Vad ska man som anhörig egentligen göra?

21 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
EmmaLisa
Vad ska man som anhörig egentligen göra?
EmmaLisa
Återfall. Hur gör jag nu?

Jag tycker att det är så olika när man läser i trådar för anhöriga respektive beroende. I trådar för den beroende står det ofta att det är a och o att de har en förstående partner som hjälper dem i rätt riktning etc. Att man stöttar och inte skammar dem vid ett återfall etc. Men i anhöriggrupper ser jag mer rekommendationer att lämna, för att de utnyttjar och manipulerar och aldrig slutar om de inte slängs ut.

Jag gjorde så för ett par månader sen. Skickade min sambo till ett hotell för att det fick räcka med att dricka hemma framför barnen. När han kom tillbaka hade han anmält sig till ett program som han följt sen dess. Igår kom han hem från gymmet och hade druckit, (märklig kombination kan man tycka, men han gick nog till en pizzeria efteråt) sen ljög han om det. Idag erkände han det och att det hänt en gång förut, som jag misstänkt.

I hans program står det att sådant kan hända och att man inte ska bli nedslagen för det, utan ta nya tag och fortsätta på den nyktra banan. Men för mig som inte vill dela mitt liv med honom som onykter och dessutom inte vill känna mig osäker när han går ut. Ska jag stötta eller be honom flytta ut vid en sådan händelse?

Han har givetvis bett om ursäkt. Sagt att han är ledsen för både min och sin egen skull och att han är fast besluten om att inte ha det såhär. Säger att det var därför han berättade idag, istället för att föra mig bakom ljuset. (Vilket nog hade fungerat då han inte luktade alkohol och betedde sig ganska normalt. Det var småsaker som fick mig att reagera.)

Jag har markerat hårt idag och sagt att jag kanske vill att han flyttar ut. Han vill laga mat och umgås med barnen, fortsätta renovera på vårt hus etc. Men jag vet inte, för jag får olika råd beroende av perspektivet på artiklarna.

mulletant
Ja du EmmaLisa...

den frågan har knappast ett generellt svar. Du får nog se dig i spegeln och fråga ärligt vad han betyder för dig. Hur mycket du är beredd att investera i relationen. Jag tror att för de flesta ingår återfall längs vägen till stabil nykterhet.
Jag har skrivit här i precis den situationen - dock, inte heller min man tog inte till sig kravet på nykterhet innan jag gick i avsikt att lämna honom. Då valde han att välja bort alkoholen. Efter ett och ett halvt år i det närmaste helt nykter, med några återfall likt det du beskriver, tog han ett rejält återfall och började därefter på AA och har sen dess, vad jag vet, varit helt nykter.
Men - det handlar inte enbart om att vara utan alkohol. Beroendet finns innästlat i hela livshållningen. Det som benämns tankebesatthet. Beroendet kommer också gärna till uttryck i andra utlopp.
Jag lever fortfarande med min ’mullegubbe’ - alldeles i dagarna är det tio år sen jag lämnade honom och gick tillbaka. Jag har överlämnat ansvaret för hans liv, alla val och beslut till honom och lever idag i hög utsträckning mitt eget liv med egna val men inom ramen för vårt äktenskap och gemenskap. Jag är tacksam över hur jag har det idag. Vårt liv är inte alltid enkelt men ärligare och gemenskapen är stark.
Jag känner igen det du skriver om olika råd och förhållningssätt. Jag har skrivit mycket här men sällan gett råd. Mest för att mänskor måste hitta sin egen väg. Ofta har jag tipsat om Alanon som jag haft stor hjälp av samt att fortsätta läsa och skriva här. Det hjälper en att se klarare på den egna situationen. Några gånger har det varit situationer då jag och andra verkligen både gett rådet och bett personer att lämna, för egen och barns trygghet.
Långt svar utan svar... Fortsätt läsa och skriva här (det vanliga rådet från mig). Läs också på de andra sidorna, jag har lärt mig mest av de som har problem med alkohol, att hålla sig nyktra. Gå gärna på Alanon och öppna AA-möten - båda finns nu online.
Allt gott! Det är möjligt att ta makten i sitt eget liv - glöm aldrig det! / mt

EmmaLisa
Tack!

Tack för ditt svar. Det är inte så svart eller vitt som man ofta tror. Jag är glad över att höra att det löst sig så bra för dig och i din livssituation. Och att man kan vara nöjd och lycklig med sin partner trots hinder.

Jag har haft svårt att acceptera att det alltid kommer vara ett problem i något omfattning, även när han inte dricker. Jag ville förut bara att han skulle bli frisk och att allt skulle bli som vanligt.

