Att inse fakta

Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

Profile picture for user lizzbet

Du ska läsa allt du orkar härinne, det kommer att hjälpa dig förstå. Eller så lämnar du NU, om du som du säger inte tänker leva med en alkoholist. För är han det så lär han inte bli "frisk" för att du ställer ultimatum, kollar hans förråd, häller ut osv. Alkoholism är en kronisk, komplicerad sjukdom. Välkommen hit!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Som svar på av lizzbet

Jag har läst massor och fortsätter läsa, för att förstå. Han har precis vaknat och vi har pratat. Han har gråtit och kallat sig själv idiot. Han har lovat att ringa sin läkare på måndag. Tydligen har han haft alkoholproblem tidigare, så det här är typ ett återfall. Tror att han kan sällskapsdricka, men det går ju inte. I vårt fall är det han som flyttat in till mig, så kontaktar han inte sin läkare och får medicin som minskar suget så åker han ut med huvudet före. Jag har krävt total transparens, min tillit till honom är jävligt skadad. Men sen vet jag ju att löften från en alkoholist är väldigt lite värda.

Profile picture for user MondayMorning

Att du inte kan acceptera hans drickande. Punkt.
Kravet att du ska stanna är att drickandet upphör.
För gott. Nu. Inte på måndag, inte nästa vecka. NU!
Kör hårt direkt.

Han/hon kommer aldrig sluta hur mycket du än tjatar - om personen inte
själv vill ha hjälp. Så illa är det, att vi måste få hårda och tuffa konsekvenser
för vårt agerande.

Men ta inte detta under berusning, men det vet du ju redan om du är uppväxt
med en far som har alkoholproblem.

Med hopp om en lugn natt för dig.

Vänligen
MM

(nykter A)

Profile picture for user Bedrövadsambo

Som svar på av MondayMorning

Min pappa dog 62 år gammal pga söndertrasad lever. Då hade jag ett halvår tidigare brutit helt med honom. Efter en fylleincident. Jag tänkte att min egen barndom kunde jag inte göra något åt, men mina barn kunde jag skona. De var då 4 och 2 år gamla, idag 20 och 18 år. Det jag sörjde allra mest var att ingen på allvar tvingade honom att sluta tidigare, när han hade en chans att klara av det. Inför sista julen ringde han "jo, jag och mamm tänkte hälsa på till jul." Jag svarade iskallt "har du sökt hjälp för dina alkoholproblem?" Och han svarade "vadå, jag har inga problem." Han var inte välkommen, mamma kom ensam den julen. Den 24/1, exakt en månad efter julafton, dog han av organsvikt. Levern var helt söndersupen.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Som svar på av MondayMorning

När sambon är full är han bara ynklig och patetisk, när jag skäller blir han en våt fläck typ. Sen skickar jag honom i säng. Först när han vaknar upp ur ruset pratar vi. Som nu, jättebra snack. Han ska ringa sin läkare, han ska sluta dricka NU. Aldrig mer. Som dotter till en alkoholist är jag dock jävligt luttrad, vågar knappt hoppas. Men jag älskar honom, och vi har det jättebra ihop. När han är nykter. När han är full vill jag typ sälja honom på Blocket.

Profile picture for user lizzbet

Ja, hoppas hans sjukdom inte gått så långt att han klara det. Låter ju lite hoppfullt, detta att han inte blir aggressiv till exempel. :)

Profile picture for user Gredos

En tanke. Vore det inte mer hyggligt att avsluta det på en gång alternativt återgå till att vara särbos om han ska ha en chans att ta itu med sitt missbruk. Att leva med någon som när man faller vill "sälja en på blocket" eller som uppskattar att man blir en "våt fläck" när de skäller ut en är inte så jävla nyttigt det heller. Dessutom är det väl en stor risk att du skjuter fram dina gränser och tillåter "mer och mer" och tappar bort dig själv.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Fyra nyktra dagar har passerat nu. Vi har pratat mycket. Han vill verkligen, men det handlar ju inte bara om vilja. Han har kontaktat vc, som skickat efter hans journal från annan vc. Innan den kommer får han ingen läkartid om det inte är "jätteakut". Han ska åka till vc på fredag igen, och då hoppas jag att journalen har kommit. När han väl fått läkartid tänker jag be om att få följa med. Vi får se om jag får det. Träffade själv min psykolog igår. Hon sa "Du måste bara bestämma dig. Leva med oron för återfall, för de kommer förr eller senare. Eller bryt upp." Hon tyckte dock inte att jag behövde bestämma mig just nu. Det KAN ju vara så att han faktiskt lyckas, med rätt hjälp. Vi tar tills vidare en dag i taget. Landar, slickar såren lite. Vi har det bra ihop till vardags! Skrattar och har kul ihop, trivs i varandras sällskap. Jag älskar honom ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Nu har helgen inletts. Än så länge nyktert. Jag köpte hem godis och alkoholfri cider som fredagsmys. Absolut inte vin, vilket jag brukar köpa hem till helgen. Tänker inte riskera någonting, och jag ska i alla fall inte bidra negativt genom att "fresta". I bilen hem från jobbet kom tanken: "Tänk om han är onykter när jag kommer hem, vad gör jag då?" (Sambon var ledig idag.) Till slut kom jag fram till att jag ska göra som jag brukar göra med allt annat. Jag utgår från att allt är/går bra, och sen får jag hantera motgångarna när de kommer. Trevlig och nykter helg önskar jag er allihop!

Profile picture for user Dis

Vi är flera som vuxit upp med en alkoholiserad förälder och som svurit att vi aldrig skulle bli tillsammans med en annan alkoholist men som ändå åkt dit. Tror du att han faktiskt menar allvar med att vilja sluta?

