Släppa taget helt eller följa magen och kontakta övriga anhöriga

23 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Självomhändertagande
Släppa taget helt eller följa magen och kontakta övriga anhöriga
Självomhändertagande
Ambivalent

Hej, jag hoppas få råd i hur jag ska agera i en magkänsla jag har. Att ta kontakt med mitt ex´s föräldrar eller inte. Syftet är flera. Jag vill framföra att de borde agera och se till att han får komma till behandlingshem om han fortfarande dricker som han gjorde då jag senast pratade med honom. Det var på juldagen.

Under vår tid så drack han dagligen (med ett fåtal dagar utan och med ett uppehåll i 3 veckor som mest) under 11 års tid. Jag prövade bli av med honom i flera år, utan att lyckas. Jag fick aldrig den relationen till hans föräldrar och bror med familj som jag såg framför mig att jag önskade ha det. Det beror förstås på alkoholen och hur jag och alla andra förhåller sig till den. Att vi alla är/jag är/var medberoende utan att förstå det antar jag. Vi människor är olika och för mig är det självklart att pröva stötta för en förändring, men när jag var en del av familjen så kändes det som alkoholkonsumtionen sopades under mattan. Nu finns det även ett par läkare som borde sett detta tänker jag. Jag har i efterhand funderat på en läkares roll och undrat om det inte är en skyldighet att gå in och agera som läkare, även om det är svårt då det är en familjemedlem som dricker. Jag tänker på att de har bättre förutsättningar än jag, som dessutom inte vill ha något med mitt ex att göra alls längre, att agera och utföra en intervention, så han kommer till behandlingshem. Jag vill gärna att mitt ex ska leva och skapa sig ett bättre liv. Jag har även kommit fram till att jag inte längre vill vara en del av hans liv.

Forumet här har fått mig att förstå så mycket och jag vill släppa taget om mitt medberoende. Jag läser om hur andra skriver om vuxna barn som riskerar att bli/har blivit uteliggare. Det var det jag inte kunde göra mitt ex till, så det jag gjorde var att under 4 år finna en lösning på hur jag skulle bli av med honom. En psykolog hjälpte mig. Jag satte gränser och jag satte dem en efter en under 8 månaders tid och efter jul när han kom hem från sin familj så ville han göra slut och flytta och jag tackade honom. Jag tackade honom för att han äntligen skulle flytta, för då jag bett honom flytta så har han bara sagt att han inte ska det. Var på riktigt orolig då jag inte hade koll på sambolagen och trots att det var mitt kontrakt så visste jag inte hur jag skulle bli av med honom. Han har velat komma tillbaka och han förstod inte varför han gjorde slut, men det gör jag. Jag satte gränser och han fick varken komma hem berusad och förstås inte dricka hemma sedan flera år, även om han gjorde det ibland. Psykologen fick mig att kavla upp ärmarna och det behövde jag lära mig!

Det här är väl anledningen till att han inte blev uteliggare, att jag istället brände tid på att lära mig hur jag skulle få honom att flytta. Han berättade för sina föräldrar att vi hade problem och att han förmodligen behövde flytta. Jag minns att jag ringde hans far något år tidigare och sa att hans son inte kunde bo med mig längre då jag ville arbeta och han knäckte mig totalt med sitt drickande, så jag kunde inte arbeta. Pappan var oförstående och kontaktade mig aldrig igen. Han lyssnade på sin son som sa att det inte fanns något problem kring alkohol.

Nu har mitt ex bott hos dem i två år och jag vet att de mår dåligt. Jag vet vad mamman och pappan gör och säger, eftersom jag lyssnade till mitt ex under 1 år och 11 månader och sedan kände jag att det är dags att få hjälp att gå vidare. Det var då jag hittade till detta Forum och jag vill aldrig ha med honom att göra längre. Jag kan inte ta emot samtal från honom mer. Det tar ju aldrig slut på det här jävla drickandet. Jag vill inte vara medberoende mer och jag vill inte ge min tid till honom. Jag stöttade honom i allt han gjort och en del framgångar har han mig att tacka för och jag har förstås honom att tacka för en del också. Det fanns en kärlek från min sida hela tiden och det var den jag levde på, men kärleken till mig var inte i närheten av vad jag förtjänar.

