Han har vart nykter i 2 veckor - Nu då?

60 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Azalea
Så skönt att höra

Art höra hur du har vänt blad till din egen och dina barns bästa.
Det är en resa dit och den får ta sin tid tills msn plötsligt en dag bara känner hur man ska göra.
Ni kommer att få det fint 😘
Kram Azalea🧡

Tröttiz
Åh, det där som många tampas

Åh, det där som många tampas med - när man så att säga ska "slänga in handduken" ? 🤔
Man får stöd av andra, t ex i detta forum, men just detta beslut är ett beslut man måste fatta själv.

Nu är den jag är ihop med nykter. Vardagen fungerar bra. Ingen olustkänsla i magen. Men han har förstås utmaningar, svårt att kommunicera, skam som sitter djupt, blivit några "förlåt" från honom i situationer som gått fel.

Vi har olika utmaningar. Det jag har att tampas med bland annat just nu är mig själv ... att uppmuntra, kommunicera, släppa kontroll, jag har ensam tagit vissa beslut om att t ex inte besöka ställen där det kan tänkas snurra alkohol... Att även planera in mer trevliga aktiviteter med mina vänner. 🌹

Inser att vi ihop borde diskutera inbjudningar, att han åtminstone får en chans att ta ställning till dem.. Att känna sig delaktig.

Jag får ha mantra, uppmuntra, kommunicera, släpp kontroll, släpp kontroll, involvera honom i beslut, involvera, släpp kontroll ... 🧘‍♀️

Kram. 🌺

Oslo
Hej Tröttiz

Tack, hur går det med deg?
Kanske jag missförstod, men vad hände med din sambo/man för några dagar sen? Fick før mig att det var en incident där?

Fick lite frågor angående ditt inlägg.
Dina utmaningar:

- uppmuntra (vem då och till vaddå?
- kommunicera
- släppa kontroll (Angående alkohol eller vad?)
Jag har ensam tagit vissa beslut om att t ex inte besöka ställen där det kan tänkas snurra alkohol... (Før din skull?)

Aktiviteter med mina vänner. 🌹(det bästa som finns❤️)

Jag hoppas du har en fin Söndag kväll!

Oslo
Azalea

Tack ❤️
Jag har sett dina stöttande kommentarer här på forumet och ville bara tacka för alla uppmuntrande ord. Det är väldigt fint av deg!

Tröttiz
Oslo

Hej.
Han tog sig alkohol vid ett tillfälle, men kom på rätt väldigt fort igen som tur är.

Gällande kommunikation behöver både han och jag tänka på att kommunicera.. Annars kraschar vårt förhållande fort är jag rädd. Kommunikation är tror jag A och O i alla förhållanden...
Släppa kontrollen så att jag inte kollar varje steg han tar, att bland annat försöka lita på att han fixar det. Jag kan tänka mig att det är jobbigt att arbeta för att hålla sig nykter, att man då som partner bekräftar det och ger uppmuntrande ord nu och då uppskattas säkert av den som kämpar med nykterheten.
Hm.. Kanske jag ensam kan fortsätta ta besluten då det gäller inbjudningarna. Måste fundera. 🤔 Men jag vill ju inte heller att han känner sig förbisedd och som omyndigförklarad till att fatta beslut.

Hoppas du haft en bra söndag. 🌞 🌺

Olycklig Make
Det värmer...

I hjärtat att läsa hur långt du kommit de senaste dagarna i din process.
Du skrev att du nu "vill gå vidare", denna punkt i processen, denna insikt är fantastisk.
När jag själv kom till den insikten var det som att hälften av tyngden i bröstet försvann, resten av tyngden försvann när väl samtalet kom upp med hustrun.
Jag känner mig oxå så stark idag och räds inte hennes utspel och försök till att försöka sätta sig över mig.

I min tråd när jag inte skrev på ca 2 månader hände det så otroligt mycket, så många känslor som for upp och ned, vanmakt, hopp, förtvivlan, visshet om vartannat hela tiden.
Många timmars promenader med kompisen jag anförtrott allting åt gav mig tillslut min insikt, mod och styrka att berätta vad jag ville.

Nu är det ju givetvis andra mer praktiska bekymmer att ta hand om men de löser jag allteftersom.

Boken är fantastisk, den lärdom man fick om beroendet, sjukdomen och framförallt medberoendets bojor gav mig sån styrka att välja mig och barnen i första hand, inte att dölja och försöka acceptera hennes drickande.

Låter som att ditt ex är en bra pappa trots alkoholen och det är ett stort plus.
Hoppas han nu inser på djupet vad som sker och varför, och att han tar tag i sina bekymmer och reder ut dem.

