Sitter i en rävsax

60 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
MalmMia
Sitter i en rävsax
MalmMia
Så är det, rävsaxen har

Så är det, rävsaxen har smällt ihop. Har drivit igenom en skilsmässa med flytt. Maken tog detta på allvar och sökte hjälp, fick hjälp av socialen och en beroendeterapeut. Var nykter ett år och trevligt. Han gick på behandling, jag gick till kurator och anhöriggrupp, vi gick på gemensam parterapi. Allt vände så sakta, hade en trevlig semester och trevligt ihop. Vi firade hans 1-års dag och bestämde oss att vi vill leva ihop och köpte hus. Då sa han att ”nu har jag varit nykter ett år och jag klarar att dricka så jag ska dricka försiktigt”. Min oro vaknar inget speciellt har hänt men hans drogpersonlighet är tillbaka! Bråken är tillbaka och det mesta är som vanligt mitt fel. Jag sitter i en rävsax

Nykteristen
Ja, tyvärr fick jag samma

Ja, tyvärr fick jag samma effekt som min känsla sa mig. Han gick på antabus i ett år, livet va underbart o vi levde en bubbla. Nyårsafton året efter så sa han, nu kan jag socialdirektör igen o det kommer inte bli som förr. Det tog 2 månader så va vi i samma sits igen o denna gången lite värre tyvärr!

Men jag håller tummarna för dig

MalmMia
Hoppas på förändring

Tack Nykteristen, ja det är precis detta som oroar mig. Att det ska bli likadant som tidigare. Hur går det för er?

Ja, som de flesta som lever med alkoholister hoppas jag också. Känner mig sviken eftersom han fullständigt struntar i mig och dottern. Han vet vad han riskerar men tar det inte på allvar, att inte få leva ihop med oss. Men efter ett nyktert år och ett fantastiskt år är allt det som är bra borta. Och återigen är det mitt fel, jag säger att det har med drogpersonligheten men det stämmer inte enligt honom. Ska nu försöka få honom att förstå, jag kan inte prata eller nå honom. Men nästa vecka ska jag på anhöriggrupp och försöka få hjälp av ”vår” drogterapeut. Jag har också bokat tid med samtalsterapeut som jag hoppas på. Så jag har två livlinor som jag hoppas på.

MalmMia
Jag har en plan

Min alkoholist fortsätter med att hävda att han kan dricka normalt, han vill normalisera livet. Drogpersonligheten är tillbaka! Lättkränkt, grinig och stingslig det eskalerar fort. Jag har bestämt mig att härda ut denna vår. Få ordning så vi kan sälja huset, avvakta så dottern kan avsluta nian. Men sen är det nog dags att dra. Jag försöker förklara och få honom att förstå hur det är för mig och vad han riskerar, men det går inte fram. Han är tillbaka i sitt ego, jag mig och mitt. Jag är så förtvivlad när vi kan ha det så fint och han bara rycker på axlarna och slänger bort oss. Är det någon som har erfarenhet om det går att vända eller går att nå fram? Som det är nu behöver jag tyvärr ha en plan för avveckling även om vi är min högsta önskan.

Lim
Vill bara skicka dig styrka.

Vill bara skicka dig styrka. Så tungt för dig att du redan lämnat en gång med allt vad det innebär för att åter behöva ta samma beslut igen.

Förstår att du vill låta dottern göra klart högstadiet och ordna med andra praktiska saker innan du lämnar.

Min snart exman och jag separerade en gång för tre år sedan ungefär. Sedan fick han en ny chans nykter. Efter några månader drack han igen och han är fortfarande "i samma återfall" lite drygt 2,5 år senare.

Det verkar som att vissa kommer till (en halvdan) insikt kring sitt alkoholberoende men sedan tycker att den insikten är som en gratisbiljett till att dricka igen. "Kan jag sluta såhär länge betyder det att jag kan dricka normalt".

Hoppas du kan få en fin vår trots alls.

Kristoffer
Hej Mawe!

Trots din uthållighet och omsorg för familjen och relationen så når du inte fram till mannen på det sätt du önskar. Du visade enorm styrka och mod tidigare när du drev igenom skilsmässan, och även om det fick positiva effekter i förhållande till mannens drickande under en period så är du nu i ett läge som du känner igen från tidigare, ett läge som skapar förtvivlan i dig. Trots det är du fortsatt stark, blickar framåt och funderar på en ny plan. Du vågar också tänka tanken att den nya planen behöver fokusera på ditt och dotterns välmående, snarare än på att påverka mannens alkoholvanor.