Jag känner mig osäker på om jag gjort rätt eller fel nu. Jag vet att vi hade haft en trevlig nykter vecka med barnen om jag inte bett honom åka iväg som jag nu gjort. Men jag är också trött på att inte kunna lita på honom och det var ett krav han visste om. Nykter hemma med barnen, annars ut. Jag har kompromissat och antagligen möjliggjort mycket för honom genom åren, och känner mig mer redo att vara hård. Även om en förändring måste komma inifrån finns det sådant han inte kan komma undan med om han vill vara här hemma med oss.

Åsa M
Bra fråga...

Bra fråga...
Jag tror man börjar med att vara stöttande. Så är man det tills man inser att det inte går längre. Då väljer man den andra vägen.

Vi är ju alla olika och det tar olika lång tid att komma fram till ens egen lösning. Är det barn med i bilden är det nog miljoner gånger svårare...

Citadell
Man stöttar tills man inser

Man stöttar tills man inser att man inte kan förändra en person som inte själv är motiverad.

Självomhändertagande
Att lyssna inåt hela tiden i nuet

Det är fredagkväll och jag upplever att jag har stort utbyte av att titta in här. Jag upplever att jag har förstått en del den senaste tiden, för min egen del alltså. Jag träffade mitt ex då jag önskade träffa en man och bilda familj. Han var inte lämplig. Jag var inte lämplig tillsammans med honom. Jag hade ingen aning om vad ett medberoende var och ändå var jag i det totalt i 12-13 år. De första 6 åren som ovetandes om problematiken och jag hade fullt upp med att bli frisk från en bipolaritet själv. Och jag blev frisk. Och jag såg att han var sjuk. Jag ville verkligen bilda familj och därför så antar jag att jag led. När jag sedan fick honom att vilja flytta själv, efter att psykologen gav mig verktyg och jag övade i månader. Jag är nu fri från honom och jag känner att jag önskar hans bästa i sitt liv. Han dricker än och han prövar kontakta mig ibland. Jag har gått vidare och även sett min roll som medberoende. Och hur jag försörjde honom. Hur jag gav pengar, som jag gärna skulle haft nu. Samtidigt så har jag lärt mig det jag behövde lära mig och jag tror att livet egentligen är ganska enkelt. När en har lärt sig att leva sitt liv som en själv vill. Och kanske vi väljer att leva i ett medberoende trots det. Om en gör likande som mulletant skriver "jag har överlämnat ansvaret för hans liv, alla val och beslut till honom och lever idag i hög utsträckning mitt eget liv med egna val men inom ramen för vårt äktenskap och gemenskap. Jag är tacksam över hur jag har det idag. Vårt liv är inte alltid enkelt men ärligare och gemenskapen är stark."Det tycker jag låter fint. Jag tror att vi människor ska dela livet med någon, men inte efter en annans regler. Och inte heller vara den som styr allt. Det borde vara ett samspel. Och var och en behöver komma fram till vad som känns bra och inte. Jag har blivit så allergisk mot alkohol och jag tål inte att ha det i mitt liv efter min tidigare relation. Jag såg en förmögenhet drickas upp och jag gav det sista jag hade kvar. Jag tror att jag behövde uppleva det för att också uppskatta det enkla. Men det har sitt pris. Och nu känns det inte alls som jag kan skaffa barn då alla mina reserver tog slut. Däremot så har jag aldrig varit gladare än nu. För jag har fått känna samhällets ytterligheter. Att inte ha något kvar efter att ha haft det väldigt gott. Han visar ingen ånger. Han är bara full. Och jag kan inte längre se vad det var jag föll för då. Men det är väl erfarenheterna antar jag. Och jag är bara så oerhört tacksam för att inte bråka och tjafsa om fylla längre. Det är så fridfullt. Och jag vill påstå att jag känner lättnad, ro och kreativitet. Som aldrig förr. Och jag behöver inte mycket. Jag är så tacksam för en god natts sömn. För all tid som jag råder över mitt liv. Och jag börjar inse att jag kan skapa precis det jag vill.

