En gång var jag en lycklig tjej, visst hade jag bekymmer från barndomen och ja jag blev mamma tidigt men jag gav aldrig upp hoppet eller tron. Jag lärde mig tidigt att ingen kan såra dig om du inte själv tillåter det,,
Idag känner jag att jag måste få hjälp, jag klarar det inte längre, jag är på väg att bara ge upp, jag vet varken ut eller in snart. Har fått erbjudande om lägenhets visning, men min man är på väg till behandlingshem,,, eller är han ? Ursäkterna har börjat komma, avgiftning är det som gäller först men han måste först få igenom sin sjukpenning, jag har fixat det så nu är de check. Drar du nu då ? Nej mina räkningar, mina barn jag måste jag måste,,, ursäkter byggs på..
Jag själv har förlorat så jäklar mycket på att va med denna man som jag sen idiotiskt gifte mig med. En svärmor som säger nu är jag hans fru och han är mitt ansvar de är mitt ansvar att forma honom och hjälpa honom,, en stark fru ger inte upp utan en bra stark fru kämpar.
Men mina 3 barn mår skit (vårt ena gemensamma barn med funktionvariationer påvisar nu ångest att mamma jobbar) hur fan kan jag stanna hos honom ?
Varför ?
Idag va droppen nåd eller va de ?
Jag sitter på akuten med sonen och får en känsla kollar mobilen (kameran i hemmet är på) jag ser och jag hör hur maken snackar med en kompis om en brud han fått swisch av då han lät hennes barn åka med honom på hans vattenskoter. Han säger : mannen jag hade knullat henne alla dagar ja ring henne vänta jag fotar hennes swisch för jag kan ej dolt nummer och rader (han är skit full) sen säger han ja ring ring men mannen ring mig efter skynda . 5 sekunder efter ringer han någon annan som ej svarar sen ringer han mig för att verka rädd o bekymrad som sonen.
Jag vill spy jag vill slå ihjäl honom, måste va lugn för sonens skull. Mycket har hänt under våra 7,5 år och han har slagit mig, jag va rå sminkad vid förlossningen pga blåklockan jag fick dagarna innan, jag har gått höggravid 2,5 mil hem för han tvingat ur mig från bilen så han ska köra o den feta kossan ska gå, jag har fått min dotter att flytta till sin pappa då Socialen ansåg att det va det bästa trots att mig va det inget fel på men mannen jag lever med är inte bra. Redan då skulle jag flyttat men varför kan jag inte dra ? Va fan är de för fel på mig ? Så många gånger jag kör bilen i min ensamhet o bara tänker om jag kör av vägen nu,, nä jag kan ej lämna sonen med han,, kör bilen med maken o tänker krocka nu så han dör,, varför kan jag inte lämna. Varför har jag blivit så käcka svag !? Jag har aldrig lämnat en relation, jag har alltid varit den som blivit lämnad pga de hittat en bättre tjej,, va är de för fel på mig ? I min familj skiljer sig man inte man kämpar men ingen i min familj kom på mitt bröllop trots jag va den första av 3 som gifte sig,, men min man är inte accepterad . Min pappas ord ekar : gifta dig med han okej du bestämmer men du vet att om du gifter dig så är du gift.
Aldrig sagt sanningen o orkar ej psykolog eller ja har ej tid jag låste ta hand om min minsta son och min man. Jag hoppas han tar behandlingshemmet så jag o barnen kan få en ro o vi kan få städa. Jag drömmer om att städa o bara sjuka mig från jobb för jag måste städa han bara stökar o sölar ner denna maken man valt. Har jag gjort gud så mycket ont att jag ska straffas med denna man..
förlåt för långt första inlägg men nu våga jag skriva öppet

@Fjäriltillpuppa fina medmänniska, jag förstår dina tankar så väl, detta med att inte våga lämna i tid, man kommer fram med ursäkter till varför det inte går att lämna för att man faktisk är rädd att lämna den comfort zone som inte ens är någon comfort egentligen. Men det din familj säger till dig blir jag vansinnig på!! Jag har turen att ha stöd från familj och vänner men man måste också se till att ge sig själv det stödet. Du ska göra det som är bäst för dig och dina barn och han du har gift dig med är inte det, han har till och med slagit dig! Det är inte din familj som är gift med honom, inte de som måste leva i en sådan situation. Det är lätt att hamna i det sinnestillståndet att man undrar vad fasen man har gjort för ont för att man ska straffas på det här sättet med en man som dricker och annat skit. Tro mig, jag har själv varit där. Men när jag började ändra på mig själv, jobba med mitt egenvärde och självkärlek så ändrades även min inställning till livet och andra människor. Det är inget fel på dig, du är medberoende. Vi är många som blir det i sådana här förhållanden, där man försöker hålla ihop sin familj kosta vad det kosta vill. Men det kostar dig din hälsa och livslust, både den mentala och den fysiska, och dina barns. Fina du, finns det någon i din närhet du kan söka stöd hos, som inte ser på det som du beskriver ovan, att är du gift så är du gift? Du behöver ta dig ur detta, för din egen skull och för dina barns skull. Det är INTE ditt ansvar att "forma" mannen, aldrig hört något så urbota dumt! Varje vuxen är enskilt ansvarig för sig själv och sitt beteende. Har barnen börjat visa tecken på ångest också så är det något som bara kommer bli värre om ni stannar i detta, det vet jag av egen erfarenhet. En stark fru (stryk det - en stark KVINNA och MAMMA) i det här fallet är en som tar hand om sig själv och sina barn, riktig BS din svärmor sa till dig, ursäkta men vilket skitsnack! Gå på den lägenhetsvisningen du blivit erbjuden, planera ditt utträde ur detta så att säga. Du är stark. Och du har enbart ansvar för dig själv och dina barn. Inte för en annan vuxen. Ber om ursäkt om detta kom fram lite hårt kanske men jag blir bedrövad av att höra hur du har det, vi är så många här inne som har det så tufft och jag har själv fått förnyad tro på mig själv genom att läsa andras råd och tips här inne. Och det stöd du kan få här är ovärderligt. Det finns fantastiska medmänniskor här inne på detta forum. Kram till dig❤️

Alltså detta var oerhört tungt bara att läsa.

Din omgivning har fel.
Ditt barn och du är ditt ansvar.
Inte mannen.
Låter fruktansvärt att lämna bort dottern istället för att lämna mannen!
Stackars flicka
Hon är viktigare

Ring kvinnojouren nu direkt

Lyssna inte på släkten, diskutera inte med dem eller din man.
Din barn är ditt ansvar inte de andra.

Blir arg bara att läsa om deras bemötande

Du.. ring kvinnojouren nu så snart du läst detta. De tar emot dig. Det handlar inte om var du bör, det är din skyldighet för barnens skull. Om det gör det lättare att välja.
Säg inget till din man eller andra så han inte skadar er.

Snälla ring direkt o uppdatera sen…