Du är stark som tagit ditt beslut!

Oslo
Förståelse

Tänk att vi går igenom detta nästan precis samtidigt.

Det känns... ja jag kommer inte på nått bra ord. Inte bra såklart eftersom jag hade önskat att vi båda hade sluppit det. Men jag känner en førståelse hos deg som jag inte upplever helt från nån jag känner. Jag känner en trygghet när jag skriver med deg när det mesta runtomkring skakar. Fint ju :)

Jag började att skriva för att bekräfta att han är en god far, men jag tog bort det igen. Inte før att han inte är det, men för att jag inte längre orkar eller vill skriva så mycket mer om han.

Jag vill sluta att leva mitt liv för, efter, genom han. Sluta att förklara vem han är, analysera varfør han tar de valen han gör och fundera på vad han skal göra härnäst.

Jag vill fokusera på barnen och mig. Vi skal få ett härligt liv! Och självklart ønskar jag han all lycka vidare i livet och min djupaste ønskan är att han klarar sig vidare på bäst møjliga vis. Nykter. Men jag är inte han och han påverkar mig inte mer (utöver det med barnen som iof är mycket, men en annan historia)

Som så fint i boken:

”Om jag är jag därför att jag är jag
och du är du därför att du är du.
Då är jag jag och du är du.
Men om jag är jag därför att du
är du och du är du därför att jag är jag.
Då är inte jag jag och inte heller är du du.”
Rabbi Mendel Morgenstern

Och numera skal jag vara jag.

Jag känner mig lite vilsen, som en nybørjare på livet. Men också lite förhoppningsfull och nyfiken. Vad finns här ute att upptäcka?

Oslo
Fortsättning føljer...

Jag fortsätter min kamp, min kamp mot mina känslor som så gärna vil dra ett sträck över detta. Glömma, hoppas och tro på en fin framtid igen. Nervbanans nedtrampande stig.

Men jag står kvar.
Jag har vart hos läkaren idag och bett om råd før någon att prata med.
Jag har pratat med førskolan.
Jag har pratat med hans familj.

Jag gør det jag kan før att skapa en så trygg framtid för barnen som det bara går. Blir det en 50/50 lösning måste omgivningen veta om situationen.
Klarar han sig nykter så är det ju bara helt super.
Om inte, så måste jag få veta det så fort så fort som møjligt.
Vilket som så måste omgivningen få veta.

Jag känner mig lite utanför i samhället. Som alla andra har helt normala förhållanden. Jag känner mig skamfull och tycker att seperationen känns väldigt lite lustfylld.

Hela situationen känns.... ovan. Utanför komfortsonen som man skulle säga.

Azalea
Du ska vara stolt

Stolt över din styrka i detta genom att ta alla dessa beslut för dina barns skull.
Du har en bra planering för dem genom att involvera både familjen och förskolan så det känns tryggt för dig.
Det är en känslomässig resa du är på och det kommer gå upp och ner men med ett steg i taget så klarar du/ ni det fint.

Stor kram Azalea🧡

Olycklig Make
Instämmer...

. .helt med Azalea. Du ska vara stolt, det steg du tagit för dig själv och för barnen kommer du att tacka dig själv för i framtiden att du gjorde, låta dem få en stabil punkt utan alkohol och fylla, ävem om han inte är fulldum så påverkas de massor.
Min (fortfarande på pappret) fru har nu druckit till och från igen. Senast idag.
Märker direkt på diskussionerna hon haft med barnen ikväll att de förstår att nåt är fel. Det är så synd för likväl här så är hon en väldigt bra omtänksam mor när hon är nykter. Inte så att hon blir elak med vin i kroppen men annorlunda i sättet och det påverkar dem.
Längtar så tills jag kan få ge dem en egen stabil nykter omgivning.
Du tar dig fram och igenom dina tuffa tankar och känslor, det är nog något man samtidigt måste gå igenom för att komma ut på andra sidan och känna sig mer hel inombords.

Azalea
Vi är inte ensamma

Det känns ändå på något sätt tryggt att man inte är ensam när vi går igenom detta.
Jag är glad över att vara med på detta forum och genom det lärt känna er .
Vi är på olika platser i vår resa men så fint att kunna ge varandra stöd och input när man behöver det som mest.

Det är bra att du tar dig ifrån en vardag med alkohol så snart som möjligt.
Jag ångrar nu att jag inte gjort det tidigare med så är det.
Mina barn är stora nu och utflyttade men det har varit väldigt jobbigt för vuxna barn också med all oro för både den beroende och för den andra.
Så med facit i hand skulle jag inte tvekat så länge som jag gjorde men är ändå stolt över mig själv att jag till slut tog steget.