Du skrev i januari om två "livlinor" du skulle utforska, nämligen anhöriggrupp och samtalsterapeut. Blev något av alternativen den livlina som du hoppats på? Finns det något annat som skulle kunna vara hjälpsamt för dig i att sortera tankarna just nu?

Varma hälsningar,
Kristoffer
Alkoholhjälpen och Anhörigstödet

MalmMia
Tack Lim

Du skickar verkligen styrka. Jag blir glad och tacksam och rörd att du kommenterar. Skönt också att se att jag inte är ensam och får insikt om att vi har det tufft.

Ja, verkligen halvdan insikt och tar det som ursäkt att börja igen. När jag tittar tillbaka så vet jag ju egentligen detta. Han har under året hintat om att han tar detta år. Jag har också sett honom byta beroende till mat, läsk och godis. Men jag ville så gärna att det skulle bli vi och därför såg jag inte hela bilden. Läser just nu Craig Nakkens
bok om beroende och mycket blir klart för mig. Tänker läsa den för att förstå vad jag slåss emot.

Jag hoppas på en fin vår med så lite alkohol som möjligt. Än så länge tar han hänsyn till att dottern mår dåligt, han har på heder och samvete lovat att inte dricka när jag inte är hemma eller framför henne. Det ger jag inte mycket för men det kanske ger oss lite respit med att ordna allt innan jag måste ge honom ett ultimatum. För jag tror vi hamnar där och det håller jag på att förbereda.

MalmMia
Tack Kristoffer

Jag blir så oerhört glad att du skriver, jag har någon som bryr sig. Mina tårar kommer eftersom den som egentligen skulle bry sig om mig har skaffat en älskarinna som han fokuserar fullt på - alkoholen.

Tack för frågan om livlina. Jag var tvungen att avboka samtalsterapeut eftersom maken blev skogstokig! Anhöriggruppen finns men jag har valt att inte gå dit. Jag orkar inte med konflikter och väljer därför att gå bakom ryggen på maken. Så jag har kontaktat beroendeterapeuten och bokat tid för mig och dottern i slutet på april, jag har också kontaktat Trygga vuxna samt ställt dottern i kö för tonårsanhörig grupp. Så jag letar på flera håll för att förbereda för det jag tror komma skall.

MalmMia
Hatar alkoholen

Jag är så arg på maken som väljer bort oss och försöker dupera oss på grund av alkoholen. Men kanske mer hatar beroendepersonligheten som växt fram hos maken när han vänder sig till alkoholen, maten och sockret för att skärma av. Och vägrar ta tag i det.

Jag har insett att jag har jobbat ett år med mig själv. Men måste jobba bort mitt medberoende och framför allt titta på hur jag kunde tillåta denna skit. Enligt maken har jag blivit konstig, men det är nog så att jag inte tillåter konstigheter som jag gjorde tidigare! Och det är klart att för en beroende är det ju lätt att skylla på någon annan, inte ta något ansvar. Förnekelsen är total. Så jag ska fortsätta bygga upp mig själv och fortsätta sätta ord på mina tankar, det är hjälpsamt💖 Tack för att ni finns, jag återkommer med ord och läsning snart

gros19
Beroende

Jaha du har blivit konstig. När jag tycker någon är konstig så beror det på att jag inte förstår personen eller vad som händer. Du har väl förändrats helt enkelt.

Gick ett väldigt bra anhörigprogram på Nämndemansgården, där även beroendepersoner deltog. Av dom fick jag så mycket insikter och kärlek. Det gav mig faktiskt mest samtalen med beroendepersonerna. Dom talade om för mig att så här kan du ju inte ha det och dom förstod mitt lidande som anhörig.

