Att välja mellan pest eller kolera

3 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Tummetott
Att välja mellan pest eller kolera
Tummetott
Jag har läst på forumet då

Jag har läst på forumet då och då under ett år. Nu känner jag att det är läge att skriva något om min situation. Egentligen vet jag inte vad jag vill säga. Jag har ingen illusion om att det finns en bra lösning på min och mitt barns dilemma. Kanske vill jag bara dela med mig eftersom jag inte har någon att prata med.

Jag sitter vid tv:n och min man sedan 30+ år sover i soffan. Han började även söndagen med att dricka vin. När jag kom hem från min träning kl 11 var han redan ostadig på benen. Samma sak igår. Det handlar om ett långsamt sluttande plan. Redan när vi träffades drack han gärna. Blev ofta fullast och drack även ensam. Men när barnen var små drack han aldrig under veckorna. Senaste åren spelar det ingen roll om det är helg eller vardag.

I backspegeln kan jag tycka att jag borde förstått. Jag borde aldrig skaffat barn med denne man. Jag hade ingen erfarenhet av missbruk, däremot en önskan om att vara en hjälpsam person. Uppfostrad i en vänlig atmosfär men utan starka känslor. Jag var nog ett lätt ”byte” för en dynamisk och spännande man med narcissistiska drag. Men jag såg ju hur han behandlade sina barn när de kom på besök. Han kunde också bli vansinnig om jag sa emot eller om han uppfattade att jag ”var emot honom”. Sen var det detta med alkoholen också...

Nu har jag slutat vara sur eller arg. Jag förväntar mig inget annat än att han ska dricka. Det lilla umgänge vi haft har jag eller han sett till att bli av med. På ett sätt är det skönt att inte behöva tänka på vad andra ska tänka. Ingen vet hur illa det är, förutom våra gemensamma barn.

Min stora oro gäller min son som har flera diagnoser. Han har eget boende men är inte ofta där. Han älskar oss som ett barn gör och oroar sig konstant. Han tycker allt tråkigt som händer är hans fel. Han är så rädd för att vi ska dö och lämna honom ensam. Hans FN gör att han ser saker svart eller vitt och han har problem i kontakt med andra. Hans helsyskon lever sitt eget liv och håller sig ganska neutral och är inte så stort stöd för honom.

Fram till för något år sedan tyckte jag detta arrangemang ändå var det minst dåliga för min son. Men nu vet jag inte. Ställer jag ultimatum mot min man måste jag vara beredd att fullfölja. Jag är rädd att en separation kommer vara en katastrof för sonen. Han säger att han vill dö om inte vi finns.

Egentligen skriver jag väl bara av mig i forumet. Mannen fortsätter ovetande att sova ruset av sig.

Självomhändertagande
Så bra att du skriver

Hej tummetott, så bra att du skriver här. Jag kan tänka mig att bara genom att du skriver ner dina tankar så har en process satt igång hos dig.

Det är snart ett dygn sedan du skrev. Jag läste detta på morgonen och ville skriva då, men frukosten och annat kom emellan.

Jag behöver dagsljus på morgonen, skulle handla och så kom jag på att jag behövde gå in i skogen och ha lite mindfulness för mig själv. Jag är en människa med en diagnos och kanske två. Utreds för adhd och jag fastnar, jag har kaos och saknar en optimal struktur.

Däremot så är jag en fena på verktyg och mindfulness och annat som får mig att må bra.

Jag läser "Jag borde aldrig skaffat barn med denne man." Klart du skulle! Dina barn som ni har tillsammans behövde er båda som föräldrar, oavsett vad de ska lära sig i sina liv. De hade inte blivit just de, om inte ni skaffat dem tillsammans.

Du behöver nog kanske fundera vad du vill ha i ditt fortsatta liv och du behöver kanske inte ta hänsyn till någon annan än dig själv. Fast om du är som min mamma och tänker på barnen i första hand så har du mycket arbete framför dig.

Då skulle jag rekommendera dig att söka en samtalskontakt. Det finns så bra samtalskontakter som du kan få genom vårdcentralen. Däremot så kanske du behöver kräva det och inte be, beror på flera faktorer. Alla serveras inte samtalsstöd. Kan bero på vilket landsting en tillhör eller kommun en bor i.

Jag har tack vare min diagnos lärt mig att förstå hur mycket hjälp som finns att få och jag hade aldrig blivit fri från mitt medberoende om jag inte träffat en psykolog av just den anledningen och jag fick tjata på just den hjälpen.

Din son säger att han vill dö om inte ni finns. Menar han även om ni inte bor tillsammans?

Det är allvarliga ord och det tror jag en professionell behandlare kan hjälpa dig att bena ut. Du behöver inte stanna kvar i ett förhållande av rädsla och oro hur det ska gå för din son, oavsett diagnos.

Gör det som får dig att må bra. Gör en inre resa. Gör mer för dig själv. Och jag vill rekommendera dig att rusta dig med en samtalskontakt. Det kan även vara en präst. De för inte journal.

Fortsätt skriv här.

Lycka till!