Att gå vidare

42 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
gros19
Att veta vad som är bäst för

Att veta vad som är bäst för en men åndå inte göra det. Undrar hur det skulle vara om alla gjorde "rätt" dvs det som är bra för en. För det lilla barnet gör vi så, men vad händer sen - när slutar vi med det? Tänker inte, spånar bara lite. När kraven ökar börjar vi ersätta det vi inte kan ge, genom att t.ex. ge godis som tröst. Hitta på något roligt när man är ledsen och vad säger vi då - fel att vara ledsen . Jag t.ex. tror jag skulle må bra av att meditera, vet det t.o.m. Finns utrymme för det har t.o.m. en meditationskudde, men jag gör det inte. Vet inte om det beror på att jag inte vill möta dom känslor jag kanske skulle komma i kontakt med. En sak vet jag och det handlar inte om förnuftet utan känslor precis som vid missbruk. Alla normalbegåvade vet ju att man ska vara försiktig med alkoholen. Det skulle vara intressant om man bara gjorde det som var bra för en. Så kommer en dum tanke jag vet - det skulle vara tråkigt, men det tror jag egentligen inte på. Tycker du verkar göra det som är bra för dig och då kommer en knasig tanke till - att du bara vågar. Vad jag menar med det får jag fundera på.

Så skönt att kunna gå ut i naturen med sin namma och vad skönt för henne att ha dig.

Självomhändertagande
Avslut

Skrev detta i en annan tråd och tänkte det kanske är intressant att lägga upp den texten även här.
Idag gjorde jag det. Jag mejlade pappan till mitt ex. Jag valde nämligen att svara i telefonen när mitt ex ringde igår då jag såg det under tiden jag använde min telefon. Har blockerat hans nummer. Jag valde att svara då jag tyckte att det var på tiden att säga det jag velat länge. Jag vill bryta all kontakt. Jag har fått insikt genom detta forum att ingenting kommer att hända. Jag kommer aldrig att få ett tack, jag kommer aldrig få ett förlåt och jag kommer aldrig att få något annat hjälpsamt heller. Därför sa jag att jag vill inte ha någon kontakt igen. Jag förklarade att jag har kommit till insikt om vad ett medberoende är och att jag inte kan ha han i mitt liv igen. Han är min vän, men jag vill inte ha kontakt med honom. Han sa att han hade gjort en massa insikter under den tiden, ca 5-6 veckor som vi inte pratat, då jag vägrat svara i telefon. Jag sa, du kan skriva dem i ett brev och skicka det. Jag tror inte att han lyssnade på det. Om han gjorde det så kommer han aldrig att skriva det brevet. Jag mejlade hans far på morgonen. Jag ville ha ett avslut och jag ville berätta att jag inte längre är tillgänglig för deras son. Att jag inte längre vill ha kontakt och att jag har brutit all kontakt. Nu fick jag berätta om den oro som jag haft tidigare, om att jag varit orolig för att han ska dö. Jag skrev inga tunga saker, inget som de inte känner till. Jag skrev det helt av egoistiska skäl. Att jag skulle få ett avslut genom detta mejl. Jag sa också att jag känt en sorg att vi aldrig ingick i varandras familjer som jag önskade, då problematiken kring alkoholen varit så svår. Det var omöjligt för oss att integreras med våra respektive familjemedlemmar, som en "riktig" familj. Som den familj jag föreställt mig. Ja, det är så i livet. Att vi ska lära oss. Jag har lärt mig massor och idag kunde jag känna att jag avslutar det här medberoendet på riktigt. Idag är nämligen första dagen i mitt nya liv, på riktigt. Jag behövde säga de orden, högt till mitt ex och skriftligt till hans pappa. Skillnaden känns. Jag har haft riktigt jobbiga veckor där min energi varit på botten och jag har inte haft lust att leva. Följde min krisplan för min bipolaritet och bokade en akuttid för att sätta in mediciner. Nu känns tiden överflödig, men jag ska ändå diskutera medicinering igen, för en sak upptäckte jag under just den här tiden. Efter att ha läst andras texter och mina egna efter att mina ord bara kommer och jag ser vad jag skrivit, när jag landat i och förstått vad medberoendet inneburit. Att få perspektiv har varit en risk för mig. Alla sorger som skulle ut. Sorgen över livet jag aldrig fick. Eller ännu inte fått. Jag har känt mig riktigt låg vissa tidpunkter och jag kan förstå att vissa människor ger upp ibland. Jag förstår att det är farligt att vara medberoende. Att ge avkall på sitt eget liv och sedan att se hur en har gett avkall på sitt liv. Det kan finnas risk för depression och farliga tankar. Att inse att jag har bränt så otroligt mycket tid har fått mig att känna hopplöshet. Men jag följer min checklista varje dag och jag gör det jag behöver för att inte falla. Idag däremot så reste jag mig på nytt. Jag är redo för livet igen. På riktigt. Nu ska jag alltid ta hand om mig först. Hälsan är viktigast. Jag behövde avslutet för att känna lusten till livet igen. Sov gott och var rädda om er!

