av Letlive

Letlive
ons, 2024-08-07 - 21:00

Hej alla.
Sambon ska börja på antabus nästa vecka. Hon verkar motiverad och har väl insett hon inte klarar av att sluta på egen hand. Jag försöker inte ha för stora förhoppningar men samtidigt är det svårt att inte hoppas på att detta ska bli lösningen. Är också rädd att sambon ska dricka på antabus och behöva leva med den erfarenheten. Aja. Vi är alla maktlösa inför alkoholen. Är dessutom rädd för abstinensen sambon kommer känna och hur hon kommer reagera på den.
Har era anhöriga tagit antabus? Vad är era erfarenheter? Hur gick det? Nyfiken på att höra allt

ChangedMe
ons, 2024-08-07 - 21:44

@Letlive Min man (separerade men fortfarande under samma tak av olika, främst ekonomiska, anledningar) gick på Antabus i fyra månader december -23 till april -24, det var hans eget val att sluta, tyckte det fick räcka.... Han är fortfarande nykter men har i stort sett endast plockat bort substansen, jobbar inte alls med sig själv och ersätter beroendet med annat. Till att börja med var det träning på gym, nu är det fiske och båt, får se vad det blir sen för att hans sug ska hålla sig borta. Jag tror på att antabus kan hjälpa men jag tror också att det kan behövas terapi/samtal/möten då beroendet/beteendet oftast går djupare än bara själva the "drug of choice" så att säga. Det gäller att vara motiverad, det finns en del biverkningar som inte är så trevliga, men det verkar som att de lägger sig efter ett tag. De första veckorna utan alkohol och med antabus var ett rent h*e, vill inte försköna det. Så därav att motivation behövs. Min man började också för att våra barn bönade och bad och för att få mig att stanna, men när han någon månad in upptäckte hur mycket bättre han ändå mådde så fick han ett nytt mål. Jag kan inte sia om det kommer att hålla, hoppas på det för hans egen skull och våra barn. För min del är det för sent. Går på äggskal varje dag, kollar av hans humör. Lycka till, hoppas det kommer gå bra 🙏

sliten61
fre, 2024-08-09 - 16:33

@Letlive Min man har gått på antabus många gånger men det har inte fungerat så bra.Han har druckit ändå.Han har också fått ett fruktansvärt humör.Det har nästan varit värre än när han dricker.Han har påbörjat en kur igen.När han fått dom utskrivna,innan han hunnit ta någon så körde han inom bolaget och köpte alkohol som han drack.Får väl se hur det går denna gången.Jag har inte stora förhoppningar,tyvärr.Jag hoppas det funkar för din fru.Det är såklart olika.

User37399
fre, 2024-08-09 - 18:14

@sliten61
Hade ungefär samma upplevelse. Tror inte att det fungerar om inte alkoholisten själv ger sig f-n på att bli nykter.
Det är ett hjälpmedel ingen dunderkur.
Och så många som tar dem av fel anledningar- inte för att stötta sin egen resa mot nykterhet utan mer för att få tyst på tjatet av anhöriga osv.

Min tyckte själv efter en omgång fylla att det var ju jättebra då det inte pågick flera dagar.

Letlive
fre, 2024-08-09 - 20:09

Tack för era svar. Jag förstår att motivation är viktigt. Min fru säger ju samtidigt att hon är motiverad. Samtidigt förstår jag ju att hon har en missbrukssjukdom och ev. bara säger vad jag vill höra. Jag hoppas ju väldigt mycket att hon ska bli nykter. Det är ju det är svårt. Att inse att man är totalt maktlös.

User37399
fre, 2024-08-09 - 20:18

@Letlive
Du är maktlös mot hennes alkohol men aldrig i ditt egna liv - där har du total makt. Glöm inte det, att du har valmöjligheter
Ha en fin kväll 🤗

Letlive
ons, 2024-08-14 - 23:27

Tio dagar på antabus nu. Min fru har (mig veterligen) lyckats vara nykter. De första tre dagarna satt hon bara tyst och grät. Det kändes sorgligt att se henne så. De senaste dagarna nu lite mer lättirriterad. Är väl nu mest orolig för att hon ska tycka dessa dagars nykterhet bevisar att hon inte alls har problem och falla tillbaka i gamla vanor. Det jag också insett av att ha sett henne nykter nu är hur sjuk hon är. Dessutom hörde en gammal vän av sig och ville gå på fotboll på söndag. Min instinktiva tanke var att tacka nej eftersom om jag går hemifrån i fyra timmar ger det henne en chans att smygdricka. Varför tänker jag fortfarande så? Jag har agerat så i två års tid. Det har inte hindrat henne att dricka tidigare och kommer inte hindra henne nu heller. Jag förstår ju det rent logiskt. Jag tackade ja till fotbollen iallafall och jag vet om att jag kommer känna mig orolig när jag är iväg men det är väl bara att repetera: vi är alla maktlösa inför alkoholen.

Letlive
tors, 2024-08-22 - 17:24

@has Tack för att du frågade! Jag gick, det var roligt och min fru har nykter när jag kom hem. Hon fick något återfall för någon dag sen. Det tog hårt men jag har slutat hoppats. Just nu tänker jag en dag i taget. De flesta nyktra dagar vi har är bra. Men jag misstänker att hon inte på allvar insett att hennes relation till alkohol är så destruktiv att det kommer förstöra hennes liv. Men det kan jag inte göra något åt.

has
tors, 2024-08-22 - 18:53

Så fint att du kom iväg på fotbollen @Letlive! Tufft med återfall, men det låter som du har bottnat i det vi alla behöver bottna i - ”jag kan inte göra något åt det”.