Självklart var samtalen med terapeuterna väldigt givande. Dom sa bl.a. att det är enorma krafter i beroendet och att det har inte med den friska personen att göra. Det finns ingen logik, inget förnuft. Beroendet styr och det handlar enbart om känslor. Inget spelar någon roll i detta läget. Att ha den förståelsen gör ju inte att det går att ha en djupare relation med personen eller att leva tillsammans. Man behöver må riktigt, riktigt dåligt för att bli motiverad till förändring så därför att det viktktigt att inte undanhålla konsekvenserna av missbruket. Vet inte o du läst Craig Nakken "missbrukaren och jaget".

Sedan är det givetvis väldigt smärtsamt för anhöriga och man känner stor sorg och saknad efter den friska personen. Bra du känner hat mot alkoholen och inte mot mannen. Lätt är det inte och jag tycker det är väldigt viktigt att se sin roll i det hela och det är du ju själv inne på att du behöver göra. Varför väljer jag att bli medberoende så tänker jag? Kram ❤

MalmMia
Framåt

Tack gros19. Ja, anhörigprogram tror jag skulle vara bra för mig och dottern. Ska titta mer på det, tack för tipset. Jag håller på att läsa Craig Nakken tack vara ett tips härifrån. Även om jag gått i en anhöriggrupp så tycker jag att den belyser beroende på ett mycket bra sätt, det som jag hunnit läsa.

När jag tittar tillbaka så borde jag förstått att detta låg på lut att han inte var fri! Men jag ville så gärna ha ett hus, ett liv tillsammans och en samtalspartner, bo tillsammans med pappan till mitt barn. Allt detta ligger bakom plus att jag inte var redo att vara ensam. Men kan nu känna en styrka i att om detta går åt skogen har jag gjort allt som står i min makt för att få detta att fungera, då vet jag det. Jag kan vila i det och känna att det blir bra hur som helst, kommer jag på nu medan jag skriver. Vill inget hellre än att ha ett liv med den nyktra, trevliga inkännande, artiga och omtänksamma mannen. Men jag kan inte ha ett liv med en aktiv alkoholist (även om han bara dricker ibland). Orsakar vår separation "tillräcklig stor själslig smärta" för att han ska bli nykter eller rycker han på axlarna. Framtiden får utvisa och under tiden försöker jag undvika konflikter och undersöka möjligheter framåt.

MalmMia
Tråkigt beteende

Vaknar upp en ledsam dag. Känner mig låg, läste Craigs bok om beroende och inser vad jag har att kämpa mot. Vi har firat en 60-åring när maken blev fullast, inte kul. Jag tar också åt mig och tycker att det är pinsamt trots att jag var nästan nykter. Han fortsätter dricka ensam på lördag och sover i soffan på kvällen. Han ber om ursäkt och förklarar att så ska det inte vara. Men inser nu att uppbrotten närmar sig snabbt. Jag som försöker skjuta upp det.

Jag blir så ledsen för dotterns skull. Får också mycket dåligt samvete för vad jag utsätter henne för. Hon lever i ett instabilt hem och jag måste ta bort henne fort! Jag är så rådvill och förtvivlad. Hatar beroendepersonen!

gros19
Vaknar också lite nedstämd,

Vaknar också lite nedstämd, och orolig. Läser för andra gången Craig Nakken. Den är otroligt bra men också väldigt skrämmande att läsa. Att livet kan vara så hemskt det är verkligen obehagligt men även ofattbart på något sätt. För min del är det sonen som har missbrukssproblem och det är ju förknippat med väldigt mycket skam och en stor sotg och ett misslyckande som förälder. Det som jag just nu tycker är så obehagligt är att han är "drogfri" men har ersatt det med annat som beskrivs så bra i boken. Det gör att jag inte kan glädjas åt drogfriheten utan väntar på när återfallet ska ske och vad händer då för hemska saker. Sitt barn kan man inte skilja sig från.

Förstår det blir pinsamt för dig när din man är fullast ni är ju där som ett par. Något har jag lärt mig och det är att när det gäller någon med missbruksproblem har det som sägs inget värde utan enbart det man gör. Dottern är viktigast i det här sammanhanget men förstår att det måste vaea en stor sorg för dig när det du hoppats på går i kras. Det är okej att vara ledsen. ❤

MalmMia
Oro

Jag förstår din oro, ännu värre när det är ens barn! Jag är ju jätteorolig för min dotter som lever med en alkoholistpappa. Inte för att det är samma sak men oron är alltid närvarande mer eller mindre. Jag ska också läsa Craig en till gång, håller med om den skrämmande läsningen. Maken som också var nykter ett år och ersatte alkoholen med läsk, godis och mat och helt klart skenade upp 20 kg i vikt. Men han förstår inte själv varför.

