av Uppgiven74

Uppgiven74
sön, 2024-03-24 - 03:33

Detta är mitt första inlägg här på forumet och jag känner att jag nådde ett slags botten i går kväll.
Min sambo har alltid druckit för mycket alkohol (inte enligt honom själv men enligt alla andra) och det blev ännu värre när det uppdagades för några år sedan att hans tonåring hade allvarliga drogproblem. Han började dricka varje dag för att döva sin ångest och för att kunna sova. När han "bara" drack starköl (den starkaste som finns på Systemet) var det inte så farligt men när han kombinerade det med whisky blev han ofta aggressiv och grälsjuk. Han påstod dock alltid att det var JAG som var arg och de flesta kvällar slutade med att han däckade på soffan. Jag vet inte hur många gånger jag bett honom dra ner på sitt drickande men det är många. Han skärper sig ett tag men faller snabbt tillbaka. Tonåringen är på rätt väg men såklart finns oron för ett återfall och det är ofta den som blir en ursäkt för att dricka.
Denna veckan har han druckit varje kväll, "bara" 5-6 500ml STARK starköl och på eftermiddagen innan han druckit första ölen har han varit väldigt stingslig och hittat fel jag gjort att bli irriterad på.
I dag har vi varit hos en kompis till min sambo (som jag aldrig träffat innan) och de började dricka direkt kl 14 när vi kom dit. Vin, starköl och grogg. 19.00 var de asplakat och kompisen började göra närmanden på mig. Han ville sitta nära och hålla om och min sambo märker inte hur obekväm jag blir. Jag reser mig upp och säger och jag vill köra hem och min sambo blir irriterad för att jag är så arg... Jag envisas med att jag vill åka och när jag går ut i hallen följer kompisen efter och klämmer mig på rumpan. Min sambo är så berusad att han inte får på sig skorna utan får sätta sig ner på golvet. Kompisen säger då till min sambo "Det blir nog inget ligga för dig ikväll men hon kan köra hem dig och komma tillbaka och få vad hon vill här!" Min sambo bara flinar, jag vet inte ens om han fattade. Kompisen säger då till mig " Jag kan komma till er nästa gång och då tycker jag inte att du ska ha så mycket kläder på dig!!" Jag säger att jag troligtvis kommer att ha på mig mycket mer kläder och går och sätter mig i bilen. Det tar en stund för min sambo att hitta till uppfarten och när han sätter sig i bilen frågar jag om han verkligen tyckte att det var OK att hans kompis stötte på mig? Svaret var "Hur menar du, varför är du så arg??"
Han somnade efter ca 1 minuts bilfärd och när vi var hemma gick det inte att få liv i honom så jag lämnade honom helt enkelt i bilen på uppfarten. Han kom in 2,5 timmar senare och gick direkt ner och la sig på soffan. Jag ligger ensam i vår säng, gråter och försöker samla mod för att ställa ett ultimatum i morgon. Antingen försvinner spriten eller så försvinner jag.....

has
sön, 2024-03-24 - 10:01

Hej @Uppgiven74!
Jag känner igen bortförklaringarna, den irriterade partnern och frustrationen och förvirringen du bär på.

Så himla jobbigt! Att någon utifrån var rak hjälpte mig att lämna. När jag beskrev vår hemsituation sa denne: det här är inte riskdrickande utan ett beroende.

Nu säger jag samma sak till dig: utifrån det du beskriver är din sambo beroende av alkohol. En alkoholist helt enkelt.

Jag misstänker att tanken om du överdrivit i ditt inlägg nu passerar (det gjorde det i alla fall för mig). Men jag misstänker att du istället underdrivit och dessutom inte ser allt din sambo dricker.

De där perioderna då jag upplevde att min man drog ner har senare visat sig vara perioder då min man istället blev ännu mer noga med att smyga. Han drog aldrig ner (min man är nu nykter sedan två månader, då jag lämnade honom, och har därför kunnat berätta hur saker faktiskt var).