Han levde också på mig största delen och jag har inga förväntningar, önskemål eller krav att han ska betala tillbaka. Det spelar ingen roll. Jag har lärt mig oerhört mycket och det är en resa som förändrat mig, min syn på livet och hur jag möter människor antar jag. Det syns inte på mig vad jag har varit med om. Det syns inte på människor som vi möter vad de är med om. Alla bär vi på historier och jag tror att jag behövde lära mig detta. Det finns en sak som plågar mig och det är att jag nu förstår att hans mamma inte har verktyg. Jag tycker om henne, men vi fick aldrig en riktig kontakt. Det var en situation som uppstod efter det enda julfirandet som jag var med på i deras familj. Hon frågade mitt ex om han ville ha med sig resten av en whiskyflaska. Då sa jag högt, att den kommer INTE med hem! Detta var för flera år sedan och jag glömmer aldrig scenerna före och efter, jag glömmer aldrig orden som sas. Hon sa något till mig som jag förstod i efterhand att hon visst känner till hans missbruk, men hon förnekar det, precis som jag förnekade det då jag inte ville ta tag i det. Jag ville blunda för det och det var för att jag saknade verktyg.

Nu hoppar jag lite hit och dit, hoppas att det är begripligt ändå. Nu på morgonen så kände jag starkt att jag ville mejla till pappan och skriva några rader. Vi har inte haft kontakt på några år. Det är mamman som står för den lilla kontakten. Hon sänder vykort och julklapp. Jag har tackat via mitt ex, då jag inte har en naturlig kontakt och vill inte ringa henne. Tidigare har jag varit arg på henne, för att hon förnekat problem, men jag har väl bara varit arg på mig själv för att jag förnekade all problematik kring alkohol. Till min senaste födelsedag så fick jag ett födelsedagskort där jag fick en känsla av att hon mår riktigt dåligt i sitt medberoende och det gör mig ledsen. Jag grät när jag läste det och jag grät för att hon och jag aldrig pratat - på riktigt. Jag är öppen och pratar, men jag får bara ytliga svar och det är nog för att hon inte kan prata på djupet med mig, eller så vill hon inte det.

Jag har lovat mitt ex att aldrig mer kontakta hans föräldrar angående alkoholen. Han bor ju hos dem så de vet ju hur det är. Det jag tänker på är att jag vet att både de och jag är rädda för att han ska dö. Jag har tänkt att de borde göra en intervention, att de samlar alla och att de ordnar plats på behandlingshem. Han har fått flera möjligheter till det då han varit inne akut efter att han ramlat och slagit sig ordentligt. Han har haft 3.0 i promille och han var tvungen att lämna ifrån sig körkortet även om han inte körde just då. Han vill inte ta emot hjälp och jag vet att han har blivit erbjuden ett bra jobbuppdrag som innebär lön. Han är entreprenör och innan vår tid hade han skaffat sig en god ekonomi som jag såg han dricka upp under det första året vi levde tillsammans, sedan trodde jag att han skulle få betalt för arbete han gjorde, men han arbetade hemifrån och drack och det kom aldrig någon lön.

Något som verkligen oroar mig är att han inte ska klara av att arbeta och att hans medhavda alkohol ska ta kol på honom. Jag vet ju hur han dricker under ett dygn och om han inte stoppar med det så kommer något allvarligt att hända inom kort. Bör jag släppa taget helt eller ska jag kontakta hans pappa via mejl trots att jag lovat att inte göra det, för att uppmana honom att ordna en intervention för sonen om han inte förstår allvaret? Jag tror inte att någon förstår allvaret, de sitter bara och ser på, som jag gjorde! Jag tänker att om jag inte säger något och om han dör, så kommer jag aldrig förlåta mig själv, ifall jag kunde ha hindrat det.

