Att leva med en alkoholist

Profile picture for user Juniah

Min sambo är alkoholist, jag har kommit till det stadiet där jag lider av kraftig ångest och depression. Vi har levt med varandra jättelänge, många många år. Han vill inte söka hjälp, han är envis och han verkar inte inse hur mycket jag lider. Han är annars snäll och omtänksam men när vi ska försöka ta itu med något kan han bli irriterad och sur. Jag känner att jag kanske gjort fel livsval för att sen tänka att nej jag stannar, vi har ju varit ihop så länge, han tycker ju trots allt om mig och valt att vara med mig och jag tycker ju om honom mycket. Jag är så rädd att ta det steget. Han har druckit i många år, hemmet är stökigt och vi kan ej bjuda hem vänner eller nära. Jag har blivit ett nervvrak utan självförtroende. Känner mig på något sätt att jag får tassa på tå. Han är väldigt bestämd med sina åsikter och hur vissa saker ska vara Det brister i kommunikation och samtal blir till bråk då åsikterna är olika. Jag känner inte igen mig själv längre, känns som jag tappat bort mig själv helt. Vet varken ut eller in.

Profile picture for user Olycklig Make

Detta är ingen lätt situation tyvärr.

För min del så har jag gått i långa år och mått dåligt pga fruns drickande.
Jag har älskat henne i alla år men inte insett att jag borde älska mig själv istället.
Jag har kämpat och försökt prata med henne om hennes drickande många gånger utan resultat.
Jag började för drygt ett år sedan inse att detta är verkligen inte hållbart för mig själv och våra barn längre.
Jag började längta och fundera på hur vill JAG leva, vad vill jag göra med barnen utan en fru som dricker, kom fram till att det är massor, massor av drömmar som jag hålla tillbaka i många år.
Den verkliga vändpunkten för mig var, (jag och flera, har rekommenderat att läsa denna till flera här på forumet) var när jag läste "Djävulsdansen, bli fri från ditt medberoende"
Den fick mig att inse vad det handlade om att vara medberoende. Började ännu mer tänka på hur jag ville leva mitt liv.
Du kan läsa mer om min historia här på forumet.
Hur som, hur mår du nu? hur vill du må om säg, 3 år, 10 år? Vill du fortsätta må som du gör nu?
Vill du fortsätta som du gjort i många år?
Fundera på vad dina drömmar är, vad vill du göra, uppleva?
Bara det du skriver att du inte kan bjuda hem vänner, vore inte det fantastiskt att kunna ha ett liv med vänner, lugn och harmoni istället för depression och dåligt självförtroende.
Jag vet det är inte lätt att frigöra sig, det är många steg att ta på vägen.

Jag har själv haft dåligt självförtroende i flera år, problemen har jag döljt och sopat under mattan utan att tänka på mig själv.
Vi har inte heller haft något större umgänge de senaste åren då frun "mått dåligt" och inte velat träffa andra.

Vi har haft fler bekymmer i vårt äktenskap än fruns drickande, vi har inte heller lyckats nå varandra i diskussioner då vi är väldigt olika vilket gjort att vi grälar otroligt mycket enbart oxå om det.

Jag har tillslut brutit mig loss och begärde skilsmässa.
Papprena är inskickade och bekräftade från tingsrätten så nu väntar 6 mån betänketid.
Flyttar till en ny lägenhet om 2 månader och jag känner mig så otroligt mycket gladare vilket många av mina vänner oxå påpekat för mig.
Jag har massa drömmar jag vill förverkliga för mig själv och för barnen.

Vet att detta är en otroligt jobbig situation och jag kommer.säkert ångra mig om skilsmässan många gånger i framtiden. Men ihållande de gånger ska jag leva ett glatt liv med ny upptäckter och utmaningar?

Vi är många med dig hör och skriv gärna så mycket du orkar här.
Har du någon bra vän du litar på att prata med. Prata och skriva hjälper så otroligt mycket för att bearbeta sina känslor.
Det hjälpte mig på min resa ur medberoendet.
Idag har jag egen vilja, min numera exfru tycker det är skitjobbigt nu när jag inte bara accepterar situationen utan står på mig vad jag vill. Jag vägrar att fastna i medberoendets bojor igen.