Att leva med någon som har ett beroende suger livskraften ur en. Dels är det inte trevligt att till exempel sitta i soffan och se på tv tillsammans med någon som är påverkad. Dels blir man väldigt ensam eftersom den man vill dela sitt liv med ständigt försvinner in i dimman. Dels för att man försöker förstå och få ihop verkligheten, där personen man lever med säger en sak som man inte alls får ihop med den verklighet man tycker sig se. Dels för att man får en väldans massa skuld lagd på sig som man på något märkligt sätt väljer att ta på sig, fast man egentligen inte ”gjort något fel”. Förvirrningen, oron för hur det ska bli idag, ikväll, i helgen, nästa vecka, på semestern, i framtiden tar också enorma mängder energi.

Du har försökt prata med din sambo, men verkar inte nå fram. Vilket är en del av beroendesjukdomen, man har ett starkt förnekande och har svårt att ta in hur saker blir för någon annan plus skulden och skammen på det.

Jag hoppas att du håller fast i ditt mod och i det du egentligen vet: om du inte lämnar kommer du dras med ner i den onda spiralen.

Kanske kan det tyckas hårt, men anledningen till att vi är så många som säger: ”lämna!” är för att vi också försökt hjälpa vår partner bli nykter. Vi vet att vi som lever sida vid sida med någon som har ett aktivt beroende också på ett eller annat sätt blir sjuka själva till sist. Vi vet hur svårt det är att lämna. Vi vet också hur svårt det är att stanna kvar.

Uppdatera oss gärna hur det går för dig! Skickar styrkekramar💗

Självomhändertagande
sön, 2024-03-24 - 14:33

@Uppgiven74
Har just skrivit en text som handlar om hur jag fick hjälp med ett trauma efter att jag levde med en alkoholist. Och så gick jag in här innan min löprunda.
Mitt yngre jag vill säga "lämna fort som fan" men det handlar inte om mig, utan om dig. Du måste bestämma själv.
Om jag lämnade hade jag inte varit med om det trauma som jag var med om. Men det gjorde mig till en författare, då skrivandet var mitt enda sätt att läka.
Och jag är ändå glad över mitt liv, som det är, hur det har varit med lärdomar.
Men om det går att bromsa oönskade erfarenheter så skulle jag välja att bromsa.
Han verkar inte bra, då han tar med dig till en vän som beter sig ytterst olämpligt.
Det kompisen sa och gjorde är INTE ok.
Ta hand om dig!

Åsa M
sön, 2024-03-24 - 17:18

@Uppgiven74 usch, det låter hemskt. Att inte bli lyssnad på eller respekterad är en stor röd varningsflagga även om alkohol inte är inblandat. Nu är alkohol inblandat och då är det värre. Acceptera aldrig att bli behandlad på det där kränkande viset! Många kramar!

Mmh
sön, 2024-03-24 - 19:22

@Uppgiven74 Jag känner verkligen med dig, vet hur svår situationen är då jag är i en liknande sits. Tänker mycket på ultimatum, önskar att det var enklare än det är och att jag vet att jag skulle klara av att hålla fast vid det. Hur har det gått för dig?

Snödroppen
sön, 2024-03-24 - 20:22

@Uppgiven74
Kära du, känner igen mig så väl. Jag lämnade.
Tänker på två saker:
1. Minns själv att jag började tvivla på mina egna reaktioner eftersom man lever med en person som lever i sin egna värld. De är helt normala och starkt av dig att stå upp för dig själv.
2. Det går aldrig att diskutera med en packad person. Jag gjorde det i början men efter tag så förstod jag att det inte var någon idé.
Bra att du skriver här, både att skriva av sig helvetet men också få stöd och känna gemenskap med oss andra som upplevt samma.
Kanske är det en hjälp att se honom som sjuk person. Alkoholism är ju en sjukdom och det går inte förvänta sig att han fungerar som en frisk partner gör när han lever i ett aktivt missbruk.
Normalt sett hade en frisk man satt ner foten om en vän till sig betett sig så som du tyvärr fick uppleva. Behandla dig som om du vore ett objekt. Urs blir så förbannad när jag läser om det.
Var rädd om dig själv först och främst.

Kameleont
sön, 2024-03-24 - 23:51

@Uppgiven74
Riktigt illa hur respektlöst du blev behandlad av både sambo o hans 'suparkompis'. Kan vara svårt i stunden att reagera tillräckligt kraftfullt, att finna sig, men du gjorde det ändå bra. Tänk igenom hur du kan agera om det händer igen, så du är beredd o kan vara ännu tydligare.
Inte acceptabelt!

Många goda råd har du fått redan ovan. Finns så många kloka här.