Vore så tacksam för era kloka råd.

HI
Fina

Fina människa! Jag känner spontant att du ska släppa honom helt. Även om jag förstår att det är väldigt jobbigt.
Jag får känslan av att det finns problematik kring alkohol hos flera av familjemedlemmarna och att de inte vill ha verktyg för då kommer konsekvenser kring deras egen alkoholkonsumtion.
Du har gjort ett imponerande arbete med dina gränser! ❤️
Stor kram!

gros19
Anmälan

Tycker du ska göra en orosanmälan till soc. Berätta att du är rädd för att han ska dö som följd av hans missbruk. Då kontaktar man honom och erbjuder i första hand frivillig vård. Om han motsätter sig detta och man bedömer att det är fara för livet kan det lbli aktuellt med vård enl. LVM dvs tvångsvård. Du kan välja att vara anonym eller berätta vem du är. Då har du lämnat över ansvaret till socialtjänsten och kan släppa det. Så tycker jag du ska göra

HI
Bra tips

Gros19. ❤️

Ullabulla
På något sätt

Så kanske du vill styra dom så att de styr ditt ex.
Så att din oro och ev dåliga samvete kan minska?
Så att du kan gå vidare,vända blad och inte släpa på en extra kedja.

Jag tyckte själv att jag gjort värsta hästjobbet när vi flyttat isär.
Men jag höll ju koll,stöttade peppade.
Fick andra handsinfotmation osv.
Dvs jag/vi fortsatte grotta i det som inte var vår dynga.
Skyfflade lite lagom så att han slapp drunkna.

Dvs jag körde lightversionen så att jag med ena foten gick åt ett håll.
Andra foten åt ett annat.
Klyvning uppstod förstås.
Men jag tyckte att om jag skulle kunna kalla mig människa och försöka vara lycklig i mitt nya liv så måste jag åtminstone...
Ja vadå?

Vad måste du göra och vad vill du göra?
Mitt ex bodde hemma hos sin mamma på 86 år och drack dygnet runt.
Hon gjorde inget och inte hans syskon eller barn heller.

Att i det läget inte agera tar på krafterna.
Där är du nu.

Du har ett vägval att göra.
Låt det bli ditt vägval baserat på dig och vad som landar rätt i dig.

Självomhändertagande
HI

Tack för ditt svar HI! ❤️ Det var väldig skönt att läsa de orden; släppa honom helt. Jag har varit ute i skogen och gått en längre gående meditation och kände hur stressen rann av mig liksom känslan att ta kontakt med dem. Det finns ingen alkoholproblematik hos de andra, de är väldigt städade och jag tror att det är det "städade" som är ett problem överlag. VA, kan vår son ha problem var första reaktionen när jag ringde pappan, sen har de förstått. Jag känner till en del andra kriser som aldrig har bearbetats utan en person styr den andra och det är "bara så". Ingen rak kommunikation, det finns en "tysthetskulkur" kring problem och genom att jag skriver detta så kan jag se att det kommer inte alls tas emot bra. Jag släpper taget om honom och jag är inte ansvarig om han dör. Pappan kör honom till vårdgivare som han besöker, så det finns en öppenhet om att han går på vissa återbesök, sen att han inte säger hur illa det är, det kan inte jag göra något åt.
Det är svårt det här, men det är det enda rätta att släppa taget. Det finns ett par andra vänner som han träffar, även de med sina beroenden och jag får tänka att de får ta hjälp av varandra. Jag ska öva på det nu. Släppa taget helt och hållet. Tack igen. Stor kram!

Självomhändertagande
Gros19

Tack Gros19 för ditt svar! Det har jag inte ens tänkt på, att jag kunde. Nu bor han i ett grannland och jag tror det blir väldigt dumt att göra en anmälan där, då det finns kopplingar till en förälders tidigare arbetsplats. Jag ser hela dilemmat när kunskap finns inom familjen, i yrkesprofessioner. Jag tror att det finns en skam som gör dem handlingsförlamade och det är inte min sak att gå över deras huvuden. Fast jättebra att veta att det går att göra anmälan till soc. Inget jag tänkt på. Tack!

