Självinsikt?

17 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Maran
Självinsikt?

Jag är ganska ny här inne på forumet. Har läst en del inlägg. Min historia är att jag, precis som många andra, slutat dricka alkohol. Drack senast 27 juli i år. Men jag blir inte klok på om jag har/hade ett missbruk eller "bara" ett riskbruk? Och egentligen vet jag inte om det ens har nån betydelse?? Jag har inte tänkt dricka alkohol vare sig nu eller i framtiden så det är kanske ett helt onödigt grubblande.

När jag summerar mitt drickande så kan jag se att det varit ett kortvarigt om än intensivt drickande. Jag hade ett helt normalt drickande tills för ca tre år sedan. Då blev det mer och mer vin, först helger och ledigheter, sedan även vardagar, till slut drack jag i princip varje dag. Men bara hemma och i ensamhet. Det blev en ond cirkel när jag upptäckte hur skönt det var att lindra bakfylla/abstinens med mer vin.... Under mina fyllor hamnade jag i en del jobbiga situationer. Jag har en hund, en ganska stor (och livlig!) sådan. Jag minns inte ens hur många gånger hon dragit omkull mig när jag varit ostadig och onykter. Jag har ramlat och skadat mig i ansiktet två gånger. Jag har somnat i trappuppgången så polisen kom och väckte mig och såg till att jag kom in i lägenheten ordentligt. Jag har ramlat med min cykel (ledde cykeln, hur man nu kan ramla då!) och fick skjuts hem av polisen.

I våras hade jag druckit så länge och så mycket under en sammanhängande period att jag kraschade. Jag vet egentligen inte vad som hände, mer än att jag var hemma (som vanligt) och på något sätt lyckats skada mig så mycket att jag hade ett jättestort jack i huvudet, sprucken läpp och blåslagen kropp. Det var blod överallt. Fragmentariskt minns jag att min vuxna (ej hemmaboende dotter) och min pappa plötsligt var hemma hos mig och hjälpte mig med såren, blodet och städade undan alla gamla vinkartonger (MÅNGA). Dom var i chock, hade inte en aning om att jag drack så mycket. Själv var jag grymt abstinent. Abstinensen höll i sig i flera dagar, nästan en vecka. Mådde fruktansvärt dåligt. Jag var tvungen att sjukskriva mig och missade en viktig tjänsteresa jag skulle åkt på med jobbet. Inte bra. Efter det upphörde jag att dricka helt och hållet. Det gick helt utan problem. Inget sug överhuvudtaget.

Två månader senare skulle jag gå på semester. Soligt och varmt väder, fick för mig att fira in semestern med några glas cava på balkongen... Sen drack jag tre dagar i rad, mer och mer varje dag. Tills jag den 27/7 återigen lyckades skada mig själv... Jag gick ut med hunden, aspackad, hon fick syn på en hare och ryckte till. Jag ramlade med axeln mot en gatsten, en granne lyckades få tag i hunden och hjälpte både mig och hunden upp i lägenheten. Ambulans, sjukhus, allvarlig axelskada. INTE roligt när ambulanspersonalen ihärdigt frågar hur mycket man druckit.. eller att det framgår i journalen att "patienten förefaller alkoholpåverkad". Ingen smärtlindring heller (med tanke på alkoholen). Där och då slutade jag att dricka. På riktigt. Abstinensen denna gång var inte så besvärlig och jag har fortfarande inget sug eller några problem med att inte dricka.

Nu är det snart fyra månader sedan detta hände och jag mår bättre än nånsin. Jag sover som en baby, jag är pigg på dagarna, huden har blivit så slät och fräsch (!) och jag kan utan problem fokusera och leverera på jobbet.

Frågan kvarstår dock... riskbruk eller missbruk? Eller är det oväsentligt??