@has Vilken talande beskrivning om att leva med en alkoholist i ditt stycke 'Att leva med någon som har ett beroende suger livskraften ur en...'
Igenkänning i orden. Sorglig sådan.

Undrar hur det gått för dig idag, med din tanke om ett ultimatum?
Fick du något sagt?
Känner mycket väl igen att försöka samla mod för att säga något. Tänk att det är så fruktansvärt svårt att få ur sig det man behöver få sagt.

Hoppas du fick säga något o att det mottogs väl. Om inte så tar du nya tag för att formulera din upplevelse av hans drickande. Tror de behöver höra det. Även om det inte är avgörande för förändring så kan det så ett frö om det når fram till personen bakom alkoholen.

Ta hand om dig o tänk på att inte utsätt dig inte för risker.
Kram

Uppgiven74
mån, 2024-03-25 - 09:40

Men ååhhhh - tack för all omtänksamhet och era kommentarer! Nu får jag stänga dörren till kontoret så att inte mina kollegor undrar varför jag sitter vid mitt skrivbord och gråter.
Samtalet med sambon igår gick bättre än förväntat. Jag tvingade mig själv att börja prata i nästan samma sekund som han vaknade till liv och det var som att öppna en kran - allt bara forsade ur mig. Som väntat mindes han ingenting av "kompisens" beteende och även som väntat var hans första reaktion ilska och han undrade vad jag själv hade sagt och gjort till mitt försvar eftersom jag hade så många åsikter om vad han INTE gjort. När han väste "Undrar jag vem som är mest konfliktsökande??" gick all kraft ur mig och jag vände mig bort och gjorde mitt bästa för att inte bara vråla ut all min frustration (vilket inte hade varit en bra idé eftersom min tonårsdotter befann sig i sitt rum). Han började gå iväg men till min förvåning stannade han faktiskt kvar i rummet och sjönk ner i en fåtölj. Det blev ett trevande samtal som följde och kontentan var att han inser att han dricker för mycket men han vill inte sluta helt och menar att han kan hitta ett sätt att dricka "lagom". Jag påminde honom om alla gånger jag sagt åt honom att han druckit för mycket och hur han har reagerat på det - med att dricka ännu mer. Han svarade att det är för att han inte gillar att bli mästrad - ingen ska säga till honom vad han ska göra och inte göra.
Till slut satt vi bara tysta och vi kom väl egentligen inte fram till mer än att jag vill att han ska sluta dricka och att han inte vill sluta dricka helt och hållet. Vad vi kom fram till var att vi älskar varandra och att vi vill fortsätta att leva tillsammans men jag sa flera gånger att jag inte tänker stå och titta på när han förstör vårt liv. Jag vet att jag måste hitta kraften att leva upp till det oxå....
Kram på er alla och återigen STORT TACK för alla era fina ord!

Snödroppen
mån, 2024-03-25 - 21:48

@Uppgiven74
Det är en sån igenkänning.
"Lära sig att vilja dricka lagom" och att dricka mer för att man inte gillar "att någon mostrar en" låter dessvärre som att han inte riktigt är där för att ta in omfattningen av konsekvenserna av sitt drickande men man vet aldrig.
Ibland blir man kritiserad här för att man (jag) uppmuntrar till lämna.
Det är givetvis ett eget val osv.
Han har ju givetvis rätt i att om han vill fortsätta dricka så är det hans val och då återstår det tillslut för dig att göra val för dig själv och ditt liv.
Det är en tuff situation och varje relation är ju unik men samtidigt är det väldigt gemensamma drag.
Jag minns att jag ringde AA en gång och frågade rakt ut när jag var tyngd av att dels må väldigt dåligt själv och dessutom bli anklagad för att vara så elak som satte gränser.
Det kändes väldigt bra att höra från en person som själv tillnyktrat att man ska inte behöva må dåligt av en relation och du har all rätt i världen att göra val som är bra för dig.
Så här efteråt så tänker jag på hur jag fullständigt tappade förmågan att förstå att jag har ansvar för mitt egna liv, rätt att göra val och att jag ens behövde fråga någon annan.
Allt blir så förvrängt och jag var så medberoende.
Man älskar varandra men det är ju så långt ifrån en frisk relation som man kan komma.
Vissa verkar dock inte vara så "djupt" i den destruktiva spiralen och lyckas faktiskt vända det och jag hoppas ni tillhör den gruppen.

bella70
mån, 2024-03-25 - 22:23

@Uppgiven74
Håller med snödroppen ovan

Och tro mig.. har exakt samma erfarenhet.