Profile picture for user LisaUlrika

Hej, jag är ny på forumet så jag vet inte riktigt hur det går till men jag skriver ändå för att jag delvis behöver skriva av mig. Kan en person ha alkoholproblem/ vara alkoholist bara genom att han super sig full mer eller mindre varje fredag/lördag? Vi har snart varit tillsammans i fyra år, underbara i nyktert tillstånd eller när han bara tar två öl och en whiskey. Han har en 7-årig son sen tidigare äktenskap och tillsammans har vi en 6-månaders bebis, och vi har nyligen byggt färdigt vårt drömhus, stressen har varit på jättehög nivå. Ikväll så var hans pappa över och vi åt middag och så kom ölen/spriten fram. Det var lugnt till en början men han slutade liksom inte, bebisen somnade tidigt liksom 7-åringen. När det går över en viss gräns blir han elak, han blir en främling någon obehaglig person jag inte känner. Jag bad honom sänka volymen då han spelade musik eller att han skulle sätta i hörlurar då jag behöver sova då bebisen snart kommer väcka mig, jag sa till två gånger men det hjälpt inte, han tyckte jag tjatade på honom, sen slänger han ur sig "det här jävla äktenskapet, det är så tråkigt" och att han aldrig får ha det lite roligt en fredagskväll, sen låter han mig inte vara ifred utan skall prata med mig trots att jag flera gånger bett honom nämn mig i fred så att jag kunde sova men icke, till slut sa jag att jag inte ville höra ett ord till av vad han sa utan att han skulle lämna sovrummet, då drämde han igen dörren och gick ut med hunden och sen gick han in och lade sig hos sonen, i samma rum låg svärfar och sov, jag vet inte om han hört allt eller inte. Jag är bara så ledsen, för detta är inte första gången. Han är oerhört underbar annars men han blir som förbytt, han är inte min make...jag har påtalat detta flera gånger och han säger att han är ledsen men samtidigt så förstår han inte, han har inte förståelsen/ självinsikten

Några tankar/ funderingar? Ledsen ännu en fredagskväll

Profile picture for user Bedrövadsambo

Alkoholism är en eskalerande sjukdom. Den kan gå i perioder, med helt vita perioder, och den kan eskalera olika snabbt för olika individer. Man pratar idag om en "missbruksgen", och vissa släkter är helt klart mer drabbade än andra. Förutom alkohol, knark, tabletter kan man även falla för mat och spel om pengar tex. Det är samma "belöningscentrum" i hjärnan som triggas. Om ens föräldrar var alkoholister bör man tänka på hur ofta/mycket man dricker, för då ligger man i farozonen.

Min erfarenhet är att det brukar eskalera enligt följande. 1) Hittar alla anledningar att dricka, roliga som tråkiga. Antalet vita dagar blir färre och färre. 2) Dricker snabbt och dricker mer och mer. Toleransen ökar inledningsvis. 3) Dricker till det tar slut, och försöker då få tag på mer om det går. 4) Minnesluckor, rejäl bakfylla med ångest, och ständiga bråk med partnern om drickandet. 5) Kan inte låta bli att dricka, dricker i smyg för att partnern inte ska skälla. Toleransen börjar minska, man blir full på pyttelite. Börjar "fylla på" vardagar och dagtid, oftast i smyg. Sjukskriver sig ibland pga bakfylla. Övriga omgivningen börjar reagera på ens osunda relation till alkohol. Man försöker dra ner på drickandet, bara sällskapsdricka, men det spårar oftast ur. Abstinensen gör att man är tjurig, snarstucken och irriterad. Mest på sin partner som vill missunna en en av få glädjeämnen med livet - alkoholen. 6) Man börjar missköta jobbet mer och mer, blir kanske kallad på orossamtal. Kör rattfull. 7) Allt går åt helvete bokstavligt talat. I värsta fall super man bort hus, familj och jobb. Och hälsan förstås.

Min sambo befinner sig på nivå 5, och han inser allvaret. Han vill sluta dricka helt. Inser nu att han inte kan sällskapsdricka, hur gärna han än vill. Jag har ställt ultimatum "Sök hjälp, bli nykter - annars flytta." Han har varit helt vit sen i söndags efter att fullständigt ha spårat ur förra tor-lör. Han har sökt vc tio gg under veckan (säger han) utan att komma fram. Jag ligger på då och då, men jag tjatar inte dagligen. Det kan bara ha motsatt effekt, plus att det skulle förpesta det fina i vardagen vi faktiskt har ihop. Han vet mitt ultimatum. Punkt. Nu tar vi en dag i taget.

Mina erfarenheter baseras inte på min sambo i första hand. Min pappa var alkoholist under hela min uppväxt, och han pendlade upp och ner på skalan ovan oftare än jag kan minnas. Ända in i döden med söndertrasad lever. 62 år gammal. Då hade vi inte träffats alls på ett halvår pga att jag hade ställt ultimatum. Det jag sörjer mest är att jag inte gjorde det i tid, medan han hade en chans att bli frisk.

Kram till dig medsyster ❤️

Profile picture for user LisaUlrika

Som svar på av Bedrövadsambo

Hej

Tack för ditt svar, tror att min man är omkring fas 4/5 men det är bara på helgerna fredag-lördag, men jag förstår inte vissa veckor är det på en anständig två öl och en whiskey nivå och andra helger är det totalfylla. Imorse var jag riktigt arg och ledsen på honom och tog med mig lillan och åkte iväg ett par timmar, jag hörde ingenting från honom och när jag kom hem så undrade han varför jag var så arg på honom då han sa att han var jättelugn och städad så självinsikten finns inte sen blev vi sams igen och så gick han och hämtade ett par öl då han tyckte han förtjänat det då han fixat och donat ute på tomten i solskenet, men än så länge är det på en städad nivå.

Jag känner som dig en dag i taget, men det är skönt att prata med någon som är i en liknande situation, har ni barn? Lillan är ju fortfarande liten men bonussonen växter ju och är 7 år och förstår redan massor.

Har pratat med min mans föräldrar vet inte in eller ut. De skall försöka prata med honom vid tillfällen men han bär så mycket inom sig och borde gå och prata med någon professionell men som sagt han anser sig inte ha problem då han har vänner som super sig fulla i tid och otid och då tycker han att han är städad och lugn i jämförelse

Tack och kram och så hoppas vi på lugn lördag för oss båda

Profile picture for user Bedrövadsambo

Just den kommentaren är jag så trött på. "Jag har varit så duktig att jag förtjänar att dricka". Här kan nivån vara okej vecka efter vecka för att sen spåra ur totalt vissa gånger.

Vi träffades för drygt ett år sedan. Blev nyligen sambo och han flyttade in hos mig. Mina barn är stora men den yngsta bor hos varannan vecka.

Han vet att han hänger väldigt löst om man säger så. Jag har noll tolerans, så långt har det gått. En dag i taget som sagt.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Vi har tidigare bott på olika orter och träffats någon-några gg/mån. Problemet blev därför riktigt tydligt för mig först när vi flyttade ihop.

Men min magkänsla har skrikit högt i minst ett halvår, jag har dock valt att inte lyssna. Tills nu.

Profile picture for user DrömmaBort

Intressant den där din tabell. :)
Jag tycker ju jag är sur för saker här hemma, som ingen annan, än kanske nån här på forumet, skulle fatta. Att en arbetande trevlig familjefar tar nån öl nu och då och inte ens ställer till på något sätt, vad är det nu att sura över.

