av gros19

gros19
tors, 2021-05-27 - 21:28

Tack, det betyder mycket bara att någon blir berörd. Då är man inte ensam i sina plågsamma känslor.

Till dig Dearself vill jag säga att du vet hur det är. Precis som du säger det värsta är att förlora hoppet, men när allt är så plågsamt så orkar man inte hoppas.

Får nog säga att jag känner mig trygg med personalen där han bor. Dom bryr sig och har koll så gott det går. Han har ju egen lägenhet och bor i ett angränsande hus. Förutom att mista hoppet är det som plågar mig mest att han har det så jobbigt med sin psykiska hälsa och att ta amfetamin förrvärrar ju den maximalt. Jag tycker det är väldigt synd om honom och att livet varit så orättvist. Han har fått kämpa så mycket hela livet och även om jag mår dåligt så tänker jag att han har det ändå värst och då måste jag på n0got sätt stå ut. Låter osunt, kanske lite martyrskap, men vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Som du säger anhörigstöd behöver jag och ska ringa en terapeut jag tidigare haft kontakt med.

Så illa är det att leva under denna stress det innebär att se hur ens barn som man älskar beter sig så destruktivt att man själv blir allvarligt sjuk. Har också varit inlagd på sjukhus pga det. Så skönt att din son idag vill ha hjälp, vilket stort steg i rätt riktning och att du får känna glädje på riktigt.

Ragna
tis, 2021-06-01 - 21:25

Jag blir också så berörd...
Känner igen mig så mycket i det ni skriver, i känslorna, både Gros 19 och Dearself. Det här med att tappa hoppet... Har mått så dåligt att jag inte orkat skriva eller läsa så mycket här. Det känns som om jag blivit någon annan, inte mig själv, och att hela mitt liv förändrats till något slags mardröm. Jag har blivit uppgiven, ännu mer än förut. Precis som du beskriver, Gros, kan man själv bli allvarligt sjuk, känns som om jag är på randen till det.
Något som känns positivt trots allt är att min dotter också kommit fram till att hon vill få hjälp. Och visst är jag glad för det, det är ett viktigt steg. Men hennes beroende är så svårt och det är inte lätt för henne. Jag känner mig väldigt osäker på hur det ska gå.
Just nu går hon i alla fall på en dagbehandling, där det finns flera killar med bl a amfetaminberoende. De har berättat för henne om just psykoser och paranoia som plågat/plågar dem i samband med drogen, precis som ni beskriver.
. Min dotter har ju "bara" alkoholberoende men ett svårt sådant. Hon har också fått många fysiska konsekvenser med dåliga levervärden mm. Jag vet inte hur den här behandlingen kommer att hjälpa, och jag vågar, orkar, inte längre hoppas så mycket. Så otroligt svårt, en så vidrig sjukdom beroendet är. Har själv mist flera nära vänner, alla s k "vanliga" personer innan beroendet fick grepp om dem (inte för att det är "finare" att vara "vanlig", men de erfarenheterna har skrämt mig mycket). Jag har en anhörigstödjare som jag tycker är bra. Men annars tycker jag att det är för mycket om "medberoende"(som ett slags egen sjukdom) i flera sammanhang där jag också sökt stöd. Känner inte igen mig i det, och, som jag nog skrivit tidigare flera gånger, jag tror det är lite olika när det handlar om ens barn i jämförelse med andra relationer.
Tusen styrkekramar till er båda och till alla andra som har närstående med denna hemska sjukdom,

Ragna
tis, 2021-06-01 - 21:37

Tillägg. Har också fattat...
Har också fattat nu att det inte är så lätt att få hjälp som jag trodde. Min dotter har en jättebra öppenvård, verkligen. Men en grej som jag nu förstått inte funkar så bra är den avgiftning som ofta kan vara nödvändig, under en kortare eller längre tid utifrån individens behov. Trots remiss från öppenvården verkar det som om den slutna beroendevården (sjukhusen) bara ser till den medicinska "livsfaran",
när den är över åker man ut, även om abstinensen finns kvar. Kände inte till det tidigare, men har nu förstått att det är ett känt problem. Har hänt min dotter flera gånger.

gros19
tis, 2021-06-01 - 22:55

Tack Ragna. Så bra att din dotter vill ha hjälp men jag förstår din osäkerhet. Det här med att hoppas vågar man inte riktigt för man har blivit besviken så många gånger. Samtidigt är det outhärdligt att leva utan hopp. Jo visst är det svårare när det handlar om ens barn, något av det mest smärtsamma man kan uppleva sa man när jag genomgick anhörigbehandling. Har 8ckså kontakt med en mamma som miste sin son. Både mannen och sonen hade missbruksproblem, men oron för sonen var ju så mycket värre.

Vad det gäller avgiftning så hände det när jag jobbade att socialförvaltningen bekostade en förlängd avgiftning om det inte fanns möjlighet att få stanna på sjukhuset. Vet inte om det är möjligt men man kan diskutera det. En del behandlingshem erbjuder det, men oftast stannar man sedan kvar där. Är det något som är möjligt eller kanske att genomgå behandling på något behandlingshem som passar om det är svårt att klara behandling i öppenvård.

Ragna
ons, 2021-06-02 - 23:02

Tack för svar, Gros19!
Det enda jag hittat (genom googling) som har avgiftning är Nämndemansgården i Tollarp. Men finns kanske fler? Vår kommun har inget avtal med dem. Men min anhörigstödjare har berättat (eller var det någon här som sa det?) att det kan göras specialavtal i vissa fall. Just nu ser det ändå faktiskt rätt lugnt ut. Men precis som du (och jag) skriver så är det svårt att känna hopp när man blivit besviken så många gånger. Samtidigt som man inte orkar leva utan hopp. Jag försöker hålla hoppet kvar fast på en "låg nivå" samtidigt som jag förbereder mig för det värsta. Svårt att förklara, men försöker hitta en balans där. Har fortfarande, trots lång tid, svårt att acceptera att situationen är så allvarlig som den faktiskt är. Det gjorde stort intryck på mig när du i ett tidigare inlägg skrev att du fick ett lite större lugn när du på något sätt accepterade att din son hade en allvarlig, dödlig sjukdom. Det slog an hos mig, och det finns kvar. Samtidigt händer det ju saker - som det gjort för er också - som omkullkastar det lilla lugnet. Jag tror ändå på acceptans som en viktig beståndsdel i att inte gå under helt. Stor kram och tack för att du och andra finns här att ventilera med,