Vill inte sluta helt, ska ha koll o lyssna, älskar dig bla bla.. så många gånger jag fick höra det,

Förlåt att jag låter cynisk men det blev en dyrbar läxa för mig att så gärna vilja tro på det han sa.
Manipulation o fylle/bakfylleångest romantik av en aktiv missbrukade som i sitt missbruk skiter i vad du utsatts för.

Om du kan undvika att gå samma väg som jag gjorde då rekommenderar jag det å det starkaste.

bella70
mån, 2024-03-25 - 23:02

Tillägg
Ibland blir det lättare att tänka att det gäller en annan person

Om det varit din tonårsdotter som levt med en alkoholiserad man - vilket råd hade du gett henne?
Hur mår hon i detta?

Fundera lite o var riktigt rädd om dig ❤️
Och följ inte med när han dricker så inget händer dig.

has
tis, 2024-03-26 - 16:47

@Uppgiven74

Det är det som är så sorgligt. Den med ett aktivt beroende vill inte att någon annan ska bestämma över dem (har också fått höra den ett flertal gånger), samtidigt som de faktiskt inte alls bestämmer själva utan styrs av alkoholen. Till sist styr alkoholen precis allt.

Instämmer i vad som sägs ovan: vi är många som har lämnat och uppmuntrar till det.

Jag får känslan av att det till största delen är beroendet och medberoendet som reagerar emot det.

I en frisk relation sker inte det som händer hos er just nu. Så länge inte din partner själv bottnar i sin problematik och aktivt vill göra något åt den så kommer tyvärr inget att ändras. Det är i alla fall min erfarenhet och när man läser i trådarna här verkar den erfarenheten tyvärr vara väldigt vanlig.

Ibland kan man behöva älska på avstånd för att själv kunna fungera. Ibland kan just det göra att den beroende vaknar i sin bubbla. Ibland blir det inte så.

För mig var det hjälpsamt att försöka hålla i minnet hur många gånger vi dansade den dansen: jag lyfte min oro, min man lovade att dra ner, livet verkade lugna sig ett tag, sen ökade drickandet (även i min närvaro), jag lyfte min oro, mannen lovade dra ner (och sa att han hade koll, att jag inte hade med det att göra osv) och så fortsatte det. Om och om igen.

Till sist var jag färdig med den dansen. Jag ville inte delta längre. Orkade inte.

Precis på samma sätt som den beroende behöver landa i sitt eget beslut, behöver vi närstående landa i vårt. Det kan ta tid, men att ha kontakt med andra som varit med om liknande situationer hjälper, så fortsätt skriva här. Läs på om alkoholism (även högfungerande), ring gärna och prata med någon här på Alkoholhjälpen, släpp in nära andra i hur du har det.

Ditt ansvar är att ta hand om dig och din dotter, se till att få den hjälp du behöver för att må bra💗

Tröttiz
tis, 2024-03-26 - 18:51

@Uppgiven74
Sådan jobbig situation du är i. Han är ju ordentligt beroende av alkoholen. Och som jag också har erfarenhet av så är det den andra som har alla "fel" och är grälsjuk med mera. Så mycket bättre att fokusera på andra än på sig själv.

Det funkar inte att säga vad den andra ska göra, säger jag själv som varit i den situation som sagt till killen hur jag känner och vad den ska göra - flera gånger. Till sist kom jag på att det funkar ju inte, utan jag får gå till mig själv och fundera ut hur jag önskar ha det. I mitt förra inlägg till dig, skrev jag en kort "tanketext" och det var en sak som gjorde att jag kom ur. Det hela blev för destruktivt, jag ville ju själv må bra, men det fungerar ju inte med alkoholen.
Du verkar ju inte må bra i relationen, och då får du fundera på hur du önskar ha den. Hur mycket kan du till exempel anpassa dig till. Jag upplever att vill inte någon ta ett aktivt beslut med drickande, så gör den personen inte det då en anhörig säger vad den ska göra.