Tack för att ni finns🧡Kram Azalea

Oslo
Tack olycklig make och Azalea

Tack olycklig make och Azalea,
Jag håller helt med. Det känns lite lättare när man inte är ensam med alla tankarna.

Att skriva ger min själ en dos av lugnande. Och läsa era berättelser och innlägg ger mig insikt och hopp.

Dagen idag har dessvärre vart några steg tillbaka før egen del. Jag märkte det på mig själv redan på morgonen, att jag ville ha ett sista bevis på att jag gør rätt. Alltså att han inte är nykter.

Det kan nämligen verka som att han klarar att vara just nykter. (Bortsett fra evt en händelse för søndagen som jag är mycket osäker på).

Som om jag skulle tycka att allt detta skulle bli enklare om han inte klarar det. Ja det verkar säkert dumt..

Oavsett så gick jag därmed in och levde på hans platå. Inte min. Jag vet inte hur mycket detaljer jag skal in på eftersom det säkert inte är relevant, men hur som helst så föll jag før frestelsen att kontrollera honom.

Jag stod vid ett tillfälle idag och letade flaskor ( där jag misstänkte att han hade gømt det), trots att jag har bestämt mig før att släppa den biten. Jag fann inget. Det gjorde meg besviken?

Som sagt så hänger det säkert ihop med att jag tidigare under dagen så gärna ville ha bevis på att jag har gjort det riktiga. Det fick jag inte.

Jag ringde till min vän och kände mig ledsen. Ledsen før att jag inte klarade att stanna på min egen platå. Att jag låter mig påverkas av saker som inte skal det längre.

Jag lyssnar på boken igen, igen och igen.

«Det handlar inte om att förlora. Det finns kanske inte ens någon vinnare. Det handlar om en enda livsviktig insikt: ”Jag är maktlös inför hens missbruk och jag kan bara ta ansvar för mitt eget liv.” Det räcker så. Det är stort att kapitulera, att släppa garden. Det är själva nyckeln till förändring»

Kom igen nu, tillbaka till platå.

Imorgon skal vi på meglingsmøte.
Där skal vi gå igenom førdelningen av barnen tillsammans med en advokat. Vem och hur tar vad. När skal man byta, hur gör man semester, hur løser man gemensamma kostnader osv osv. Jag kommer att gå med på 50/50. Jag har lovat mig själv att få in meningen «det förutsätter att han är nykter när han har ansvaret».

Jag är väldig osäker på hur han kommer att reagera på det. Vi får se.

Olycklig make. Det är så sorgligt att hon inte klarar att ta ett annat val i den situationen hon är i nu. Jag hoppas hon en dag väljer annorlunda.

Azalea. Det ger mig en tröst när du skriver så. När tog du ditt beslut? Hur har det varit før deg?

Oslo
Mekling

Alltså.
Att kräva nykterhet før umgänge med barnen är en ny demision. Det kräver ofattbart mycket styrka att stå emot det hatet från exet och få detta in i systemet.

Jag ger en extra tanke till alla som har stått i denna konflikten tidigare. Och jag som inte ens vill det. Jag som bara vill åka hem och lägga mig under täcket.

Nu skal jag stå mot min allra käraste och hålla barnen mot han. Rätt eller inte, det är nästan omänskligt.

Azalea
Hoppas att det gick bra

På ert möte om vårdnaden. Det är ingen lätt sak men det allra viktigaste är ju barnen och att de får de allra största fördelarna. I min värld så är det självklart att om han dricker så ska han inte ta hand om dem.
Hoppas verkligen att ni kan komma på ett sätt som blir bra för er allihop.

Du frågade om min resa... den har varit lång och du kan gärna läsa om den i mina 2 trådar jag har.
För att berätta lite kort så har han druckit i 10 år och det har bara blivit värre för varje år, inte så farligt i början, och till slut var det som jag bara " visste " att jag måste lämna honom. Det var skönt att komma till den insikten för det gav mig styrka att tänka på hur jag vill ha mitt liv framåt. En stor del var min tanke på pensionen somär om 15 år ungefär. Det fanns inte en chans att jag skulle överleva att bli pensionär tillsammans.
Hans resa har varit tuff kan man säga.
Grov rattfylla med rättegång och fotboja plus en bil som blev mos.
Blev av med jobbet trots att de hjälpt honom med rehab både med veckosamtal på ett ställe för alkoholprevention. Plus att de även skickade honom på 5 veckors behandlingshem och sen krav på provtagningar och antabus.
Så de senaste 2 åren har han varit arbetslös och druckit enorma mängder så det är skadligt för kroppen.

