålla den.
Då brukar anhörighjärnan lugna ned sig och man ser det orimliga i vad man håller på med.

Att gång på gång dra in den beroende från körbanan för att de håller på att bli överkörda.

Tids nog kravlar han sig kanske in till vägrenen eller kanske tom ärligt ber om hjälp att bli nykter?
Då kanske du kan träda in om han verkar mena det.
Tufft..lider med dig.

Profile picture for user gros19

Tack för ert genuina intresse av att hjälpa, råda och stötta ovärderligt. Ja gränserna suddas ut och det behövs någon som talar om vad som är rimligt att begära. Har ibland tänkt på motsatsen hur hade min son reagerat om situationen varit tvärtom dvs jag hade haft missbruksproblem. Då hade jag nog förstått, accepterat och kanske även uppmuntrat honom att han inte ha kontakt i nuvarande situation. Kan man verkligen må bra när ens barn missbrukar droger, raserar sitt liv. Lätt är det i alla fall inte. Är ibland t.o.m. avundsjuk på en mamma vars son dog till följd av sitt missbruk. Självklart vill jag inte byta, självklart har hon en otrolig sorg att bära som varar livet ut, men hon slipper oron. Man går verkligen sönder, har inte tänkt så, men man sitter ju ihop med sitt barn så upplever jag det och då är det inte lätt att sätta gränser. Det finns så mycket sorg i att ha ett barn som förstör sitt liv och jag minns när han var riktigt liten och vi var hos fotografen. Min son var alltid glad och jag fick påpeka för fotografen att jag ville ha ett kort när han var allvarlig också. Så blev det så här ..........

Profile picture for user Nordäng67

när det gäller människor man älskar aldrig går att komma över eller ta bort. Men man kan nog lära sig att hantera sorgen och förhålla sig till den på ett sätt som gör ens eget liv hanterbart. Håller med dig att man typ sitter ihop med sina barn. Behöver inte vara jättestora dilemman innan man som förälder skall påverkas. Är det stora saker som i ditt fall så blir det något som äter upp en in ifrån. Har märkt med mig själv att när man slutar hoppas på förändring hos någon annan känns det lättare. Ett sätt att skapa lite distans och gränser mellan sig själv och den andra personen. Och också blir det som att åtminstone mentalt lägga över ansvaret där det hör hemma. Förstår dig verkligen. det är oerhört svårt när det gäller ens eget kött och blod. Ha inte dåligt samvete när det gäller din "avundsjuka" på mamman med sonen som dött av missbruk. Har haft liknande tankar och känslor runt min mamma. Lättare att sörja någon som är död än att sörja någon som lever destruktivt. Den innebär ju inte att man vill att personen skall dö utan man önskar sig ett lättare sätt att sörja. Många kramar från en mamma till en mamma ♥️

Profile picture for user Adde

del år sen kände jag en kvinna som hade tagit sig ur sitt beroende och gjort sin läxa väl när det gäller att förändra sig själv. Hon hade ett bra liv ända tills hennes son tog upp familjetraditionen med för mycket alkohol. Hon var på väg att bli rejält medberoende.

Tack vare självhjälpsprogrammet i AA så förstod hon vart det barkade så hon började använda samma program fast inom Al-anon.
Och det enbart för att kunna hantera sig själv i en svår situation, inte för sonens skull.

En kväll ringde han när han hade klättrat upp på ett broräcke för att ta livet av sig och ville "bara" säga farväl.

Hon talade om för sonen att det var enbart hans egna val och att hon varken kunde eller ville göra något åt saken.

Jag minns när jag hörde hennes delning att det var en tuff tant (ja hon var go' tant då :-)) ) som orkade säga så åt sin son men förstod samtidigt att hon hade helt rätt. Hon hade förstått programmet och visste vad som gäller och då blir allt enklare.

Det slutade med att sonen självmant klättrade ner och efter ett tag tog beslutet att bli nykter.

Allt slutar inte så bra men det visar hur viktigt det är att sätta gränser för sin egen skull. Jag har ju själv en grabb som lever i ett dysfunktionellt förhållande som han inte klarar att ta sig ur men hjälp vill han absolut inte ha. Jag klarar att se på det med neutrala ögon men hans syster lider fan när han inte orkar höra av sig. Likaså med hans mor. I det fallet är inte alkohol inblandat utan det är psykisk ohälsa tillsammans med div piller från beredvilliga läkare hos hans "sambo"

För mig som alkis är det oerhört viktigt att sätta gränser när jag hjälper andra annars finns risken att jag dras med ner i skiten och då är återfallet nära. Jag är den viktigaste personen i mitt liv och det gäller i högsta grad även anhöriga !

Ta hand om er !!

Profile picture for user gros19

Som svar på av Nordäng67

Så rätt och så fint du skriver, stämmer så bra. Det handlar så mycket om sorg. Mobilen ringer och jag ser att det är min son och blir glad. När sedan jag svarar märker jag att han är påverkad och glädjen byts i sorg. Tack för dina ord ??

Profile picture for user gros19

Jo alanon och anhörigprogram på Nämndemansgården har hjälpt mig mycket och mestadels kan jag hantera situationen ganska bra. Känslorna hänger dock inte med riktigt. Även om jag gör rätt så är det ändå väldigt plågsamt. Men gränser som du skriver om behöver jag hjälp med. Tack ?

Profile picture for user gros19

Det är mycket som snurrar i en anhörigs huvud, men det är även en förändring jag märker. Oron är inte längre lika stor längre. Jag slängde (utan att ha läst) sex mail som jag vet min son skrev i natt när han var påverkad. Han är inte lika intressant längre, inte huvudpersonen som allt kretsar runt.. Förut hade jag lusläst mailen, flera gånger och sedan tolkat i all oändlighet, för man kan ju inte lita på vad en missbrukare säger. Orden har ingen betydelse.

Har haft svårt med sjukdomsbegreppet även om jag tycker om AA s program. Det har känts som jag har inte rätt till mina känslor för att det handlar om en sjuk person som man hela tiden ska ta hänsyn till och som samtidigt aldrig tar hänsyn till dig. Men nu är det ju så att inom AA ser man alkoholism och missbruk som en familjesjukdom och det innebär ju att även jag är sjuk och därmed har rättr rätt till samma hänsynstagande. Sedan är det ju julen - har lovat att min son får komma hit om han är nykter, men det kan man ju inte lita på I alla fall fantastiskt, obegripligt och väldigt skönt att slippa denna förlamande oro, dränerad på all energi. Önskar er alla lite ro iuletid det är ju så det ska vara om ni glömt det.
Kram ??

Profile picture for user Adde

och medberoende följer i stort sett samma kurva i sin resp sjukdom. Den som finns i länken är för oss beroende medan den för anhöriga har jag ännu inte hittat på nätet, jag har den bara i pappersform. Jag var nere på den näst sista punkten i den vänstra kurvan innan jag klappade ihop och bad om hjälp.

Och DU !!! Du har all rätt i världen till dina egna känslor !! Du är den viktigaste person i ditt liv, det får du aldrig glömma.

https://vfsormland.se/wp-content/uploads/2014/06/Presentation1.png

Profile picture for user gros19

Allt man får veta är till nytta. Måste också säga att den bästa hjälpen som anhörig har jag fått av människor med missbruk/beroende. Har genomgått två anhörigprogram på Nämndemansgården. Ett av dom med enbart anhöriga och det andra med personer som var i behandling på Nämndemansgården och som gjorde sin anhörigvecka. Jätteskillnad och det jag minns mest och som på något sätt var mest värdefullt för mig var vad de människor som var i behandling sa. Varför kan jag inte riktigt säga, men det fanns så mycket kärlek mellan anhöriga och beroende. Ska läsa länken. ❤

Profile picture for user Adde

fick vara med 4 dagar på en Familjevecka när jag gjorde min behandling.
På måndagen samlades de anhöriga själva och bekantade sig med varandra och så fick jag och en till komma in på tisdagen.
Satan vad jag var nervös då !!! Kände mig som en riksalkis som skulle hudflängas av arga anhöriga men det blev inte alls så !!!
Av mina kanonbra 4 veckor så var den veckan absolut bäst !!! Vi fick bra kontakt direkt och kunde stötta varandra över gränserna på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt ! Dessutom "hittade" vi en "ovetande" alkis hos de anhöriga :-))) Häftigt !!

Alla, precis alla, anhöriga och beroende skulle få gå en Familjevecka !!

Profile picture for user gros19

Varför ska jag ha kontakt med min son som är aktiv i missbruk? Enligt mitt sätt att se finns han inte då, inte den " riktiga" personen den han egentligen är. Undrar om det överhuvudtaget finns något positivt hos en person som missbrukar. Jag kan inte komma på något. Kan hitta mängder med anledningar att inte ha kontakt och faktiskt inte en enda att vi ska ha kontakt. Oro inför julen. Hoppades och gladdes åt att han skulle komma hem och vara nykter, ingen alkohol och inga droger. Inser idag att det finns många tecken som tyder på att så blir det inte. Dessa förbannade tecken som man tolkar istället för att kunna ha ett normalt samtal där man kan lita på vad personen säger. Glädjen inför julen är borta och har ersatts av den välbekanta oron. Så här vill jag inte ha det. Hoppas mågon av er får en fin jul.

Profile picture for user gros19

Hatar mitt barn, fast egentligen älskar jag ju honom. Utan kärlek inget hat. Det är mycket som är plågsamt i en nära relation med en person som har ett missbruk, men det allra värsta tycker jag är när man inte längre känner kärlek. Just det är så svårt när man upplever sorg, oro, skräck, skam, skuld, ilska osv. Man måste genomlida alla dessa känslor för att hitta tillbaka till kärleken, vilket inte innebär att allt blir bra, men jag upplever mig hel som människa. Just nu är det så, men det växlar.