Att försöka tala någon till rätta, att vädja till förnuftet har jag erfarenhet av att inte fungerar och något som verkligen inte fungerar utan gör saken värre är att tala "förstånd" med en berusad person. Been there done that liksom - funkade inte. Det kan ju också vara så att personen dagen efter inte minns ett dugg av vad som diskuterades dagen innan, och i och med detta är också samtalet bortkastat.

Jag har lyssnat en hel del på poddar och minns så bra en programledare som nämnde i podden "2 fyllon och 1 sanning" att man har ansvar över sitt eget mående. Detta gäller ju både för anhöriga och dem med beroende. Som anhörig kan man ju vara ett stöd, men man kan inte leva någon annans liv att den börjar må bra. Det jobbet får den andra göra tänker jag.
Sedan började jag inse att jag försökte vårda och hjälp (nuvarande ex och kompis) men det blev ju galet. Jag tänker som så att en partner ska inte agera vårdgivare, utan det ska professionella sköta. Det blir ju en obalans i parrelationen då ser jag det som. Som sagt kan man vara ett stöd då personen söker hjälp, om personen kommer till det stadiet.

Ett beroende är så otroligt starkt, och jag har förstått att den beroende slåss för den med näbbar och klor. Med tanke på detta är det nära till hands att beroende så att säga ger sig på anhöriga med tuffa ord, då anhöriga försöker sätta käppar i hjulet för beroendet med vårt" tjat och gnäll" om att det dricks för mycket/du sade ju att du bara skulle ta en ... Vi blir ju ett hot mot det de önskar bibehålla.

Jag har varit väldigt arg på mitt ex, numera kompis pga mängden alkohol och till exempel det som det hela ledde till. Nu förstår jag ju bättre, att jag hade och har att göra med en person med ett kraftigt beroende som tyvärr har svårt att kontrollera det. Satt och sitter så djupt. Det enda jag - och du kan göra är att vara tydlig och klar. Både för dig själv och honom.

Sköt om dig.
Var klar och tydlig, vårda dig själv i allt det destruktiva.
KRAM.

Uppgiven74
tis, 2024-03-26 - 20:37

Jag tittade in här snabbt i morse och skäms för att säga att många av kommentarerna gjorde mig arg och ledsen men när de har fått mogna över dagen inser jag (och det gjorde jag egentligen redan i morse) att ni bara vill mitt bästa och att ni skriver ur egna erfarenheter. Men även om jag innerst inne inte tror att det kommer att ske en förändring denna gången heller är jag inte redo att ge upp på varken honom eller vårt liv tillsammans. Trots att jag varken är lycklig eller mår så bra för tillfället. Och trots att jag hade gett någon i min situation rådet att lämna och det omgående.
Men det ligger ett frö och gror och det är så konstigt att ena sekunden leta efter en ny bostad på internet och fundera på vart jag och dottern kan ta vägen "så länge" om det behövs för att i nästa stund falla i gråt vid blotta tanken att inte leva med honom längre.

Han har i vilket fall inte druckit något sen katastrofen i lördags och för en stund sedan fick jag ett meddelande av hans kompis som bad tusen gånger om ursäkt för sitt beteende. Min sambo hade kontaktat honom och berättat vad som hänt men inte heller han (kompisen alltså) hade direkt några minnen från i lördags. Han konstaterade att han hade druckit alldeles för mycket men att det inte var någon ursäkt för hur han behandlat mig. Jag har ingen aning om vad jag ska svara honom eller om jag ens ska svara.....

Än en gång TACK för alla era klokheter (även om det gör ont att läsa dem) och för att ni tar er tiden att dela med er av dem 💗
KRAM

Tröttiz
tis, 2024-03-26 - 21:08

@Uppgiven74
Hej igen.
Det var en jobbig helg du hade, fint dock med en ursäkt av sambons kompis i allt det jobbiga.

I nuläget ger du inte upp, jag hoppas att du hittar sätt att leva tillsammans för det är ju energikrävande att leva tillsammans med en med beroende.
Att inte dras med helt i det jobbiga.
Och att komma ihåg att beroende sitter djupt och där bakom finns ju den man blivit kär i. 💜

Jag funderar lite på hur mycket du känner till om beroende, hur det funkar? Ger lite så att säga kött på benen hur man som anhörig kan tänka och agera också i vissa situationer. Ett tips är Lerins avsnitt som åtminstone finns på SVT play, om du känner för och vill kolla upp.
🌺