Men det jag ser är precis det där. Att han från att varit vid noll ett år, gått till först 1) och sedan 2). Och om det ens bara var det, men när jag tycker det är en stigande kurva ännu, och jag tycker han själv ignorerar det. Och det jag undrar är vad händer sedan, om det nu uppstår något extra jobbigt eller roligt fest på jobbet eller hemmafronten, med kompisar eller släkten? Kommer han han stiga ett steg till?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Det är nog svårt att se när man sitter mitt uppe i det. Och det här är som sagt bara mina erfarenheter. Och inte från mitt samboskap enbart, mest från min uppväxt med alkoholiserad pappa.

Det som är svårast är ju att det är bra oftast, bara dåligt ibland. Och varje gång det är bra glömmer man bort det dåliga.

Tid och möjlighet att reflektera är viktigt, och då är det här forumet toppen!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Det bästa med det här forumet är att man tvingas sätta ord på vad man tänker och känner. Får man sen respons på det man skriver är det bara en bonus ?

Jag är övertygad om att reflektion bakåt i tiden är nödvändigt för att gå framåt. Det handlar inte om att älta det som har hänt, mer att försöka förstå och lära sig något av det - för att göra bättre val i framtiden.

Man ska alltid komma ihåg att min sanning är just MIN sanning. Frågar man min ex-sambo ser hans sanning helt annorlunda ut. På vissa punkter är det oförenligt, det är inte lönt att ens försöka.

Jag och nuvarande sambon, kan kalla honom M, träffades av en slump för ca 16 månader sen. Vi hade inga gemensamma kontaktytor alls, visste inget om varandras förflutna. Allt han vet om mitt förflutna har jag berättat, och vice versa. Guldläge att undanhålla vissa bitar alltså.

Vi blev sambo för cirka två månader sedan. Innan dess träffades vi någon-några gånger per månad, ibland så sällan som varannan månad. Vi fick resa långt för att träffas, och det var väldigt slitsamt i längden. Flytta ihop var det enda sättet att få relationen att hålla i längden.

M valde att flytta till mig, pga att jag har minderårigt barn som bor hos mig varannan vecka, och det har inte han. Han sa upp sig från sitt jobb, sa upp lght, skänkte och slängde typ alla sina saker/möbler. Han har fått jobb här, men trivs bara sådär. Omställningen är förstås enorm för honom.

Första gången som han bjöd mig på middag hade han köpt en flaska vin att dela på. I minsta laget tyckte jag, men hellre det än bjuda på nubbe till maten typ. Jag visste ingenting om hans alkoholvanor.

M märkte snart att jag verkligen gillar att koppla av med några glas vin fredag-lördag, och han hängde på. Problemet är att han knappt tål någonting. Vissa gånger kunde han bli aspackad på två glas vin. Sluddra och ragla. Min tolerans däremot är jättehög!

Många kvällar hade vi jättekul ihop när vi drack vin. Pratade och skrattade, och bråkade aldrig! Inte ens om skitsaker. Vi behövde ingen annans sällskap - vi hade verkligen jättekul ihop själva.

Men fler och fler gånger som vi träffades, och allt tätare mellan gångerna, så var M full innan vi ens hade satt oss vid matbordet. "Jag drack ett glas vin medan jag lagade mat." Ett glas? Knappast. Middagen blev en plåga att ta sig igenom, tårarna brände på mina ögonlock. Kunde inte komma på ett vettigt ord att säga. Efter maten skulle han bara "vila en stund" och sen såg jag inte honom mer den kvällen. Han sov som en gris till nästa dag.

Nästa dag var han förstås djupt ångerfull, och jag skällde och förmanade, sa att han måste äta mat innan han dricker, att han inte får dricka så snabbt osv, och han sa "ja, du har rätt och jag ska skärpa mig". Men några veckor senare var det dags igen.

Min magkänsla skrek högljutt och minst fyra gånger innan vi flyttade ihop sa jag till honom "Ditt drickande bekymrar mig, jag vill absolut INTE dra på mig en alkoholistrelation." Han svarade "Ingen fara, jag lovar att skärpa till mig. Jag har jobbat för mkt på sistone, har verkligen behövt koppla av med lite vin."

Först efter att vi blivit sambo har jag verkligen insett fakta. M är en alkoholist som aldrig kan sällskapsdricka. Hade jag vetat detta innan hade jag förstås inte uppmuntrat att vi skulle dricka ihop. Att jag gillar att dricka vin fredag-lördag blev hans alibi.

Så nu är det helvitt som gäller här hemma ett tag, hur länge vet jag inte idag. Har inte satt någon deadline. Och det är bra för mig också. Som dotter till en alkoholist ligger jag också i farozonen för att utveckla missbruk.

På min "hemmasnickrade" 1-9-lista ovan ligger jag själv nog på minst 2. Jag har grälat både med min ex-sambo och min äldsta dotter om att jag dricker för mycket och blir opasssande full ibland.

Så i helgen har jag druckit alkoholfri cider så det nästan har runnit ut ur öronen ?

Profile picture for user DrömmaBort

Lyfter verkligen på hatten åt din text. Att du också ser ditt eget drickande och hur du klarar det (åtminstone tills vidare fre-lö) men inte han. Men också det att andra kan tolka dit drickande som för mycket och att du också ligger i riskzonen att slinka dit.

Och skriver nog under det du säger, att det är för att få ordning på sina egna tankar, se dem svart på vitt och kjnna återkomma till dem. Ibland ser man ju till och med vad som är på tok och var ens egen insats är, men antingen har inte tanken eller beslutet mognat eller så är man inte färdig att ta risken det medför, att till exempel flytta isär.

Och de andrastankar är definitivt ett härlkgt bonus och ofta en skuff åt rätt håll. Fast man inte alltid skulle ta till sej eller göra som man blir rådd, finns nog tankarna där.

Och det där med "helvitt", hos oss är det jag som är det, av eget val, fast jag antagligen inte skulle lyckas fixa mej ett beroende. Och han vill nog inte vara av den åsikten han skulle förtsätta med helvitt, var det i fjol, nu tillbaka i normalbruk, som jag nog tyckerslinte mot ökande redan nu.

Men som du också säger, det som jag skriver här är en sanning, min sanning. Och dessutom vill jag inte ens här ta upp alla nyanser, så jag vet ju redan själv den är till en del modifierad. Vill ju inte heller berätta alla detaljer för att vara ens lite anonym. Han berättelse skulle nog se annorlunda ut. Vissa detaljer skulle jag kunna gissa mej till, många av dem sådana som en annan medberoende skulle kunna gissa sej till.