Profile picture for user gros19

Tack så fint att någon bryr sig det bär jag med mig. Ett Gott Nytt År önskar jag dig.
Kram❤

Profile picture for user Blade Runner

Som svar på av gros19

Jag känner hur du kämpar. Lägg ännu mer av den energin/kampen på dig, det är du värd och då kanske du kan skapa andrum med alla känslor som kretsar kring din son. Att prioritera sig själv betyder inte att du inte bryr dig om honom.
Kram
Blade Runner

Profile picture for user gros19

Absolut riktigt att prioritera sig själv betyder inte att jag inte bryr mig om min son. Det är faktiskt så att min son uppskattar att jag gör saker för mig själv och det avlastar honom från mycket skuld. Det finns så mycket fint hos honom så det är så tragiskt att han inte kan hantera livet utan alkohol och andra droger. När jag gick anhörigprogram tyckte han det var jättebra. Själv vill han ju vara nykter och drogfri, men han har ännu knte lyckats med det.
Kram och tack ❤ och Ett Gott Nytt År!

Profile picture for user gros19

Min son har försökt ta sitt liv, men tåget han stanna. Åkte i ambulans till psykiatrin, men är utskriven trots att han sa att han fortfarande önskade att han inte överlevt

Profile picture for user Izzy

Vet inte vad hag ska säga men lider såå med dig! Vilken fruktansvärd situation ni är i. Det är ju just det du upplevt nu som är det värsta man jan tänka sig. Hur kunde de skicka hem honom?? Han är ju verkligen en fara för sitt eget liv. De måste ju tvångsomhänderta honom. När jag ringde soc o talade om att min bror hotat att ta livet av sig blev han tvångsomhändertagen. Är han hos dig nu? Tänker på dig ♥️

Profile picture for user Nordäng67

Hittar inte några bra ord hade vart bättre med en kram! Fruktansvärt måste det kännas både för dig och för din son. Hur i all sin dar kan dom skriva ut honom? Tänker på dig♥️

Profile picture for user Azalea

Så fruktansvärt för dig och för din son. Det finns inte ord för det och mest häpnadsväckande är att myndigheter inte tar det på allvar. Han ska ju inte skickas hem efter något sådant. Något är väldigt fel i samhället.
Sänder många kramar och tankar?

Profile picture for user Adde

lider med dig gros19 :-(

Jag kan helt klart associera till både din och din sons situation eftersom jag själv varit där. När min fina psykolog hörde hur mitt sätt att prata om mina självmordsplaner, konkreta sådana, ändrades så slog hon klackarna i backen och hotade med LPT och att jag omgående skulle träffa en läkare som kunde skriva ut tvångsintyget. Som en van manipulatör kunde jag slingra mig ur polishämtningen och skjuta upp den 2 dagar. Jag vet inte hur psykiatrin hos dig fungerar men hos mig är det fablernas värld rakt igenom och en van manipulatör har inga som helst problem med att gå därifrån. Jag gick hos en mycket mycket duktig kvinna "ute på stan" och vi pratade samma språk.

Självklart ingen tröst att läsa om min resa men vad jag försöker säga är att det finns hopp <3

Kramar !!

Profile picture for user gros19

Tack alla fina människor. Betyder mycket att ni skriver inte minst för att det som hänt blir verkligt. Är som en ond dröm och för mitt inre ser jag slamsorna av hans kropp och bitar av hans blå jacka vilket gör att jag vet att det är han. Makabert men just nu är det så, men han lever och har varit hos mig i helgen och mått ganska bra så länge det varar. Svänger väldigt fort. Dessvärre kan inte psykiatrin hjälpa honom. Har sökt hjälp så många gånger men det leder inte till någon förändring.. min son skrevs ut dagen efter han inkom med ambulans. Vid utskrivningen sa läkaren att det var ju tur att tåget hann stanna. Nej svarade min son men skrevs ändå ut. Jo bara jag blir lite starkare ska jag kontakta ansvariga som leker med människors liv.
Tack för att ni finns. Så mycket lättare att skriva än att prata om det. ❤

Profile picture for user Skrållan

Så fruktansvärt. Vad mycket du får gå igenom. Hur kan sjukvården bara skriva ut honom? Jag fattar inte det.
En stor styrkekram från mig?

Profile picture for user gros19

Idag är jag bara arg. Hur djävla mycket ska jag som anhörig lida. Det finns människor som tar livet av sig. Missbruk är ett långsamt självmord där sorgen aldrig tar slut ett oändligt lidande. Vet att jag är orättvis men idag känner jag bara ilska. Vet att det är synd om honom men det är också djävligt synd om anhöriga. Min son kan påverka situationen men vi anhöriga är utelämnade till detta långsamma självmord med all den smärta det innebär.. Skönt att kunna skriva och slippa säga detta under ett raseriutbrott.

Profile picture for user gros19

Om inte om hade funnits så skulle jag vilja säga till min son - vad är det som gör att du har rätt att utsätta anhöriga för ett sånt otroligt lidande och det jag har en känsla av skulle vara det allra värsta att påstå - det att mitt lidande är större än hans att jag får bära både hans och min smärta. Jag vill göra honom lika illa som han gör mig. Det är primitiiva känslor kanske, men på något sätt känns det som att en missbrukare ha rätt att kräva att särbehandlas, är oantastbara ska behandlas med silkesvantar för dom är ju SJUKA, men jag då det är ju en familjesjukdom, ska jag också behandlas med silkesvantar av missbrukaren. Jag vet att min son försökte ta livet av sig och vara nära att "lyckas" men just nu kan jag inte ta det till mig. Nu väller allt hat upp, alla år av lidande. Skönt att kunna uttrycka även sånt som är "förbjudet" och tack för att ni läser.

Utan kärlek hade inte all denna smärta funnits och det är också så, att min son vill inte göra mig illa tvärtom. En motsägelsefull verkligheten som är svår att hantera.

Profile picture for user Adde

läser och önskar så att jag kunde ge dig en riktig, varm, kram !

Profile picture for user Izzy

De anhöriga lider minst lika mycket om inte mer..
Det bubblar upp en massa känslor även förbjudna såna och det är inte konstigt att det gör det.
Styrkekramar ♥️

Profile picture for user Skrållan

Jaa man kan bli så arg på hur dom bara kan gå fram och göra vad dom vill. Jag har känt så många gånger med mitt ex. Jag fick ifrågasätta, jag fick försöka hitta lösningar, jag fick ställa ultimatum. Fick sälja vårt älskade hus p.g.a. det där eviga drickandet. Jag fick gå. Med all sorg det förde med sig. Förstår dig precis.
Fy vad arg man blir.
Styrkekramar från mig också ?

Profile picture for user gros19

Betyder så mycket att någon förstår och att det någonstans är tillåtet att uttrycka förbjudna tankar och känslor. Kram till er alla ?

Profile picture for user Azalea

Släpp loss alla känslor och du förbjudna tankar här. Det är helt okej.
Vi får bredvid i deras missbruk och förväntas stötta och trösta. Plocka upp spillrorna dagen efter och inte låtsas om eller ifrågasätta. För de är ju sjuka....
Ibland blir jag trött också på att vi förväntas sätta på oss silkesvantar hela tiden.
Skickar över en bamsekram till dig?Azalea

Profile picture for user Sofia

Hej gros19! Vad ledsamt att höra om att din son har varit så nära att ta sitt liv och att hans lidande inte tas på allvar av vården. Du får bära så oerhört mycket och även om du har gjort ett jättejobb med att avgränsa din oro och satt hälsosamma gränser gentemot sonen så är det lätt att förstå att en sån här händelse sätter allting i gungning. Finns det någon i din närhet som du kan dela de här svåra känslorna med? Det låter ju som att du hanterar det hela på ett väldigt klokt sätt, genom att sätta ord på dina tankar och känslor här, utan att göra det direkt mot honom (i affekt). Jag undrar bara ifall du skulle känna dig hjälpt av att tala med någon också, antingen någon vän eller kanske en professionell kontakt, bara en tanke?
Varma hälsningar,
Sofia, Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user HI

Vad bra att du klarar av att ha forumet som ventil.
Förstår din frustration och maktlöshet. ❤️ Vad du får kämpa. Stor varm kram till dig!

Profile picture for user gros19

Kanske klok men just nu är jag bara rädd. Min son verkar allvarligt psykiskt sjuk, paranoid och tror att människor är ute efter honom. Hade t.o.m. beväpnat sig med kniv. Jag får inte kontakt med honom riktigt och det skrämmer mig lika mycket som att han höll på att bli påkörd av tåget eller jag vet inte kan inte ta in det som skett. Sover inte och inser att jag behöver nog proffessionell hjälp. Allt känns plötsligt väldigt skrämmande och jag vet inte vad som sker, men tack alla för att ni skriver det betyder mycket även om det just nu inte förändrar något. Upplever idag att det är inte missbruket som är det primära. Mår han bra säger han nej till alkoholen. Använder det som medicin för att döva rädslan han bär på. Självfallet är det bara tillfällig lindring och i slutändan förvärrar det säkert situationen.