Vid varje händelse, drama, ambulansfärder, behandlingar och andra fylleproblem har jag alltid funnits kvar, varenda gång, men det har aldrig blivit någon förändring och han ville aldrig prata om det utan det var locket på.
Så då tog jag mitt beslut. Jag har inte ångrat det men det har givetvis inte varit lätt och jag har många gånger kännt mig skuldbelagd för att jag lämnar en som är sjuk, i alkoholberoende. Det var det som höll mig kvar alldeles för länge.

Men jag har ännu många fina år kvar och har bestämt mig för att de ska bli som jag vill ha det och inte uppbyggda på oro över vad som händer nästa helg, till sommaren eller inatt.
Han är i förnekelse fortfarande och då kan han inte själv jobba på sin nykterhet och det är ett jobb som han måste göra själv. Gudarna ska veta att jag genom åren gjort allt för att " hjälpa" men utan resultat.
Det gör också att jag kan lämna nu utan dåligt samvete. Jag gjorde vad jag kunde men nu ska jag göra det jag kan för mig och mina vuxna barn.

Så fr.o.m 1 september är jag skild och nu har jag bodelningen som ska göras. Det kommer att bli svårt men jag hoppas att det snart är klart.
Han är just nu inlagd via LVM under 6 månader så han kommer inte därifrån förren sista februari så det blir lite konstigt också att göra det på avstång ( men också kanske lite skönt )

Oj, så långt det blev ändå. Det var ju inte meningen men det är min resa som jag just nu åker på.
Känslorna svänger ofta mellan glad och ledsen men det är okej. Tidigare när vi levde tillsammans så svängde det ju mellan orolig och ledsen så på så sett så är det ju bättre :)

Hoppas du får en fin söndag som du kan njuta utav.

Massvis med kramar från Azalea <3

Oslo
Tack för att du delar

Det låter som du har haft en väldig energikrävande relation. Fint før deg att du nu får møjligheten att upptäcka något mer. Krävande absolut, men vinsten finns där framme. Det är jag säker på!!

Jo, jag ser att min inlägg kunde misstolkas. Jag har inga tvivel alls.

Jag kräver att mitt ex skal genomføra 2 PEth i månaden och bevisa sin nykterhet för att kunna få ha dem 50%. Jag står på det kravet helt utan rubba mig. Han får ta mig till rätten om han vägrar det. Jag står på mitt.
Så sån sett är det inga problem.

Men det komplexa i situationen är ju att vi fortfarande är skitbra vänner. Alltså vi har flyttat isär, men vi hörs flera gånger om dagen, inga sura miner, är nästan som vanligt på ett märkligt sätt. Men jag har (nästan, fick ett stort behov för att kontrollera häromdagen) släppt behovet för att veta vad han gör på sin kant.

Och då känns det såklart lite märkligt när man pløtsligt sitter där med advokat och kommer med en massa krav. Men det är rätt, jag vet det.

Jag försöker tänka att det är ju skitbra om vi klarar att ha en fin relation, för barnens skull. Barnen vill ju såklart det.

Så om han nu skal vara nykter som ham säger, så borde det ju inte vara några problem med testerna? Vi får se vad han säger i nästa möte...

Självomhändertagande
Du är inte ensam

Jag har inte läst alla dina inlägg. Däremot så läste jag dina ord:

"Jag känner mig lite utanför i samhället. Som alla andra har helt normala förhållanden. Jag känner mig skamfull och tycker att seperationen känns väldigt lite lustfylld."

Och så vill jag säga till dig. Att jag har observerat i mer än 15 år.

Problemet är så mycket större än du ser idag. Jag har sett bakom kulisserna i familjer till väldigt framgångsrika människor. I olika avseenden för vad som anses framgångsrikt. I andras ögon.

Det som verkligen ÄR ett problem i vårt samhälle.

Det är att det är skamligt att prata om alkoholism, missbruk och psykisk ohälsa. Och det borde vara lika enkelt att prata om det som det är att prata om bröstcancer.

Och kanske kommer vi dit en dag.

Men om du har tid att ta dig tid att sätta på dig ett par glasögon med nyfiket observerade.

Och med nyfikna öron.

Då ska du upptäcka nytt. För det är betydligt vanligare än du tror. Och det är många som håller masken.

Därför att en behöver hålla masken.

I vissa fall. I vissa situationer. Kanske för att kunna överleva. För att inte förlora arbete eller inkomst.