Självomhändertagande
Ullabulla

Tack för ditt svar! Det får mig att se tydligare på vad det är jag vill. Jag var tidigare nöjd med att få information hur det stod till med mitt ex och jag var nöjd med att höra hur hans föräldrar har förstått att han är alkoholist, vilket de förnekat tidigare. Fast det gör mig inte glad på något sätt. Jag har fått det bekräftat, att nu får de uppleva det jag har upplevt och jag antar att jag behövde höra det. Att det inte var jag som hade fel, eftersom han alltid sa att jag hade fel. Att vara ensam i ett medberoende utan att förstå medberoendet gör en väldigt ensam med alla tankar. Jag ville tro på honom hela tiden. Däremot så sa han till mig i höstas "jag förstår att jag är alkoholist" och jag tackade honom för att han sa det, för sin egen skull och för sina framtida val. Det lät som han ville förändra och jag har velat vara med på den processen, men jag har inte sett någon förändring. Han skulle börja med att dricka mindre. Det har jag hört förr däremot och sett...

Jag tror att det var efter hans insikt som jag kunde släppa honom mer. Då hade jag inte längre lust att svara i telefonen. Nu vet han det själv. Äntligen så erkänner han det för sig själv. Nu kan jag släppa det. Jag har inget ansvar. De tankarna for upp. Det är bara att jag fått så mycket information om hans lever och han är förstås rädd, men han fortsatte att dricka och ta fyllor trots att läkarna varnat honom för att han inte kommer att överleva en fylla till. Det kanske är så att om jag skulle skriva det till hans föräldrar, så blir det värre. Jag vet ju inte var de är i sin process och vi har inte mött varandra i den tidigare processen, så varför skulle gå bättre nu.

Jag har gjort vad jag har kunnat och jag behöver gå vidare och skaffa mig det liv som jag önskar leva. Alltför mycket har kretsat kring honom och tagit så mycket energi. Nu ska jag ägna framtiden åt mig. Jag uppskattar verkligen ditt svar! Det blev så tydligt för mig att göra vägvalet NU. Jag har önskat släppa taget om honom länge och nu gör jag det.

Det är så bra att skriva ner tankarna. Det här Forumet är värt så mycket!

Blade Runner
Självomhäbdertagande

Jag känner med dig och vet hur oerhört svårt det är. Lojaliteten ligger så djupt rotad och man slutar aldrig hoppas och vill fortsätta kontrollera. En orosanmälan kanske kan hjälpa dig på traven. Du skriver om 4 år av plan där du arbetat med att göra dig fri. Jag var arbetat på samma sätt men vi har fortfarande den där länken kvar där vi vill stilla bor oro och dåliga samvete genom att få veta att de har det någorlunda okej. Det är svårt att ge råd då alla människor är olika men du kanske också kan pröva att låta all kontakt upphöra under ett tag och så utvärderar du det ?
Kram
Blade Runner

Självomhändertagande
Blade Runner

Tack för ditt kloka råd! Att pröva låta all kontakt upphöra under en tid och utvärdera det. Det passar mig mycket bra som ett steg i min process att släppa taget helt. Det går ju inte på en dag även om jag har bestämt mig... Idag hörde han av sig igen, med att skicka bilder och så ringer han. Då vet jag att han dricker. En spontan tanke som dök upp hos mig var att svara på telefonsamtalet och säga att jag inte vill höras mer, men jag hann påminna mig själv om att det finns risk för ett gammalt mönster där vi börjar tjafsa och som slutar med att jag bli arg och dränerad på energi. Jag vill inte bli arg så jag avstod från att svara. Jag kommer alltid in på hälsofrågan och det triggar honom som i sin tur triggar mig. Jag får påminna mig om vad jag behöver just nu och jag vet att så länge jag riskerar att bli arg ifall jag svarar så är det bättre att låta bli. Det får nog vara så tills vidare och så får jag se det som en övning att släppa kontrollen om hur har han det. Jag kan helt enkelt inte tillåta mina känslor påverkas så mycket att de tar fokus från mig att gå vidare. Det är en jättebra insikt inser jag nu. Att välja bort kommunikationen för att jag mår dåligt av den och jag kan landa i att jag behöver inte göra några tvära kast alls, jag kan bara fortsätta att inte svara och se hur det känns. Nu fick jag en aha känsla, att jag behöver inte ta ett beslut för alltid idag. Jag kan ta ett steg i taget. Det är väldigt värdefullt med all input och skriva svar. Det är ett arbete som pågår och svaren vet jag inte förrän jag prövar och landar i nya insikter, hur det känns och så vidare. Värdefull kommentar Blade Runner!
Kram