Profile picture for user HI

Jag förstår din rädsla! Vapen skapar bara en falsk trygghet och gör att det kan bli fruktansvärda konsekvenser utan att det egentligen var tanken.
Förstår att du vill plocka upp din son i famnen och vagga honom till sömns och rädda honom som du kunde när han var liten.
Jag förstår att du behöver prata med någon professionell för att fortsätta sortera och hantera känslorna.
På vår närmaste VC finns drop in tider hos psykolog. Hoppas att du hittar någon som du kan prata med.
Tänker på dig! ❤️

Profile picture for user Förlorad själ

Känner igen mig i din ilska, frustration, rädsla och besvikelse. Lider med dig att du ska behöva genomgå detta. Fruktansvärt. Finns här om du behöver prata. Känner även igen mig i känslan av att behöva skriva av sig allt. Vissa saker som man inte alltid kan prata med någon nära om. Nästan lättare att skriva ut det bland okända. Vi alla här bär ju på våra problempersoners svek,besvikelse och smärta. Tänker på dig och önskar dig allt gott. ?

Profile picture for user Azalea

Det är svårt att stå vid sidan av sitt barn och inte ha lösningar eller kunna hjälpa. Min son har mycket ångest och jag känner mig så hjälplös de perioderna.
Vore säkert bra om du fick gå och prata med någon dom kan hjälpa dig att sortera tankarna så du kan må bättre. På så sätt kan di vara ett bättre stöd för din son kanske.
Tänker på dig?Kram Azalea

Profile picture for user gros19

Tack för att ni skriver. Är just nu i ett vakuum känns det som inte mycket känslor alls, men jag inser vilken katastrof ett missbruk/beroende innebär, man t.o.m. dör av det. Ofattbart att det ska vara så svårt att ta sig ur ett beroende. När man läser här så inser man vilken kamp alla utkämpar både den som missbrukar och nära och kära. Då förstår man också hur viktigt det är att man bemöter varandra med kärlek. Vi sitter alla i samma båt, men utkämpar ofta en kamp mot varandra. Viktigt det inte är så för en dag finns kanske inte längre den man älskar. Detta innebär ju inte att man kan leva tillsammans, med ändå att man kan behandla varandra kärleksfullt.❤

Profile picture for user Blade Runner

Som svar på av gros19

Jag har inget tröstande att skriva annat än att visa att jag läser, begrundar och känner djupt med dig. Har du sökt hjälp nu så att du får komma till någon som kan hjälpa dig att hantera denna fruktansvärt jobbiga situation? Jag förstår att du befinner dig i ett vakuum, maktlös när man inte har verktygen varken för sig själv eller för honom. Tänker på dig och skickar styrkekramar. Blade Runner

Profile picture for user gros19

Jättetacksam Blade Runner räcker med att läsa, begrunda och känna djupt med mig. Mer kan jag inte begära. Det finns ingen lösning - iallafall kan inte jag se den. Vad det gäller psykiatrin har jag tappat hoppet. Vi har haft så mycket kontakt. Just nu känns det som en outhärdlig värld att leva. Vill min son ska vara hos mig hela tiden så jag vet att han lever. Det känns så onödigt att livet ska se ut så här. Hur eländigt livet än är brukar det ändå finnas något positivt. Finns det även under dessa omständigheter. Jag vill inte använda en sekund till negativt tänkande när jag är med min son, det är inte längre en självklarhet att han finns.

Profile picture for user gros19

Hur kan man vara arg på någon som nästan tagit sitt liv. En sådan person är det ju "synd om". Får man vara arg på en person som det är "synd om"? Men jag är fortfarande arg. Tänk om man kunde säga vad man tycker, känner, upplever. Då skulle jag säga - hur kan det komma sig att det alltid är så synd om dig? Varför bryr du dig aldrig om hur någon annan har det? Det är många människor som ibland, till och med ofta känner att man inte vill leva, att livet är för svårt, men man tänker på vilka konsekvenser det skulle få för anhöriga om man valde att ta sitt liv. Så tänker inte du. Hur kan det komma sig? Allt detta är elakt ? eller ...........

Sedan kommer tankarna, men han har det nog värre än alla andra. Det stämmer han har haft det väldigt svårt pga olika omständigheter. Han har idag inte jobb, flickvän allt det som som tillhör ett vanligt liv, men jag upplever att det idag finns förutsättningar för det när han är frisk, men är han det? Han har ju visat symptom som visar på att han stundtals är psykotisk. Vet inte om det beror på missbruket.

Upplever att jag klarar inte att svälja allt jag egentligen vill uttrycka. Dubbla känslor men det är som dom positiva endast kan komma fram när man uttryckt allt det nagativa jag bär på. Jämför när jag jobbat inom missbruksvården. Att tala om dom negativa konsekvenserna av drogerna fungerade inte särskilt bra. Om man däremot bad personen beskriva vilka positiva effekter drogen har och bara lyssnade, så när det positiva var uttömt kom automatiskt det negativa med drogen. Att man själv fick uttrycka det hade självfallet en helt annan effekt. Okej om jag är elak får jag acceptera det. Det är bara uttryck för ett ohanterligt lidande och att skriva det här skadar ingen hoppas jag. Tack för att jag får skriva och för att någon läser det.

Profile picture for user Ullabulla

Du skulle vända fokus till dig?
Som vi råder andra till.
Just nu är det dig det är synd om,du lider enormt av att ha en sjuk son.
Och inget kan du göra.

Dvs vänd på perspektiven om du klarar det.
Han har nog av sitt eget lidande,han behöver inte ditt också.
Behåll det för dig själv,rasa ut och slå på en boxboll eller vad som helst.

Beroende förgiftar så många mer än den som missbrukar.
Men använd dig av det giftet,gör om det till den ilska och sorg det är och sörj.

Han kan inte ta emot den.
Man vill rikta det till den som äger den.
Tvinga den tillbaka till sin källa på något sätt.
Men det låter sig inte göras.

Lider så med dig och förstår dig så innerligt.
Hur kunna leva med vetskapen att ens barn inte vill leva, det är en omänsklig och orättvis börda.

Jag minns när mitt ex(som nu är död) drack som mest.
Min enorma vanmakt och insikten i att inget jag gjorde eller sa kunde påverka hans nedåtgående spiral.
Han var en spillra och jag gick redan då igenom det sorgearbete som jag nu upprepar.
Att släppa taget om en levande människa låter sig inte göras.
Men man kan försöka skapa såpass mycket distans att man i alla fall överlever.

Profile picture for user gros19

Tack för att du läser och allt du skriver. Du skriver om omänskligt och orättvist lidande och det har jag upplevt framför allt omänskligt lidande. Tänker på det du skrivit och jag ska dra lärdom av det. Det är dock en sak jag inte kan acceptera och det är att enbart överleva. Jag vill leva och känna att jag har ett bra liv. Känns som jag inte har rätt till det.

Profile picture for user Ullabulla

Valt eller hamnat i missbruk.
Så är du den som bär skulden då du är hans mamma?
Så länge han lider så måste du lida?
Eftersom han är din son så måste du ha gjort något allvarligt fel?
Därför måste du straffas med att vara olycklig och i lidande?

Skam och skuld är starka känslor.
Men om du kan lyfta dig lite över det och se hur du bäst gör nytta.
För honom och dig själv.
Som lycklig eller olycklig.
Som livsglad eller arg.
Osv osv.

Separera dig från hans liv.
Sörj hans livsval och elände.
Se på vad du kan göra för att lyfta ditt eget liv något.

Jag hade navelsträngen ikopplad till exet.
Jag hade samma sjukdomssymtom när han var sjuk nu på slutet.
Jag visste när han tog återfall trots att han satt flera mil från mig och vi inte hade talats vid på flera dagar.

Så att lida med den som lider är mänskligt,men förstås helt meningslöst.

Jag har inga vettiga råd att ge egentligen.
Men ta hand om dina känslor i det här.
De är dina att äga.
Bejaka dom och plåga ut dom ur kroppen om du kan.

Profile picture for user HI

Och känner med dig även fast jag inte kan föreställa mig hur du har det.

Jag hoppas att du klarar av att hitta mening med DITT liv i det här fruktansvärda och sorgliga du går igenom. Sortera tankarna och tar dig upp till vattenytan igen. Jag har god erfarenhet av psykologer men inte på psykiatrin utan på V C och privata aktörer. Sortera för att kunna släppa några av de stenar som håller en kvar nere på havsbotten.

Du finns i våra tankar, gros19. Vi är många som läser och känner med dig. ❤️

Profile picture for user Nordäng67

kan man ju läsa i böcker och artiklar som handlar om människor och relationer. Lätt att förhålla sig till, ta till sig och känna om det handlar om situationer som håller sig inom ramen för sånt som är "vanligt förekommande". Alla vet någon eller några som har råkat ut för otrohet. Råkar man själv ut för det kan relatera sina känslor till andras känslor. Hen kände sig också sviken precis som jag gör typ. Inget förbjudet eller onaturligt i dom känslorna. Men känslorna man känner när en person man står nära försöker eller lyckas ta livet av sig är svårare och mer skamfyllda. För man känner inte bara sorg. Min mamma försökte ta livet av sig i början på sommaren 2018. Hon låg sedan inlagd i dryga två månader och var med andra ord "i tryggt förvar". Då kom känslorna kan jag lova. Allt från att jag kände mig topp tunnor rosenrasande på henne, verkligen hatade henne till medlidande så jag trodde hjärtat bokstavligt talat skulle brista och skuld. Medlidande kändes politiskt korrekt men att känna hat kändes inte okej/korrekt. Hat känns typ aldrig okej. Hade tankar som gick ut på "är jag psykopat"? För att i nästa stund tänka att min mamma är psykopat som utsätter anhöriga för detta. Så jag förstår dina känslor inför dina känslor. Att distansera sig är lättare sagt än gjort men det går och är väldigt befriande. Kram

Profile picture for user Adde

fylls av sån respekt och värme när ni alla skriver här om det svåra i livet och om det som anses "förbjudet" ! Ni har sån kunskap, sån mänsklighet, så jag blir helt blank i ögonen <3 Ni gör ett fantastiskt jobb med er själva och för oss andra som läser !

