av Ech

Ech
tis, 2024-06-04 - 22:06

Hej,

Känner hopplöshet i min relation just nu. Vet knappt vad som är upp, ner, ut eller in längre. Gissar att jag är ganska ordentligt medberoende.

Har varit tillsammans med min kille i drygt 8 år. 8 år av lång nyförälskelse och kärlek man ser på film.

Relationen är trygg och stabil. Kärleken under åren har varit ömsesidigt stark men...

Vi kan inte ha alkohol hemma för då dricker han den. Han vill dricka varje helg, gärna två dagar i rad och i sin ensamhet. När han är ledig från jobb eller vid speciella omständigheter dricker han även på vardagar. Han dricker vin, öl och sprit. Han dricker ganska stora mängder och håller på länge, ibland tills solen går upp trots att jag gått och lagt mig för länge sedan...

På fyllan är han snäll, aldrig våldsam. Däremot blir han väldigt känslosam och fastnar i olika händelser eller känslor. Han pendlar i att ge mig kritik som partner och att hylla mig till skyarna. Han pratar i cirklar om samma saker om och om igen... Jag blir galen av det men försöker vara förtående och lågaffektiv för att förebygga att han snear och börjar anklaga mig för att vara känslokall m.m.

De senaste månaderna har han varit i någon slags livskris där gamla trauman från uppväxten kommer upp till ytan. Precis innan detta verkade han komma till insikt med sitt alkoholproblem men det tog hårt på honom och han började ifrågasätta hela sin självbild. Nu har han bestämt sig för att inte identifiera sig som missbrukare och att ta lättare på sin alkoholkonsumtion som inte alls är högre än andras. Förnekelse igen...

Såhär har det varit, fram och tillbaka. Erkännande, förnekelse, erkännande.

Jag är helt slut. Får ångest när han ska drick. Vågar inte nämna ord som missbruk eller medberoende för då överdriver jag och är elak som vill få honom att må dåligt.

Älskar honom. Han är välfungerande på jobbet och vi har en stabil vardag ihop. Jag är bara helt slut, vet varken vad som är upp eller ner samt hur jag ska bete mig.

Om någon orkat läsa, kom gärna med tips. Det behövs!

Tack!

Kevlarsjäl62
ons, 2024-06-05 - 00:09

@Ech Skulle så gärna vilja ge dig det där tipset som du så väl behöver och som skulle ställa allt till rätta. Jag borde ju vara mer än kvalificerad att ge dig det också efter ett halvt liv som medberoende, men det här med missbruk är så svårt. Du beskriver i princip hur mitt eget liv såg ut för trettio år sedan och hur det sedan fortsatte år efter år efter år. Några kortare nyktra perioder "för familjens skull", ett allt dimmigare sinne, hälsoproblem där alkoholen gjorde sitt och min kärlek som dog, som blev till medlidande och avsmak. En välfungerande alkoholist, som söp bort sina barns respekt och antagligen självrespekten också. Men ingen misär, ingen aggressivitet, inget våld. Dock ett ordentligt missbruk i ordets rätta bemärkelse och det är alldeles solklart att detsamma gäller din kille. Det är det ingen tvekan om.
En sak är jag helt säker på, följsamhet och "lågaffektivt" bemötande är en bra idé när han är berusad, men INTE annars. Att inte kalla saker vid deras rätta namn och tala klarspråk gagnar enbart missbruket. Prata med andra om din killes alkoholproblem och hur det får dig att må, håll det inte hemligt och låt din kille veta att du pratar med andra om det.
Jag vet ju inte din ålder eller din familjesituation och är det barn inblandade är det bråttom att få till en förändring. Annars handlar det enbart om dig faktiskt. (Du kan inte få honom att sluta dricka, det beslutet måste komma från honom själv och han måste vilja sluta för sin egen skull i första hand.) Hur mår du? Trivs du med livet som det ser ut just nu? Du älskar din kille, men kärlek ska göra att livet blir bättre och tryggare. Är det så i ditt fall? Du måste våga känna efter, känna inåt. Du har bara ett liv och du har rätt att må så bra som möjligt. Gör du det så är allt lugnt, men om missbruket tär på dig och gör dig ledsen, arg och rädd, så är det dags att fundera över om du behöver avstånd.
Jag flyttade ut efter trettio år och jag skulle inte rekommendera någon att underlätta ett missbruk så som jag gjorde. Efter att jag flyttat erkände min man för första gången på allvar att han är alkoholist, tog hjälp av beroendeenheten och var nykter i sju månader. Nu tror han att han kan dricka kontrollerat, vilket så klart är omöjligt, så för honom är det med största sannolikhet för sent, men det hade ju kunnat bli ett lyckligare slut.
Det finns lyckligare slut och ni kan fortfarande få ett, men inte genom att åren går och allt fortsätter i samma spår. Fundera på avstånd. Du kommer inte att kunna "fixa honom" genom att alltid finnas där. Det låter kanske väldigt bakvänt och konstigt men missbruk är väldigt bakvänt och konstigt
Hoppas på er. Håller på dig ❤️