Nu när du är stark som du är så får du se vilka i din omgivning som är starka.

Jag har sett vilka människor som har styrka och jag vet också vilka som anförtror sig till mig.

Det är en styrka att förändra. Den har du. Och det är du som kommer att må bra. Och dina barn kommer att må bra.

Och alla andra här. Som väljer att kämpa för att bli fria från sitt medberoende.

Och för alla som kämpar med sin nykterhet.

Var stolt över dig själv.

I mina ögon är du framgångsrik!

Ta hand om dig!

På alla sätt!

Oslo
Fattar så lite

Jag surrar vidare i vardagen och får en klarare bild på situationen. Den stora hemligheten som visst inte vart så hemlig.

Jag träffade två vänner igår. Vi har känt varandra i många år. Jag berättade om seperationen. Den ena blev förvånad, inte den andra. Jag berättade vidare om varför. Samma reaktion.

För det visade sig. Att han visst luktar sprit, på alla möjliga ställen där man normalt inte luktar sprit, på matbutiken, på fotbollsträningen till sonen osv. Hon hade känt det och misstänkt det en stund.

Det knyter sig i magen. Hur många gånger har han kört bil med barnen onykter? Vilken risk har utsatt oss för? Hur sjuk är han?

Korthuset rasar såklart, men det värsta i detta är jag vet så oerhört lite. Jag gick, men hur mycket visste jag egentligen då? Jag känner mig väldigt osäker på om jag vill veta mer. Det gör bara så ont och jag är lite rädd för att det kommer att förstöra mer än det ger.

Jag tänker tillbaka. Det är jag som kör 9/10 gånger. Jag gillar iof att köra bil, men ändå. Det blir tydligare nu

Det jag har svårast för i detta nu, är hur lite jag upplever att han tar ansvar för problemet. Det är nog en av de egenskaperna jag gillar minst hos folk. Att man blir till offer för andras handlingar. (Hårt skrivit och jag menar det inte helt så, men över tid, så måste man ta ansvar før sitt egna liv).
Hans konsekvenser av drickande börjar bli ganska stora nu, men han väljer iallfall bort behandling. Skal klara det själv. Varför gör man så?

Jag läser runt på forumet här (de andra delarna) før att försöka förstå. Och igen slås jag av hur in i helvete jobbigt det verkar vara att sluta. Och inte bara när man slutar, utan i år efteråt. Hur folk i åratal går runt och bara längtar efter alkohol.. varfør ber han då inte om hjälp??

Jag fattar ju verkligen inte det där. Nej jag gör inte det. Och jag fattar inte heller att man över tid accepterar att må så dåligt? Der finns massvis av historier där ute på personer som klarar att komma över de mest otroliga beroenden eller andra upplevelser. Varför tar man inte rygg på dem, lyssnar på vad de gjorde och gør likadant? Varför søker man inte upp all den hjälpen man kan få? Tillbuden finns ju där.

Varför tar man inte tag i sitt liv när man mår dåligt? Alltså, jag fattar att det inte är lätt. Det handlar inte om, ryck upp, ta deg samman. Det handlar för mig bara små steg i den riktningen som andra har tatt tidigare. Att ta ansvar för sig själv.
Kanske man kan argumenters för att han har gjort det. Men helt ärligt så väntar jag bara på ett återfall.

Men kanske det är jag som är grund.
Som helt enkelt inte har den delen i mig. Så jag är nog inte den naturliga medberoende på det sättet. Jag vill förstå, jag visar empati och ømhet, men förväntar mig också lite jobb.

På samma sätt som jag gør det av mig själv. Jag sätter ultimatum och står vid dem när jag börjar inse problemet, för att jag vet att jag måste. Jag tycker det är jobbigt, men jag måste.
Jag går och tränar varje dag, även fast såklart inte alltid vill, för det ger mig endorfiner och bättre sömnkvalite. Jag skal stå på krav om nykterhet till alla myndighter før att han skal få umgås med barnen. Inte för att det lätt, det kostar enorma mängde energi), men før att jag vet att det är rätt och vill ta ansvar. Før barnen och för mig.

Är det orimligt att kräva detsamma honom? Är alkolism en sån sjukdom att man blir okapabel till att ta ansvar, äga sitt problem och göra nått med det?

Självomhändertagande
Du har en kraft som inte alla har

Jag vill citera flera meningar du skriver. Kanske det är så som du skriver att du inte har den där medberoendepersonligheten.

"Jag skal stå på krav om nykterhet till alla myndighter før att han skal få umgås med barnen. Inte för att det lätt, det kostar enorma mängde energi), men før att jag vet att det är rätt och vill ta ansvar. Før barnen och för mig."

