av glufsan

glufsan
sön, 2024-08-04 - 00:13

Såhär…jag var tidigare gift med en man som drack en del på helgerna. När vi skildes blev det mer och mer vilket jag kunde se då vi bodde kvar i samma hus fast varsin lägenhet. Det låg vinboxar och ölburkar i varenda litet skåp nere i källaren tex, hans nya hade nolltolerans så han försökte väl dölja det så…det gick ju bra tills han åkte dit för rattfylla!!
Iallafall, efter flera år som singel träffade jag för 1,5 år sedan den man jag nu lever med. Han drack inte, det var det största och bästa med honom innan vi ens träffat. Han hade inte druckit nåt på 2 år berättade han. Jag drack ju inte heller, dels för att jag inte tycker det är gott och dels för att jag såklart blivit anti pga tidigare förhållande.
Vi träffades ca en månad innan jul.
På julafton jobbade jag kväll men var välkommen hem till honom efter det, han hämtade mig tom.
Väl hemma hos honom tar han fram öl. Julöl såklart. Då är det väl ok…
Sen dess har det fortsatt varje helg. Fredag och lördag. Långa perioder även 6 eller rent av 12 folköl på söndagar. Och onsdagar. 10 stora starköl på fredagen och samma på lördagen.
Jag har börjat dricka med honom honom för att det inte lika mycket ska se ut som att han har problem och super. Ikväll drack jag två små öl och en liten cider. Den första ölen tog mig en timme att få ner. Jag tycker inte det är gott men jag vill inte ”vara tråkig” och tjurig som jag annars kan anses vara. Jag bör inte ens dricka då jag har diabetes ska jag väl tillägga.
Han sa igår att nej imorgon ska jag inte dricka, men idag talade han om att han skulle köpa 6 öl för några av dom han drack igår var såååå goda. När dom 6 ölen började närma sig sitt slut ikväll föreslog han att vi skulle gå ner på restaurangen mittemot…nej det ska vi inte sa jag. Konstigt att det alltid är du som ska bestämma reglerna sa han då. Fast du skulle inte ens dricka idag lovade du igår? Till saken hör att han lovade för längesen att inte dricka när vi har hans barn. Det höll en helg som mest. Hans barn är här nu. Det är inte ok, den äldsta som är 17 super varenda helg och det finns alkoholism på båda föräldrarnas sida. Jag försöker trycka på att han ska vara en förebild men ska inte lägga mig i,
Hursom, efter dom 6 ölen var det dags för sista promenaden med hunden. Han knatade på snabbt så jag knappt hann med o sa inte ett ord. Kommer in, går på toa medans jag bäddar upp. Lägger sig och drar kudden över huvudet. När ölen är slut och man inte blev så onykter som man ville är kvällen definitivt slut. Punkt. Jag blev arg, kanske råkade säga att han är alkis (när han inte drack under dom två åren gick han på beroendecentrum, just sayin) och det tog ju skruv såklart. Säger jag det en gång till åker jag ut, jag har problem och borde söka hjälp, osv…allt bemöts med aggressivitet och förnekelse. Och tro mig, jag har försökt ta upp det här nör han är nykter och jag är lugn och fin. Det går inte.
När han dricker är han aldrig våldsam, han går dock igenom flera stadier under kvällen. Först tyst, sen lite pratig och glad, sen pratig och lite aggressiv mot mkt i samhället och antingen är man tyst eller så håller man med. Man argumenterar inte emot. Sen vid 6-7 öl är han oftast full (det går ju ganska snabbt att få i sig) då fäster vi inte längre blicken, han är bra vinglig och ja, ni vet, sådär jobbigt full bara…vi brukar tackolov lägga oss då. dom flesta kvällar ramlar han ur sängen gång på gång. Nu har jag börjat ta bort det som står på hans sängbord så det inte ska gå sönder….Ofta springer han upp och kräks efter ett tag ”för han får så mkt magsyra”. Men vanligtvis finns det öl kvar och då tar man med sig en ny till sängen. Alla brukar gå ner även om han inte ens är medveten om att han dricker dom sista 3 :(
Huuuuur ska jag få honom att inse att han har ett problem och behöver ta tag i det ännu en gång?
Och ja, jag har absolut druckit min sista oönskade droppe, och nej, ställa ultimatum hjälper inte. Han är fan vuxen och bestämmer helt och hållet själv när var och hur han dricker. Sådeså.
Jobbigt läge att vara så kär i någon men samtidigt tycka så illa om en del av den personen…

Åsa M
sön, 2024-08-04 - 06:33

@glufsan Jag tror inte du kan få honom att inse det, om du inte tar hjälp utifrån och så att säga eskalerar situationen. Själv pratade jag med mitt ex' chef vilket ledde till att hans missbruk uppmärksammades, han lades in på sjukhus, blev sjukskriven, omplacerad och arbetstränade länge. Det är tre år sedan nu och han får inte sitt gamla jobb tillbaka för problemen är kvar.
När jag läser det du skriver undrar jag om du har reflekterat över hur mycket ditt medberoende påverkar dig. Du beskriver att du dricker med honom för att hans problem inte ska verka lika stort. Du städar och fixar och försöker mildra konsekvenserna, men till vilken nytta? Som du själv säger verkar han inte se sin konsumtion som ett problem. Man kan inte älska någon frisk. Om han vill ta hjälp så är det upp till honom. Ultimatum fungerar inte. Det är du som måste bestämma om du vill leva med en missbrukare eller inte och du måste fundera på att dra, och hålla, gränser. Har du funderat på det? Om det var en vän som hade berättat det här, vad hade du rått dem att göra?