Tacksam över forumet

40 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Nordäng67
Och jag...

hade också kontakt med mitt ex länge efter att jag hade lämnat. Till slut bestämde jag mig för att bryta helt eftersom jag inte mådde bra av den kontakten. Den gav honom det han ville ha (bekräftelse mm) men mig gav det bara ledsna känslor av tomhet.

Självomhändertagande
Så klokt.

Tack för att du säger det. Det är så klokt att bara lämna. Jag förstod det inte helt förrän jag har haft lust att träffa en annan man och plötsligt så satt jag där och blev konfronterad med frågor. Bra frågor på ett bra sätt och jag inser hur oklok jag har varit. Det blev så tydligt. Att det är mitt ex som har nytta av mig och inte jag för honom. Ibland förstår en inte varför, men när en släpper in andra människor i livet så blir det tydligt. Och anledningen till att jag inte har släppt in andra människor eller en eventuell relation och kärlek är just för att jag har tillåtit vara en vän till mitt ex. Det är inte sunt och inte heller hållbart. Oavsett om det bara är "jag" som kan lyssna på det han går igenom. Tänk att jag lät det pågå. Men nu släpper jag taget helt. Igen. För livet kan aldrig kännas helt bra med att han finns där i periferin. Och behöver mig.

Skrållan
Eftersom

Eftersom jag också har lite kontakt med mitt ex, så tänker jag också mycket på om det är bra eller ej.
Men en tanke slog mig nu. Kanske är det så att det får ta tid. Att man inte kan bryta direkt. Alltså att det är olika för olika människor. En del tar längre tid på sig, en del inte. Det är som prosessen med att lämna. När man är mitt uppe i allt. Det måste få ta den tid den människan känner att den behöver.
Ingen kan säga till någon annan att nu måste du lämna.
Så vi får nog vara lite snälla mot oss själva och ta den tid vi behöver.

Bestemor
Insikter kan försätta berg

Låt insikterna komma.
Fundera på vad de vill säga till dej.
Ta dej själv på fullt allvar och respektera dej själv.
Med klarsynthet kommer du att ta dina beslut som är bäst för dej
❤🧡💛💚💙💜

Självomhändertagande
Nytt perspektiv

Skrållan, det här är intressant. Jag skulle kunna ha skrivit liknande ord tidigare. Citerar dig.
"Men en tanke slog mig nu. Kanske är det så att det får ta tid. Att man inte kan bryta direkt. Alltså att det är olika för olika människor. En del tar längre tid på sig, en del inte. Det är som prosessen med att lämna. När man är mitt uppe i allt. " Och jag instämmer. Jag vet min orsak. Varför jag behövt "ha kvar" mitt ex som en vän i livet mitt. Vi delar ett trauma. Fast det såg olika ut. Jag utsattes för det och han levde med att jag utsattes för ett trauma. Och det var hans affärspartners som orsakade mitt trauma. I alla fall. Jag behöver bryta. Jag har bearbetat med psykolog och dessutom så var mitt ex anklagande mot mig i flera år, så sunt var det inte. Det blev en dålig spiral. Som jag bröt. Och han är kvar i andra dåliga spiraler och de vill jag inte längre höra om.
Jag bryter för att jag vill träffa en man att leva med i livet. Och jag kan inte ha kontakt med mitt ex. Jag behöver lägga upp allt på bordet för en man jag har träffat, för att bli fri och jag är medveten om att mitt bagage kan vara för mycket för honom.
Fast om jag inte vågat träffa denna nya man som ställer sådana frågor, då hade jag inte heller förstått att det var dags att bryta helt med mitt ex.
Det gav mig ett nytt perspektiv. Och för det är jag tacksam.

Oavsett det ögonblick som kommer efter att jag berättar om det. Jag inser att det går inte att komma undan. Min sömn har påverkats. Och jag tror på att bli utmanad. Och att berätta, när det är tid för det.

Bestemor.
Ja, jag känner att jag behöver göra mina val och om de inte passar andra så är det ok.
Så länge mina val är förankrade hos mig. På djupet. Inom mig,

Tack till er båda 💚

Självomhändertagande
Funderar på hur vanligt missbruk är

Det är märkligt att jag inte har sett det tidigare. Hur vanligt missbruket är.

Hade ett samtal med en kvinna som arbetar i en butik där hon har utsikt över systembolaget. Hur hon har noterat köerna på fredagar och lördagar. Förstås andra tider nu med corona och inte så många i butiken samtidigt.