Jullan65
Det är väl en lekman som kan

Det är väl en lekman som kan o ska ställa diagnos. Men ute på farliga vägar är/var du allt. Skönt att du stoppat upp o är nykter. Läs i lite trådar så kanske du få hjälp att komma vidare på din nyktra bana. Kram

Maran
Oväsentligt

Oväsentligt har jag kommit fram till att det är. Jag var nog faktiskt ute på väldigt farliga vägar, konsekvenserna av mitt drickande talar sitt tydliga språk. Huruvida jag kan dricka "normalt" eller inte är ointressant, det finns ingen anledning att dricka. Jag har nu hållit upp i fem månader och det känns jättebra. Fortfarande inget sug.
Jag lider fortfarande efter sviterna av olyckan i somras, blev opererad strax före jul. Fick en massa starka smärtstillande med mig hem med order om att äta dessa regelbundet för att inte låta smärtan bryta igenom. Tabletter är också något jag kurerat mig med förr i världen, långt innan alkoholen. I flera år åt jag Tramadol, Tradolan, Citodon, Panocod osv. som om det vore godis. Med allt vad det innebar. Högre och högre doser, svårt att få tag i. Jag sprang på en mängd olika vårdcentraler och hos olika läkare för att få nya recept utskrivna. Jag beställde till och med på nätet, från England. Att sluta med tabletterna var nog det värsta jag någonsin varit med om. Abstinensen var fruktansvärd, men jag är väldigt tacksam att jag lyckades ta mig ur det träsket. Det är inget man önskar sin värsta ovän. Hur gick det då med medicinen från sjukhuset efter operationen? Jodå, det gick faktiskt jättebra. Jag åt dem som jag skulle, men slutade redan efter en vecka - och jag fick inga utsättningsbesvär! Nu har jag fullt fokus på min rehabilitering, tränar hårt för att få tillbaka styrka och rörlighet. Jag är sjukskriven och ägnar dagarna åt att vila, träna och läsa (och gå ut med vovven!) Nyår firar vi ensamma hemma, hunden och jag, frågan är väl bara om vi orkar hålla oss vakna till tolvslaget! :)

Adde
Tablettberoende

är inte kul att ta sig ut från :-( Jag har ingen egen erfarenhet men gott om vänner som delat långvariga problem med att sluta knapra. Betydligt längre än alkoholen. Eftersom jag är alkoholist så tvärvägrar jag alla former av opiater el likn vid operation, likaså lugnande. Jag har ingen som helst önskan om att nåt ska dra igång mitt drickande igen.

Jag önskar dig lycka till med din rehabilitering !

Maran
Beroende

Tack Adde! Du gör helt rätt i att undvika opiater eller morfinliknande preparat. Jag undviker dem också, men i detta fallet gick det helt enkelt inte, operationen var för stor och jag hade alldeles för ont. Som tur är verkar utsättning/abstinens kräva längre period av intag än det jag hade den här gången, och jag hade heller inga problem att avsluta kuren. Men annars är det blott Alvedon som gäller för mig. :)
I morse gick vi upp tidigt, vovven och jag. Med stövlar, överdragskläder, mössa och vantar gav vi oss ut i skogen. Vi mötte upp flera andra hundar och hundägare som vi brukar umgås med och hundarna fick rasa av sig och leka efter den jobbiga natten de haft med fyrverkerier och smällare. Nu får vi hoppas att smällandet är över för ett tag... Mycket frisk luft och långa promenader är bra för min rehab, jag blir starkare i axeln dag för dag. Det som inte går lika fort är smärtan bakom knäet (där man tagit senan för transplantationen) som jag oroar mig lite för. Det blir nog att ringa läkaren imorgon, min uppfattning är att det inte skulle kännas något där överhuvudtaget. Nåja, det är överkomligt och jag får väl ta det lugnt så länge.

Jag hoppas du hade en bra nyår Adde, och gott nytt år på dig!