Profile picture for user Bedrövadsambo

De allra flesta alkoholister vill ju kunna sällskapsdricka. För att det är gott, kul, avkopplande och socialt. Och väldigt många med nedärvt riskbeteende vad det gäller alkohol kan klara av det. Men väldigt många kan inte göra det. Därför är det viktigt att vara på sin vakt, och lyfta fram trollen i ljuset så de spricker. Prata om det.

Jag tänker att om jag har problem med att låta bli att dricka på obestämd tid, ja då har jag ju också problem med alkoholen.

Just nu är det inget alternativ att dricka ensam, varken helt ensam eller med en nykter sambo bredvid. Då kan jag hellre dricka the eller saft.

Vi tar en dag i taget. Sambon har inte fått tag på vc än. Han börjar lite senare imorgon och jag sa direkt "bra, då kan du ringa vc kl 8.00 så att du får en telefontid."

Jag vill inte att han ska förhala detta mer. Jag vet att hans vilja inte är tillräcklig, det bevisade han med råge för mig förra helgen. Men jag vet också att minnet bleknar snabbt.

Men för mig är vissa minnesbilder från förra helgen knivskarpa. Så skarpa att de kan förfölja mig i mina mardrömmar. Själv minns M ingenting pga ruset. Jag har berättat varenda detalj. Får göra det igen om han förhalar att söka hjälp ytterligare.

Mitt ultimatum står fast: "Sök hjälp, var nykter - annars flytta."

Profile picture for user Bedrövadsambo

Idag är det en vecka som min sambo hållit sig helt nykter. Veckan har varit omtumlande känslomässigt, men rätt lugn rent praktiskt.

Förra söndagen var mitt inre ett enda stort orosmoln. Jag kunde inte tänka på något annat än att oroa mig. "Skulle han vara nykter nästa gång vi träffas?" Nu tänker jag mer "det kommer att gå bra". Motgången får jag ta när den kommer.

Vi pratade mycket om "problemet" de första två dagarna. Ingenting knappt de senaste dagarna. Det känns som han inte vill dela sina tankar med mig, och det är kanske klokt. Och inte mer än rätt, jag har ju också delat mina tankar med andra i huvudsak.

Ikväll har jag helt lugnt sagt: "Jag vill att du går upp kl 8.00 imorgon och ringer vc så att du får en läkartid. Jag tvivlar inte på din vilja att vara nykter, men jag tror att du behöver medicinsk hjälp." Han sa: "Jag ska ringa imorgon".

En dag i taget.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Vilka abstinenssymtom ska jag vara på min vakt med vad det gäller sambon? Det jag har märkt av lite är tjurighet, irritation, snarstuckenhet. Men mest en trötthet och tystnad som jag inte är van vid. Vi brukar prata oavbrutet om allt möjligt. Vi pratade mycket om "problemet" första dagarna, nu ingenting.

Han verkar inte vilja dela sina tankar med mig, och det är kanske klokt. Och inte mer än rättvist, jag delar ju mina tankar med andra huvudsakligen. Och jag ligger inte på alls - vi fortsätter prata om hem, barn, matlagning, handling, städning, varandras jobb, tv-program, och väder typ. Jag tjatar verkligen inte av typen "hur mår du, hur tänker du?"

Sen tänker jag att han kanske inte alls har förmågan att tänka alls nu, att hjärnan har fullt upp med abstinensen. När jag inledningsvis frågade VARFÖR? svarade han bara gång på gång "jag vet inte". Precis som jag gjorde när jag var akut utmattad för några år sedan. Jag hade inte kontakt med varken känslor eller tankar, stora delar av min hjärna var indisponibel.

Han är inte aggressiv och grälsjuk. Han är mest trött, och verkar inte alls sugen på att tala allvar. En dag i taget.

Profile picture for user Sisyfos

Trötthet brukar vissa nämna på sluta dricka forumet. Det andra är väl att det är ständiga tankar på alkohol hos många sv oss när vi slutar. Förstår honom att han är tyst! Läs på "förändra sitt drickande" sidorna så får du en klarare bild av vad "jag vet inte"-betyder. Det är helt obegripligt för många av oss att vi väljer alkohol. Några vill ha ruset, några vilan (stänga av), några vill ha energin.... men det är inte så lätt att definiera och det är inte lätt att förklara när det går fel. Nu går det väldigt fel för din sambo förstår jag. Men det känns som att det finns en vilja att förändra och en medvetenhet om problemet. Hänvisa honom till forumet tycker jag. Det ger en bra hjälp att skriva ner sina tankar. Det är kanske inte en jätterolig situation att befinna sig i att diskutera sina tillkortakommanden med sin partner... eller älta dem. Han behöver nog en annan kanal. Jag tycker dock att du gör helt rätt som ställer ultimatum. Är han med på att söka hjälp?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Han ska söka läkarhjälp, han har själv pratat om medicin som dämpar suget. Det visste jag inte ens att det fanns. Har bara hört talas om antabus, men det vill han inte ha. Varför vet jag dock inte. Med tanke på hans enormt låga tolerans mot slutet bör de nog kolla upp hans levervärden också.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Nu skickade sambon en skärmdump som visade att han ringt vc kl 8.03 och själv blivit uppringd en timme senare. Men någon tid fick han inte. De sa att han skulle ringa igen torsdag morgon. Suck.

Profile picture for user Sisyfos

Vad är det för vårdcentral... man kan faktiskt undra vad han säger till dem. Vanligtvis får man ju en tid. Långt fram i tiden om det inte är akut... men att behöva ringa igen??? Jag känner mig lite misstänksam, men så kommer jag också från andra sidan. Genom sig själv känner man andra. Antabus gör att man inte kan dricka, sugdämpande kan du dricka på, sen finns det också tabletter som tar bort effekten av alkohol. Han borde kunna få lämna prover i alla fall. Inom en snar framtid. Jag läser mycket på beroendesidorna och blir lite fundersam. Sen vill jag själv inte ha nån typ av tabletter, men det är mest för att jag är skeptisk till piller och att det funkar ändå.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Håller med om att det är lite märkligt. Han är nog inte helt ärlig i telefonsamtalet, hoppas han är det med läkaren!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Tror inte det är så enkelt att bara ringa beroendemottagningen. En läkare måste nog skriva remiss. Jag antar att behovet är stort. Eller? Kan ingenting om detta. Vet bara att vid psykisk ohälsa är det svinsvårt att få hjälp. För ett tiotal år sedan ringde jag helt panikslagen, och suicidal, till psykakuten. De tog inte emot mig. "Tänk på något annat" sa de till mig. Som att få en spann vatten över huvudet.

Profile picture for user Nykteristen

Nej, d är inga problem att ringa beroendemottagningen själv. De hjälper gladeligen till. Sambon gjorde det för 2 veckor sedan då han "gav upp". Aldrig varit i kontakt med VC eller nåt annat innan han ringde dit och fick en tid nu på onsdag....