Men ändå. Jag hör fler i min omgivning som uppmärksammar och själva berättar om oro kring sin och andras alkoholkonsumtion.

Det är intressant att observera. Och ta in hur andra har det.

Varför kan vi inte prata med våra grannar om det i större utsträckning?

Och jag inser också att vissa av mina grannar har just ett allvarligt missbruksproblem.

En del sitter på krogen i huset varje dag och de dricker alltmer sedan pensionering och även under denna coronatid har jag noterat.

Hur är det ens möjligt att systemet är öppet. Och att krogen har varit öppen och är fortsatt.

Undrar jag verkligen.

Nordäng67
Ämnet...

Är så skamfyllt och tabubelagt. Märkte själv förra hösten när jag tröstade och lugnade mig med vin hur skämmigt det var. Det var väldigt få människor jag ville prata med om det. Är glad att jag hade förmågan att se sanningen i vitögat och vågade prata med mig själv. Vet inte hur den hösten hade slutat annars. Man förstår hur missbruk börjar, i smyg, bakom fasader, på restauranger där det är lite legalt och okej att dricka. Egentligen är det helt sjukt att det ens är tillåtet med alkohol. Varför gäller inte samma som för andra droger? Tror denna pandemi "skapar" många nya beroende människor. Kramar till dig

Självomhändertagande
Starkt av dig

Att ta dessa samtal med dig själv. Det är så lätt att hamna där. Har varit i flykten själv förr. Och jag fick höra orden att det går åt helvete till slut. För alla som dricker. Och jag är så tacksam att jag fick höra de orden. För då uppmärksammade jag mitt egna och andras beteenden. Det är vissa perioder i livet som är väldigt svåra. Alkohol är ett gift som skadar så många människor. Det är kanske bra att det kommer upp till ytan hur illa det är. Tror att alkohol är en stor bidragande faktor till spridningen av corona. Omdömet försvinner. Förstår verkligen inte att drogen är ok nu.
Kramar till dig.

Självomhändertagande
Pausar tanken på att träffa en man

Jag har inte letat efter en man och ändå dök han upp. Det är det som är det luriga. Att jag har alldeles för lätt för att se något som jag gillar om samtalet blir tillräckligt långt. Förstås inte med alla jag samtalar med och jag väljer oftast att inte samtala alls. Jag väljer oftast att säga hej om ens det om jag befinner mig på en plats där det förväntas ett hej. På ett gym, till en människa bakom en disk där jag handlar. Jag är ingen som prövar flirta med män och jag undrar när jag ska lära mig att jag inte gillar det där spelet. Jag går på det ibland. Sist gick jag på det för några veckor sedan och han är drabbad. Han har barn med en alkoholiserad mamma. Och han ställer så mycket frågor till mig och jag kände att jag satt i ett slags förhör. Corona satte punkt. Tack corona. Jag hade inte sett det komma. Nu förstår jag hur en förälder är utsatt för oro och stress när den andra föräldern dricker. Och jag kommer aldrig veta om jag hade kunnat leva med den föräldern som bröt upp med mamman. Han lät stressen och oron ta sig uttryck i att granska mig in i detalj och då försvann det som var där. Trots att jag har klart för mig vad jag inte vill ha i mitt liv, så lät jag ändå han köra på för hårt. Alltså, att jag lät han ta död på nyfikenheten. Min hjärna var kidnappad i några veckor och jag var väldigt medveten om det. Att dopaminet gjorde mig förvirrad och ur fokus. Jag kan bara hoppas att han inte kör på som en ångvält med nästa kvinna han träffar. Kanske jag skulle få just den insynen, att inte alls träffa någon som har barn, i alla fall inte så små barn som han. Och absolut inte bli kär i en man som har att göra med en alkoholiserad mamma till sina barn.
Jag fick höra att jag är lugn och en god människa. Och jag förstår varför jag drar till mig de män jag drar till mig. Jag antar att det är dags att pausa en tanke på att önska träffa en man nu.
Jag vill bara fokusera på mitt liv och att komma igen efter mina sviter med mitt ex. Det var ändå en bra sak med att träffa den här fina mannen en stund. Han drog ur mig en berättelse som varit ett trauma för mig och jag har trott att jag skulle bära det med mig i graven. Men det var så skönt att få det ur mig. Efter att jag pratat med en psykolog. Och jag inser att jag har något viktigt att göra. I framtiden.
Tids nog kanske jag landar i vad jag önskar. Egna barn eller inte. I alla fall så förstår jag att jag aldrig någonsin vill ha att göra med alkoholmissbruk. Aldrig någonsin igen.

Sidor