Du låter som en vinnare och jag tror att du kommer att lyckas. I slutändan. Ändå så tror jag att du kan behöva öva på att acceptera att han inte tänker som dig. Då skulle han inte ha en beroendesjukdom. Eller så är du en människa som kan påverka honom för att du tänker som du gör.

Oavsett. Jag önskar dig det du behöver.

Det är en jobbig process. Och du är tuff. Var snäll med dig själv också!

Olycklig Make
Jag har oxå tänkt samma tankar...

...varför kan du inte bara gå ut och promenera en sväng, åk och prata med kompisar, få lite luft, glädjen från en mysig träff med goda vänner, träna och få känna adrenalinet, endorfinerna, sånt som gör att man känner sig levande.
Nej, gå inne hemma med ett glas vin och aldrig lämna hemmet, det är vad de väljer vilket bara ger mer ångest, skuldkänslor och sämre hälsa.
Helt sjukt vad denna sjukdom sätter bojor på dem som den griper tag i.

Men vill de inte bli hjälpta så går det ju tyvärr inte tvinga dem.

Exfrun dricker dagligen igen, kommer väl tillslut oxå få hota med läkarbesök för kontroller, att barnen inte kommer få vara hos henne om hon fortsätter...

Jag tycker du är så otroligt stark som satt dessa krav på honom.
Du har visat att duninte går med på något annat.
Väljer han sedan flaskan framför sina barn så är det hemskt men då kan du ju verkligen inte göra mer för honom. Men du har gjort allt för barnen

Många styrkekramar 😊

Viljan.
Lycka till

Gå på magkänslan

Oslo
Gabriella

Tung morgon.
Det regnar. Löven är snart hela borta från träden.
Jag har en løpetime kl 09. Orkar inte.
Men går iallfall.
Stänger av.

På vägen upp hoppar spotify till en tillfällig låt.

Det är nu som livet är mitt
Jag har fått en stund här på jorden
Och min längtan har fört mig hit
Det jag saknat och det jag fått
Det är ändå vägen jag valt
Min förtröstan långt bortom orden
Som har visat en liten bit
Av den himmel jag aldrig nått
Jag vill känna att jag lever
All den tid jag har
Ska jag leva som jag vill
Jag vill känna att jag lever
Veta att jag räcker till
Jag har aldrig glömt vem jag var
Jag har bara låtit det sova
Kanske hade jag inget val
Bara viljan att finnas kvar
Jag vill leva lycklig för att jag är jag
Kunna vara stark och fri
Se hur natten går mot dag
Jag är här och mitt liv är bara mitt
Och den himmel jag trodde fanns
Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv»

Jag gråter. Att vara stark är jävligt jobbigt!

Azalea
❤❤❤

Det är sjukt jobbigt men du/ vi är starkare än vi tror.
En dag i taget mot ett liv som är vårt.

Vila ikväll och imorgon börjar en ny dag
🧡 Bamse kram från mig 🧡Azalea

Oslo
Känslor

Alltså, den sista tiden har gått mer upp än ned. Jag har känt på en optimism.

Men igår. Det handlar inte om alkoholen (tror jag) det handlar om situationen. Skilsmässan. Hantera hela situationen.

Han ringte och var sur för en grej. Jag blir så jävla sur tillbaka. Han kvaluerar, hänger upp sig på detaljer, tjatar, fortsätter och fortsätter. Jag går direkt in. Blir frustrerad. Skriker. Blir så otroligt förbannad. Vi kommer ingenstans.

Och jag slungas tillbaka. Till bråken där min värld rasar, han går lungt vidare i sin. Där jag gråter. Där det är storm i hela mina kropp. Där jag nästan får panik. Och han visar kall axel. Situationer som jag hatar mer än nått annat. Där jag blir underkastad han. Där det är jag som försöker rätta upp.

Det är i stort sett jag som kommer smygande, eller tar första steg mot försoning. Fast det dom allra flesta gånger handlar om svik som han har gjort, alkohol, sms eller liknande. Jag kan knappast dra mig till minnes om att han har bett om ursäkt. Nånsin. Fast han har gjort helt otroliga saker. Jag är på ett sätt lite beroende av han, att han skal älska mig.

Och jag mår så dåligt. Som jag inte mår dåligt av nån eller nått annat. Jag får nästan panikångest. Mitt hjärta slår så fort. Jag hatar när han är arg på mig. Jag klarar bara inte av det.
Denna skevheten har alltid funnits.
Och den gør mig så arg.