Självomhändertagande
Utdelning av harmoni

Idag fick jag uppleva det jag önskat uppleva länge. Jag har pysslat och ordnat det fint hemma sedan mitt ex flyttade och det har tagit tid. Jag har möblerat om, ändrat om, skapat nytt och enkelt som jag vill ha det. Det har varit en lång process, jag har landat i mitt egna liv, jag har bra och sunda rutiner varje dag. Jag är mindful i allt jag gör och jag tyckte att det var dags för mina brorsbarn att komma hem till mig. Jag bjöd dem på lunch och de tackade ja. För mig är det här så stort. Jag har ju varit sjuk tidigare och aldrig velat att de skulle se mig sjuk så jag har varit lite frånvarande. Liksom att jag levde länge i medberoende, som också är ett sjukt tillstånd. Idag känner jag mig frisk på alla sätt.

Jag har haft den bästa dagen i mitt liv och nu förstår jag vilket pris jag har betalat som stressade och insjuknade för ett par decennier sedan och det är inte konstigt att jag valde en man som hade alkoholproblem, vilket jag inte såg då.

Nu lever jag ensam och det är det bästa jag vet. Jag ska bara landa i mig själv och att livet känns fint igen, även när det inte är så fint så är det bra.

För medberoendet finns inte kvar. Jag är fri från det och det gav mig livet tillbaka.

Ta hand om dig som läser detta. Det är troligtvis ingen annan som tar hand om dig.

gros19
Medberoende en sjukdom jo

Medberoende en sjukdom jo stämmer verkligen. Det är riktigt hemskt och som du säger man vet inte vad man går miste om.

Väldigt viktigt att se sin roll i sammanhanget. Varför väljer jag att bli medberoende - en obekväm fråga att ställa sig. Kan se mig själv och att det funnits och kanske fortfarande finns en oförmåga att leva livet fullt ut och då är det lätt att välja att bli medberoende. Då slipper man ansvaret för sitt eget liv och kan behålla drömarna om hur det skulle kunna vara, utan att göra något för att förverkliga det och därmed riskera att misslyckas. Vår del i det hela är inte så ädel som vi kanske gärna vill tro.

Den bästa dagen i ditt liv behåll den djupt inom dig och det kommer fler .......................................

Självomhändertagande
Där sa du något bra

Tack gros19!