Profile picture for user Juniah

Tack för din kommentar, just nu mår jag väldigt dåligt, ångest hela tiden. Känns som jag hamnat i en stor livskris, kroppen är svag och jag har gått ner i vikt. Rädslan att lämna en person som man delat så mycket med. Sen kommer skuldkänslorna att: hur kan jag lämna en person som också har fina sidor och alla minnen vi delat och fina stunder som vi också kan ha. Jag funderar på ett sista ultimatum. Men det gör så ont i hela mig. Jag har svårt att ta upp den här diskussionen med honom, jag försöker dämpa ångesten och vara stark. Men ångesten tar över mig. Att inleda det där samtalet. Jag ville bara att vi skulle ha det bra, ha ett kärleksfullt hem med barn och göra saker tillsammans utan alkohol. Alla dessa gånger han druckit när vi hittar på något tillsammans. Alla gånger jag har skämts för att han är full. Jag ser det direkt i hans ögon, i hans tal. Det här har gjort att jag hittar på saker på egen hand för att jag klarar inte av att ha med mig en berusad person.
Han är annars en väldigt charmig person och bra på att tala med folk, intelligent och sköter sitt välbetalda jobb.. Man tycker att han skulle kunna ta tag i situationen och söka hjälp. Men det är han helt emot. Tror det är stoltheten. Tänk att man kan vara så fast i en annan person så man själv förstör sin hälsa och själ som jag nu gjort. Vill bara sova bort smärtan. Jag är så besviken, ledsen och arg.

Profile picture for user Juniah

Senaste veckan har jag rasat i vikt. Jag tänker att kanske jag borde vara tacksam, kanske jag är svag och därför reagerar såhär starkt. För att i ena stunden tänka, jag ska packa ihop sakerna och lämna honom. Jag känner ingen livslust ena stunden för att sen känna att nu ska jag vara stark. Allt blir bra. Känslorna fram och tillbaka. Sen tänker jag men han har ju fina sidor, han är omtänksam. Han vill ju vara med mig. Varför ska jag ha ångest. Han är ju min älskling. Det är sjukt och jag förstår inte hur jag kan pendla såhär mycket i känslorna. Det måste vara medberoende och extrem utbrändhet. Jag ser andra skaffa barn och ha fina förhållanden men jag har inte vågat skaffa barn med honom pga alkoholen och rädsla för bråk. Och snart är det kört för min del. Också det är en stor sorg, att mina familjedrömmar gått i kras.

Profile picture for user Azalea

Att lämna den man älskar är inte alls en enkel sak.
Man har byggt upp ett liv med fina minnen genom åren och det är ju så man vill ha det även framåt.
I mitt fall hade vi det Jätte bra under 20 år innan alkoholen flyttade in hos oss.
Det blev aldrig detsamma igen hur mycket jag än önskade det och försökte "hjälpa " till eller till och med förändra mig själv.
Det startade min resa som jag har skrivit om i min tråd.

Det här med medberoende smyger sig på sakta men säkert och till slut har man tappat sig själv och det kan ta tid innan man kommer på det själv och märker hur man har förändrats.

Du känner nu själv att du inte mår väl och det vore bra om du försöker hitta till en Alanon grupp i din närhet, finns också online nu, eller stödsamtal som finns via vården eller privat.
Det är dig själv som du måste ge all kärlek just nu och finna ut vad du mår bra utav.
Den viktigaste personen i ditt liv är du själv❤

Kram Azalea

Profile picture for user Olycklig Make

Vi är flera som lyckats gå vidare här det sista.
Det har ju självklart inte varit lätt.
Jag är en person som för det mesta är nöjd med min situation, som går kvar i samma fotspår längre än jag borde vilket gjorde att jag stannade i mitt äktenskap längre än jag borde, med facit i hand skulle lämnat för 2 år sedan redan när vi hade en riktig svacka.
Men när jag väl tagit ett beslut då har jag oftast väldigt lätt för att gå vidare, vända blad, så att säga.
Min exfru kallar mig okänslig, "du grät ju knappt när din mor dog i cancer" kan hon säga.
Jag själv ser mig som att jag har svårt att många gånger ta ett beslut, våndas längre än nödvändigt men är det väl taget så går det lätt sen. Istället för att rusa in, ta ett snabbt beslut och ångra sig sen.
Samma sak med min mor, vi hade 6 månader av vånda innan hon dog och på så sätt var det liksom en form av befrielse när hon slapp sin smärta, slapp att se henne lida när hon dog.
Livet har sina olika delar och dessa måste man gå igenom. Har man väl kommit igenom är det lättare.
Så är det för mig.

Jag vet inte vilke typ av människa du är, alla är vi olika.
Jag hoppas att du får styrkan att fundera på hur du levt underndessa år och hur du kan få.leva om de tar steget att gå vidare, se till framtidens möjligheter istället för att fastna i det förgångna, det förgångna har du redan lidit tillräckligt av.
På forumet hoppas vi ju att våra olika resor kan ge någon mer att få hjälp i sitt beslut. Vad hen än väljer att göra.
Om du inte har barn blir ju det igentligen enklare för dig, då kan du tänka bara på dig själv.
Du får ju faktiskt kanske chansen att träffa någon ny och skaffa barn med. Se den chansen kanske, som det är så vågar du ju ändå inte skaffa barn med honom pga rädsla.