Profile picture for user Bedrövadsambo

Det ska jag genast meddela sambon!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Så fort sambon fått en läkartid ska jag be att få följa med. Jag vill verkligen kämpa tillsammans med honom. Det är en man med så många rätt, och några fel. Fel som jag inte kan leva med, men förhoppningsvis hjälpa honom att rätta till ❤️

Profile picture for user Nykteristen

Gör du helt rätt i, jag ska göra samma här. Har lovat att följa med nu på onsdag. Detta ör nämligen den felande länken i vårt förhållande.....alkohol. Det gör att allt blir fel, nu är det dags att se om det håller utan alkoholen istället.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Imorgon torsdag är det två veckor sen det spårade ur rejält här hemma. Precis som då är sambon ledig hela torsdagen. Kan inte låta bli att känna oro, just därför att det finns både tid och möjlighet för honom att åka till bolaget då. Men han har lovat att ringa vc kl 8.00 och förhoppningsvis får han en läkartid då. Jag måste utgå från att det blir så. Nyktert hela dagen och läkarbesök inbokat.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Idag har sambon varit hos läkare. Han förklarade problemet och fick antabus, som han ska ta tre gg/vecka. Han ville egentligen ha medicin som minskar suget efter alkohol, men läkaren sa att den gav svåra biverkningar så den rekommenderade han inte. Vi har pratat nu ikväll och sambon säger att han inte känner något direkt sug. Men när han druckit två-tre glas vin flyger omdömet åt hel.... Och därför kan han inte sällskapsdricka. Han säger att det som hände för två veckor sedan var en rejäl ögonöppnare för honom. Han vill inte dricka, och med antabus kan han inte heller dricka. Vi fortsätter ta en dag i taget.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Han kom precis och visade mig burken med Antabus, på eget initiativ. Jag känner att jag kan inte hålla på och kontrollera honom. Han ska inte göra detta för min skull utan för sin egen, och det håller han med om.

Profile picture for user Nykteristen

Vad skönt ändå att du fick bekräftelse på att han varit där lr hur känns d?
Sambon börjar med sin antabus på måndag, men 5 dgr/v till o börja med o sen 3dgr/v

Hoppas d går vägen för er

Profile picture for user Bedrövadsambo

Mest skönt var det att jag inte behövde fråga, utan att han visade mig burken på eget initiativ. Jag vill inte kontrollera honom. Jag ser/hör/märker ju på en millisekund om han inte är nykter. Han sa också "ingenting du säger eller gör skulle få mig att göra det här om jag inte själv ville". Viljan är stark, och nu gör antabus det än svårare för honom att dricka ens ett enda glas vin. Han kan ju alltid sluta ta medicinen förstås. Men jag väljer att tro på att det kommer att bli bra, att han ska fortsätta vara nykter. En dag i taget.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Efter incidenten för två veckor sedan kände jag att alla våra planer för framtiden bara dog. Vi skulle ju flytta till hus ihop om några år, bli gamla ihop. Men nu har jag börjat tänka liiite framåt i alla fall. Vi pratade ikväll om planer för nästa helg, och nästnästa, och faktiskt lite för sommaren också.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Idag vaknade vi båda pigga efter en helnykter fredagkväll. Vi har fixat och donat här hemma med sådant som länge behövt fixas. Känner oss så enormt nöjda båda två! Ikväll blev det pizza, och jag dricker vin och sambon alkoholfri cider. Köpte vin som bara räcker till mig ikväll, och sambon sa att det är helt okej för honom. Han är inte sugen, och vet att sällskapsdricka inte är någonting för honom.

Profile picture for user DrömmaBort

Musik för öronen att höra ni har det bra! Hoppas på mycket av sånt.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag vill verkligen hoppas att sambons nykterhet ska bestå. Sakta men säkert vill jag bygga upp min tillit igen. På något sätt är jag glad att det här hände så tidigt i vårt samboskap. Upp med allt på bordet och prata om det ärligt. Annars hade nog min magkänsla fortsatt bråka med mig, och jag hade varit fortsatt vaksam och orolig över hans destruktiva drickande, och vi hade tjafsat om det. Nu är det istället en ickefråga. Han vill inte dricka, och han säger själv att han inte kan sällskapsdricka ens. Håll tummarna för att detta består! Än vågar jag inte ropa hej, men jag vill verkligen tro att nykterheten ska bestå.

Profile picture for user InteMera

Det är fint att höra du känner mod att gå vidare tillsammans igen, att allt det nödvändiga är sagt och öppet diskuterat och ni med den totala ärligheten och öppenheten kan gå vidare. Tror det är ett bra sätt att återfå förhållandet och tilliten till en bra nivå, att vara öppen med det man känner. Känslor som kapslas in försvinner inte utan bygger bara murar och dolda försvar. När ni nu nått ett stadie där ni kan på riktigt prata och möta varandra ser framtiden för er ljus ut!

Profile picture for user DrömmaBort

Jag tycker verkligen du har rätt att få tro på att det lyckas! Du kan ju inte vara med bara halft. Fint att ni kan tala öppet med varandra, då kan ni nog bättre stötta varandra då det behövs.

Bara du kommer ihåg att det inte är ditt ansvar om han klarar det och du och dina känslor och ditt mående ansvarar du själv för. Och som sagt, du kan ju gå om du vill.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Nästa helg har jag bokat en hotellnatt på ett slott i Skåne med kvällsbuffé, show och härlig hotellfrukost nästa morgon ????? Det ska bli så mysigt. Jag tänker dricka vin till maten och kanske köpa något mer i baren, men för sambon blir det läsk och vatten. Det är han helt inställd på. Lite utmanande kanske efter endast fyra nyktra veckor, men det är ju den här typen av aktiviteter som vi båda vill göra tillsammans. Att han inte dricker ska inte få oss att behöva avstå från det.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Imorgon är det tre veckor sedan min sambo blev nykter. Det går förvånansvärt bra. Är det inte väldigt vanligt när man slutat dricka att man blir nedstämd? Tycker mig märka det på min sambo, han är lite allmänt låg just nu. Han deltar i det dagliga, men tar inte initiativ till någonting, och han är väldigt trött. Sover mycket. Men jag tänker att det nog går över, det gör det ju alltid förr eller senare. Nästa helg har jag bokat in oss på hotell med show och det ska bli så kul ? Lite spännande också att se hur sambon hanterar sin nykterhet i en miljö där många, inklusive jag, dricker och han inte kan "skylla" på bilkörning. Men jag utgår från att det går bra.