Vi samtalade imorse om helgen och jag berättade hur jag kände, kändes som att lite gick fram. Jag gör detta för att förhala konfrontationen, inte för att jag tror på honom. Som du säger orden har ingen betydelse enbart handlingen.

MalmMia
Lugnt

Här är allt lugnt. Han är nykter och trevlig. Men trött, vi äter fixar disken och sen somnar han i soffan ca halv nio och sover hela kvällen snarkandes i soffan. Va är det för liv?

gros19
Tillfrisknande

Låter inte jättekul. Tänker på vad du tidigare skrev om stt din man ersatte sitt missbruk med ett annat i hans fall mat, godis. Det är jättesvårt tycker jag då har man inte förstått vad det handlar om. Man är nykter, men inte vad man kallar "tillfrisknande" och risken är dessutom stor att man återgår till sin huvuddrog. Gick ett anhörigprogram på Nämndemansgården (fantastiskt) och där sa en terapeut, att hur mycket man än vet kan man inte hjälpa sina anhöriga. Oehört frustrerande, men förstår verkligen det här med maktlöshet och fokus på sig själv det enda man kan påverka.

MalmMia
Tillfrisknande

Precis så är det. Att vara nykter innebär inte med automatik "tillfrisknande", det blir väldigt tydligt för mig. Hur är det med din son, lever han i "tillfrisknande"?

Jag tänker nu mycket egoistiskt och tycker det är jobbigt, men jag måste rädda oss. Kan inte mannen vara nykter går inte detta. Jag är slavdrivare med jobbet i huset, enbart för att skynda på processen. Jag håller tyst om att han sover hela kvällarna, enbart för att jag inte orkar bråka. Jag trippar på tå och är lite undvikande enbart för att undvika bråk. Jag tänker inte heller bråka om han ska dricka i helgen, bara tydligt tala om att jag inte tycker om det.

Jag kan inte rädda honom, enbart han själv. Jag börjar också planera för konfrontationen, vad och hur jag ska säga. Inför den skriver jag också dagbok för att komma ihåg hur eländig tdet kan vara. För just nu är det som sagt var lugnt och han är trevligt, men jag väntar ju bara på nästa utbrott.

MalmMia
Bytt namn!!!

Kom på att mitt förra nickname inte var bra eftersom maken skulle kuna identifiera mig! Om han skulle få för sig att titta in... Så nu har jag bytt

Sorg40
I kväll bestämde jag mig

I kväll bestämde jag mig nästa v flyttar jag. Beslutet var inte lätt. Det tar tid att bearbeta . Hans tårar hjälper inte första gången han fatta

Sorg40
Synd att det lika lång tid

Synd att det lika lång tid för oss medberoende att fatta att det ända vi kan göra att hjälpa oss själva .

Sorg40
Det tog mig 2 år även om 6

Det tog mig 2 år även om 6 månader var i nyktra

MalmMia
Flytt

Sorg40, hur går planerna för din flytt? Det tar lång tid innan vi fattar och framförallt att den enda jag verkligen kan förändra är mig själv. Men nu efter nästan 2 år har jag kommit till sans, så här vill inte jag leva. Jag kommer att tala om för honom att jag vill inte leva tillsammans med honom om han dricker. Så får jag se vad han svarar och jag kommer inte att ge mig en tum! Beslutet ligger hos honom, jag kommer inte att ställa ulimatum för då ligger ansvaret hos mig. Jag kommer att lägga ansvaret hos honom och inte kontrollera eller projektleda.

Men just nu är allt så skönt, det är lugnt och inget bråk. Men jag väntar ju bara på nästa utbrott.