Se till denna rädsla, våga ta steget och bli fri, skulle det ändå inte bli barn i framtiden så blir du fri från rädslan och kunna leva, träffa vänner, resa, bara få må bra?

Det är absolut inga lätta beslut det är jag den förste att skriva under på men beslutet kan göra underverk, tro mig!

Fundera på en plus och minus lista, vad är bra och vad är dåligt I ert förhållande.

Försök att se det med andras ögon.

Vi finns här och stöttar dig!

Profile picture for user Juniah

Svårt att pendla fram och tillbaka i känslorna. Man tänker att kanske vi kan leva tillsammans trots hans alkoholmissbruk. Trots våra olikheter. Sen tänker man också på hur det skulle vara om man går vidare. Det känns skrämmande och osäkert att lämna det man haft och börja ett nytt liv.

Profile picture for user Rosette

Du har tagit modet till dig att starta en tråd, berätta hur du har det och redan hunnit både läsa runt och få flera svar här som verkar kännas hjälpsamma för dig. Du befinner dig vid ett vägskäl och det låter som att det är mycket som snurrar, både tankar och känslor. Vet inte alls om det är hjälpsamt men kanske kan det ibland vara skönt att tänka att beslut inte alltid är svart eller vitt. Du har försökt nå fram och påverka många gånger på flera vis, nu har du fått nog och behöver göra en förändring för egen del och funderar på att lämna. Oavsett hur om det är med ultimatum, eller vad som än händer och vad du än väljer låter det som du är på väg mot att göra annorlunda än du provat tidigare. Klokt att vända dig utåt för stöd i det, och som flera skriver här så finns det stöd att få på flera sätt, här, i grupper, samtalsstöd mm. Att ha ett virrvarr av detta och pendla är inte alls ovanligt och att då känna att då blir lite hållen i detta kan nog vara skönt.

Förutom det som redan nämnts kan du också ringa till Alkohollinjen, 020-84 44 48 (kostnadsfritt och du kan vara anonym).

Bra att du är här och fortsätt såklart också skriva och läsa, efterfråga tips, berätta hur du har det mm. Det finns hjälp att få, för dig, för honom om han vill ha den någon gång och du kan få det annorlunda, steg för steg mot det nu!

Varma hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Bestemor

Jag vill bara uppmuntra dej att fortsätta att reflektera och skriva ner vad som händer och hur du känner.
Det hjälpte mej att gå tillbaka och läsa, inte förneka efteråt vad som hänt och hur mitt mående varit. Till slut blir det så många berättelser, man måste ta ett beslut.
Min hälsa försämrades under många år. Till slut blev läget allt mer akut. Då måste man välja. Jag valde livet. Läs gärna min tråd. Inte alls enkelt.
Rekommenderar också boken, djävulsdansen. Läs och lyssna på allt du kommer över. Googla även på psykisk misshandel. Var rädd om dej. ????

Profile picture for user Ruben_B

Jag vet inte riktigt var jag ska börja. För ca 2 år sen blev jag av med mitt eget jobb pga missbruk av alkohol. Jag var då suicidal och blev inlagd och på den vägen har det gått. Har varit nykter nu i 2 år. Det är inte det som är problemet utan det är där det börjar. Min sambo och jag har tillsammans bestämt att denna situation inte är hållbar. Hon tar i princip hand om mej (financiellt iaf). Jag sköter hushållet och tar hand om våran 4 åriga dotter och min sambo jobbar. Vi har bestämt oss för att separera. Jag vet inte vart jag ska ta vägen (har ingen familj eller vänner) men jag får be om hjälp hos soc. Det är inte det jag är orolig för heller, jag hittar nånstans att bo, på nått sätt. Problemet börjar här: Min sambo har själv blivit grov alkoholist pga allt som har hänt. Hon dricker varje dag. Hon är nykter kanske 1 dag i veckan men det är bara för hon behöver en vilodag från resten av dagarna då hon krökar på rejält. det går åt minst 4 boxar vin i veckan för henne som hon försöker dölja för mej. Men man kan inte lura en missbrukare med sitt missbruk. Jag har försökt prata med henne men hon skyller bara allt på mej och mitt misslyckande. hon har enligt sina egna utsagor inga problem med alkoholen utan det är bara ett sätt för henne att ta sej genom vardagen (det känner man ju igen). För ingen alkoholist är ju egentligen en alkoholist, det är ju omständigheterna som gör det.