Varför valde jag att bli medberoende? En jättebra fråga! Hur hänger det ihop med det lilla barnet jag var tills vuxen ålder, att vara snäll, duktig och omhändertagande och ta ansvar för andra. Jag har analyserat en del av det där och ser vart en del kommer ifrån.
Jag tog ansvar för mitt liv tidigt och var ute i en karriär alltför tidigt. Var duktig och sa inte nej när jag borde. Idag finns mängder av litteratur om hur en kan leva mer balanserat. Hur viktigt det är med sömn, kost, träna fysiskt och mentalt, stressa lagom. Då jag träffade min alkoholist och blev kär och sedan fast, så trodde jag att jag kunde hjälpa honom som jag hjälpte mig själv. Det är två helt olika sjukdomsbilder. Jag hade varit ofrivilligt utanför en längre tid och därför accepterade jag den osunda miljön jag kom att leva i länge. Det var också den osunda miljön som gjorde att jag arbetade med mig själv och upptäckte yogan. Jag förstår att jag kan skriva mycket om detta. Min väg ut ur medicinering skulle aldrig ens ha blivit möjlig om jag inte hade det så svårt i min relation. Jag hade ett mål - att bli en mamma och jag skulle bli en balanserad mamma. Så jag jobbade hårt för balansen. Vid upptäckten av hans alkoholproblematik och min snällhet drogs jag med det i flera år för jag behövde verkligen lära mig att sätta gränser. Så på ett sätt så tror jag att jag valde att ha en svår relation, då jag blev så utmanad att arbeta hårt för att ta mig ur medicineringen. Att göra valen. Jag valde ett liv som är nyktert från rus och mediciner. Jag lever igen. På alla sätt och då är jag lugnare än vad jag någonsin har varit. Jag vill absolut leva mitt liv och jag förtjänar ett bra liv. Jag ser hur lätt det är att fastna. Jag har kunnat fastna längre. Jag fastnade ett tag. För mig gällde det att våga bryta. Det var när jag bröt som jag upplevde hur livet, lusten och energin kom tillbaka och jag visste inte vilket grepp medberoendet hade om mig, eftersom jag hade upplevt det alldeles för länge utan att förstå det.
Jag har till och med snuddat vid tanken att det finns en chans att jag möter en man som passar mig och jag passar honom. Jag är även öppen för att skaffa barn med rätt man om jag möter honom. Att jag ens tänker den tanken, är verkligen jättestort för mig då jag har "straffat" mig själv tidigare och tänkt att jag inte kan det med tanke på min diagnos. Jag vet många som skaffar barn med diagnoser och självklart kan även jag göra det, men inte för att jag borde eller önskade det så innerligt förr, utan jag kan om de rätta förutsättningarna finns där.

Jag antar att jag vågar leva mitt liv igen och jag har mitt ex att tacka för mycket. Han vet det. Han räddade mig på många sätt, genom att acceptera mig som jag var. Jag tror att jag kände en del tacksamhetsskuld till honom under en tid, fast det går inte att leva med en människa som är sjuk av tacksamhetsskuld. Inte när den människan inte är beredd att arbeta för att bli frisk.

Tack för dina ord! Det fick mig att tänka i nya banor och som vanligt så skriver jag mina tankar rätt upp och ner. Jag är glad för att jag påmindes om betydelsen av att jag mötte mitt ex.

Självomhändertagande
Att skriva ner sina drömmar

Jag sparar alla mina mejl jag skriver. Jag har läst igenom flera av de mejl jag skrev till mitt ex när han var med sin familj och firade jul för ett par år sedan. Det var då jag bad honom flytta. Jag skrev så mycket fina saker och jag skrev att vi behövde förändra vår liv. Jag såg hans behov hur han ville leva och då menar jag inte hans drickande. Jag ville att han skulle göra allt för sig själv och få det liv han önskade, när det gällde att våga drömma om att få arbeta med det han ville. Idag lever han sin dröm och jag vet inte om han är nykter. Jag behöver inte veta det. Jag behöver bara skriva dessa rader. Att jag ville släppa honom fri, från mitt tjat om nykterhet och från den dåliga karusell vi befann oss i. Jag hade också kommit fram till att jag ville leva utan honom eftersom jag ville leva mitt liv. Jag visste inte att jag skulle bryta all kontakt med honom. Då trodde jag att vi skulle vara bästa vänner för alltid, men att bryta är det bästa jag har gjort. Jag lever mitt liv nu och idag var ännu en bra dag. Jag vågade inte drömma om så här bra dagar. Att vara helt fri, att känna ett lugn. Jag läste några gamla mejl som jag skrev till honom och jag kan minnas hur jag skrev om mina önskningar och att jag uppfyller min önskan varje dag. Jag lever ensam och jag är så tacksam för det. Jag är så tacksam för att jag slipper känna doften av alkohol varje dag. Jag minns inte när jag var arg senaste. Det är bra att skriva ner sina önskemål. Då blir de tydliga och när jag har uttryckt liksom skrivit realistiska och verkliga drömmar, då når jag dem. Jag tror att jag förstår varför jag har den här erfarenheten. Det är inte bara till ondo att ha varit medberoende. Det ger mig en mycket bra kompass för hur jag ska navigera i mitt liv. Hade bara lust att dela med mig av det. Tänk om jag hade kunnat trösta mig själv förr och säga att jag skulle ta mig ur detta. Att livet skulle kännas så roligt igen och jag skulle ta tag i vissa av mina drömmar igen. Det ger jag mig själv ett pris för och jag tackar mig själv för att jag gjorde det möjligt. Jag sökte bra hjälp och jag fick bra hjälp. Fast jag behövde söka länge, i flera år, men till slut så finner en någon hjälp som hjälper en att hjälpa sig själv. Priset kan inte vara bättre än att känna hur vackert livet är. Livet är så vackert. Det gäller bara att veta hur en ska navigera. För det finns många faror och mycket onödigt att slösa tiden på. Det gäller att ta vara på livet tänker jag. Det liv som är här och nu.