Åsa M
ons, 2024-06-05 - 13:28

@Kevlarsjäl62 sa allt jag hade tänkt säga, men mycket bättre!

Det enda jag vill tillägga är: har du funderat över vilka dina röda linjer är i en relation? Till exempel - vill du hellre ha en relation med någon som inte dricker alls? Vill du vara med någon som prioriterar dig? Accepterar du att bli illa behandlad utan att bita ifrån? I så fall, varför?

Tröttiz
ons, 2024-06-05 - 21:35

@Ech
Hej.
Jag har hängt här på forumet lääänge ... Du skriver att du varit tillsammans med din kille i 8 år, det är rätt lång tid, och att det är mycket alkohol, men ändå en kärlek mellan er. Men att du samtidigt inte vet vad som är upp eller ner.
Du beskriver också relationen som trygg och stabil, vill du berätta vad som gör att den känns så?
Kram.

Ech
tors, 2024-06-06 - 11:43

Tack för era stödjande ord. Det värmer och gör att jag känner mig mindre ensam i situationen.

Har försökt svara er men har inte riktigt orken att sätta ord på mina känslor och tankar just nu.

Den senaste tiden har jag börjat lyssna inåt och identifiera mina röda linjer i ett förhållande då jag förstår att hans alkoholbruk inte kommer minska inom den närmaste tiden. Någonstans förstår jag att jag kommer behöva ha ett samtal med honom där jag också äventyrar hela vår relation.

Men jag är rädd. Rädd för att inte få vara med honom längre, rädd för att bli avvisad och rädd för vad som skulle hända med honom om han inte hade mig. Vet att jag inte kan ta det ansvaret men jag bryr mig om honom för mycket. Tänk om han går ner sig väldigt illa eller tänk om det är jag som överdriver och han lever ett lyckligt liv med någon annan.

Vi är unga, mellan 25-30 och det finns inga barn med i bilden. Det är en av mina röda linjer, att inte skaffa barn förens han påvisat att han kan kontrollera alkoholbruket.

Ska väl också tilläggas att det här är min första parrelation någonsin då vi träffades som väldigt unga. Jag har därför inget att jämföra med.

Det enda jag vill och önskar är att han får ett wake-up call när han förstår att han kanske kommer förlora mig och att han är villig samt motiverad att ta hjälp omgående. Och sen att han faktiskt gör det. Vet dock att första reaktionen från honom kommer vara att skjuta mig ifrån honom.

Har ni några erfarenheter eller tips att dela med er av kring att ha ett allvarsamtal på det sätt som jag beskrivit ovan? Vet att jag kommer behöva förbereda mig.

Kram❤️

Tröttiz
tors, 2024-06-06 - 13:56

@Ech
Så bra att du har börjat lyssna inåt. Härligt. Förstår att du är nervös och orolig för samtalet, men det är ju trots allt ett samtal som behövs för dig. Säkert för honom också, för han har nog det jobbigt också. Du är rädd av olika skäl, har du funderat något på om du är rädd för att vara ensam? Om det skulle gå så? Du skriver om du överdriver och där tänker jag att ens upplevelser kan inte vara fel, man har de upplevelser man har.

Klokt att inte fundera på att skaffa barn så länge han inte söker hjälp. Barn ska inte få behöva leva sin uppväxt så.

