Jag skrev här tidigare om min "spärr" i att ta upp mina upplevelser angående min partners drickande. För kort tid sedan gjorde jag det då partnern var nykter - och då kom allt. Jag menar verkligen ALLT. ?

Det jag dock är lättad över att jag inte sade är orden "du är ... " etc. Jag tog t ex upp helgalna grejer min partner gjort och sagt i fyllan för flera månader sedan och hur jag reagerade på dem. (Mina kompisar skulle verkligen inte tro mig om vad jag varit med om ...)

Det känns ledsamt och frustrerande att jag tog upp det nu, att jag låtit det vara så länge. Det hela känns så fel. ?
Orden "om" och "borde" är så jobbiga ord nu. "Borde" ha pratat, "om" jag hade gjort så där i stället.

Min partner hade önskat att jag hade tagit upp det tidigare och sade att man måste kunna prata om jobbiga saker oavsett vad de handlar om. Jag fick sedan ett tyst "förlåt", och jag märkte att det var extremt jobbigt. Och jag kände mig som en kass partner då jag hållit inne så länge med mina upplevelser kring drickandet för att "explodera" till slut!

Nu är jag osäker på om detta förhållande går att rädda, var optimistisk tidigare. Får väl ta dagen som den kommer i mina känslor av att vara helslut, trött, frustrerad, hoppfull, orolig och ledsen ...

Sköt om er där ute. ?

Bestemor

Jag känner verkligen med dej.
Låt det landa, i er båda.
Låt det ta sin tid.
Känn absolut ingen skuld.
Känn att du var modig, hänsynsfull, omtänksam, kärleksfull , inkännande....
Vi är ju det, vi som står bredvid!
DU har inte väntat för länge, han har druckit för länge.
Aldrig nånsin ditt fel!!!!

Pratade med närmaste när jag såg det komma, då var det för sent. Jag var fast i husköp och äktenskap. Jag har pratat med mannen hela tiden, men det lättar inte för oss, han blir bara aggresiv och arg och jag vill bara att han ska lyssna, förstå. Klart jag vet han förstår men det blir nog för tufft att ta in, och då kommer ilskan. Och jag kan inte leva med ilskan

I kväll var det "fullt" igen. ?
Jag fick en dos av att vill jag vara med min partner får jag anpassa mig och fick även höra att det minsann finns människor som behandlar min partner illa ... Jobb väntar i morgon, fattar inte hur det går/gått ihop. Tur att jobbet är sådant att bil inte behövs.

Uppgiven känsla här hos mig är bara "förnamnet".

Jag hoppas verkligen att du kommer loss från honom ?, det där är ju ohållbart.

Ta kontakt med någon som har koll på vad gäller husköp? Skulle det vara något för dig att ta kontakt med socialkontor för att få stöd och hjälp i att gå vidare? Kram!