EmmaLisa
Min sambo har följt sitt

Min sambo har följt sitt program i 91 dagar nu, han har klarat det ganska bra med tre snedsteg. Han kan vara underbar och rolig i perioder upp till en vecka, lagom så att man glömmer att problemet ens finns, men det växlar vanligtvis till helgen då han normalt sett skulle ha druckit. Jag kan ta att han behöver mer egentid. Men att han går runt och ser ut som ett åskmoln och ger mig kommentarer orkar jag inte. Det är inte JAG som försatt oss i detta. Jag har varnat och bett honom bromsa drickandet i många år. Ändå tar jag merparten hemma med barnen när helst han behöver en paus. Hans humör påverkar mig så att jag tycker det är skönt när han drar till gymmet eller promenerar omkring i timmar. Om jag klagar så säger han att jag får välja mellan det eller att han dricker. Som om att jag får skylla mig själv att han har dåligt humör. Ofta växlar det på en och samma dag. Att han vill handla julmat och baka med barnen och lyssna på julmusik, för att sen växla och ligga i sovrummet och se ut som att han hatar mig. Jag har svårt att stötta honom på ett vettigt sätt när det känns (och är) personligt. Han hävdar att han själv inser behovet att sluta dricka, men beter sig inte så på helgerna. Känns fel att slänga ut honom pga dålig attityd när han åtminstone försöker låta bli ölen. Men vad gör man när han förstör allt!?

EmmaLisa
Med kommentarer menar jag

Med kommentarer menar jag inte att han ger sig på mig verbalt hur som helst. Han håller sig till att sprida dålig stämning genom att vara tyst, tills dess att jag tappar det och klagar på honom. Jag har svårt att låta bli och känner mig inte som ett bra stöd. Jag är bitter och arg över allt jobb jag gör för att stötta något han ställt till med själv. Så vi drar inte jämt.

Nordäng67
Det är nog...

en hemsk fas det där när man skall ge upp sin drog och sitt beroende. Menar inte att det är synd honom men kan tänka mig att han lider av abstinens. I dom ögonblicken känner han kanske att det är ditt fel att han inte dricker längre. Sen är det skillnad på att sluta dricka för att man har kommit till insikt och att sluta dricka för att få behålla sin familj. Mitt ex kunde till och med skylla på mig för att han började dricka igen. För jag var så jobbig typ. Jag kan ärligt säga att det nästan var jobbigare dom perioderna när han försökte sluta dricka än när han drack. Jättejobbigt när han drack men ännu värre när han hade abstinens. Han blev överaktiv och argsint. Sen, skall sägas, kom han aldrig till egen insikt under vår tid tillsammans utan nykterheten var framtvingad av mig och andra. Hoppas din man har kommit till egen insikt och verkligen vill sluta för sin egen skull. Förstår ditt dilemma, svårt att veta hur man skall agera. Vad man än gör känns det fel antingen gentemot mannen eller gentemot sig själv. Man vill stötta men man vill inte göra våld på sig själv. Kram

EmmaLisa
Det har hänt mig också att

Det har hänt mig också att han beskyllt mig för att vara anledningen, för att jag är jobbig. Det tar han sen tillbaka och menar att det aldrig varit så. Men visst är jag jobbig och kontrollerande. På ett sätt har jag nog ersatt hans egna samvete. Han ville bara dricka och har inte behövt kontrollera det, för det har varit min roll när jag gjort det åt honom. Jag har jobbat på att släppa mitt ansvar, samtidigt som jag har små barn i huset och jag vill inte att han är hemma påverkad, det är en gräns jag satt efter att det normaliserats och han satt och drack med barnen som enda sällskap. Så jag kontrollerar fortfarande om det förekommer, men händer det så vill jag ha ett känslomässigt avstånd och en plan. Jag ger detta en testperiod för att se om det är värt det i längden. Samtidigt som vi renoverar och piffar vårt drömhus så gör jag en utflyttningsplan. Det känns så tråkigt men han vet, och bollen ligger hos honom.

Nordäng67
Tycker du...

är jätteklok som inte tillåter att han dricker runt era barn. 🙏 När det gäller det kontrollerar du ju inte honom utan sätter gränser runt era barn. Vilket är jättebra! Det var en väldigt intressant tanke det där du skriver om att du har ersatt hans samvete. Det ska jag ta till mig och funderar runt när det gäller mig själv. Det är ju medberoende i en nötskal att man tar över andras ansvar. Men du sätter så bra ord på det tycker jag.Det du skriver om att renovera hus och samtidigt ha utflyttningsplaner känns igen. Inte just att renovera hus men det där att allt är ytterligheter. Man visste inte hur nästa helg skulle se ut och vågade inte planera något. Glöm inte bort dig själv i allt detta, ta hand om dig själv också♥️

Citadell
EmmaLisa. Bollar brukar bli

EmmaLisa. Bollar brukar bli liggande när personer i missbruk får dem. De tar dem inte, kastar dem inte tillbaka heller. De bara ligger där tills vi plockar upp dem igen. Min ex lade allt ansvar hos mig, 100 % ansvar för relationen. När det tog slut får man ta 100% ansvar för det också. Sorgligt nog. Lycka till!>

EmmaLisa
Tack!