Profile picture for user DrömmaBort

Har nog också förstått omställningen kan ta på krafterna och att det kan vara jobbigt med annat nytt samtidigt. Sen finns det förstås de som maniskt börjar göra något annat i stället. Och ibland kan de ha väldigt tufft psykiskt fast de kanske inte alltid vill medge det just då. Men det kan synas som nedstämdhet eller irritation.

Men säkert bra du visar du vill vara med honom och att du vill ha roligt också utan alkohol. Att man inte behöver sitta hemma för att man är nykter.

Profile picture for user Maran

Hej! Jag har läst din tråd och är glad för er skull att ni verkar ha satt fingret på problemet och vidtagit åtgärder. Skönt! Dock är jag tveksam till dina planer för nästa helg.. Jag förstår inte riktigt varför du ska utmana din sambo genom att dricka både vin och "nåt annat från baren" när han är precis i begynnelsen av sin vita resa? Behöver du dricka om inte han gör det?
Egentligen tycker jag att det är vanskligt att redan efter tre veckor dra så stora växlar på hans nykterhet som du tycks göra? Jag vill inte vara nån olyckskorp på något vis, men ha i åtanke att det är väldigt kort tid han hållit sig nykter än så länge...

Profile picture for user Bedrövadsambo

I min förra relation var allt en långbänk. Skulle vi köpa en soffa var det en femårsplan. I min nuvarande relation är det snabba ryck, och det älskar jag. Ikväll sa jag "vi skulle boka en resa i sep-okt, ha något att se fram emot." En timme senare har vi bokat en resa till Barcelona ????? Jag är kanske dum som vågar tro på att vi ens är ihop då. Men jag kan inte leva i ett samboskap utan att tro på det. Och vi har förstås avbeställningsskydd. I värsta fall får jag väl ta en kompis med mig.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Hur mycket frestar jag honom när jag dricker själv? Men han säger själv "det är absolut okej för mig om du dricker, men jag ska inte göra det". Han verkar väldigt klar och bestämd på den punkten.

Profile picture for user Bedrövadsambo

I tre veckor har sambon varit nykter och jag är väldigt stolt och glad ? Vågar tro på att det kommer att gå bra. Han är väldigt trött och lite nedstämd, men det är ju inte så konstigt. Kroppen behöver ju tid att läka.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Sambon säger själv att han på allvar ända sen i somras funderat mycket på sitt sätt att dricka. Alltid dricka till det tar slut, ofta bli apfull, sluddra och ragla, låg tolerans, svår bakfylla. Och vi har ju bråkat om det en del. Så incidenten för tre veckor sedan blev liksom droppen för honom. Och mig också. Men jag är som sagt glad och stolt över hur bra det faktiskt gått hittills. Det som är viktigast att vara vaksam på nu är frågeställningen "men jag har ju skött mig så bra, så ett litet glas vin kan väl inte skada?" Inte ett ord om det än, men jag vet ju inte vad som pågår i sambons skalle.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Fyra nyktra veckor för sambon på söndag. Underbart! Men han verkar helt ha tappat intressset för sex. Är bara trött och gäspar hela tiden. Är det bara att gilla läget? Lite trist faktiskt, även om jag föredrar honom nykter ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Idag har min sambo varit nykter i fyra veckor. I helgen har vi haft det mysigt på hotell med god mat och show. Jag drack vin och han drack vatten. Han säger att han inte känner sig sugen alls, men jag vet inte om han är helt ärlig. Fast varför skulle han ljuga om det? För att lugna mig så jag inte oroar mig för återfall? Jag är så otroligt glad över att han valde mig och vårt gemensamma liv framför drickandet. Och det säger jag till honom också. Några garantier finns förstås aldrig, men jag utgår från att det går fortsatt bra. Jag tror på oss ❤️

Profile picture for user Bedrövadsambo

Fem veckor, dvs 35 dagar, har sambon varit nykter nu, och jag är så tacksam för varenda dag ❤️ Han är fortsatt rätt så trött, så han sover mycket. Men vi har fått mycket gjort i helgen. Skurat balkong och planterat blommor, städat och veckohandlat, och vi har gjort allt tillsammans.

Profile picture for user DrömmaBort

Känner mej riktigt glad då jag läser.
Det där med trötthet verkar vanligt, och samtidigt får man kanske en helder gjort då inte A tar all tid. Men ofta har ju alkoholen användts för att orka eller för att bedöva andra känslor och jobbiga känslor. Och när man slutat kanske tröttheten och orsakerna till drickandet finns kvar. Det kan finnas mycket att tänka om, fast man skulle veta vad man vill tar omställningen på krafterna, helt oavsett hur mycketproblem själva avvänjningen orsakar.
Vi har här så mycket otalt. Så många bråk vi inte bråkat. Allt har bara sopats undan i väntan på "bättre tider". Och inte så mycket tid har lagts undan för oss. Så nu då vi försöker hitta tillbaka bräkar i som aldrig förr, och det känns ju rätt hemskt. Hittar tillbaka emellanåt, men har liksom inga rutiner för det. Han tror mer på man gör som man känner, jag skulle mer vilja pricka in gemensam tid, oberoende om detsen alla gånger blir så lyckat. Hellre detän att igen väntapå den ideala stunden som aldrig kommer.

Men jo, folk kan sura och vara arga som nyktra också. Och jag är inte bättre själv trots här varit a-fritt. Jag hoppas ändå vi orkar jobba vidare, för jobb krävs det för att det ska lyckas. Har nu halft fått tala ut med ett proffs, via ett annat sammanhang där vi gått och diskuterat barnen, men inte just om parförhållandet. Och kommer att båda gå dit skilt nu och sen kolla hur vi jobbar vidare.