Självomhändertagande
Bördan som släppte

Jag tänkte på mitt ex igår och resultatet blev några rader som jag skrev som om jag skrev dem till honom i en slags reflektion.
Han och jag pratade väldigt regelbundet under två år efter vår separation, tills jag stoppade samtalen för nästan 11 veckor sedan. Det var inte en enkel övergång. Men nu är mycket enkelt igen. Om jag visste att bördan kunde släppas så skulle jag inte väntat så länge. Bördan var inte min att bära, men jag bar den och jag gjorde också fel. Jag hindrade honom från att ta ansvar för sig själv. Det var min psykiater som gjorde mig uppmärksam på det.

Avstånd.

Det enda jag kunde göra var att bryta all kontakt.
Mitt jag hade försvunnit. Jag kunde inte nå mig själv längre.
Jag var slut på energi. Jag var inte trött, jag var slut.
Om jag var en bil så skulle inte bensinen ha fått mig att köra.
Det var som om tanken läckte utan att det fanns något hål.
Ingenting hjälpte. Det hjälpte inte ens att krama träden.
Varken träden, mossan på stenarna eller fåglarnas kvitter hjälpte mig under mina skogsbad.
Ingen kunde fylla på min energi. Varken mat, träning eller sömn hjälpte.
Det dränerade mig. Att energin gick åt till att bara finnas.
Det var det enda jag gjorde under en längre tid. Jag bara fanns.
Jag orkade knappt finnas längre och funderade på att sluta finnas.
Tankarna etsade sig fast och de skrämde mig. Jag var inte rädd för att det skulle sluta med att jag dog. Jag var rädd för att jag ens tänkte så.
Hur kunde det bli så illa. Så illa att jag inte orkade leva.
Morgon till kväll. Sömnen blev längre och längre och jag var tröttare och tröttare när jag vaknade. Jag vilade flera gånger om dagen. Min katt kom och låg på min mage och vi låg och vilade och sov. Länge. Det var det enda jag orkade.
Så plötsligt en dag tog jag tillfället i akt att svara när du ringde. Jag hade blockerat dina samtal fram och tillbaka länge och nu var du blockerad, men jag såg att du ringde.
Jag svarade och jag framförde att vi inte ska höras mer. ”Nej, vi är vänner, men jag kan inte ha kontakt med dig längre. Jag har hängt på ett forum där jag förstår hur medberoende jag har varit till dig och till din alkoholism. Jag behöver bryta all kontakt nu och det är bara så. Ta hand om dig och jag önskar det bästa för dig i ditt liv.” Det som hände sedan var att jag fick min energi tillbaka och det var en tung börda jag bar som inte var min att bära. En stor sten släppte taget och jag fick tillbaka min livslust igen. Energin är tillbaka och jag orkar leva. Jag vill leva och jag vill minnas dig som den fina man jag blev så förälskad i. Jag ville bilda familj med dig och bli gammal med dig. Det blev inte så. Vi blev inte de jag trodde att vi skulle bli och det är ok. Jag vet inte längre vad jag känner för detta. Jag är inte ledsen och jag är inte heller särskilt glad för det. Jag är lättad och jag känner mig fri från det medberoende som höll ett hårt grepp i mig. Jag kan inte förklara. Jag vet bara att jag inte levde mitt liv och det är ingen annan än jag som är ansvarig för mitt liv.
Jag gjorde dig en otjänst när jag försörjde dig under alla de åren som jag försörjde dig. Hur skulle jag veta att det var så. Jag visste inte. Nu vet jag. En lär sig av livet helt enkelt. Det är enkelt när en har lärt sig och så är det med det. Inga värderingar kring det. Det bara är.
Jag är tacksam. För att jag arbetade med att få det så här bra igen. Jag är tacksam för att du respekterar min önskan och att du inte hör av dig. Jag är tacksam för att jag har gått vidare i mitt liv. Jag är tacksam för att jag känner hopp om en framtid som jag inte har någon som helst aning om. Däremot så är jag medveten om att jag ska landa och landa en bra stund till jag ens ska göra några stora förändringar och det är så skönt. Jag ska njuta av livets alla stunder när jag kan njuta och de andra stunderna ska jag möta som de är och jag ska möta mig själv när jag möter de stunderna precis som de är. Så spännande!