Tack av hela mitt hjärta !

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag läser och jag kan sätta mig in i många känslor.

Jag har väldigt många års erfarenhet som patient inom psykiatrin. Jag har varit suicidal förr och då visste jag inte om min sjukdomsbild med bipolaritet. Nu har jag inte behövt vård på väldigt många år, men jag är uppdaterad via mitt nätverk hur det ser ut. Det ser inte alltid bra ut, men om det är som du beskriver det i #41 så är det kanske bättre med inläggning och "förvaring" än att han ska vara ute och vara paranoid. Det låter som han behöver utredas och få läkemedelsbehandling efter symtomen. En LPT, lagen om tvångsomhändertagande?

Jag hade en vän som ofta blev hämtad av polis och inlagd via LPT. Han finns tyvärr inte idag. Jag har gått igenom hela registret av skuld, arghet och sorg. Varför tog han livet av sig? Det tog några år innan jag förstod honom. Han kämpade så mycket mer än alla andra jag känner. Han hade en god ekonomi och han hade bra förutsättningar, men som många vet så är inte pengar allt. Utanförskap kan vara värre. En längtan om att tillfriskna är stor. En psykiatri som bara pumpar in mediciner.... Jag har sett för mycket och jag förstår varför en del människor väljer att avsluta sina liv. Det borde inte alls vara så.

Det behövs mer länkar mellan anhöriga och vård.

Vi lever i ett land där människor gör skillnad på psykisk sjukdom och somatiska sjukdomar och även beroendesjukdomar. Så länge människor fortsätter att göra skillnad så kan det vara väldigt svårt att vara den som har en psykisk diagnos. Det är inte en ursäkt, men jag har sett så många öden där samhället sviker och vården gör skillnad på sjukdomar.

Jag har kommit fram till att jag är ytterst ansvarig för mig och jag har haft tur som har haft förstånd och en möjlighet att investera i min hälsa, för det är inte samhället som investerar i den.

Nu för tiden får jag höra från flera som insjuknar i olika psykiska tillstånd att de förstår vilket heltidsjobb jag har haft genom åren. Det är ett heltidsjobb att kämpa, både för den som är sjuk och för den som är anhörig.

En får vara hur arg som helst, men jag skulle inte säga det till den som är sjuk. Den har det tillräckligt svårt ändå. Det är bra att du skriver här. Jag vet inte om jag bidrar till något. Jag vet bara att jag inte skulle ha levt utan min mamma och jag vet att det är bara henne jag vill hjälpa, om jag kan, när jag har överskott av energi.

För det var ingen annan i mitt nätverk som gjorde något.

När det är absolut kris, då ska en ringa 112. Mind har en självmordslinje och det finns även mobila team inom psykiatrin i vissa delar av landet, de åker hem till den som mår dåligt. Det skiljer sig en del vart en bor någonstans. Alla kommuner har inte mobila team, vilket borde finnas.

Ullakarin Nyberg är suicidexpert. Googla henne på youtube och se föreläsningar där en kan få tips hur en kan agera för att förebygga suicid och hur en kan ställa frågor till någon en är orolig för.

Vi är alla ansvariga att ta hand om oss själva. Om vi inte orkar ta tand om de sjuka anhöriga så måste vården ta över och för att vården ska ta över så måste vi orka se till att vården faktiskt tar över. Vi kan behöva "tjata".

Jag har vid ett tillfälle varit med om ett skarpt läge som anhörig. Utan min egna erfarenhet så hade förmodligen inte min vän blivit inskriven och det finns en risk att den vännen inte skulle finnas idag.

Med det vill jag säga att det är jättetufft att vara anhörig och är det skarpt läge så är det skarpt läge.

Alla känslorna som uppstår i situation och efter får komma sekundärt, om det är skarpt läge. Det var väl det jag ville säga.

Jag önskar dig all återhämtning, eget samtalsstöd och så önskar jag att din son får stöd och hjälp. Jag tänker att han är så inne i sitt missbruk så han kan inte se hur du mår. Det är du som sätter dina gränser för vad du orkar och hur mycket du vill göra för honom.

Kämpa på! Kräv hjälp av vården och först måste du söka den själv, för den kommer inte att söka upp dig.

Profile picture for user gros19

Har gett upp vad det gäller psykiatrin efter många, många år. Samtal med psykologer, terapeuter, skötare osv, men inget har förändrats. Vet inte om det finns någon medicin min son inte prövat. Melantonin är det som hjälpt honom bäst, den har åtminstone hjälpt honom att somna. Missbruket är sekundärt vill jag säga ett sätt att döva ohanterliga känslor. Alkoholen för att våga ställa sig på spåret.

Jag ringde psykiatrin i samband med att han skrevs ut eftersom jag ansåg att LPT var tillämpligt, men jag var inte påstridig för jag vet hur det går till. Han har varit intagen på LPT tidigare och fått frågan om han mår bättre av att vara inlagd. På denna fråga svarade min son nej och därmed hävde man LPT. DOM KAN INTE HJÄLPA HONOM, men som du säger kanske förvara. Just nu har jag inget hopp. Ska också säga att min son har en egen lägenhet och det är ett sk skyddat boende för personer med missbruk och psykisk störning. I angränsande fastighet finns personal som har viss koll utifrån deras förutsättningar. Har inget att klaga på vad det gäller dom, är engagerade i att hjälpa honom i det dagliga livet. Problemet är att han ibland är paranoid och rädd för att vara i sin lägenhet.

Jag körde hem honom idag och när vi var nästan hemma hos honom så drog han en lång ångestfylld suck. Det gjorde ont i mig för jag insåg hur plågad han är. Sedan säger han - jag hoppas att jag nån gång i framtiden kan berätta vad allt det här handlar om. Bad honom berätta nu, men det ville han absolut inte göra. Till slut sa han att "jag ska fundera på det". Undrade om han berättat för någon och det fanns en psykiater han berättat för. Han bär på något upplever jag, något väldigt plågsamt, verkligt eller inte och han är mer eller mindre självmordsbenägen alltid. Dock har han aldrig gjort något så drastiskt som att ställa sig på spåret. Känner ingen akut fara just nu, men ......... Mind försökte jag få kontakt med igår, men efter att väntat minst en halvtimme på chatten gav jag upp, men kommer att försöka igen,

Jättetacksam för att ni läser och skriver och alla råd jag fått. Ska googla på Ulla-Karin Nyberg. Om det nu brister så mycket inom psykiatrin så är det ju oehört värdefullt att det finns människor som du, Självomhåndertagande. Läser flera gånger vad ni alla skriver och försöker ta till mig det ni uttrycier så klokt och kärleksfullt. ❤

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag läser och förstår din situation mer än du tror. Jag tänker att kommunerna har några funktioner som du kanske inte känner till och som kan vara värt att kolla upp. Boendestödjare och de kan ha olika uppgifter, som att gå ut och fika, gå en promenad eller hjälpa till så att vardagsaktiviteter blir av, som att städa för exempel. Det borde gälla även om han har ett boende med personal. Ett personligt ombud som kan avlasta ibland. Vissa kommuner har anhörigstöd och kanske de kan erbjuda dig något som du inte känner till.

Det behöver talas ännu mer om psykisk ohälsa och jag vet hur jobbigt det kan vara om en har varit med om något jobbigt. Det är bra att han har pratat med en psykiater om det som han tycker är svårt att berätta för dig.

Det finns också något som kallas krisplan inom psykiatrin och det tycker jag att han ska ha! Om en människa har psykisk ohälsa och upplever självmordstankar mer eller mindre så är det bra att ha en plan för dig och för honom och för er tillsammans.

En krisplan som upprättas för att han och du och kanske andra i hans närhet behöver känna till, hur ni bör agera vid kris. Psykiatrin ska upprätta en sådan, om ingen är gjord behöver en "tjata". Alla känner inte till det och det bör ingå i vårdplanen, som också bör finnas.

Att ha en krisplan att följa skulle kunna förhindra att han faktiskt ställde sig på spåret när det blev kris. Att själv veta hur en ska agera när det blir allvarligt och är kris. Med en krisplan som finns tillgänglig och upprättad tillsammans med sin behandlande psykiater kan hjälpa den som är sjuk att faktiskt följa de punkter som står där.

Det kan vara att själv ringa till Minds självmordslinje eller att ringa 112, eller besöka en psykakut. Eller om det finns något annat som kan lugna i stunden. Finns det kanske något sätt en kan förebygga själv?

Att förbereda sig så mycket som möjligt. Då har både du och han gjort allt ni kan. Det kan minska din oro.

Du kan även söka upp patientföreningar och ta del av den erfarenhet som finns där.

Förstås så tänker jag att du också ska ta hand om dig själv! Som vi alla behöver göra här!

Du kämpar bra, men ge aldrig upp vill jag säga till dig och jag hoppas att du kan få några goda råd genom Mind nästa gång du hör av dig till dem.

Profile picture for user gros19

Tack för alla förslag du anstränger dig verkligen för att hjälpa till. Det finns mycket olika insatser och jag upplever min son fått väldigt mycket hjälp, men det är något som fattas. Han vill inte medverka dvs göra det bästa av situationen.

Ärligt talat förstår jag det inte men det är som om det ständigt är kris. Han får aldrig ro upplever jag. Mediterar väldigt mycket och
det ger väl ett tillfälligt lugn. Det är som att han bär på något oehört plågsamt och så länge det finns inom honom är han inte motiverad till förändring - lite som vad spelar det för roll om jag har jobb, vänner m.m. om jag ändå inte mår bra.