Maran
Kontemplation

Kontemplation, det är kanske så man kan kalla min pågående/påtvingade sjukskrivning. Jag vänder blicken inåt, funderar på vad jag vill med mitt liv, vad som är bäst för mig själv. Hur kan jag se till att prioritera mig själv, mitt mående? Hur ska jag orka fortsätta att tackla de problem och bekymmer som omger mig?

Att ta bort alkoholen ur mitt liv var ett viktigt första steg, kanske det viktigaste. Att dricka "måttligt" är inget jag strävar efter, det känns faktiskt helt meningslöst. Förutom att det är meningslöst, och även om jag kanske tror mig klara av det, så finns det ingen som helst anledning att oroa mina barn. Jag vet att bägge mina (vuxna) barn skulle oroa sig, må dåligt och inbilla sig det värsta hela tiden. Det vill jag inte utsätta dem för.

Nu vill jag, för första gången, ha balans i livet. Jag behöver lära mig att "vara" i känslan. Allt och allas problem behöver inte "lösas". Det är inte min uppgift att se till att alla runtomkring mig mår bra och har bekymmerslösa liv. Jag måste lära mig att förstå det.

Så, några veckors kontemplation är kanske inte så fel...

Adde
Låter

som att din sjukskrivning kan bli en kanonbra inre resa för dig :-) Ibland kan något mindre bra vändas till stora framsteg om man väljer att utnyttja det rätt. Just "Lev och låt leva" var en av AA's deviser som jag använde mycket i början av min karriär som nykter alkoholist.

Njut av stillheten och sköt om dig för din egen skull !

Maran
Sköna söndag.

Lugna sköna söndag. 204 vita dagar minus tre i juli månad. Synd (eller kanske bra) att de dagarna i juli fick såna allvarliga konsekvenser att de ledde till både operation och lång sjukskrivning. Synd för att det varit plågsamt (på många sätt) men bra för att det fått mig att förstå att alkohol är ett gift jag måste vara utan. Jag är nog privilegierad för något sug har jag inte känt. Eller så är det helt enkelt så att att jag (dessbättre) inte hann komma så långt i min "alkoholkarriär" att jag hann bygga upp beroendet utan stannade vid missbruket. Nåväl, det är i alla fall skönt att slippa alkoholen nu när jag bestämt att låta bli, jag mår så himla mycket bättre.
Alkohol är ju en väldigt märklig sak egentligen? Ett gift som vi ser som en rättighet att få lov att ta? Lagligt är det dessutom. Hur mycket kostar alkoholen samhället? Under min sjukskrivning har jag zappat runt lite på tv:n, det finns otaliga dokumentärprogram som handlar om polisinsatser, vakter i tunnelbanan osv. I de allra flesta fall handlar ingripandena om alkoholpåverkade människor. Hustrumisshandel, slagsmål, omhändertagna barn osv. Överallt ses stora samhällsresurser tas i anspråk för att vi ser det som en rättighet att få dricka alkohol? Varenda helg. Fotbollsmatcher. Festivaler. För att inte tala om den vård alkoholister och missbrukare kräver? Alla medberoende? Tänk om alla dessa resurser kunnat läggas på något annat istället. Viktigare saker?

Ikaros
Underskattat problem

Ja, "Maran".
Du har rätt i att problemen med alkohol är underskattade. Alkohol är en drog som aldrig skulle tillåtas om den inte vore så etablerad. Men det verkar som att man inte vill se sanningen. Vi, du, jag och alla andra som har alkoholproblem, betalar ett högt pris för att andra ska kunna dricka. Ändå skuldbelägger vi ofta oss själva. Detta trots att vi i själva verket bara råkar tillhöra de 10 - 15- procenten som man vet blir beroende av giftet.
Sedan är det en annan sak att vi själva för vår egen skull bör sträva efter nykterhet.
vänligen
Ikaros