Den sanningen är så svår och samtidigt så befriande tycker jag.

Ta väl hand om dig!🌸

Letlive
fre, 2024-08-30 - 20:30

Min fru har haft flera återfall och låtit bli att ta antabus men har nu tid på måndag igen och ska börja igen. Nu sa hon att hon inte alls ville utan gör det för att jag, hennes föräldrar och jobbet ska sluta sluta tjata och att det egentligen är synd om henne. Jag sa då till henne att är hon inte motiverad att sluta kan hon lika väl skita i det. Jag sa att du har en sjukdom där självinsikt är en basal del för långsiktig tillfrisknad och har den inte kommit än kan hon lika väl skita i det. Då muttrade hon och gick och. Och vet ni? Det kändes så jävla bra att säga det. Jag är hennes partner. Jag vill inte stå och försöka motivera min partner som en trotsig tonåring. Det är inte mitt jobb.

has
lör, 2024-08-31 - 08:36

@Letlive förstår att det kändes skönt! Ett steg i det egna tillfrisknandet: sluta ta ansvar för det som inte är vårt att ta.

Jag har tänkt mycket på det den senaste tiden. Hur en driver sig själv långt över de egna gränserna, och vad priset då blir för en själv.

Letlive
tis, 2024-09-03 - 20:01

Verkligen @has. Priset blir ju alldeles för högt. Samtidigt tänker jag att det är viktigt att komma ihåg att man gör det av kärlek. Ett missriktad form av kärlek som stjälper mer än hjälper. Än dock kärlek.
Min fru har iallafall återigen ett återfall. Jag hörde det när jag ringde henne efter jobbet. Förr hade jag åkt direkt hem och hjälpt henne. Se till att hon inte fylleringer en kompis, ramlar och slår sig eller annat. Nu åkte jag till gymmet. Som jag hade planerat. Hennes chef har begärt möte kopplat till hennes frånvaro (pga alkoholen) imorgon. Jag vet om hon mår extremt dåligt över detta och kommer försova sig till detta möte ifall jag inte väcker henne. Det skulle göra situationen ännu mer ångestfylld för henne. Och vet ni vad? Jag kommer låta henne försova sig. Det är inte mitt jobb att se till hon går upp till jobbet. Lika lite som det är hennes jobb att se till jag går upp till mitt.
Ikväll har jag mest känt sorg. Att se ens livskärlek långsamt ätas upp av ett missbruk har varit fruktansvärt. Jag förstår nu att jag inte kan påverka missbruket. Men det är ändå så sorgligt. Nykter är hon världens finaste.

has
tis, 2024-09-03 - 22:55

@Letlive det är sorgligt. Och känns så förtvivlat onödigt när en står bredvid!

Det låter som att du fortsätter ta hand om dig mitt i det svåra.

Hoppas arbetsgivaren förstår hur det är fatt och att det kan hjälpa henne komma vidare.

En dag i taget…

Imse
tors, 2024-09-05 - 20:04

@Letlive Jag tycker nästan känslan vid återfall är värre än som det var innan.
Min fru har hållit upp i ett halvår med hjälp av tabletter.
En härlig sommar då vi båda mådde bra och levde ett normalt liv, och man började så smått hoppas. Hoppas på en framtid.
Sen fick hon plötsligt för sig att 'testa lite för att se hur det kändes'. Obegripligt.
Ångerfull såklart. Det skulle aldrig hända igen.
Det gjorde det. Dagen efter. Och dagarna efter det.
Hittar tomflaskor gömda överallt. Hon försöker dölja, men jag hör direkt, känner igen minspel och beteende.
Konfronterar jag henne när hon är full blir hon bara elak.
Gör jag det när hon är nykter så bryter hon ihop och slår ifrån sig.
Nya löften. Som bryts efter några timmar.

Jag vet verkligen inte om jag vill fortsätta. Men att kasta 20 år på sophögen tar ändå emot.
Men är detta ett liv?
Är det såhär mitt liv ska vara de återstående åren?
Ännu curlar jag henne. Ser till att hon får mat och kommer iväg nykter till jobbet.

Men hur länge.?

Hannapanna1
lör, 2024-09-07 - 11:31

@Imse När jag läser ditt inlägg så står jag i nästan samma situation. Det är så jobbigt mentalt med känsla av besvikelse och hoppet bara flyger iväg...
Tack för att du delar så man inte känner sig så ensam i kaoset som blir vid återfall .

Kameleont
sön, 2024-09-08 - 09:17

Känner igen mycket i denna tråd, även om min man sköter jobbet o alltid kommer iväg dit av sig själv.
Har inte upplevt 'återfall' på det viset, då han totalt saknar insikt o inte (mig veterligen) ens försökt sluta.

Fint sagt av dig @Letlive att det vi gör gör vi av kärlek. Blir fel ibland men det är av kärlek. En snäll tanke att ge sig själv när man undrar vad o varför man håller på.

Och frågorna o tankarna du beskriver @Imse om detta är livet. Ska det vara såhär?
Fullständigt overkligt o obegripligt att sitta i den här sitsen att se sin partner o kärlek rasera sig själv o vår familj.

Sorgligt att vi är flera i samma bedrövliga sits men skönt att känna sig mindre ensam.

Kram till er alla

User37399
sön, 2024-09-08 - 17:46

Sticker ut hakan lite men..
är det av kärlek? Eller bara en falsk trygghet och ett eget medberoende ?
Har funderat mycket på det där…