Jag vill vara stark, min egen. Känna och förstå att detta inte stämmer.

Men jag hanterar det lika dåligt fortfarande. Trots att det är han som har svikit sin familj och han är sur på mig för en bagatell så klarar jag inte att se det rationellt. Eller se det kanske, men inte känna det i kroppen. Jag har lite panik i bröstet. Vill inte att han skal vara arg på mig.

Detta är ju så in i helvete sjukt!!

Jag hatar det jag känner nu. Att jag överhuvudtaget bryr mig om detta. Det är inte rätt!! Och jag orkar inte bry mig om sak, jag är mest upprörd över allt jag känner. Att jag fortfarande är slav under han...

Azalea
Känner igen mig

Jag skaffade em lägenhet för 1 år sedan som jag flydde till. Orkade inte bo kvar under samma tak och se och uppleva eländet längre.
Lämna de in om skilsmässa och han fortsatte supa.
Jag är och har varit så himla arg också hela tiden för orättvisan att han har tagit över huset och jag inte kunnat vara hemma.
Vi är skilda nu på pappret men har bodelning kvar och alkt tar så lång tid. Jag blir galen av det
Det räcker med ett telefonsamtal så tappar jag bort mig och blir förbannad och efteråt blir jag ledsen.
Hatar att han har sån makt över mina känslor, borde inte bry mig istället.
Kram Azalea🧡

Bestemor
Precis så är det

Mannen du lämnar känner dej så väl. Vet hur du triggas och går igång. Sedan kan han förnöjsamt luta sej tillbaka och njuta.
Kan ni istället hålla konversationen skriftlig en tid?
Det är lättare att inte gå in med hela känsloregistret då.
Jag gör så just nu. Har meddelat mitt ex om skilsmässa. Vi har skickat några meddelanden fram och tillbaka. Jag orkar helt enkelt inte höra hans röst. Oavsett vad han säger. Hur är det för dej?💜💙💙💚💛

Azalea
Smart👌

Ska försöka hålla mig till det också nu.
Jag har verkligen försökt vara lugn och metodisk när vi pratat men blir nån stans så förbannad och det blir ju sällan bra.
Du har helt rätt, han vet exakt hur han får igång mig och slutar inte tjabba förrens jag är där. Jag får aldrig en syl i vädret och till slut spricker jag.

I lördags ringde han och tyckte att vi ska vänta tills han kommer hem med bodelningen. Fasen, det är 4,5 månader dit och jag vet inte ens( tror inte) om han kommer hålla sig nykter då.
Jag vill ha ett slut på all väntan och bli klar med allt så man kan gå vidare och inte leva kvar i nån slags halv fantasivärld.
Jag är så tydlig med det men har inte hört mer sen.

Pust, tar en dag i taget nu och följa det du gör.

Tillsammans här är vi starka🧡Azalea

Oslo
Rätten

Eftersom jag har bott hela mitt vuxna liv utanför Sverige så vet jag inte prosedyerer kring skilsmässor/seperationer där. Men här måste man iallfall komma överens om en fördelning när man har barn tillsammans. (Det finns undantag när det är våld eller andra hotande situtioner).

Så, vi måste alltså gå på sk mekling. Tillsammans med familjekontoret eller advokat. Vi har valt en advokat.

Jag har valt den givmildaste versionen som finns. 50/50 delning, delad omsorg och delt bostad. Jag dock ett krav, och det är att han kan bevisa för mig, under 1 års tid att han är nykter.

Barnevernet och advokaten menar att detta är rimligt krav. Det är dessutom min plikt och rättighet att skydda mina/våra barn.

Jag var så säker på att detta skulle gå fint. Alltså, jag menar verkligen inte att jag är extraordinär snäll, men samtidigt så vet jag att många andra föräldrar har krävd mer av den andra (både procent och pengar) för mindre saker än detta. Så det är med nästan en chock jag inser att vi i sista mekling inte kommer att få en överenskommelse och därmed måste gå vidare till rätten.

Han vägrar avtalen.
Och grunnlaget hans är att han inte vill att jag skal kunna kontrollera han.

Han inser fortfarande inte att detta inte handlar om mig. Det handlar om barnen. Och han, som jag så länge tänkt på som en uppåtgående person, framstår nästan som, ointelligent.

Hallå! För mig är detta så otroligt!
Han är väldigt mycket sjukare än jag har förstått.

Hade han vart lite mer med, så hade han inte, tillsammans med advokater, argumenterat på detta sättet. Alla vet ju att de tar beslut utifrån barnens bästa. Och han använder argumentet att inte JAG skal få kontrollera han..!