Självomhändertagande
Nytt kapitel

Jag träffade en man tidigare, mindre än ett år efter att jag separerade från sambon som drack. Det var för tidigt, även om jag kände mig redo, så var jag inte redo, då jag ännu inte hade förstått att jag fortfarande var medberoende. Jag upplevde att jag flydde med denna man och jag vill inte fly, så jag satte punkt på det som var i höstas och efter en höst där jag jobbat med mig själv upptäckte jag hur påverkad jag blivit av att vara en medberoende person. Jag hittade hit, jag satte kontakten med mitt ex på paus och sedan så valde jag att avbryta all kontakt med mitt ex. Jag har berättat det tidigare, lusten till livet kom tillbaka, energin kom tillbaka och glädjen kom tillbaka. För ett par veckor sedan så kände jag bara så starkt för att träffa mannen som jag mötte, eftersom jag är "klar" med så mycket mer. Jag vet inte hur framtiden blir, jag behöver inte tänka på den. Jag har förstått att han inte är en flykt. Jag har inget jag vill fly från. Att vara fri i sig själv, att kommunicera ärligt och att vara tydlig liksom att låta den andra personen vara fri är så bra förutsättningar. Så här bra har jag aldrig haft det i livet och då är jag inte alls någon som önskar perfektion. Jag gillar att må bra här och nu. Att veta mitt varför, när jag träffar en man som jag trivs med och jag är nyfiken på vad det ska göra med mig. Jag stannar här en stund och bara är och känner mig så tacksam för detta forum. Det var verkligen här jag förstod att jag behövde bryta med mitt ex och det är det bästa jag har gjort. Ta hand om dig.

Självomhändertagande
Reflektion då en känsla av saknad dök upp...

