av cleaner

cleaner
tis, 2025-02-18 - 13:27

Som trådens rubrik lyder så har det funnits en stor rädsla som genomsyrat mitt liv. Att bli som min far.

Min far var alkoholist redan innan jag föddes och var så fram tills dess att jag bröt kontakten med han när jag var 15 år gammal. (20 år sedan nu). Jag blev efter detta fosterhemsplacerad hos nära släktingar. Det har alltid funnits en skam kopplat till hur pappa var, och hur han blev. Det är något som har inneburit att jag inte viljat prata om mina egna alkoholvanor med min familj. Jag skulle bli för mycket min fars son. Jag vet inte ifall dom misstänkt något. Men när det är kalas och fest bjuds man alltid på alkohol. Antar att dom inte skulle gjort det om dom anande att jag inte hade kontroll.

Samtidigt har jag varit oroad för mitt eget alkoholbruk stundtals. Jag VET att jag druckit för mycket i perioder. Det nekar jag inte. Men jag har har heller inte haft några problem att vara utan. Jag har också inte svårt för att ha alkohol hemma utan att dricka den. Jag tror helt enkelt att jag inte velat ändra mig. Alkoholen har fått mig att koppla av och det konstanta ångesten och oron som jag dras med i livet har lindrats av den.

Jag är sedan ett tag tillbaka i ett nytt förhållande med en fantastisk kvinna. Jag har pratat om min far men inte om mina orosmoln gällande mig. Just nu ha jag varit 48 dagar nykter för att bevisa för mig själv (och henne, utan att hon bett om det) att jag kan. Mitt mål är att trappa ner på alkoholen och bara dricka vid speciella tillfällen. Att vardagsdricka känner jag mig klar med. Hoppas snarare på att ersätta det med någon form av träning och kreativa projekt.

Ska senare i månaden göra ett Werlabs prov genom jobbet (inte Peth dock). Men är orolig för att de senaste årens drickande skadat mig. även ifall det på vardagarna mest var folköl. Vill också kolla upp en annan grej via vården. Men allt detta skrivande om Peth och läkares anmälningsplikt har gjort mig rätt nervös. Efter 48 dagar bör jag ge ett helt nyktert resultat. men i detta forum läser man om folk som påstår att det tar mycket längre tid. Så det gör att jag drar mig för att söka vård (Det är inget allvarligt. Bara en grej jag vill kolla upp).

Sen är det en till sak jag undrar. Hur hanterar ni skammen? Jag skäms otroligt när jag tänker tillbaka på mitt förhållande till mit ex. Inte för att jag blev våldsam eller så. Men visst, det blev gräl gällande alkohol. Men skammen är främst kopplad till att jag uttsatte henne för den oron. Hon förtjänade inte den.