Han tror nog inte att det finns någon möjlighet för honom att må bra och jag förstår ingenting känns det som. Åren går, han är 32 år och jag förstår fortfarande inte vad som är fel och han vill inte berätta. Osammanhångande kanske det jag skriver men vet inte riktigt hur jag ska förklara. Kanske också ska säga att han har diagnoserna störningar i autismspectrat och ADD. Han har fått mycket hjälp även boendestödjare, men för honom var det mest ett störande moment. Det är som att han inte är mottaglig för hjälp.

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag förstår. Jag kan inte de diagnoserna så bra, men har viss insikt. Jag ska själv utredas för adhd och det är jobbigt att upptäcka vilket kaos livet är ibland.

Det ser så olika ut var en bor, vilka människor som arbetar, vilka människor som finns runt omkring och jag tänker att det är viktigt att få det stöd en behöver och att det även utförs lustfyllt. Det kan vara så att kemin till boendestödjaren är avgörande. Jag har vänner som har boendestödjare och jag har förstått att det kan skilja sig enormt där, precis som det är med kemi. Vissa fungerar bra ihop och andra inte. Vissa funkar det inte ihop med alls och vissa lyfter en.

Det är inte lätt när en är i "utsatt" position om han upplever sig så. Jag hade flera år i kris och jag kände mig totalt utsatt. Innan jag insjuknade så var jag välfungerande och hade ett bra liv med karriär och allt funkade tills jag arbetade för mycket och kraschade rejält.

Jag har önskat mig tillbaka till ett arbetsliv till varje pris, men jag hamnade mellan stolarna och har fått kämpa själv med allt. Jag har mött inkompetens och byråkrati, jag har mött professionella som uppmanat mig att arbeta svart och jag har hamnat utanför i perioder. Att landa i det och acceptera en ny situation var svårt. Jag kämpar vidare.

Idag saknar jag en motivation då jag blivit nerbruten, men jag är inte deprimerad och även om min lust till livet är skrämmande liten idag, så vet jag att jag måste kämpa mig igenom den tunga mörka dimman. Någonstans längre fram så kommer det klarna, jag vet det. Det har det alltid gjort. Det gäller att härda ut.

Men det behövs en motivation. En som knuffar en lite och en som stöttar och ibland kanske till och med drar. Jag vet att det är jättetungt för anhöriga, eftersom jag har pratat mycket med mina anhöriga om hur deras syn på min sjukdom var när jag var allvarligt sjuk. Det är svårt att höra hur det tog på dem, särskilt eftersom under den tiden jag var svårt sjuk så var det tyst om denna diagnos i media. Det är stor förändring idag och det är bra att du berättar om hans diagnoser. En person med ADD är ofta "svår" startad och kan behöva draghjälp. Jag är också anhörig till en vän med bipolaritet och det var en skrämmande erfarenhet när jag behövde gå in och stötta. Jag är förskräckt över psykiatrin idag. På riktigt. De vänner som fortfarande behöver lägga in sig då och då säger alla, jag måste vara hemma om jag skulle behöva åka in, det är hemskt att vara inlagd. Det händer väldigt dåliga saker där, vilket media har berättat om. Att dessutom bli medicinerad med kanske något en inte tar annars, kan få förödande konsekvenser. Jag har hört om kvinnor som blivit drogade och råkar väldigt illa ut. Men det finns också en psykiatri som fungerar.

Att göra roliga och lustfyllda saker är viktigt. Det kanske hjälper att ta en paus från krisen. En kris går inte över sig själv och missbruket blir lätt en flykt. Han måste förstås vilja arbeta med det som är svårt och sedan kanske "tjata" om att få samtal eller annat stöd.

Är det någon som frågar honom vad han vill göra? Är det någon som frågar vilket stöd han önskar?

Kanske han har lust att göra något som är möjligt, men han vet inte om de möjligheterna. Om han inte mår bra, så blir det inte bättre av att skaffa sig ett jobb och vänner. Han behöver kanske avledas och göra något som passar honom och det är kanske inte så lätt.

Det brukar även finnas dagverksamheter som hittar på olika saker. Kanske det kan finnas någon verksamhet som skulle tilltala din son och börja i en annan ända?

Jag vet inte, bara spånar lite. Jag har aldrig haft någon som hjälpt mig, eller dragit mig upp. Jag har i stort sett alltid haft en inre drivkraft och den börjar sina. Mitt eget medberoende tog liksom musten ur mig och så har det blivit klart för mig hur svårt det kan vara i detta samhälle.

Så jag jobbar på med min motivation och min glädje varje dag. Det gäller verkligen att kämpa och mellan kampen så behöver vi andas, meditera och låta tankarna vila.

Jag tänker att jag inte ska någonstans, jag har sänkt min ribba. Jag är långsam och jag finns. Jag andas och jag väntar på min utredning för att kunna ta beslut om mina val i framtiden. Jag behöver fler verktyg och jag kommer att få dem och jag vet att det kommer att dröja.

Nu har jag min kunskap inom mindfulness och jag noterar livet som det är. Förr flydde jag ofta, i mitt medberoende. Livet är inte alltid roligt eller lätt. Det gäller att finna sina vägar att stanna upp och landa i det som är. Att acceptera att det är som det är just nu.

Att ta ett steg i taget. Att vara snäll med sig själv. Att sätta upp ett mål för dagen eller för veckan och ge sig själv beröm för det som blivit utfört. Att inte sträva, utan bara vara. Att vara i det som är just nu.

Nu skrev jag bara rätt upp och ner, delvis till mig själv och jag hoppas att det kanske kan vara till någon hjälp.

Profile picture for user gros19

Bäst skriva rätt upp och ner. Tack för alla råd! Det är en skrämmande tid jag och min son befinner oss i just nu. Hoppas det finns en vög härifrån. Eftersom jag inte vet vad problemet är så är det svårt att känna hopp. Min son han sa ju "hoppas jag någon gång i framtiden kan berätta om vad allt detta handlar om ..... men tack för din vilja att hjälpa kommer att läsa det igen. ☺

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag förstår att ni har det tufft. Samtidigt så säger din son att han hoppas att han någon gång i framtiden kan berätta om allt som det handlar om. Bara att han säger det kanske betyder att han vill prata om det och är nära. Lyssna när du tror att han vill prata. Säg gärna att du vill lyssna när han är redo. Kanske det är början på något. Vem vet.

Kram!

Profile picture for user gros19

Tack för all uppmuntran. Trots allt något positivt har i alla fall hänt. Jag köpte en försenad julklapp en aukustisk gitarr till min son (har endast haft elgitarrer tidigare). Han är så glad och spelar hela tiden. Så viktigt att få lite positiv input både för honom och mig. Har ringt psykiatrin också för att jag vill ha anhörigsamtal och jag har fått veta att tre samtal har man rätt till. Därefter gör man en bedömning om fler samtal behövs. Känns bra att kunna göra något konstruktivt i allt elände! ?

Profile picture for user Självomhändertagande

Det är så glädjande att höra om de positiva händelserna. ? Blir väldigt glad att höra om hur din son spelar gitarr och är glad. Jättebra att du får samtal via psykiatrin. Det var något som jag inte visste erbjöds anhöriga. Bra jobbat. Det finns möjligheter för ringar på vattnet, att det är tid för bra saker nu.

Profile picture for user gros19

Tack själomhändertagande och HI. Skönt att upptäcka att det finns okända människor som bryr sig. Det ger också ringar på vattnet.❤

Profile picture for user gros19

Som svar på av Självomhändertagande

När jag läser det du skriver förstår jag att du genomgått mycket och kunnat tillgodogöra dig vårdefulla insikter som du delar med dig av. Mitt i allt det svåra förefaller du kunna bevara ett hopp. Det imponerar på mig och där ör inte jag. Tidigare var du välfungerande skriver du. Jag tycker du verkar vara extremt välfungerande idag, kanske inte karriärsmässigt, men som människa. Tack för allt du delar med dig av ❤

Profile picture for user gros19

Som svar på av Självomhändertagande

När jag läser det du skriver förstår jag att du genomgått mycket och kunnat tillgodogöra dig vårdefulla insikter som du delar med dig av. Mitt i allt det svåra förefaller du kunna bevara ett hopp. Det imponerar på mig och där ör inte jag. Tidigare var du välfungerande skriver du. Jag tycker du verkar vara extremt välfungerande idag, kanske inte karriärsmässigt, men som människa. Tack självomhädetagande för allt du delar med dig av ❤

Profile picture for user Självomhändertagande

Tack för dina ord. ❤ De värmde väldigt och jag fick en tår. Jag är nog välfungerande nu också (det beror på vem som ska "mäta") och mycket riktigt så syftade jag på karriär. Jag kör ju inte på längre, eftersom då blir jag allvarligt sjuk och jag passar inte in överallt. Har verkligen försökt. Jag är på rätt väg och jag har ingen aning om vart den leder mig än. Allt jag vet är att jag kan ta bra hand om mig, det är det jag är bäst på.

Profile picture for user gros19

Hur hanterar man konflikter med en person som försökt ta sitt liv? Får man säga vad man känner, vad man tycker? Får man överhuvudtaget finnas till? Jag är arg, rasande på honom för att han utsätter mig för såna plågor genom sitt agerande, sitt självdestruktiva liv, genom att försvinna och inte höra av sig på drygt två veckor, genom att ställa sig på spåret när tåget ska komma. Jag tycker inte det är rätt att utsätta anhöriga för sånt men det vågar jag inte säga för då kanske han tar livet av sig. Överhuvudtaget ska jag utplåna mig själv totalt för att han har det ju alltid ändå värst.