Man kan önska väldigt mycket av den man älskar, bryr sig om men man kan inte fatta beslut åt någon annan att den söker hjälp.

Mina upplevelser om mitt/ vårt "samtal" då. Ja, första gången så gjorde det jag sade inget gott för jag sade vad han borde göra, det gick käpp rätt åt ... Han blev bland annat defensiv och nämnde det jag minsann borde arbeta med. Det var innan jag hade kunskap om hur beroende fungerar. Det funkade helt enkelt inte att säga vad han skulle göra, eller någon annan för den delen med beroende.

Ett tag efter tog jag upp det ur mitt perspektiv och förklarade lugnt att om han fortsätter sin bana finns risken att jag inte orkar och att han får fortsätta utan mig. Att jag t ex vet att han inte menar det han säger på onyktert, men att det ändå sätter sina spår och att oavsett om jag vill eller inte så riskerar min kärlek till honom att försvinna. Att mera gå in på han och hans beteende och hur det kan gå för oss, att han fick något att ta ställning till. Det samtalet kändes som ett bra samtal trots allt. Han ville ju inte sluta och söka hjälp, vilket ledde till att han numera är mitt ex men numera vän. Vi hörs då och då. Inte riktigt det svar du önskade, men det jag ville få fram här är min upplevelse om olika typer av "samtalet" och hur det gick.

Åsa M
tors, 2024-06-06 - 20:04

Jag hade samtal med mitt ex innan vår relation brakade ihop. Han konstaterade (klokt nog) att en relation inte mår bra om en, eller båda, inte mår bra. Jag sa att jag mådde dåligt av att se hans beteende och vad han gjorde mot sig själv, att jag önskade att han skulle söka hjälp och att jag kunde följa med honom. Det var så uppenbart att han hade saker att bearbeta, det var saker han hade berättat för mig redan, men han fick panik av tanken att bearbeta trauman från sin barndom och vuxenlivet som orsakade behovet av att supa. Han är inte typen som någonsin ber om hjälp för något.
Mitt tips för samtalet är att du behöver utgå från hur du mår, och inte hans beteende. Det kan du inte ändra. Det går inte att ställa ultimatum. Han kanske vaknar och får insikt, eller inte. Han kanske ljuger om hur han mår, eller inte. Men det enda du kan göra är att beskriva hur hans beteende får dig att må, och hur du bedömer att det påverkar er relation. Var beredd på att det blir ett tufft samtal och att du kan bli häftigt ifrågasatt och kritiserad. Jag tror inte det går att göra på ett enkelt sätt.
Du kan också fundera på vilka lärdomar du kan dra för egen del. För mig blev insikterna bl.a. att jag accepterar att leva med stress och ovisshet bara någon säger att de älskar mig (vilket ju kändes helt knäppt) och att jag gärna sätter andras behov för mina egna (vilket bottnar i att jag är rädd för att bli lämnad).

bella70
tors, 2024-06-06 - 22:40

@Ech
Hej
Jag tror du tackar nej till andra relationer o bra upplevelser pga osäkerhet.
Våga säger jag ❤️
Gå vidare, dessutom kan du aldrig skaffa barn med denna mannen o känna dig trygg.. vore ansvarslöst att bli gravid med en alkoholist,
barn ska inte födas med en uppgift…
Och de behöver en välmående mamma o pappa.

Barnlängtan kan kanske ge dig kraft att bryta upp eller tänker du att du hellre väljer ett liv med ångest och missbruk än möjligheten till framtid med familj?

Du har så mycket positivt att uppleva om du ger det en möjlighet!

Kevlarsjäl62
tors, 2024-06-06 - 23:02

@Ech Väldigt kloka ord från @Tröttiz och @ÅsaM, som vanligt 🧡 De har varit ett stort stöd för mig också, de och flera andra. Jag är glad att du också hittat hit.
Det är ingen idé att sticka under stolen med att samtalet du har framför dig kommer att bli svårt. Min egen erfarenhet, såväl som andras erfarenheter här i forumet har gjort det väldigt klart. Vanligt verkar vara ilska och att missbrukaren känner sig kränkt. Jag tror att såna här samtal skrämmer skiten (ursäkta ordvalet) ur den som bär problemet, vi angriper ju något de inte kan/vill vara utan.Tror också att innerst inne vet missbrukaren att det är just det hen är, men kämpar med näbbar och klor för att hålla det ifrån sig. Så när vi kommer och "petar i såret" är det ju ganska logiskt att reaktionen blir stark. Jag har också sett att "samtalet" någon gång blir lite av en lättnad för den som bär problemet, även om jag upplever att det är ovanligare. Du kommer hur som helst att klara detta, det är det ingen tvekan om!

