Hej alla själsfränder
Har läst här på forumet ett tag nu och tycker alla ni är så starka och duktiga och fina omtänksamma människor. Det stärker att läsa även om det också är sorgligt och så mycket lidande inblandat.
Jag sitter själv fast med en alkoholist sedan ett par år, vi är gifta (ja det gick snabbt) men har inga gemensamma barn. Det var fantastiskt att träffa honom och aldrig har jag känt mig så älskad. Men ganska snabbt märkte jag att något inte riktigt stämde. Svartsjukan satte in ganska direkt och kontrollerandet följde på det så klart. På väldigt kort tid hade jag tillåtit mig att bli isolerad och kontrollerad av en man som väldigt ofta var full och elak. JAG!?! Som är stark självständig och klarat mig så bra i livet trots de dåliga förutsättningarna. Eller kanske just därför. Min familj är ingen familj och båda mina föräldrar har haft och har missbruket i sig. Kaoset är bekant och tryggt på ett mycket sjukt sätt. Jag är utplånad och bara han och hans problem existerar i mitt liv. Vart tog jag vägen?
Nu är jag här. Bara gråter och vet inte vad jag ska ta mig till. Jag älskar honom trots allt men har ingen tillit kvar och hur gör man då? Efter alla lögner, otrohet, svartsjuka och kontrollerande vad bygger man då på? Trots att han nu säger sig vara nykter, går i behandling och möten så tycker jag det låter ihåligt när han pratar om sina insikter och förändringar. Som om han rabblar upp något han läst på om. Jag litar inte på honom helt enkelt. Sveken har varit för stora kanske. Jag har förlåtit, för jag vet att det är sjukdomen som drivit honom till att göra det han gjort, mest för min egen skull. Jag vill må bra. Men tilliten finns inte där.
Han har flyttat ut (motvilligt) då bråken påverkade alla i familjen så negativt att jag kände att det inte fanns en annan utväg. Han är arg på mig och säger att jag går vidare i livet utan honom. Han skickar anklagande meddelanden om det ena och andra för att i nästa stund vara kärleksfull och säga att han vill lösa saker. Det enda jag gör just nu är att försöka överleva. Varje gång ett meddelande kommer river det upp alla känslor och är det kärleksfullt tänds hoppet i mig, igen. Men jag vet ju att nästa gång är det nya anklagelser. Så kan jag ändå inte stå emot trots att jag vet att jag inte mår bra av kontakten med honom. Vad håller jag på med? Jag är ju en vuxen ansvarstagande människa!
Jag skäms inför mina nära och vill inte längre berätta om när vi har kontakt. Går på Al-anon möten 1-2 ggr/vecka sedan några veckor tillbaka och det är väldigt bra för mig. Är så tacksam. Läser här och alla böcker jag kan hitta. Har tid hos psykolog om ett par veckor. Kommer få anhörigbehandling via hans behandling efter sommaren. Ska gå i en anhöriggrupp till hösten. Så jag gör allt känner jag. Jag kan bara inte släppa honom....
Trasan