Här sitter jag sönderslagen efter att ramlat i en lång stentrappa. Värk och ont överallt, värst i huvudet. Ögat är hoptejpat och börjar bli infekterat och på nätterna vaknar jag av att jag skriker aj. Det gör så djävla ont och samtigt kommer tårarna och blandar sig med varet i ögat. Ja,ja så kan livet se ut ibland och det löser sig säkert. Kunde varit mycket mycket värre. Egentligen inget problem men......................

Så kommer min älskade och hatade son och mår dåligt, Att skona mig från detta i den situationen jag befinner mig skulle han aldrig tänka, så jag lagar mat, försöker vara trevlig så att han inte mår ännu sämre och försöker ta sitt liv igen. Förbjudna tankar och känslor men dom finns där ändå och jag känner mig faktiskt inte dålig för att jag har dom.

Profile picture for user Nordäng67

sina egna känslor går att komma tillrätta med. Bra att du inte känner dig dålig när det gäller dina känslor och tankar. Men precis som du skriver så är det jättesvårt att veta hur man pratar med en människa som mår så dåligt. Dom säger ju att självmord och försök till det är rena impulshandlingar. Att man lugnt ska påpeka att det finns hjälp mm. Tror varken du eller han mår bra av att du lättar ditt hjärta för honom när det gäller dom "förbjudna" tankarna. Det är ju inte en frisk människa som reagerar friskt. Så tänker jag när det gäller min mamma. En riktigt frustrerande situation där man sugs med i det osunda. Man kan inte agera och prata som en frisk människa. Man är rädd att säga något som utlöser ett nytt försök. Och om problematiken runt en beroendeperson likställs med "elefanten i rummet" kan situationen runt en suicid person likställas med "en tickande bomb". Många kramar till dig♥️

Profile picture for user gros19

Just det är så svårt. Det finns ingen hjälp att få. Den erfarenheten delar han och jag. Min son har haft kontakt med psykiatrin i femton år, egentligen hela livet, men han mår ändå inte bra. Det är samtidigt så att det verkar svårt för att inte säga omöjligt för honom att ta emot hjälp. Behöver man hjälp är man en sopa har han tidigare uttryckt.

Ibland tänker jag fler förbjudna tankar och det är att må dåligt har blivit hans identitet, det är han "bäst" på. Vi har en vän som är bäst på att vara fysiskt sjuk. Skulle man "avslöja" honom med att må bra då säger han, men du skulle sett mig igår då mådde jag jätte, jättedåligt. Allt detta snurrar i huvudet som ett sätt att undkomma smärtan kanske. Just nu vet jag ingenting, men är oehört tacksam för att en lugn, klok person läser det jag skriver och försöker bringa ordning i det. Så tacksam Nordäng. ?

Profile picture for user Nordäng67

"Att må dåligt har blivit hans identitet." Sätter på pricken ord på hur jag upplever min mamma. Hon verkar "trivas" med det. Häromdagen sa hon "jag saknar tiden när jag var inlagd förra sommaren"? Man blir ju mörkrädd när man hör sånt. Hon trivdes med fullt fokus på hennes sjukdom, kaos, övervakade toalettbesök, personal som pratade med henne hela tiden och vi i familjen som kom och hälsade på med rädsla i blicken. Dramadrottning helt enkelt. Och hon ÄR verkligen ingen annan heller, har ingen annan roll. Hon är egentligen mamma, mormor, farmor, pensionär, kvinna men spelar en enda roll i "livets teater": psykiskt sjuk. Frågar aldrig hur någon annan mår, hur det går för barnbarnen, firar aldrig jul. Kram

Profile picture for user Självomhändertagande

Usch, då! Att du ramlat i en stentrappa och slagit dig. Sänder en omfamnade och tröstande kram! Hoppas att du har ett stöd kring dig som kan hjälpa dig? Du är stark inför din son och lagar middag. Har du också intagit en roll att alltid vara stark och klara allt? Att han försökt att ta sitt liv innebär inte att du inte får må dåligt och ha det jobbigt. Du kanske inte behöver säga dina förbjudna tankar, men jag tycker att du har rätt att säga att det är fler som mår dåligt förutom han. Det är något som jag har erfarenhet av när jag pratat om hur jag haft vissa tankar, då har andra även berättat hur de känner sig. Ingen har ensamrätt på att må dåligt och det kan vara så att den som gör det och har gjort det länge, har svårt att se att andra också kan må dåligt. Du kanske kan säga något i stil med att jag har så ont sedan jag ramlade, kan du hjälpa mig med att handla från affären eller liknande. Att visa att du också behöver hjälp eller stöd. Bara en tanke.
Jag känner även igen "att må dåligt" lätt kan bli en identitet. Det är så mycket som spelar in för att förändra det synsättet och tyvärr så kan det behövas en inre drivkraft som säger att "nu vill jag må bra!" eftersom det är så lätt att fastna i det som är dåligt. Alla förtjänar att må bra. Kram!

Profile picture for user gros19

Jo den rollen har jag intagit. Van att klara mig själv sedan jag var barn. Jag har svårt att be om hjälp men det ska jag pröva. Fast egentligen ber jag ju om hjälp hela tiden när jag skriver här. Tänk att kunna be om hjälp här och när man loggar in nästa gång så finns det ett svar. Inte boka tid och vänta fyra månader för att få max 10 samtal som kanske inte heller ger så mycket.

Nordäng som du har haft det under din uppväxt, så sorgligt att din mamma intagit en sån roll. Det kan inte varit mycket hon gett dig. Besök med rädsla i ögonen blir arg när jag läser det. Vad man utsätter människor för. Läste en gång om självupptagna människor att dom som barn lämnats ensamma, inte bekräftats av sina vårdnadshavare. Lite lättare att ha överenseende med det kanske, men samtidigt har nan ju en skyldighet att växa som människor och inte föra arvet vidare. Förstår att du fått kämpa. Blir lite nyfiken på hur det fungerar idag. Kram och tack till er båda.

Profile picture for user gros19

Nu har jag gjort detsamma som jag gjort de senaste 10 -15 åren. Försökt göra det trevligt för min son som nästan alltid mår dåligt. JAG VILL INTE MER. Det känns så sjukt och det är det ju också. Jag ställer upp på allt bara han är drogfri och inte ställer sig på spåret igen eller gör något annat destruktivt. Mitt liv går ut på att försöka förhindra att något väldigt obehagligt och skrämmande sker. Så djävla sjukt. Den här helgen har jag väldigt tydligt upplevt hur jag burit både min egen och min sons smärta och det ställer jag inte upp på mer (kanske glömt imorgon). Att må riktigt, riktigt dåligt gör förhoppningsvis att man blir motiverad till förändring. Om jag hela tiden försöker lindra hans smärta på olika vis så kanske inte någon förändring sker, men å andra sidan så ..............?.

Profile picture for user Ullabulla

Om du låter ditt förnuft vara din röst.
Inte din känsla?
Att låta känslorna styra en i allt som har med närstående att göra går ju bra om man lever i harmoni.
Men det gör ni ju inte.

Att leva i en dysfunktionell relation där navelsträngen är intakt är ju mi dre bra.
Han blir ju tillvand att du tillför allt genom den.
Vad blir då hans eget ansvar?

Finns det någon servicelägenhet där han har tillhång till personal?
Något behandlingshem för längre placering?

Vilka möjligheter har du att börja leva ditt eget liv och bara finnas där som stöd ibland, på dina villkor?

Vilka band är du beredd att kapa för er bådas skull?

Profile picture for user gros19

Använda förnuftet ska jag fundera på. En förändring är nödvändig. Vet inte om jag har problem att kapa banden om han bara klarar sig själv. Han har egen lägenhet, men personal finns i ett annat hus. Ett skyddat boende. Min son har nu varit hemma på helgerna efter att han ställt sig på spåret med avsikt att ta livet av sig. Som jag tidigare berättat hann tåget stanna. Från psykiatrin skrevs han ut dagen efter, fortfarande med självmordstankar.

Det är alltid stor dramatik när han använder droger aller dricker alkohol, han ställer till det och så mår han dålligt av detta och givetvis jag också. Är det möjligt att jag inte ska påverkas av detta ? Vet inte. Är så tacksam för svar och det här med förnuftet ska jag ta till mig. Nu styr rädslan mitt sätt att agera. Personligen tror jag inte att kapa banden är så problematiskt. Han har varit omhändertagen enligt lvm och behandling därefter. Då träffades vi inte på ett år, men hade kontakt på telefon, dock inte så ofta. Så länge allt var tryggt och lugnt runt honom är det inga bekymmer. Bara lugnt och skönt för min del. Det är nog väldigt svårt att kapa banden till ett barn som inte klarar sig själv.
Tack för ditt svar ☺

Profile picture for user Xax

Som svar på av gros19

Tycker det låter helt otroligt att han inte är under psykiatrisk tvångsvård. Vad i helvete? Finns väll inget man kan säga dagen efter ett självmordsförsök som gör att man skrivs ut igen? Jo tack sovigt gott. Nu är livet härligt igen?

Svårt att kapa bandet med någon för den klarar sig inte själv låter som en anledning att kapa bandet. Men borde inte änns vara ditt problem om han mår dåligt. Eftersom han borde vårdas under lpt. Hur fan skulle dem förklara om han gick fri och lyckades ta livet av sig sen? Nej sånt där anmäler man. Större tjänstefel kan jag inte bara föreställa mig.