Maran
Dagbok

Känner att forumet här blir nån form av dagbok. Kan ju vara bra.
Fortfarande ingen alkohol, jag känner mig pigg och klar i huvudet. Det är många dagar sen jag drack nåt nu! Jag funderar inte så mycket på alkohol heller. Ibland får jag för mig att jag inte alls missbrukat alkohol, att jag inte hör hemma här? Men så tänker jag tillbaka på alla otäcka och obehagliga situationer som uppstått kring mig när jag varit full. Då inser jag att det inte enbart är svårigheten att tvingas avstå alkohol som är måttstocken på om man är en regelrätt missbrukare eller ej. Det handlar istället om vilka konsekvenser alkoholen får i ditt liv när du dricker den. Konsekvenser som i mitt fall skadat mig själv (många gånger!) och gjort mina barn oroliga. Det känns väldigt skönt när dottern ringer sent på kvällen och man kan föra ett vettigt samtal i telefon, och man hör på hennes röst hur glad hon är för det. Eller när man, helt redig i huvudet, går in till sonen i hans rum och säger godnatt innan man går till sängs på kvällen - i vettigt tid (när man tidigare tuppat av i soffan och vaknat framåt småtimmarna).

Ja, det finns en hel del att glädjas åt. Ibland är det bra att påminna sig om det. Hjärnan har ju en förmåga att förtränga jobbiga minnen..

Maran
243 vita dagar!!

Otroligt vad tiden går fort! Jag räknade precis ut att det är 246 dagar sedan jag fick nog av alkohol och slutade tvärt. Sedan dess har jag varit nykter (förutom tre sammanhängande dagar i somras). Så sammantaget är det 243 helt vita dagar nu!!! :) Jag är stolt och glad och känner verkligen att jag tagit rätt beslut! Dag läggs till dag som kulor på ett pärlband och jag TÄNKER inte ens på alkohol. Inte ens på AW eller fester/middagar är alkohol något problem. Nu får jag bara hoppas att det inte blir något bakslag....

Elias
Hej på dig, Maran

Kul att se dig här igen! Du är en av dem som var till stor hjälp och enormt stöd för mig i början av min vita "karriär", stort och innerligt tack för det!!! Har fortfarande inte druckit en droppe sedan 30/12.
243 dagar är imponerande och så inspirerande att höra att tankarna på alkohol inte ens finns längre.
Grattis till dig!!!

Maran
Tack Elias!

Elias, dig har jag följt i princip varje dag sen du började skriva här i forumet. Även om jag inte alltid kommenterat! Jag har lite koll på dig för att veta att du är kvar på rätt spår... och det är du ju verkligen! Nu kan du snart kryssa en helt vit månad! Det är du som ska gratuleras! :) Kram!

Maran
Längesen sist

Sitter och läser min egen tråd och minns känslan jag hade då, två år sedan nu! Känslan av att vilja sätta mig själv i främsta rummet, vara huvudperson i mitt eget liv, vara snäll mot mig själv, göra saker som jag mår bra av. Andas, utvecklas, leva.
Jag söker fortfarande, försöker komma till någon slags ro i mig själv, men det är svårt... Jag skulle vilja resa bort, vara för mig själv, uppleva och upptäcka nya saker - ensam. Jag har börjat planera för ett sådant äventyr, det känns skönt att bara kunna utgå ifrån mina egna intressen och önskemål, utan att behöva jämka och kompromissa med några andra. Kanske kommer jag iväg nästa år... ☺️
Jag dricker ingenting numera, det går bra. Räknar inte längre dagar, de bara löper på. Tidvis har jag problem med ångest, trots att jag äter antidepressiv medicin. Ångesten sköljer över mig som vågsvall lite då och då, kroppen lamslås och det blir svårt att andas. Men nu har jag lärt mig hantera ångesten, jag väntar ut den, vet ju att den inte består.
Det är roligt att surfa runt lite här inne och läsa andras trådar, läsa om personer jag skrev mycket med för några år sedan. Några finns kvar, många är borta. Känslan i forumet är som vanligt varm och ömsint, tillåtande och förlåtande. Jag ska nog titta in lite oftare framöver, känner att alla positiva vibbar gör gott i själen. :)

/M

FinaLisa
Hej Maran🌷

Tack, vad intressant att läsa din tråd!😄
Och vad klokt av dig att lägga ner alkoholen helt och hållet.
Håller med dig om att forumet hör är en skön plats att vara på och bli inspirerad av.