Nordäng67
Och också...

När det gäller all den där omsorg och allt ansvar som man känner för en person med svår problematik eller beroende:
Om man funderar lite runt sig själv, gör man allt det man gör och känner man allt man känner kanske av "egoistiska" skäl? Allt det man gör, gör man det på grund av att den personen har bett om det eller verkligen behöver det? Eller gör man det för att få sitt eget "beroende" tillfredsställt? Otäcka och obehagliga tankar att tänka och ta in. Jag läste, googlade, pratade, tjatade, tänkte med fokus på någon annans problem. Jag kände då att jag hade svårt att släppa mitt ex men mest var det nog att jag hade svårt att släppa mina egna beteendemönster. Får hålla mig själv i strama tyglar för att inte ramla tillbaka i det beteendet. Senast igår kom jag på mig själv med att googla på narcissism och i tankarna bocka av mitt ex på kriterierna. Varför? Inget bra svar! Får någon slags tillfredsställelse av det. Började läsa en vanlig bok istället.

Självomhändertagande
Nordäng67

Rackarns vad bra sagt! Nu fick jag återigen en påminnelse om att det inte är min sak att sätta etikett eller att lösa ett problem. Jag har en del att ordna i mitt eget liv som inte har någon som helst koppling till mitt ex. Antar att mitt beteendemönster är en flykt från just det, att sätta igång med att göra det jag behöver göra och det jag vill göra. Det blev så tydligt för mig just nu. Så lätt att fastna. Jag har vetat detta innan, men ett beteendemönster är ju också ett beteendemönster och det krävs medvetna val för att bryta upp. Underbart att du började läsa en vanlig bok istället. Tusen tack Nordäng67!

gros19
Olika vägar

Jo vi vill hjälpa till, vill att våra nära och kära äntligen ska inse att vi har rätt och att vi vet precis hur de bör leva sina liv. Är detta målet så är det dömt att misslyckas.

Följderna av missbruket har jag berättat för min son. Har haft motsatt effekt. Påtalar jag nackdelarna ser han fördelarna. De förändringar han gjort har skett när jag inte blandat mig i, hållt mig undan. Men givetvis har det varit fara för livet har jag ingripit.

Tror det är rädslan som gör att vi blandar oss i, inte kan släppa taget och låta människor utvecklas på sitt sätt, gå sin egen väg. Kanske en rädsla att mista personen att han går "förbi"oss vi är ju inte heller friska. Tror det är viktigt att vara medveten om att vi vandrar på olika vägar, vår resa ser annorlunda ut.

Självomhändertagande
Exakt så är det

Tack för dina kloka ord!

Vi vandrar på olika vägar. Det är så bra uttryckt Gros19!

Jag kan verkligen se hur det var. Den kvällen jag träffade honom. Jag visste precis vad jag sökte när jag sökte en partner. Fast jag förstod inte missbruket då. Jag var så glad att jag var en kvinna för honom. Jag hade haft besvärliga år med diagnos och det var inte alls lyckat att berätta tidigt om vilken diagnos jag har, fast jag gjorde det ändå. Han stod kvar när det blev åka i en berg och dalbana. Kanske det var därför jag tyckte jag skulle acceptera hans drickande. Han hade "stått" ut med mig, "det skulle minsann inte många andra ha gjort" fick jag höra när jag ifrågasatte hans alkoholkonsumtion.

