Min fästman drack.
Ibland är han bara så duktig och kan hålla på drickat och inte agera som den Riskbrukare som han är;
enligt Socialstyrelsens nya riktlinjer.
Jag känner mig kluven till hans drickande.

Har som sagt varit tillsammans med en alkoholist före honom;
Och för honom slutade alkoholkonsumtionen med döden. På den tiden med vederbörande nämnda( inte min nuvarande fästman); var det även fysisk misshandel med i bilden;och jag var kraftigt medberoende då. Min fästman skulle aldrig slå mig fysiskt;
Eller säga något illa till mig;
Oavsett hur mycket han dricker.
Nuförtiden- Jag har gått in med ambitionen i det här förhållandet; att min fästman inte ska behöva höra bannor av mig för alkoholens skull för vad jag varit med om; med min förra Karl.
Han ska (har varit min ambition; men jag känner att det är svårt att leva upp till)inte behöva betala den förra mannens nota som man brukar säga;
För att även han dricker!

Han är inte alkoholist men definitivt inom värdena för Riskbruk.
Och när han ”faller dit ” eller kommer tillbaka från en fest som inte jag varit på;
Så har han tagit i så med drickandet att han spyr.
Dagen efter mår han prima!;
Och har dessutom inte den morgonångest som många pratar om som använder alkohol lite för mycket.
Men även så…;
Jag vet att han aldrig skulle dricka när hans dotter är med honom (hon är hos honom varannan helg);
Men när jag sover över (jag är särbo med honom och sover över lite då och då);
Då går det bra för honom att supa sig redlös.
Så nu hade fästmannen druckit sig full på en fest där jag inte kände att jag kunde bidra med något ; så jag stack hem till hans place;
Hade en trevlig stund för mig själv;
Klockan blev sent;
Väntade på honom, där i sängen jag låg.
Fick till svar i sms-kontakten med honom att han kommit hem,
Men att han bara var precis utanför sitt hus;
Sedan frågar jag honom om han lever;
Jag får inget svar!;
Sedan hör jag hur han kommer in i hallen;
Och marsch till toa och spyr;
Sedan blir det helt tyst;
Men jag vet ändå att han är kvar på toa.
Jag funderar på om han kvävts i sina spyor;
Eftersom att det blir så tyst!
Jag funderar på hur jag ska göra om så är fallet;
Samtidigt som jag är livrädd för att det jag är rädd för ;
Ska ha hänt.
Känner mig paralyserad av rädsla och går inte dit;
Då jag är för rädd för vad som kan ha tänkas ha hänt.
Om han ligger där livlös.
Jag älskar honom;
Men som paralyserad och ligger bara kvar.
Så rädslan vill skydda mig;
Känns det som.
Självbevarelsedrift antar jag.
Han kommer så till den gemensamma sängen;
Och jag känner adrenalinpåslaget;
Glad för att han lever;
Men så väldigt orolig för honom jag var!
Så jag ger honom de där bannorna;
För jag har börjat fundera på…;
Älskling hur kan du låta bli att dricka när Alicia ; hans dotter är hos honom;
Men inte om det ”bara” handlar om mig?;
Funderar också på;
Och säger till honom;
Ger honom en lektion:
Jag säger;
-Älskling, du skulle aldrig dricka när Alicia är hos dig;
Så varför jag?
Och du vet väl om att jag var alldeles nyss livrädd för att du skulle ha kvävts i dina egna spyor;
Men för rädd för att gå och kolla till dig!;
Och du vet väl om att alkohol förkortar livet?
Och du vet väl om att du gör mig illa när du dricker.
Han svarar ;
-Ja.
Och vidare svarar han;
-Jag vet att du tar illa vid dig när jag dricker.
Men jag vet när det är dags.
-Vadå dags menar du? Frågar jag honom.
Han svarar;
-Dags att gå och lägga mig.
Du vet att jag älskar dig.
-säg det när du är nykter.
Och så påminner han mig om att han sagt det tidigare under dagen.
Varpå jag svarar;
-Vi får prata mer imorgon, när du sovit ruset av dig.
Och sedan går han och lägger sig;
Och jag blir kvar med en viss blandad både frustration och förtjusning;
Glad för att han lever och andas;
Men också väldigt arg för att han låtit mig känna en så stor oro för honom;
När han kräktes och jag inte vågade finnas där för honom.
För att jag inte fick svar på frågan om varför han inte dricker när dottern är där, men när jag är där.
Saken är den att han också sagt ifrån om att han inte tänker låta någon bestämma över honom;
Om han ska dricka eller ej.

Samtidigt som jag blir orolig över hans drickande;
Vet jag inte hur jag kan hjälpa honom kan / få honom att inse sitt bästa.
Samtidigt som…
jag också försöker ge honom den frihet som det innebär att vara en individ och ha självbestämmanderätten till sin kropp. Men jag kan bara inte låta honom vara;
Utan att låta honom betala min föregående karls nota!;
Jag vet hur illa han gjorde mig;
Och jag vet hur illa alkoholen som min fästman gör min blivande man;
Och därigenom mig!;

Vad ska jag göra?;
Hur ska jag släppa taget om alla predikningar/ bannor till honom?
För jag bara känner att om jag inte tar snacket med honom gång på gång;
När han dricker…;
Så är jag också ansvarig för
vad han gör!
Och jag känner bara;
Alkoholen kommer jag aldrig kunna förlåta!;
Min f.d dog p.g.a alkoholen och jag hann lämna honom innan döden tittade honom i vitögat!;
Men det svåra tycker jag är även att separera brukaren av alkohol;
Från själva substansen.
Hur kan jag vara arg på alkoholen;
Utan att vara arg på Riskbrukaren av alkohol?
Hör dem inte ihop?;
Är min ilska irrationell;
Bara för att jag dömer både (don) och person?
Och hur kan jag döma någon som jag samtidigt älskar?
Många frågor och tankar;
Vad är era tankar om mitt långa inlägg?
(Som jag själv inte får någon rätsida på)!

Det är inget irrationellt med det du beskriver. Jag tror att problemet är att du är ännu en gång medberoende och kan inte ta dig ur det mönstret. Jag var skitarg på mitt ex när han söp och angstade, han struntade fullkomligt i sin egen hälsa och i allt jag sa, han vägrade döka vård, kaoset var hans vardag. Det gick inte att älska honom till slut för han blev så oerhört egoistisk i sitt mående och det gick ut över relationen, som imploderade. Mitt ex sa i ett nyktert ögonblick "om en av oss inte mår bra, mår inte vi bra". Det var klokt sagt och det tycker jag du kan ta med dig.