Sorg40
Jag packar och gråter för

Jag packar och gråter för mitt hjärta vill inte

Sorg40
Vi gråter båda två

Vi gråter båda två

MalmMia
Gråt

Så är det. Gråten kommer hela tiden och får också komma, det är en del av processen som jag ser det. Hjärtat vill ju verkligen inte lämna en älskad partner, men hjärnan inser att nu har jag gjort allt. Jag kan inte göra jobbet åt någon annan, personen måste vilja göra resan själv och ta ansvaret själv. Så det blir ju en enorm sorg över att partnern inte väljer mig! Drogen vann över det vi har. Då förstår man också vilken enorm kraft beroendet har. Såklart alla drömmar, förhoppningar och önskemål grusar. Det är bedövande smärtsamt. Då får man jobba med sig själv, vad kan jag göra? Hur har jag hamnat här? Har jag blundat för varningstecknen och varför? Hur ska jag läka min sorg på bästa sätt och göra mig hel igen?

Sorg40
Jag stannar några dagar till

Jag stannar några dagar till och packar( 3 år tar tid)
Hela hjärtat är blottat och värker. Styrkekramar till oss

Nuigen
Släppa taget

Ja, efter många år har jag accepterat att jag inte vinner över min fiende alkoholen. Det spelar ingen roll vad jag vill, vad jag tycker eller vad jag längtar efter. Det har tagit så oerhört många år av kamp för mig innan jag nu har gett upp. Gråter, gråter och packar för flytt om två veckor.

Skrållan
Till slut

Ja till slut har man fått nog. Man orkar inte en sekund mer att se en berusad och sur man. Det är kämpigt att lämna, men man kan inte vinna över alkoholen. Man är maktlös. Jag fick lämna efter 20 år ihop med min man, numera ex. I april har det gått ett år från att jag var tvungen att ta beslutet. Och jag vet hur jobbigt det var i början, hur gråten kom var jag än var. Men det blir bättre. Det tar tid men man kan bygga upp sin egen framtid. Må bättre, och göra saker man själv vill. Och det är värt det, även om ni inte ser det nu.
Jag dippar även nu ibland, men inte så långt ner. Sedan blir det bättre igen, och jag har haft dagar där jag tänkt ” jag älskar mitt liv”.
Så kämpa på tjejer. När ni lämnar så gör ni det för eran skull, och ert liv.
Styrkekramar till er

Backen123
Nykter men deprimerad

Så skönt att läsa i denna tråd, se det vi har lika, men blir samtidigt så ledsen för oss ❤ vilket helvete vi genom lider, oron för våra barn är värst. Flytta inte flytta? Jag lever med en nykter alkoholist, avslutad behandling 3 januari, ett återfall. Men han är så j... deprimerad. Så nu går vi på tå för det, jag orkar inte stötta mer utan vill bara skrika, leva, vara lycklig. Han går på AA, fått psykaramaka, sover inte, tröstäter och helt död i blicken. Någon som känner igen det?

MalmMia
Rädd

Backen123, ja absolut så himla rädd att vi ska komma dit. Vi håller ju just nu på med huset och det är hyfsat lugnt. Men jag känner ända in i själen att jag inte vill leva så här.

Han lovar när vi pratar som han bryter - går inte att lita på. Har gått ner sig och tjatar om vikten men tar inte tag i det, duschar för sällan och har sunkiga kläder - ofräsch. Visar ingen kärlek och omsorg, väntar bara på nästa gång han får dricka - vänder sig till älskarinnan alkoholen. Lättkränkt, grinig och sur. Allt som är fel är mitt fel, att han är sur är ju på grund av min ton mot honom, har inget med alkoholen att göra!

Dagen när jag säger till honom att jag inte vill leva med honom om han dricker närmar sig. Jag kommer inte att ställa ultimatum utan säga att jag inte vill leva med honom som dricker. Om han vill ha vårat liv måste han aktivt göra något av egen fri vilja, jag kommer inte att projektleda. Jag är beredd att gå igenom skilsmässa och så jag tror att det blir. Men jag vill ju egentligen leva med den nyktra mannen, så beredd att ge honom en chans. Och det är då min rädsla kommer, om det blir som för dig - hur ska jag stå ut? Får nog fundera några varv till...

Men jag funderar över tröstätandet, han kanske fortfarande är beroende men har bytt utlopp. Då är han ju inte fri utan fortfarande fast och kanske därför ni har det så jobbigt? Jag levde ett år ensam då han blev nykter men kan idag se att han var nykter men inte oberoende. Men maten som han missbrukade istället gav inte mig så mycket men eftersom elakheterna försvann, depressionen och vikten gav endast honom konsekvenser. Men han förnekade beroende.

Sidor