Jag kämpade med att finna min balans och det tog några år, sedan ville jag fortsätta på min väg.

Jag vandrade på den och trodde att nästa steg var att skaffa barn, men det gick ju inte som vi hade det på vår gemensamma väg. Jag fastnade i barnfrågan och funderade på om jag skulle skaffa barn själv och insåg att det inte var lämpligt. Sedan så gick det upp för mig att han var alkoholist och det tog sin tid för oss att skilja på våra vägar.

Nu går jag återigen på min egen väg och jag har släppt taget om att livet inte blev som jag hoppats. Huvudsaken är att jag går på min egna väg och när jag tänker hur viktigt det är för mig att ha det hälsosamt så kan jag köpa att han vill ha sitt ohälsosamma.

Han får vandra vidare på sin väg bäst han vill.

Jag kommer förmodligen att ha någon kontakt med honom så småningom, men nu så kan jag riktigt ta in så fel det blev när jag som en yngre version av mig själv sökte en partner att bilda familj med.

Jag känner hur jag släpper taget, på samma sätt som stressen rinner av mig när jag är ute i skogen.

Jag ska verkligen ta med mig detta om att vi vandrar på olika vägar. Tack för påminnelsen!

Självomhändertagande
Utmanad om vägvalet

Den 25 januari läser jag i denna tråd "Du har ett vägval att göra. Låt det bli ditt vägval baserat på dig och vad som landar rätt i dig." Det är Ullabulla som skriver detta och jag tog ett beslut direkt.

Jag förstod att jag behövde göra ett val för all framtid, för hur jag ska ha det i mitt liv. Jag gjorde ett val och det var att släppa taget. Jag har gjort mitt. Jag vill leva mitt liv nu. Fullt ut. Häromdagen så fick jag ett meddelande från honom. Han vill visa mig sina framgångar med jobb och jag är inte intresserad. Jag valde att öppna länken ändå och se vad det handlar om denna gång. Jag tänker att jag är glad att han får uppdrag och jag vet exakt hur han har det i den processen, eftersom jag stöttat honom en del att göra just det han sysslar med. Jag valde ändå att skriva ett par rader till honom och det var att jag ber honom om en fortsatt paus från kontakt och att jag funderar på att bryta all kontakt. Att jag önskar honom allt gott och att jag inte kan ha kontakt med han just nu.
Jag vet inte om jag någonsin kommer att ha kontakt med honom. Jag vet bara, att om jag skulle ringa för att "avsluta" vår vänskap eller kontakt, så skulle han säga en massa ord som skulle göra mig känslig, arg eller kanske ledsen. Jag behöver inte det. Jag behöver inte förklara mig. Jag behöver inte be honom om något. Jag behöver bara fortsätta mitt liv på egen hand, utan inblandning från det förflutna och så behöver jag upptäcka mig själv igen och vad jag vill. Det har redan börjat. Igår hände något. Jag ansträngde mig för att vara med på ett par aktiviteter och det blev riktigt trevligt. Jag behöver balansera mycket för att inte få för mycket intryck, men igår så klarade jag av mer än jag har klarat på flera år, trots det så sov jag gott och hade energi idag.

Förstås är jag extra varsam om mig just nu, så jag inte får för mycket energi, utan jag balanserar.

Mitt nya liv har börjat. Jag hade aldrig kunnat drömma om att få uppleva det här igen. Jag levde i en slags misär i många år och jag visste inte att jag skulle ta mig ur det en dag. Jag visste inte heller att det skulle ta lite mer än 2 år att få tillbaka känslan av att jag äger mitt liv igen.

Små små små små steg och det nödvändigaste av dem alla, att inte gå igång eller svara på allt som han skickar, utan bara säga utan värdering precis som det är.

Jag önskar ingen kontakt just nu.