Nu då? Är han alltså ute? Kan gå och ställa sig på såret när som helst han vill? Vilken han uppenbarligen är kapabel till. Vad i helvete? Skyddat boende eller inte spelar väll ingen roll? Borde vara frihets berövad.

Profile picture for user gros19

Nej skyddat boende spelar ingen roll. Jag har hört av mig till psykiatrin och avdelningen, men dom verkar lika uppgivna som jag. Psykiatrin kan inte hjälpa honom, men LPT hade varit berättigat självklart, men inte enligt läkaren. Dör någon inom en viss tid efter att man besökt psykistrin skrivs en avvikelserapport, men det är min son inte hjälpt av.

Profile picture for user Xax

Som svar på av gros19

Ok. Så. Tolkar jag rätt nu? Din son känner. Mitt liv är inget värt? Alltså bemöts han med. Nej precis. Ditt liv är ingenting värt? Vad i helvete vad elakt. Men det är budskapet till honom? Vi håller med? Vi lägger då inga resurser på att rädda ditt liv? Den läkaren. Ibland förtjänar människor en smäll på käften i livet.

Profile picture for user Ullabulla

Mitt barn är ju inte kapabelt att ta livet av sig.
Men oförmögen att ta hand om sig själv.
Så jag kan förstå en del av problematiken,men inte det som inte går att greppa,att ett barn inte längre vill leva.

Det är omöjligt att kapa bandet till ett barn som inte klarar sig själv.
Men nödvändiga restriktioner för en själv när man håller på att snubbla på sin egen trötthet och oförmåga att må bra.
Att hitta förståndet när känslorna tar överhanden och förstå att man själv inte alltid är den som ska kliva fram.
Att låta huvudet klarna när det kokar.
Det tror jag kan hjälpa er båda.

Förlåt om jag lät hård,det blir så ibland när jag kokar ned det till essenser.
Jag känner bara så mycket med dig och vill bidra med det som hjälpt mig.

Profile picture for user gros19

Nej, jag förstår inte heller det som inte går att greppa, att mitt barn inte vill leva. Det har varit så under många år och när jag ser tillbaka på hans liv så kan jag förstå det, men inte längre. Med en tung suck sa han till mig en kväll att jag önskar att jag någon gång i framtiden kan berätta vad allt det här handlar om. Du lät på inget sätt hård. Delar bara med dig av vad som hjälpt dig och det är jag tacksam för. Om jag förstått rätt så har du ett barn med ett eller flera allvarliga handikapp. Jag har en dotter, tvilling, som fick syrebrist under förlossningen. Hon har en cp skada och bor i en egen lägenhet med pojkvän, men man tillhör ett gruppboende. Hon klarar sig bra, men självklart inte utan stöd. Försöker släppa taget mer och mer vad det gäller henne. Hon har en oehört stor tillgång och det är att hon är väldigt social och har en stor vänkrets, vilket jag ser som en trygghet. Min son är raka motsatsen och själv är jag normal ? skojar bara. Mycket lättare kapa banden till dottern än till sonen trots hennes handikapp.

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag läste ditt inlägg på morgonen och har följt den under dagen. Behöver fundera på om jag kan bidra med något. Jag hör att du gjort på samma sätt i 15 år och ställt upp på allt. Du lindrar och det blir ingen förändring. Någonstans i detta så tror jag att du behöver bryta ett mönster. Skapa nya sunda vanor och fokusera på det som är bra och det som går att förändra. Kan ni göra det? Skapa en gemensam positiv förändring som en rutin, ex en promenad, lyssna på någon musik, se en bio eller film på tv/datorn som är rolig eller feel good. Göra något som ni tycker om, båda två, eller var för sig och berätta om den upplevelsen för varandra.

En LPT görs av en läkare om personen som är sjuk inte inser det själv alternativt om personen har pågående självmordsplaner. Tyvärr är det så hemskt, att det räcker inte med självmordstankar för en LPT.

Däremot så låter det som du behöver avlastning av vården. En vårdplan där du kan vara delaktig om din son godkänner det. Inom psykiatrin så jobbar de ofta i team och jag tycker att du ska be om stöd av dem. Jag minns att du skulle få anhörigsamtal. Finns det även möjlighet att ni båda får prata med en behandlare och skapa en plan där det även ingår uppföljning för att hitta en balans i tillvaron.
Om inte, så tror jag att samtal med en kurator på en vårdcentral kan bidra med stöd. Hoppas det! Det gäller att hitta en hållbar balans för er relation. Kämpa på! ❤

Profile picture for user gros19

Nej, jag förstår inte heller det som inte går att greppa, att mitt barn inte vill leva. Det har varit så under många år och när jag ser tillbaka på hans liv så kan jag förstå det, men inte längre. Med en tung suck sa han till mig en kväll att jag önskar att jag någon gång i framtiden kan berätta vad allt det här handlar om.

Du lät på inget sätt hård. Delar bara med dig av vad som hjälpt dig och det är jag tacksam för. Om jag förstått rätt så har du ett barn med ett eller flera allvarliga handikapp. Jag har en dotter, tvilling, som fick syrebrist under förlossningen. Hon har en cp skada och bor i en egen lägenhet med pojkvän, men man tillhör ett gruppboende. Hon klarar sig bra, men självklart inte utan stöd. Försöker släppa taget mer och mer vad det gäller henne. Hon har en oehört stor tillgång och det är att hon är väldigt social och har en stor vänkrets, vilket jag ser som en trygghet. Min son är raka motsatsen och själv är jag normal ? skojar bara. Mycket lättare kapa banden till dottern än till sonen trots hennes handikapp.

Profile picture for user gros19

Äntligen förstår jag efter alla dessa år. Min son är stundtals psykotisk. Jag har sett det som social fobi och så har han själv velat framställa det. Kontaktade hans terapeut på psykiatrin angående anhörigsamtal. Min son har brutit sekretessen så det är okej. Berättade för honom att jag upplevde en försämring hos min son. Först nu har jag stundtals upplevt honom som psykotisk med förföljesemani. Terapeuten tyckte han var bättre för förut hade han barrikaderat sig i sin lägenhet och inte gått ut. Detta hade jag tolkat som sociala problem och var går gränsen? En obehaglig sanning jag fått veta, men det ger samtidigt ett lugn. Nu vet jag vad det handlar om och jag ska få hjälp med hur jag ska bemöta honom. Så skönt när bitarna faller på plats. Det är så symboliskt. Brukar köpa pussel till jul och det ger mig ett lugn. Bitarna faller även där på plats. Idag handlar problemet om psykisk sjukdom inte droger i första hand och kanske bör jag byta forum, men detta är jätte jättebra så jag stannar.
Kram på er alla hjältar ❤

Profile picture for user Nordäng67

Skönt när bitarna faller på plats och insikter kommer till dig. Vad bra att din son har släppt sekretessen. Det underlättar enormt att kunna prata med den anhörigas kontakter inom sjukvården. När jag anslöt mig hit till Forumet var det på grund av mitt förhållande med en alkoholist. Efterhand kom insikten om hur min uppväxt med en mamma som lider av psykisk sjukdom har påverkat mig. Jag stannar också kvar här. Tror att medberoende problematiken är densamma oavsett vad den kommer sig av. Kram till dig, du är också en riktig hjälte ♥️

Profile picture for user gros19

Stämmer medberoendeproblematiken är densamma oberoende vad det handlar om och psykisk sjukdom och missbruk går ofta hand i hand. Vi kan pröva droger och alkohol, men en del fastnar i det och där fyller det en funktion. Livet blir helt enkelt bättre än vad det var tidigare , men snart blir effekten det motsatta. Så ser jag det. Tycker därför att missbruksvården och psykiatrin ska ha samma huvudman. Inte som nu då det ofta är ett krav på drogfrihet för att få hjälp av psykiatrin, men för att kunna vara drogfri behöver man hjälp av psykiatrin

Profile picture for user Nordäng67

Att dom inte går under samma regelverk. Såg ett program på Tv om det. Människor som mådde så himla dåligt vägrades vård inom psykiatrin eftersom dom hade problem med droger. Och drog mottagningen tog inte emot för att dom var psykotiska. Moment 22 där ingen tog ansvar. Hemskt, dom levde sina liv i misär på gatan och fick ingen hjälp någonstans.

Profile picture for user gros19

Vi lever i en tid med ett enormt överflöd av prylar. Allt ska vi ha och det kommer hela tiden nya prylar, men vi har inte råd med vård för dom mest utsatta människorna i vårt samhälle. Förut hade vi stora mentalsjukhus. Har själv jobbat på flera och där fanns gott om personal, trädgårdsmästeri, minigolfbana, biosalong, affär , cafe osv. En egen liten värld och oftast i väldigt vacker miljö, för det trodde man hade gynsam effekt för den psykiska hälsan. Hur hade vi råd med det?

Sen kom psykiatrinreformen och alla skulle ut i egna boenden. Många klarade inte detta utan man blev ensam, betedde sig störande på olika sätt och blev kanske slutligen vräkt från sin lägenhet och hamnade därefter på gatan.

Det var självklart inte bara positivt med de stora mentalsjukhusen, kom du en gång in där kom du aldrig ut igen. Vi hade en dam där jag jobbade som hade varit intagen 72 år, orsak utvecklingsstörning. Tror inte hon var det, men det behövdes inte mycket för att bli intagen då. Så vill vi självklart inte ha det, men tänk om vi kunde ha både och inte antingen eller. Får du vara inlagd en natt efter ett självmordsförsök, som min son, ska du vara tacksam.

