Finns det en framtid för oss?

7 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Snusmumrikan
Finns det en framtid för oss?
Snusmumrikan
Finns det en framtid för oss?

Det är en rätt lång historia jag har. Den handlar såklart om kärlek. Och missbruk.

Jag blev kär i henne för ett år sen. Blixtförälskad. Himlastormande. Och det var ömsesidigt. Har aldrig varit med om något liknande. Vansinnigt starkt.

Vi bor inte ihop. Bor inte ens i samma stad.

Det tog tid innan jag förstod att hon var alkoholist. Och innan jag förstod hur illa det var. Och sen blev det bara värre och värre. Men jag var redan fast. Så kär.

Det var en jävla massa lögner förstås. En jävla massa undanhållanden och manipuleranden. En hel del märkliga diskussioner, där allt jag sa förvrängdes och fultolkades.

Och som sagt, det blev bara värre och värre, missbruket. Och för att inte bli alltför långrandig så slutade det med en LVM för några veckor sedan.

Så nu är hon nykter. Tar emot behandling. Säger att hon kommer bli frisk. Att hon inte vill tillbaka dit hon var.

Och jag var så glad, upprymd när hon åkte in. Såg en ljus framtid.

Men nu vet jag inte längre. Vet inte om jag nånsin kommer att våga lita på henne helt och hållet. Om jag kommer våga fortsätta satsa på oss. Planen var ju att vi ska flytta ihop så småningom. Bli gamla tillsammans.

Men hur ska jag våga? Går det att återuppbygga förtroendet? Går det att förlåta, på riktigt?

Backen123
Förlåta

Jag tror det går att förlåta, men jag tror man måste ta hand om sina känslor av ilska, sorg och frustration först genom att försöka förstå, våga prata, älta med nån som lyssnar. För att sen förlåta. Att göra det innan acceptans tror jag är svårt. Det är sorgligt och orättvist när man som du och jag hamnar i denna situation, men det är inte vårt fel och dom är maktlösa inför drogen.

Snusmumrikan
Tack för ditt svar

När du skriver om hur alla de där känslorna av ilska, sorg och frustration behöver tas om hand först, ältas och gås igenom, blir jag alldeles tårögd. Det är första gången någon annan bekräftar de känslorna hos mig i det här.

Jag förstår så himla väl funktionen bakom lögnerna och manipulerandet. Skyddandet av missbruket. Och min förståelse har gjort att jag har känt att jag inte kan bli arg på henne. För jag fattar ju.

Men nu när du skrev sådär känner jag djupt inuti att jag ju ÄR arg.

Såklart ligger den där ilskan som en stor bromskloss i vägen för andra känslor.

Så tack, Backen123, för att du fick upp mina ögon för det.

Backen123
Väntan

Så många här inne har levt många år tillsammans med sin beroendesjuke, fått barn tillsammans, det har inte vi och det är jag glad för, för då är allt en mycket tyngre process. Jag har inte varit så länge med min, 4år men vi hann köpa hus och gifta oss, jag var ju så kär men hade inte en susning om hans sjukdom. När det blev så intensivt så blev det en chock för mig, försökte rädda allt jag kunde jag var ju så full av kraft, han genomgick behandling och gick på vita knogar. Jag gick med mina barn, fick rådet att han ska genomgå ny behandling och vara nykter i 1år innan jag överhuvudtaget tänker nån framtid, och det är så vilsamt. Jag lever under tiden, jag har läst allt om sjukdommen, går hos kurator för att lära mig sätta gränser och jag känner förlåtande kommer 🙏 i det ligger återhämtningen och jag tror förlåtande kommer därför jag har tagit upp allt till ytan, här, med mina vänner, läser här att mönstret upprepar sig gång på gång för dom sjuka, men dom måste lära sig ta eget ansvar det kan vi inte göra. Så ett år till på distans är mitt råd, vila i det ❤

Snusmumrikan
Åh, dina ord går rakt in i

Åh, dina ord går rakt in i mig och betyder så oerhört mycket. Tusen tack! ❤️

Så glad att jag inte heller hann bilda familj tillsammans med henne. Glad för din skull också.

Känner också väl igen känslan av chock när jag förstod. Känslan av att jag är ju frisk, så det är klart att jag kan klara av vad som helst för att hjälpa. Få henne att sluta.

Men det har jag nog förstått nu, att jag inte kan.

Ett år. Det är kort tid i sammanhanget. Ett års nykterhet efter LVM. Först då ska jag överväga den där framtiden. Jag ska verkligen försöka vila i det. Göra vad jag behöver under tiden. För mig. För att jag ska vara en hel människa.

Tack igen. 🙏🏽❣️

(Varför har jag inte upptäckt det här forumet förrän nu?!)

Snusmumrikan
Har försökt landa i det där

Har försökt landa i det där nu. Ett års nykterhet. En prövotid. Det känns väldigt skönt. Som att jag har köpt mig lite tid. Det ger mig på ett sätt sinnesro, och styrka, mod att fatta ett beslut så småningom.

Jag har formulerat som en lista med saker jag kommer att behöva. Som öppenhet och ärlighet, och så det där med förlåtelse.

Men jag funderar på hur jag ska förhålla mig under det här året. Ska jag berätta om det för henne? Hur ska vår kontakt se ut under tiden? Hur har ni gjort, ni som också provat?

Om jag berättar, tänker jag att det, för henne, kommer att kännas som att jag utvärderar henne. Risken är då att hon blir lite forcerad, känner sig iakttagen, upplever att hon måste leverera nån slags bevis. Det känns som att det inte blir naturligt och genuint. Och då fyller ju det där året inte riktigt som funktion, tänker jag? Det ger henne helt enkelt en chans att manipulera vilken bild hon ger mig.

Och om jag inte berättar det känns det som att jag undanhåller nånting viktigt. Det känns som att jag inte kan vara genuin och helt öppen i vår kontakt. Hon pratar mycket om framtiden, om en framtid med mig. Just nu vet jag inte riktigt vad jag ska svara.