Idag är första dagen på länge som jag tänkte på mitt ex med en slags saknad och känsla av sorg. Jag har sörjt tillräckligt, men ändå så fanns den där en stund, en påtaglig saknad. I nästan 14 år pratade jag med honom om precis allt. Jag ångrar absolut inte att jag bröt all kontakt och nu ser jag vikten av att jag skrev ett brev till hans far och berättade att jag inte längre är tillgänglig för hans son. Det ger mig ingen återvändo. Det är inte längre en möjlighet för mig att sända ett sms eller ringa honom, även om jag skulle vilja det. Idag hade kunnat vara en sådan dag som jag kunde hört av mig till mitt ex. För att höra hur han mår. För att han ska fråga hur jag mår. Förstås så går allting, men det är inte bra att backa när jag har skrivit så kraftfulla ord och det var ett medvetet val att bryta all kontakt. Vad gör det med en människa som har varit medberoende och levt med en människa i 12 år och senare bryta allt? Jag vet inte vad det gör med dig som har den erfarenheten. Jag vet bara vad den gör med mig, just nu. Jag ser hur människor i min omgivning agerar och hanterar Coronavirusets framfart. Jag följer media i Sverige och världen. Jag har egen erfarenhet av egen krishantering under många år och jag är lugn. Jag är lugn för att jag har inget att förlora. Jag har redan förlorat massor och det var inte farligt alls, det var mer intressant. Däremot så har jag också vunnit. Jag har vunnit min hälsa och även om jag inte tränar som jag önskar under denna tid så går det bra. Det blir mer meditationer och skogsbad varje dag, för att upprätthålla hälsan. Jag känner viss oro för mina närmaste, mina kära föräldrar, så jag har släppt allt annat och lever här och nu, just nu. Ingenting är viktigare än relationen till mina föräldrar. De har stöttat mig på alla sätt och jag har sett hur många andra inte har stöttat. Det är intressant att leva i en tid som denna och det är också svårt. På olika sätt. Det är kanske inte på liv och död, men visst handlar det om hälsa och ohälsa idag, för alla. Jag skulle säga att det är skarpt läge och då finns ingen tid att älta något gammalt. Det gäller att ta vara på livet, som är just nu och jag tillåter förstås sorgen att få lite plats liksom saknaden av den människa jag trodde jag skulle bli gammal med. En annan tanke slog mig idag, jag vet inte längre vem mitt ex är. Han behövde dricka nästan varje dag under vår tid tillsammans och jag tänkte på att jag dagdrömde mycket när jag var yngre. Går det att jämföra? Att vara en människa som inte är tillfreds med sig själv, så att en behöver fly bort på något sätt. Nu känns det som jag svamlar, behövde bara sätta några ord på det som kom upp idag.

gros19
En dag i taget

Att vara någon man inte är kan nog vara detsamma, men sedan kommer ju beroendet som bryter ner personen. Att dagdrömma är nog naturligt om inte för alla så för väldigt många och det brukar inte få några allvarliga konsekvenser.

Ditt ex drack nästan varje dag under alla era år tillsammans och då undrar jag - har du överhuvudtaget känt honom? Har han varit tillgänglig som person?

Jag är lugn för jag har inget att förlora tänkvärda ord. Som Janis Joplin sjunger "freedom just an other word for nothing left to loose". Kanske är det just avsaknaden av rädslan som är så berfriande.

Ja det är en speciell tid med corona. Lite sciencefiction, ett litet virus raserar hela samhällen, maktlösheten. Det enda vi vet är att det här kommer att ha stora konsekvenser för vårt samhälle och troligen behöver vi det. På något sätt känns det skönt tycker jag, att inte kunna planera framtiden Att endast leva en dag i taget är naturligt nu inget man behöver eftersträva. Skönt att höra ifrån dig självomhändertagande.

Självomhändertagande
Janis Joplin

Tack för hänvisning till Janis Joplin. Har inte lyssnat mycket på henne, men har verkligen njutit av låten Me and Bobby McG nu.

Så är det nog. Att inte känna sig rädd ger en frihetskänsla. Jag har velat skriva en text om hur jag kunde ta mig ur medicineringen länge och det kräver att jag öppnar upp en del. Plötsligt så var det enkelt. Jag har inget att skämmas över. Jag kan se hur min tidigare fångenskap i medberoendet gjorde mig hämmad.

Frågan du ställer om mitt ex någonsin har varit tillgänglig som person är svår att svara på. Förmodligen inte. Jag inbillade mig att jag kände honom. Jag trodde att hans drömmar var verkliga men de var nog bara en flykt, de också och jag flydde med och var som i en helt annan värld, en sagovärld.

Jag hörde en ung flicka prata med sin pappa i TV4 nyligen om medberoende. Hon hade bara erfarenhet av att han drack tidigare och det är samma med mig. Jag har bara upplevt mitt ex som slav under alkoholen och jag ska inte dyka vidare i att pröva förstå, jag ska nog bara leva livet som är just nu.

Vem vet hur morgondagen ser ut?

Tack, det var fint att höra från dig också! Må gott!

Sidor