Hoppas ni orkar vidare en dag i sänder. :) Tycker alltså det är bra om han kan vila ut och ni verkar ju ha gemensamma mål och sysselsättningar.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Det som underlättar i vår relation är att den är väldigt ny. Vi träffades i december 2015, och blev sambo i januari 2017. Vi har aldrig bråkat. Faktiskt. Vi är för gamla för det ? Vi har båda längre, dåliga relationer bakom oss. Vi vet vad vi vill ha, och vad vi inte vill ha. Vi har samsyn om det mesta, lyssnar på varandra, och anpassar oss till varandras behov. Det enda vi har bråkat om tidigare är sambons destruktiva förhållande till alkohol. Nu slipper vi det ????? Kämpa på!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Idag hade jag en skitdag på jobbet. Det slutade med att jag gick halv tre (för att jag skulle byta däck) och sen åkte jag inte tillbaka. Åkte hem och umgicks med påsklovsledig dotter istället. Tveksamt om någon ens såg att jag gick från jobbet. Som dotter till en alkoholiserad pappa och en medberoende, och delvis alkoholiserad mamma, hade min uppväxt sina rejäla svackor. Vet med facit i hand att jag fick årstidsbunden depression i samband med tonåren, men det togs aldrig på allvar. Sket i nian, sket i gymnasiet och gick till slut ut med 1,4 betyg. Fick streck i matte och spanska. Så jag fick revanschera mig förstås, och det lyckades jag med. Jag slår idag på mitt jobb i princip knut på mig själv när jag försöker tillfredställa allas behov. Sen fick vi en svårt sjuk dotter med utvecklingsstörning 1999, med allt vad det innebar. Allt, allt, allt som rör henne har jag dragit själv. Fått "godkännande" från dotters pappa typ. Samtidigt har jag verkligen varit delaktig i äldsta dotterns liv, engagerat mig i hennes skola, peppat henne till tusen. Hon gick direkt från studenten till psykologprogrammet i Gbg, och hon lyckas bra där! Jag är så stolt! Och berättar det för henne också. Vi är på något sätt lika, tvingades ta eget ansvar tidigt och bli vuxna. Jag pga mina föräldrar, och hon på grund av sin syster som tog mycket av vår tid. Även om jag strulade bort min skolgång har jag idag bra jobb med bra lön. Men i mitt arbet ingår att förbereda för att andra ska prestera optimalt. Det känns som jag ger, ger, ger, och ger, men aldrig får något tillbaka. Inte ens ett tack oftast. Obalansen mellan output och input blir ofta skev, och då mår jag dåligt. Det var säkert därför som jag reagerade så starkt när jag inspg vidden av sambons alkoholmissbruk. "Nej, inte det också - jag vägrar!" Men ikväll var det skönt att komma hem och "kräkas" i hans knä. Och han reagerade helt rätt. Förstod mig, tyckte synd om mig, och kom inte med förslag på lösningar. De har jag inom mig. Ska bara vila ut både kropp och själ under påskledigheten först, sen är nog energin tillbaka. Jag ville vara ute mycket, umgås med mina barn, äta gott men inte nödvändigtvis traditionellt, och påskpynta pyttelite om andan faller på. Påsken är en härligt kravlös högtid.

Glad Påsk på er allihop!

Profile picture for user Ullabulla

Du får en fin påskledighet.
Jag känner så mycket igen mig. Jag har också en förståndshandikappad dotter och alkoholiserade föräldrar.
Och varit duktig flicka hela livet men ingen applåderar.
Men vi kämpar på för den där bekräftelsen som aldrig kommer.

Kanske vi måste inse att det är vi själva som måste ge oss den där klappen på axeln.
Och framför allt ge oss själv lov att leva och njuta av livet.
För ingen annan gör det och vi får faktiskt lov till det.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Önskar dig Ullabulla också en skön och lugn påskledighet! Och alla andra också förstås!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Min sambo är fortsatt nykter. Själv har jag druckit vin i begränsad mängd i påskhelgen. Idag var vi på påskmiddag och han blev direkt erbjuden en öl. Han svarade sekundsnabbt "nej tack, jag kör". Häromdagen när vuxna dottern med pojkvän var på besök drack jag medvetet saft till maten tills de åkte hem, för att det inte skulle vara tydligt för henne att jag drack vin medan sambon avstod. Det märks att han inte vill "skylta" med anledningen till sin avhållsamhet, och jag tänker att var sak har sin tid. Huvudsaken är att han är nykter.

Profile picture for user Bedrövadsambo

48 nyktra dagar har min sambo haft nu. Undrar när jag ska sluta räkna? Jag är inte orolig dagligen längre, men vissa dagar kan jag känna lite orosgnag i magen precis innan jag kommer hem från jobbet. Håller nästan andan sekunderna innan jag hör honom säga de första orden. (Skulle höra direkt om han hade druckit, vem behöver alkomätare liksom?) Allra helst när han varit ledig, för det är oftast då han druckit för mycket. Men oftast känner jag mig bara så innerligt glad och tacksam över att han valde mig och vårt gemensamma liv ❤️

Profile picture for user mulletant

ägnade jag mig åt efter mitt uppbrott där jag vände tillbaka i och med hans löftet om nykterhet. Inledningsvis trodde jag faktiskt att det skulle vara möjligt att sällskapsdricka, typ 2 glas vin, men det upptäckte jag snabbt att inte fungerade. Dvs det fungerade på festen men fortsatte sedan. Då blev mitt krav noll alkohol. Under det första året och drygt det förekom korta återfall då jag märkte att han druckit. Dock avbröt han direkt när jag påtalade det.
Jag skapade en räkneramsa som jag hade här i min tråd, du kan gå till "Mitt nya år" så hittar du den alldeles i början. Där är antalet nyktra dagar i siffror och varje liten berusning är ett +. Efter ett år och fyra månader drack han sig berusad och det blev vändpunkten, efter det blev nykterheten hans egen. Räkneramsan var oerhört viktig för mig och jag blev förvånad den dag jag insåg att jag glömt bort den. Den hade förlorat sin betydelse.
Jag ska tillägga att räknandet fyllde sin funktion för mig, dvs inte för honom. Det var efter hans genuint egna val som han satte sina egna viktiga datum och räknade sin nykterhet på sitt sätt.
Det mesta av hela denna process har jag förstått i efterhand. Att hålla sig nykter är en tuff sak för en alkoholist. Det är den bistra sanningen. Om jag hade vetat allt jag vet idag skulle jag kanske inte vänt tillbaka. Nu har det gått bra för oss så idag är jag glad att jag gjorde det. Vi hade ett långt och i det stora hela bra liv tillsammans innan alkoholen tog över hans hjärna så min resa skiljer sig på det sättet mycket från din.
Lycka till och allt gott önskar jag dig / mt

Profile picture for user Bedrövadsambo

Tack för att du delar med dig, och tack för dina lyckönskningar ❤️

Profile picture for user Lyra

jag har inte läst hela tråden så jag kanske upprepar det andra skrivit men:

Det finns inga svar på varför han gör som han gör.
Andra kanske redan har skrivit det.
Läs boken; "Släpp medberoendet - bli fri" av Carina Bång (om ingen annan redan skrivit det)

Du kan inte bota honom. Du har inte ett beroendet. Du kan bara säga hur du vill ha ditt liv.
Jag har dansat dansen med min man i 10 år. Det tog 10 år att inse att jag kan BARA säga hur jag vill ha det.
Min man är alkoholist. Han kommer aldrig bli helt frisk.
Han tror han kan kontrollera det. Periodvis går det bra.