Jag försökte att säga minst möjligt, men kunde inte låta bli att iallfall säga till han att han har en dålig sak. Han kommer att förlora en rättsak. Det är inget att øverhuvudtaget tänka på. Inte gör det. Det kommer att kräva så mycket av oss. Orkar vi verkligen detta?

Jag har så många bevis (barnehagen har ringt och sagt att han dricker, vår läkare har vart med över tid, skrivit ut antabus den sista tiden, vi har haft möte med familjevernkontor och de vet osv). Han också berättat för denna advokaten att han har (haft) alkoholproblem.

Men ändå väljer han alltså att inte signera på avtalen.

Rättsaker betalas privat (pris 50.000-100.000 per förälder). Det är inte pengarna som är mitt huvudproblem här, eftersom jag är 100% säker på att jag «vinner» detta och han måste betala min omkostnader också. Men det är ju grejen att han utsätter oss för detta.

Jag vet ju också att rätten inte normalt førdelar 50/50 och delt bostad eftersom det är normalen. Då hade man inte behövt gå vidare. Han kommer bara att bli fattigare och få en sämre avtale. Det är så solklart. Har nog aldrig varit så bastantsäker på något tidigare. Och det är så otroligt konstigt att han inte inser det!!!?

Han, som jag alltid har sagt är smartare än mig, som har haft bra jobb, är högutbildad och vältalande. Vart är han?

När jag satt och såg på han under meklingen så kunde jag inte se han längre. Som det bara var hans skal kvar. Hans synsätt och argumenterar var så svaga. Hans vältalighet var som bortblåst.

Han sa också Under mötet att han krävde samma sak tillbaka. Att jag skulle vara nykter. Advokaten frågade då om han hade bekrymningar för mors drickande?

Han svara nej.

Advokaten suckade och sa då, att detta inte är dragkamp om vem som skal straffa vem, utan att detta är förhandling om vad som framöver är det bästa för barnen och det ansvaret som ligger i det.

...... Jag har tänkt vidare. Kanske det egentligen inte är så konstigt iallfall.

Han kan ju inte signera på den avtalen, för han vet att han inte kan vara nykter. Så då mister han dem.

Men han kan ju inte heller ine signera, för då mister han dem i en rättsak, med en dom.

Han har bara ett val om han skal ha barnen i sitt liv - undrar när han inser det?

Bestemor
Kära du

Vilken kamp. Men som du säger. Så uppenbart att han sprattlar och slår från underläge.
Jag förstår dina känslor av att se ett skal. Att möta en främling. Det är min egen önskan att även jag ska få känna, framöver.
Den känslan är en styrka för dej. Du lurar inte dej själv att börja känna varma känslor. Mannen du en gång älskat finns inte kvar.
Det finns som du säger ingen logik i hans reaktioner och agerande. Du kan bara konstatera det.
Glad för din skull att du har advokat som ser till ditt intresse och dina barns väl.
Han har även förminskat dej under den tid ni levt tillsammans, psykisk misshandel. Läs och sök kunskap om det så blir det lättare för dej att förstå vad som har hänt och vad som händer med dej.
💜💙💚💛🧡❤

Olycklig Make
Ja man undrar ju verkligen

Ja man undrar ju verkligen vilka bojor som alkoholen sätter på den beroende när de drabbats av den.
Det är så ledsamt att se att de inte kan tänka klart, som du skriver han kommer ju att förlora oavsett.
Min exfru och jag hade en rejäl diskussion förra helgen då jag återigen hittade vin I garderoben och hon var onykter.
Jag sa till henne igen att hur ska det här gå om hon fortsätter att dricka och de veckor hon ska ha barnen.
Hon berättar då att hon är i kontakt med läkare för hennes depression, drickande och rökande och att de har en plan för hur hon ska få hjälp och sluta dricka och röka.
Hon ville absolut inte berätta vad den planen är för det hade jag inte med att göra!.
Sa till henne då att det har jag visst att jag måste få veta eftersom barnen finns.
Men hon vägrar ändå.
Dock har hon vad jag sett inte druckit sedan förra helgen och hon har även slutat att röka.
Hon verkar gladare och piggare än på flera år just nu och det är kanon. är bara orolig om hon just nu spelar ett spel för att hon förstår att jag kommer att ta barnen om hon fortsätter eller om hon verkligen fått någon hjälp av läkare.
Hon är extremt duktig på att hitta på förklaringar som blir till hennes fördel i trängda situationer.
Framtiden får utvisa hur det går.

Jag hoppas för era barns skull att han inser sitt problem och lyckas hålla sig nykter och gå med på kraven.

Sidor