Tack! Jag försöker och tänker på allt klokt du skriver 💕 och vad bra att du har nytta av liknelsen med samvetet. Tråkigt att du är/varit i samma sits och känner igen dig i att ha det ”jobbet”...

Att skriva med er alla här har betytt otroligt mycket för mig. Att ha en flyttplan och tydliga gränser har hjälpt mig hantera det som är nu. Förut var jag mer emotionellt beroende av honom och skulle aldrig bett honom gå.

Jag tittar inte in här så mycket när det är bra. Vi har haft en underbar vit jul med barnen, bästa på många år. Sen finns det sämre dagar, som idag.

Idag var det jag som började gräla lite. I hans sköra värld behövs det inte mer. Han självmedicinerar med alkohol för att ”slappna av” säger han. Det har jag läst är en vanlig förklaring här på forumet. Mår man bra skulle man väl kanske inte behöva dricka? För mig har det ju bara varit att låta bli, vilket jag gjort för att kompensera för honom och vara den nyktra föräldern.

Att ens liv balanserar på en skör tråd, och att jag själv ansvarar för de beslut som är mina är svårt. Det ligger så mycket ansvar på mig oavsett hur jag gör. Jag upplever att samhällets stöd inte är så stort när läkare och psykologer inte tycker att han är typ-patienten för missbruk. För att han inte alltid dricker kopiösa mängder (vilket ju han skulle gjort om jag inte kämpat så hårt).

EmmaLisa
Sant

Det är sant. Min man har knappast visat sig speciellt mån om att ta ansvar de senaste tio åren. Och så hamnade vi här. Det blir intressant att se hur det går.

Min sambo beter sig som att han har svåra problem. Med tvång och sug efter alkohol. Han är öppen med att han självmedicinerar med det för att slippa känna när något är tufft, och för att slappna av. Han dricker mer på somrar och ledighet och lämnar allt ansvar för barnen på mig då. Effekten när han druckit är att han beter sig gränslöst vilket leder till konflikter. Efter en större incident kan han minska sitt intag något, men han skulle aldrig missa en helg, och mängden ökar gradvis till nästa större incident inträffar.

Men medicinsk ses han inte som ett stort problem för att det inte alltid rör sig om så stora mängder alkohol (det varierar ju och begränsades till stor del av mig). Han sökte hjälp hos en psykolog förra året som inte alls tog det hela på allvar. Ibland vet jag inte om det är han eller mig det är fel på.

gros19
Finns hur många anledningar

Finns hur många anledningar som helst för att dricka, för att man är glad eller för att man är ledsen osv. Tror inte man behöver ta orsaken på så stort allvar. Det finns ett sug efter alkohol. Inledningsvis kanske det fanns ett behov av flykt i någon form, känslor som man inte kunde hantera, men sedan blir det ju ett beroende i sig och man mår dåligt när man inte får dricka.

Låter som du förväntas stå ut med hans dåliga humör när han inte kan dricka och det är ju inte rätt. Personen med missbruk/beroende är alltid viktigast och som anhörig förväntas man ta hänsyn till fullständig självutplåning. Men det är ju vi själva som accepterar det och man vill ju så gärna att allt ska bli bra. Man blir rädd för att säga ifrån för att det eventuellt skulle kunna leda till ett återfall. Det är inte så är min erfarenhet. Vi kan inte påverka om någon ska dricka eller inte. Där är vi maktlösa och det är väldigt svårt att inse. När jag läser vad du skriver låter det som att han ser dig som orsaken till att han inte kan dricka. Är hans tystnad, dåliga attityd ett sätt att straffa dig. Kan ha fel, men så upplever ❤

EmmaLisa
Ja gros19. Han tycker absolut

Ja gros19. Han tycker absolut att det är mitt fel och är bitter på mig de dagarna han känner så. I sin tur tycker jag att det är helt vrickat att en vuxen människa beter sig som en femåring som inte får godis. Att ligga och slöa, tycka synd om sig själv och ge sura blickar. Ibland inte svara på tilltal på en hel dag. Det händer. Då tycker han att det enda problemet är jag som står vägen för verklighetsflykten, och att ingen skada skulle ske med lite öl.