Ullabulla, om du läser detta, så vill jag tacka dig oerhört mycket för dina ord om att jag måste göra just det där vägvalet. Jag är väldigt noggrann med ord och det kan bero på min förmodade adhd. Jag tror att de orden och alla andras hjälpande ord som verkligen fick mig att inse, att jag skulle släppa taget.

En förälder till mitt ex har själv arbetat inom det sociala och jag överlämnar min oro till dem. De vet inte om att jag försörjde deras son i så många år och jag känner att jag inte vill lägga mer tid på detta.

Det landade så tydligt. Jag har satt punkt för mitt medberoende.

Tack alla för värdefulla kommentarer! Så tacksam!

Ullabulla
Vad skönt att höra

Om du visste så många avsteg jag gör från de råd jag så lätt kan ge andra.
Vad fint att du kunde ta till dig andemeningen i vad jag försökte säga.
Någonstans så hade du ett jag som tagit plats i dig och det var nog det jaget som gjorde valet åt dig.

I många år så fanns ingen ullabulla där det borde ha funnits en.
Jag lät mina val baseras på vad andra behövde ha av mig och vad jag orkade ge.
Inte vad jag mådde bra av.
Jag klarade inte att sätta nödvändiga gränser. Jag trodde att om jag gjorde det så skulle jag stå helt ensam.

Men någonstans var det precis det jag gjorde i alla fall.
Nu när jag börjat sätta gränser så är alla mina relationer friskare starkare och bättre och inte tvärtom.
Lycka till på din fortsatta väg självomhändertagande :-)

Självomhändertagande
Min fortsatta väg

Tack Ullabulla! Det är så fint när vi delar med oss.

Stor igenkänning med "vad andra behöver och vad jag orkade ge".

Det slog mig häromdagen när jag fick en fråga om att träffa en bekant om att ses. Jag svarade att jag redan har planer och när jag gjorde mina planer, att bara städa upp hemma, gå en promenad ensam i solen, träna på gymmet och basta, laga en enkel och god middag till mig själv och sedan såg jag ett par avsnitt av en serie jag tycker om, så blev jag glad att jag för första gången använde uttrycket att jag har redan planer, när de planerna bara handlade om att ta hand om mig själv.

Jag har planer för mig själv. Jag vet vad jag behöver för att komma vidare och då följer jag dem, utan att ge vika. Det är ju det jag har gjort en stor del av livet. Ge avkall på mina planer för andras skull och problemet har jag ägt själv. Att bli omtyckt kanske. Jag har också ställt in en del saker senaste tiden, då jag inte haft energi för allt och då gäller det att inte ge avkall på sig själv.

En klok sjukgymnast sa till mig för några år sedan, att vi behöver en viss dos energi till oss själva, det är när vi har överskott som vi kan ge till andra.

Det där har jag tänkt mycket på och övat på. Då kan jag också välja, om jag vill ge överskottet till någon annan eller om jag vill ge det till mig själv.

En sådan grej tog lång tid för mig att förstå, att bara för att jag har "ledig" tid i min kalender, betyder det inte att jag ska boka in den med en annan.

Jag behöver umgås med mig själv mycket och jag blev min bästa vän under en tid, då många vänner försvann, när jag led av depression.

Ensamheten är inte farlig. Den kan vara nödvändig för att ge sig tid att reflektera och landa i riktningar om den fortsatta vägen i livet.

