av kinapuff

kinapuff
tors, 2024-05-16 - 22:19

Hej! Jag är en 19-årig tjej som fortfarande bor hemma med mina föräldrar- mamma och pappa. Min mamma har egentligen sedan flera år tillbaka riskkonsumerat alkohol, men den senaste tiden upplever jag att detta har eskalerat. Hon kan dricka två flaskor vin per kväll/eftermiddag, flera dagar i rad på vardagarna och en box vin på helgen. När man påpekar för henne att hon dricker för mycket och blir märkbart berusad blir hon bara arg, irriterad och går i försvarsläge. Dehär gör även att inte heller min pappa kan prata med henne om detta problem - han tycker det blir för jobbigt. Det känns som att hon själv inte förstår att det inte är bra för henne och att hon riskkonsumerar något enormt. Känns inte heller som att hon bryr sig om att jag upplever detta som något jobbigt och kan ha en klump i magen innan jag åker hem och undrar ifall hon är påverkad när jag kommer hem. Har ju också påpekat detta vad som känns som tusentals gånger, men hon lyssnar verkligen inte. Samtidigt känns det inte som mitt ansvar - utan mer min pappas och speciellt hennes eget. Men eftersom att papp inte heller orkar/vill diskutera detta med henne så fortsätter det bara. Vad finns det för hjälp man kan få? Finns det något jag och min papp kan göra för att få henne att inse att hon måste trappa ner/sluta helt?

User37399
tors, 2024-05-16 - 23:01

Låter oerhört tufft för dig att ha det så hemma.
Kan du tänka dig att ringa till alkoholhjä lpen? Du kan vara anonym.
I första hand tänker jag att DU måste få stöd för det du upplevt under din uppväxt.

Letlive
fre, 2024-05-17 - 16:32

Du har helt rätt - det är inte ditt ansvar. Det är inte din pappas ansvar heller. Bara din mamma kan sluta dricka. Och hon måste vilja sluta dricka. Mitt tips är att vid rätt tillfälle (dvs. när du mamma är nykter och verkar mottaglig) ta upp hur hennes drickande påverkar dig. Annars kan du prata med din pappa om att inte städa upp efter din mamma (tex sjukanmäla). Min partner ignorerade mina varningar under nästan två år men när hennes chef räknade ut hennes alkoholproblem och konfronterade henne då jävlar fick hon fart. Tyvärr är alkoholister duktiga på att skita totalt i vad deras närmsta tycker. Vi är med när gräns efter gräns efter gräns passeras och suddas ut och därför utvecklar de ofta försvarsmekanismer mot vår kritik/oro. Varje snedsteg blir bara ännu en liten gräns som de anhöriga ser alkolisten gå över. Och vi har ju funnits kvar efter att alla tidigare gränser passerats.
Annars måste du prioritera dig själv och dina egna behov. Finns det någonting du mår bra utav? Något gammalt intresse du skulle vilja ta upp? Du kan dessutom ringa Alkoholhjälpen här och få ventilera detta skamfyllda samtalsämne. Jag pratar med dom någon gång i månaden och varje gång känns det som att man punkterar en ballong som sitter i bröstet.
Ta hand om dig!