Profile picture for user Ullabulla

Alla dessa diagnoser och alla dessa mediciner.
För att kanske täcka de mest basala behoven som vi försöker åsidosätta.
Man vill behövas,höra till få gemenskap och göra nytta.
Utifrån sina egna förutsättningar.
Idag ryms inte de som inte är på topp.
De äldre,handikappade eller de som pga ohälsa inte riktigt räcker till.

Vad händer med dom,vad får de för självbild.
Var ska de passa in och känna trygghet?

Och hur kan vård och omsorg ge kvalite trygghet och respekt utifrån varje individ.
Förr så var det ju tyvärr så att förståndshandikappade ända in på 50 talet ibland fick sova på halmmadrasser.
Alla kanske minns de hemska bilderna från barnhemmen i Rumänien osv.

Men idag i Sverige har vi ju kommit längre och har en annan måttstock på vad livskvalitet och respektfullt bemötande innebär.

Visst vore det dags för reformer där alla passar in och behövs?
Men hur,vad får det kosta och hur kan det ordnas.
Min sambo berättade om det vårdhem som fanns förut i en närliggande by.

Där fick de boende egna uppgifter.
En man fick tex varje dag gå och sopa broarna till 50 hus och hade en stolthet i det jobbet och fick mycket uppskattning.
Andra fick odla gårdens grönsaker,eller sköta gårdens djur.
Idag kallas det utnyttjande av de som inte " vet bättre"

Visst måste man kunna se över hur vård och omsorg ska bedrivas så att det blir värdigt och meningsfullt?

Profile picture for user Självomhändertagande

Hej, det är klart att du ska stanna här. Jättefint att höra att du fått samtal med din sons behandlare, att sonen brutit sekretessen. Psykiatrin går att prata om mycket. Det är mycket som skulle behöva förändras. Behandlingar som träningsgrupper, mindfulnessgrupper och kbt till alla borde vara självklart. Det går inte bara att pumpa i människor med mediciner. Jag ser en del som verkligen farit illa av för mycket mediciner. Läser processen av Åsa Nilsonne just nu och det är tungt att höra hur jag och andra patienter inom psykiatrin varit och är försökskaniner. Mina misstankar besannades. Mediciner behöver testas och utvärderas hur människan svarar på den och somliga får konsekvenser för resten av livet. Jag vet ingen medicin som inte gav någon biverkan. Jo, lamotrigin gav mig ingen biverkan, men den var ingen medicin för mig att tänkas vilja bli gravid på. När jag skriver detta så borde jag vara lycklig för att jag klarade att bli medicinfri, men samtidigt krävs det att jag underhåller så mycket för att leva utan medicin, så jag vet inte om det är värt det alla dagar. Det är inget som jag förespråkar. Däremot så borde den offentliga vården arbeta mer förebyggande. Vem som helst kan bli allvarligt sjuk av psykofarmaka. Det gäller verkligen att ta hand om sig.

Profile picture for user gros19

Så skönt att höra från någon insatt i hur psykiatrin fungerar och med erfarenhet av mediciner. Min son vill dom ska ta psykosmedicin och han vill inte, säger att han vill meditera istället och gör det dagligen och under lång tid, kanske ibland upptill två timmar på en dag.

Jag tar en medicin själv och det är lamotrigin, den enda du själomhändertagande upplevt inte haft några biverkningar. Fick en inflammation i huvudet och har medicinerat sedan dess med lamotrigin och jag får behålla den just pga att den inte ger några biverkningar. Min son har melantonin för sömnen och det har fungerat för honom. Så skönt med människor som väljer "rätt väg" dvs att avstå från medicin och att istället lägga energi på att tillfriskna. Betyder väldigt mycket för andra som kanske tvivlar. Tack självomhändertagande.

Något helt annat. Såg idag på TV ett lesbiskt par som skulle ha barn. Två kärleksfulla mammor och ett barn. Plötsligt blev allt så klart för mig. Jag var ensam mamma till två barn (tvillingar) Pappan var missbrukare och gift med sin drog, men det förstod jag inte då. Så olika förutsättningar vi föds under.

Profile picture for user gros19

Ska fira en stor födelsedagen och eftersom jag lever själv är det jag som ordnar det hela. Inga bekymmer med det. Vi äter på ett trevligt ställe på landet och är sedan hemma tillsammans med några vänner sedan lång tid tillbaka. Känns lugnt och avslappnat och lagom stort. Ser fram emot det. Det är ju så att när jag inte mår bra, vilket jag inte gjort under lång tid, är ju denna välkända berg o dalbana och då är det väldigt svårt att planera, men gjorde det ändå och det är jag nöjd med.

Sedan är det min son som ville följa med och äta och som jag skulle hämta idag. Nu är han inte hemma och går inte att nå på mobilen. Katastroftankar, har han ställt sig på spåret igen, är han intagen på psykiatrin, försvunnen osv. Sa till honom att det är helt okej om han känner att det blir jobbigt med alla människor att han inte följer med. Vi ksn äta tillsammans någon annan gång t.o.m. åka till drive in på Mc Donalds om han fördrar det. Men han går inte att nå och jag känner mig så besviken och ledsen. Han kunde väl i alla fall sagt om han kom eller inte.

Som anhörig till en son med missbruk och psykiska problem känns det som att jag alltid ska var förstående och det känns inte rätt, speciellt inte en sån här dag. Känner egentligen ilska. Vem avgör vem som har psykiska problem. Som några heliga kor som man ska tassa på tår för. Förringar inte psykiska problem, men vi har väl alla en del av den varan. Även om man har psykiska problem kan man väl för faen tala om ifall man ska följa med ut och äta eller inte, eller har jag totalt missuppfattat vad det handlar om. FÅR MAN BLI ARG PÅ NÅGON MED PSYKISKA PROBLEM och hur uttrycker man i så fall detta. Så här känner jag med eller utan psykiska problem. Så tacksam för att ni alla finns som ett stöd. Många kramar till er alla, även ni med psykiska problem. ❤

Profile picture for user Självomhändertagande

Jag vill börja med att gratulera dig på födelsedagen!
Det låter som du hade en bra plan och det är hemskt att du inte får tag i din son. Hoppas att du fått kontakt eller får det inom kort.
Alla vi människor har en kropp och själ och det betyder att alla har ett psyke. Vem är frisk och vem är sjuk, egentligen? Jag kan tycka att det är bra med diagnoser för att förstå, behandla och förhoppningsvis lindra. Tyvärr är det samhället som är sjukt och de människor som får diagnoser blir på ett sätt placerade i ett fack, som ännu är stigmatiserat till stor del.
Jag tänker två tankar när jag läser detta. Ja, du får såklart bli arg på en människa med psykiska problem, men att bli arg kanske inte leder till något bra, varken för dig eller för honom.
Den andra tanken är att det går också att hantera känslor genom mindfulness, att se på tankarna och notera dem och låta dem vara som de är. Nu ser jag hur tydligt MBKT, mindfulnessbaserad kognitiv terapi skulle kunna vara hjälpsamt i detta läge. Jag arbetar så med mig själv och jag blir nästan aldrig arg längre. Kanske värt att kolla upp?
En stor kram till dig!

Profile picture for user gros19

Tvivlar inte på att mindfulness är bra, men tycker nog att ilskan är befogad i vissa sammanhang. Jag har alla möjligheter att kolla upp det här med mindfulness. En av mina gäster är sjukgymnast och mindfulnessinstruktör, men även hon är både sur och arg ibland. Förstår vad du menar och min son mediterar mycket. Hans sätt att bearbeta plågsamma känslor. Tack för att du påminner om att det finns ett annat sätt att hantera jobbiga känslor.

Profile picture for user Nordäng67

Tror det är bra att släppa fram sina känslor. Att skälla på honom kanske inte ger så mycket, gå ut i skogen och skrik ut din ilska. Och sen kan du lugnt säga ifrån till din son. Berätta att det är helt okej att inte komma på ditt kalas men att det banne mig hör till god ton att tala om det. Förstår din oro för ett nytt självmordsförsök. Var JÄMNT orolig för min mamma tidigare. Inte längre, tänker faktiskt inte alls mycket på det längre. Inte för att jag inte bryr mig, för det gör jag utan för att jag inte kan påverka det. Det är riktigt skönt. Försök hitta ett sätt att vara lugn med att du inte vet om han kommer välja att leva eller inte. Jag kanske låter kall men jag känner mig inte alls det. Utan har släppt kontrollen. Du har all rätt till dina känslor. Dom kan man inte kväva. Då blir dom ångest istället och det är riktigt hemskt. Jag har slutat tassa på tå för min mamma. Idag ringde mamma och "var konstig". Jag hade äntligen hittat den arbetsro som jag så väl behöver. Så jag bröt av direkt och sa att jag inte hinner prata och sa att hon får ringa någon annan eller prata med sig själv.
GRATTIS på födelsedagen ?

Profile picture for user gros19

Så rätt det hör till god ton att tala om att man inte kommer även om man är beroende, har psykiska problem, skoskav eller vad det kan vara.

Som utomstående kan jag bli så arg när jag läser om din mamma och hur hon utnyttjar dig, så ser jag det. Så skönt du har hittat ett bra förhålliningssätt och det har väl inte varit smärtfritt kan jag tänka. Det man bär med sig, det som finns allra längst in är ju ens mamma så tror jag tror för att få ro, för att kunna gå vidare, acceptera sig själv så måste man förlåta och för att förlåta måste man kanske förstå?

Nej det stämmer jag kan inte påverka om min son väljer att inte leva. Det handlar inte om mig, men det är så fruktansvärt smärtsamt attacceptera att det ser ut så, att inte kunna påverka.
Kram och tack ❤