Självomhändertagande
Avslut

Idag gjorde jag det. Jag mejlade pappan till mitt ex. Jag valde nämligen att svara i telefonen när mitt ex ringde igår då jag såg det under tiden jag använde min telefon. Har blockerat hans nummer. Jag valde att svara då jag tyckte att det var på tiden att säga det jag velat länge. Jag vill bryta all kontakt. Jag har fått insikt genom detta forum att ingenting kommer att hända. Jag kommer aldrig att få ett tack, jag kommer aldrig få ett förlåt och jag kommer aldrig att få något annat hjälpsamt heller. Därför sa jag att jag vill inte ha någon kontakt igen. Jag förklarade att jag har kommit till insikt om vad ett medberoende är och att jag inte kan ha han i mitt liv igen. Han är min vän, men jag vill inte ha kontakt med honom. Han sa att han hade gjort en massa insikter under den tiden, ca 5-6 veckor som vi inte pratat, då jag vägrat svara i telefon. Jag sa, du kan skriva dem i ett brev och skicka det. Jag tror inte att han lyssnade på det. Om han gjorde det så kommer han aldrig att skriva det brevet. Jag mejlade hans far på morgonen. Jag ville ha ett avslut och jag ville berätta att jag inte längre är tillgänglig för deras son. Att jag inte längre vill ha kontakt och att jag har brutit all kontakt. Nu fick jag berätta om den oro som jag haft tidigare, om att jag varit orolig för att han ska dö. Jag skrev inga tunga saker, inget som de inte känner till. Jag skrev det helt av egoistiska skäl. Att jag skulle få ett avslut genom detta mejl. Jag sa också att jag känt en sorg att vi aldrig ingick i varandras familjer som jag önskade, då problematiken kring alkoholen varit så svår. Det var omöjligt för oss att integreras med våra respektive familjemedlemmar, som en "riktig" familj. Som den familj jag föreställt mig. Ja, det är så i livet. Att vi ska lära oss. Jag har lärt mig massor och idag kunde jag känna att jag avslutar det här medberoendet på riktigt. Idag är nämligen första dagen i mitt nya liv, på riktigt. Jag behövde säga de orden, högt till mitt ex och skriftligt till hans pappa. Skillnaden känns. Jag har haft riktigt jobbiga veckor där min energi varit på botten och jag har inte haft lust att leva. Följde min krisplan för min bipolaritet och bokade en akuttid för att sätta in mediciner. Nu känns tiden överflödig, men jag ska ändå diskutera medicinering igen, för en sak upptäckte jag under just den här tiden. Efter att ha läst andras texter och mina egna efter att mina ord bara kommer och jag ser vad jag skrivit, när jag landat i och förstått vad medberoendet inneburit. Att få perspektiv har varit en risk för mig. Alla sorger som skulle ut. Sorgen över livet jag aldrig fick. Eller ännu inte fått. Jag har känt mig riktigt låg vissa tidpunkter och jag kan förstå att vissa människor ger upp ibland. Jag förstår att det är farligt att vara medberoende. Att ge avkall på sitt eget liv och sedan att se hur en har gett avkall på sitt liv. Det kan finnas risk för depression och farliga tankar. Att inse att jag har bränt så otroligt mycket tid har fått mig att känna hopplöshet. Men jag följer min checklista varje dag och jag gör det jag behöver för att inte falla. Idag däremot så reste jag mig på nytt. Jag är redo för livet igen. På riktigt. Nu ska jag alltid ta hand om mig först. Hälsan är viktigast. Jag behövde avslutet för att känna lusten till livet igen. Sov gott och var rädda om er!

HI
Grattis

till ditt nya liv! <3

Har du kvar styrkan i dig själv och känns det fortfarande som rätt val? Jag har tänkt massor på dig och är glad att det verkar ha gått bra för dig. <3
Kram!

Självomhändertagande
Tack!

Tusen tack för det HI! ❤️Jag har tänkt på dig också. Ja, jag fick min livsglädje omedelbart och allt är bättre än någonsin. Jag landar i den insikten med flera meditationer om dagen och fortsätter att bara landa i att livet är som det ska igen. Hoppfullt. Kram!

HI
Kram

Tänk om vi kunde gå och skogsbada ihop...! Det skulle nog vara väldigt givande. Nu får vi ta det på varsitt håll. ❤️

Självomhändertagande
Skogsbada med dig

skulle jag gärna göra! Det skulle helt klart vara givande. Kanske vi bor nära varandra och det skulle vara möjligt? (Jag bor i Stockholm) Jag brukar tänka på dig när jag är ute och skogsbadar och genom den tanken så har jag bjudit in ett par gamla skolkamrater som pratat om att pröva skogsbad när jag stött på dem. Kanske du har någon i din närhet som du kan skogsbada med? ❤️