Ech
ons, 2024-07-10 - 22:40

Hej igen! Hoppas det är bra med er! Det var ett tag sen. Mycket har hänt sedan sist. Jag vågade inte ta samtalet med min kille då jag var rädd att han skulle skjuta mig ifrån sig. Kände också att jag inte skulle kunna vara tydlig med mina behov om vi pratade om det då han säkert skulle vända det till att jag är problemet, inte han.

Slutade i alla fall med att jag skickade ett meddelande till honom medan jag var på jobbet idag. Var noga med att utgå ifrån mig själv och hur jag påverkas av hans konsumtion. Tog även upp det om barnfrågan. Att jag inte vågade skaffa barn med hobom som det är nu.

Han svarade så som jag förväntade mig fast lite kallare och hårdare.

Jag tror det är slut nu... Har packat lite saker och tagit mig hem till en kompis för att sova där några nätter.

Har känt mig ganska stark hela dagen fram tills nu när jag landat. Nu känner jag mig svag, arg, ledsen, besviken osv...

Vet inte varför jag skriver. Ville ge er en uppdatering.

Kram❤️

Tröttiz
ons, 2024-07-10 - 22:51

@Ech
Du har ju skrivit hur du ser i saken, packat saker och ska bo hos kompis några nätter. Din upplevelse och handling. Du tar ju tag i ditt mående🌹

Kram, hoppas så att du får en bra natt trots läget. 💜

Katten om natten
tors, 2024-07-11 - 14:28

Bra gjort av dig! Skriva är många gånger lättare än att prata.
Min man reagerade också med förnekelse, lögner och ilska, blandat med en stor dos uppgivenhet när hans drickande kom i ljuset och på tal. Det har tagit några vändor, en hel del tid och funderande, samtal mm. Han är nu (mig veterligt) nykter sedan två år tillbaka. Han tog tag i sitt missbruk och sin beroendepersonlighet, sin bakgrund och sitt mående, först med hjälp av vården (alkoholterapeut) och AA, sedan ACA, där han nu genomför ett 12-stegsprogram. Han är mycket målmedveten och seriös och känns ärlig i sitt arbete med sig själv. Det har varit viktigt för mig att sätta mina gränser - inte hans. Svårt och i början gick det ofta ihop. Jag letade fel och misslyckanden hos honom, gömda flaskor och "spår". Det var oerhört jobbigt och så snart jag släppte det beteendet hos mig blev det lättare. Hans drickande är hans ansvar. Hans beteende likaså.
Starkt av dig att säga ifrån, och en förutsättning för att ni ska kunna fungera ihop. Absolut bästa hjälpen du kan ge honom. Är han inte redo att ta emot den, ska det inte längre gå ut över dig. Önskar att det går bra för dig, för er. Min mans beroendepersonlighet kommer alltid att vara som en mycket svag skugga över vårt förhållande, även om jag inte känner någon oro idag, så finns det alltid som ett alternativ för mig att han inte ska klara av det, att han ska ljuga för mig, om drickandet eller något annat. Ett sådant invant beteende hos honom, sedan barnsben. Antar att det problemet ligger hos mig, att jag inte vågar lite på honom till 110...

beigaväggen
mån, 2024-07-15 - 00:03

@Ech Jag kanske inte sitter på så mycket tips. Men känner ändå att jag behöver lyfta att jag förstår din känsla kring förnekelse, erkännande, förnekelse. För en anhörig som går med förhoppning om insikt och förändring blir det en känslomässig utmattning tillslut.
Att inte kunna ha alkohol hemma & anpassa sig som att det är en själv som har missbruk, att kämpa och försöka i ensamhet, att ha ångest samtidigt som man är hoppfull. Det är tufft...