Jag vet att det är en sjukdom och att jag inte borde ha så höga förväntningar. Men hur mycket skit ska man ta? Jag är som sagt inget jättebra stöd heller dessa stunder. Jag kan bli ganska vass och kontraproduktiv. Jag är lite över det hela, han är inte tvungen att vara med oss och ibland känns det som att vi hade det så harmoniskt när han var utslängd.

Jag vill samtidigt gärna ge honom tid att komma över den här perioden, som säkert är svår för honom inte minst. Jag har föreslagit läkarkontakt för det psykiska måendet om han behöver hjälp med serotoninet, men han vill inte få det skrivet i journalerna. Och samtalsstöd för att få det stöd han inte kan få av mig.

Att han kontrar med fina perioder mellan dessa dagar, då han är helt närvarande och glad, julen i år som var helt fantastisk och vit, gör att jag behöver ge det här mer tid. Men man blir nästan bara mer besviken när man vet hur bra det kan vara.

gros19
Stämmer verkligen det sista

Stämmer verkligen det sista du skrev att man blir mer besviken när man vet hur bra det kan vara. Samtidigt hade det inte varit så bra kanske det inte fanns någon anledning att stanna kvar, att finnas där. Men besvikelsen är stor och för min del också rädslan oron, vem möter jag idag.

Hur mycket skit ska man ta undrar du och egentligen ska man ta någon skit över huvudtaget? Det är självklart skillnad när man lever ihop och inte kan avlägsna sig. Ingen har ju rätt att behandla någon illa och visst man ser alkoholism som en sjukdom, men det ger en inte rätt att bete sig illa, uttala sig kränkande och såra sina närmaste (inte andra heller). Om man är sjuk är man är skyldig att ta emot den hjälp som erbjuds för att man ska bli frisk.. Sedan är det ju så att man ser alkoholism som en familjesjukdom men vem tar hänsyn till oss anhöriga, knappast den beroende.

EmmaLisa
Nu känner jag mig lite

Nu känner jag mig lite förstörd igen. Jag har väntat på en set back och nu kom det. Vi har renoverat en del, och det blev lite mycket på en gång till slut. Min man, som i vanliga fall självmedicinerar med alkohol för avslappning har legat tre dagar i sovrummet eftersom jag tagit ifrån honom möjligheten att dricka sig lugn efter renoveringsbestyren.

Till slut kom han upp och duschade, packade gymväskan och la fram mat som skulle lagas till middag. Men det visade sig att han inte åkte till gymmet, utan vidare med målet att ta in på hotell för att han inte ”orkade” vara hemma.

Då har jag ordnat allt med barnen och hemmet i tre dagar, inklusive städat kaoset från renoveringen hemma, medan han legat i sovrummet och kollat Netflix.

Han tyckte att jag var pushig och ville renovera för mycket, men de sista två sakerna tog han initiativ till. Jag blev förtjust för att han var på mitt spår. Han ville nog göra mig glad, men sen skylls allt på mig när det gått snett med hans energidepåer.

Vilket svek också. Han vet att det är slut om han dricker, att jag inte orkar det mer. Och jag lät honom ligga i sängen i tre dagar, (jag bråkade på honom först när jag lämnades i renoveringskaos, men lämnade honom ifred idag och igår) och så tackar han mig med att åka iväg utan ett ord!

EmmaLisa
Uppdatering: Nu kom han hem,

Uppdatering: Nu kom han hem, och har inte druckit vad jag märker. Han är nämligen jättesur och undrar varför middagen inte är klar åt barnen. (Kanske beror på att jag blev helt ställd av hans agerande)

Är det rimligt att behandlas såhär för att han sätter ner foten mot alkohol hemma? Jag har packat hans väska och undrar om det inte är bäst att han vänder om. Det var ju vad han ville.

gros19
En dag Emma Lisa, när du inte

En dag Emma Lisa, när du inte längre är mitt i det här kommer du att se hur galet det är. Synd att du tvivlar på dig själv. Som utomstående blir det komiskt att läsa ibland, men det är inte så när man är känslomässigt engagerad.

Han dricker för att du är jobbig. Synd att han inte upptäckte det tidigare. Skämt åsido men jag har hört otroliga varianter vad det gäller orsaken till att man dricker t.o.m att man blivit lurad på systembolaget när man egentligen skulle handla alkoholfritt. Du vet att han är nykter p.g.a att han är sur så kan det också vara. På mitt jobb hade vi alkoholmätare när vi skulle se om någon var onykter. Det är inte lätt att gå skilda vägar och det verkar ju finnas mycket som är fint också. Frågan är kanske vad som kan motivera honom att bli nykter. . Du kan varken få honom att dricka eller inte dricka. Den makten har vi inte.. ❤