Det jag nu VERKLIGEN är orolig för är våran dotter. Jag kan ju inte stanna här även om jag lagligt sett har rätt att göra det. Det kommer ju bara att göra allt värre. Och eftersom jag inte har nått jobb eller lägenhet så kan jag ju omöjligen ta hand om våran dotter. Vad (i helvete) ska jag göra? Ska jag lämna mitt barn med en alkoholist som dricker varje dag? Jag vet att hon (min sambo) inte har energin att sköta båda sitt jobb och ta hand om ett barn (och dessutom hämta och lämna på dagis) och supa 6 dagar i veckan. När hon dricker så ligger hon i sin säng och kollar på serier eller lyssnar på ljudbok och då är det jag och min dotter som gör allt tillsammans. Det blir som att hon (våran dotter) helt plötsligt inte finns längre. Den här situationen är inte längre hållbar och vi behöver hjälp. Och ja till alla er kritiker: jag är fullt medveten om att det här är lika mycket, om inte bara, mitt eget fel. Men jag kan inte lämna min dotter hos hennes mamma oavsett om allt det här är mitt fel.

Mina val som jag ser det nu är:
- ringa min svärmor och be om hjälp. Hon är väldigt förstående och skulle göra allt för att hjälpa sin dotter och barnbarn. Däremot så skulle hon aldrig erkänna att hennes dotter är alkoholist, för det finns inte i den familjen. Förklara som det är och be henne sköta till en del av det hela. Svårigheten där är att hon bor 3 timmar bort.

- Höra av mej till soc. Vilket förmodligen kommer att leda till att våran dotter kommer att omhändertas för ingen av hennes föräldrar kan ta hand om henne.

- skaffa jobb och boende. Men som dom flesta vet så är det inget som är fixat på en vecka.

Hjälp mej snälla för det känns så hopplöst allt.

Profile picture for user Backen123

Din dotter är viktigast. Och om din sambo dricker 12l vin i veckan är det jävligt illa, inga barn ska vara i det alls tycker jag. Jag skulle ha ringt arbetsgivare, soc och hennes mamma så ni blir ett team. Börja med att ta kontakt med beroendemottagningen i din kommun, dom kommer garanterat att lotsa dig rätt och under tiden skaffar du jobb och lägenhet, allt behöver inte ske över en natt och jag skulle inte kunna lämna min 4-åring hos någon som är så pass sjuk. Tänk på att dina gränser har suddats ut för du har lever med en beroendesjuk samt att du har haft problematiken själv men är nu tillfrisknad. Va stark nu och sök upp den hjälp som finns, för dig och ditt barn ❤

Profile picture for user Ruben_B

Som svar på av Backen123

Du har absolut rätt. Det är min dotter som är viktigast. Och det är också det som gör mej livrädd. Hör jag av mej till soc med min historik och berättar vad som händer nu så är jag tveksam till att dom kommer att låta henne bo hos min svärmor. Nu har hon alltså 2 föräldrar som är alkoholister. Visst jag är nykter och går till beroendemottagningen 1 gång i veckan för antabus, blodprover osv. Problemet är att berättar jag för dom om min sambos alkoholproblem så är ju dom skyldiga att göra en orosanmälan till soc. Och ska hon bo hos mamman till den som har jobb och boende men dricker varje dag blir väl även det problematiskt. Jag känner henne, hon kommer bara att säga upp sej och flytta upp till sin mamma. Och då är problemet detsamma förutom att dom då bor 3 timmar bort. Så jag är väldigt rädd för att höra av mej till soc och be om hjälp. I värsta fall ser dom det som att hon har två föräldrar som inte kan ta hand om henne och inget annat alternativ än att placera henne i familjehem. Jag får väl börja med att ringa hennes mamma och se vad hon säger och tycker. Jag måste skaffa jobb och boende så jag har rätt till vårdnad så fort som möjligt, men som den här situtionen utveklar sej så är jag rädd att jag inte kommer att hinna med det innan allt har gått åt pipan...

Profile picture for user Dearself

Jag förstår att du är rädd pga ditt tidigare missbruk. Samtidigt tänker jag att det viktigaste för din dotter är att du är nykter. Jag tror ändå att du vinner på att öppna upp och förklara situationen. Jobb hinner du med med tids nog. Sociialtjänsten är skyldig att hjälpa dig med försörjning och även med boende när du har barn och visar du din nykterhet kan jag inte se att du inte skulle kunna ta hand om ditt barn.
Ta hjälp, jag tror det är mycket värre att du försöker " mörka" situationen.
Lycka till!