Du har ju en lite annorlunda resa än många andra härinne på forumet.

Vad jag förstår har du inte lidit av det där jobbiga suget som gör att man gärna faller tillbaka.
Men samtidigt har dina tidigare fyllor blivit rent livsfarliga😨 Vilken tur att du ändå klarat dig såpass som du gjort!

Ja, det kan se olika ut det där med alkoholen. Missbruk, riskbruk, råsupande..dämpaångestbruk..

Vissa blir helt personlighetsförändrade som Dr. Jekyll och Mr. Hyde.
Elaka eller charmiga. Andra blir bara dåsiga och slöa. Eller helt lealösa...
En del får hybris och tror att de vet det bästa för alla.

Själv kan jag bli väldigt kreativ och det är väl ingen höjdare att vakna på morgonen och se resultatet av vad jag målat eller skrivit...😳

Men hursomhelst så är du otroligt bra som håller i nykterheten👍
Själv är jag på dag 11 denna turen...som jag planerat ska vara tills vidare.
Eller för alltid som ju är det enklaste...😄

Kramar
💚💚💚

Maran
Det går upp och det går ner....

Det går upp och det går ner....
Idag har jag varit nykter 34 dagar. 💪🏻

Sammanfattningsvis har våren och försommaren varit mindre bra - eller rent utav dåliga 🙄 Jag började så smått dricka på helgerna igen nu under våren. Inte varje helg, och inte alltid så mycket. Försökte köpa en-litersförpackningar (vin) för att jag inte skulle få i mig alltför mycket på samma gång, för jag dricker ju tills det tar slut dessvärre.... Men så blev det ju så att jag köpte TVÅ en-litersförpackningar nästa gång, och helgen därpå en BiB - såklart....
Kulmen blev när jag hade druckit en massa vin (mitt på dagen) innan jag skulle åka till en släktings barnkalas. Jag yrade runt i lägenheten och letade efter bilnycklarna (😱)). Sonen, som fortfarande bor hemma, hittar nycklarna men vägrar ge dem till mig. Säger att jag är full och inte får köra i mitt tillstånd. (KLOK och modig son! 😳) Denna situation, som medförde att bägge mina vuxna barn (återigen), tappade förtroendet för mig, ledde iaf till att jag (efter ett par nyktra veckor) gick till en beroendemottagning för första gången i mitt liv. Och det känns oerhört bra! På något vis gav det mig ett lugn och jag har äntligen bestämt mig för att acceptera SJUKDOMEN. Jag KAN inte dricka normalt. Punkt.

Jag fick Naltrexon utskrivet, och jag ska gå på regelbundna kontroller framöver. Jag är så nöjd med att jag kom iväg till en alkoholläkare. Jag rekommenderar alla som tvekar eller känner obehag att faktiskt gå dit! Det är inte skamfyllt eller pinsamt, bara oerhört skönt och befriande att få hjälp!

Nu är målet nykterhet. Total nykterhet. Jag är övertygad om att det kommer att gå bra den här gången. Det är som någon skrev här i forumet, att varje bakslag eller misstag bara är steg på vägen mot målet. Nån form av process man ska igenom. Jag känner att jag under de senaste åren ”processat” mig fram till där jag är idag. Jag känner mig lugn och full av tillförsikt.

Mirabelle G-S
Vad härligt det låter, att

Vad härligt det låter, att vara i den fasen av processen där du är nu. Acceptans. Harmoni. Riktigt bra gjort av dig att söka hjälp. Och en eloge till sonen! Den ungen har du lyckats med 😊