Hos mig har hans beroende totalt utplånat min tillit till honom. När går det bra?
När ser jag inte honom på 4 dagar?

Jag har slutat förhandla. Jag har sagt ingen mer alkohol eller jag går och tillslut menat det. (jag har aldrig förr hotat med det eftersom jag visste att jag inte skulle gå ändå..)

Tyvärr har det inte gått bra. Men jag har insett att det är inte mig det är fel på som inte kan rädda honom. Han VILL ju inte bli räddad.

Jag räddar MIGSJÄLV genom att gå.

en alkoholist ljuger. t.o.m för sig själv.
Slätar ut. får det att låta bättre än det är.

Läs boken. Om du inte redan gjort det. Speciellt den delen om kontrollbehov!
Ursäkta att jag är väldigt brysk! Men det du skriver ang. skärmdumparna låter inte sunt.

Men det är inte lätt att släppa. Jag vet! Men att inse att man har det och att det inte är sunt. Att det snarare gör dig mer illa att luska i vad han gör, varför han inte fått tid.. osv. Det blir bara värre för dig själv i längden.

Hoppas du inte tycker för illa om mig. Men jag skriver det jag själv hade behövt höra för ett par år sedan.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag vill inte kontrollera honom. Jag vill att han är nykter för sin egen skull. Tack för boktipset!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Igår hade min sambo varit nykter i hela åtta veckor. Han verkar inte ha några problem med det alls, och jag har verkligen inte problem med hans nykterhet. Tvärtom. Jag njuter av vår samvaro, vardag som helg. Jag dricker gärna vin fredag eller lördag, men han har inget problem med det heller. Vi har inte varit bortbjudna men blir vi det så kör han bil. Det argumentet funkar alltid på landsbygden. Ingen annan ska bry sig om det. Vi pratar inte ens om det längre, min oro är nästan helt borta, och det känns helt naturligt att han är nykter. Alltid. För åtta veckor sedan kände jag mig som en idiot som inte fattat att jag flyttat ihop med en alkis. Nu vet jag att jag gjorde rätt val i livet även om inledningen på samboskapet blev lite onödigt turbulent. Tack till alla er här på forumet som delat med er av er klokskap! Att veta att man inte är ensam med det jobbiga är en stor tröst.

Profile picture for user Ledsen mamma

Har ställt ultimatum till min man att sluta dricka eller separera. Han sa i princip jag skiljer mig hellre från dig än att du ska hålla på att försöka bestämma över mig. Sen gick han medan jag satt å grät på hallgolvet med en gråtande treåring i armarna. Bu har jag natta barnen å han e ute å fattar inte riktigt hur jag ska få energi att ta mig och barnen ur den här soppan.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Du måste be om hjälp! Föräldrar, syskon, vänner? Var ärlig och berätta om din situation så får du hjälp. Vägen till beslut är allra svårast. Kan du säga åt honom att sova borta ett tag så att du får andas och landa? Kan du åka till dina föräldrar, vänner? Du behöver just nu lugn och ro och sova för att orka. Fortsätt skriva här så ska vi stötta dig allt vi orkar! Att skriva är bra, då tvingas man sätta ord på vad man tänker och känner. Det blir bra, jag lovar. Tufft som fan, men dag för dag blir det bättre! Kram ❤️

Profile picture for user Bedrövadsambo

Vad du än gör - backa inte! Stå fast vid ditt ultimatum!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Idag har sambon varit nykter i 63 dagar, hela nio veckor! Han är fortfarande rätt trött och lite håglös, men han följer gärna med på saker som jag vill göra. Har en tuff period på jobbet själv så jag vill helst mest vila själv när jag är ledig.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Tio nyktra veckor för sambon. Det känns knappt som "incidenten" som blev droppen ens har hänt. Minnet bleknar snabbt. Är lite orolig för att även sambons minne bleknat och att han snart vill dricka liiite. Vad säger jag då? Skriker neeej rakt ut?

Profile picture for user InteMera

Vad härligt att det gått bra så länge!

Och ja Bedrövadsambo det är exakt vad du ska göra om han släpper på nolltoleransen: skrik neej rätt ut! Det är sannolikt alldeles för tidigt att börja dricka ens lite igen, nykterheten är inte ännu på länge det nya normala i ryggmärgen och att tro man då ska kunna dricka "som alla andra litegrann" är nog bara att lura sig själv till en ny tio veckors uppförsbacke av ny avhållsamhet. Så avstyr hans såna tankar så gott det går!

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag, liksom han, vet ju att han aldrig kunnat dricka liiite. Han dricker i turbofart, tills allt är slut. Jag ska påminna honom om det tills han verkligen minns det. Jag inbillar mig att efter ett långt uppehåll måste hjärnan bli helt exalterad när den får sin drog, och pumpa ut massor av "belöningshormon", och att risken då är stor att det spårar ut nästan direkt. Ja, ännu är det ingen frågeställning här hemma, men jag förbereder mig mentalt. Ska nog läsa mina första inlägg här på forumet, och läsa dem högt för honom kanske om han tycker att jag överreagerar.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag vill ju verkligen inte kontrollera honom, men jag kände häromdagen på antabusburkens tyngd. Kändes som den var mer än halvfull, och det borde den inte vara. Tycker han att han klarar nykterheten bra och vill spara medicinen till svårare tillfällen? Antabusburken var ju sjukt dyr, en bit över 400 kr för 30 tabletter tror jag. Fast det betalade jag idag för två anti-fästingstabletter till hunden, så allt är ju relativt. Jag ska fråga sambon "tar du antabus på måndag och fredag fortfarande?" Sen får vi se vart det samtalet leder.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Vad tror ni att om jag erbjuder alkoholfritt vin och öl? Jag brukar själv dricka vin fredag-lördag. Att då erbjuda alkoholfritt alternativ var en tanke jag fick. Hur kan reaktionen bli? Ingen alkohol, då kan det kvitta? Inte lika gott? Några förslag på bra märken? Finns det en risk att smaken triggar mersmak efter "riktiga" grejer?

Profile picture for user Ullabulla

Fortfarande är inne i ganska mycket kontroll.
Om du kan,så släpp den.
Om jag tolkat dig rätt så har du ställt ultimatum och jag förstår att du inte vill att han ska dricka.
För då blir ju konsekvensen att du kanske måste bryta.
Och det vill du inte,så därför kontrollerar du förmodligen det du kan.

Låt honom själv välja vilken dryck han ska ha.
Det kan han kanske avgöra själv?

Något du kan göra för hans skull om du vill hjälpa är troligen att avstå ditt eget dricka.
Men det kanske du inte är beredd till att avstå?

Du symboliserar ju varje helg det kan egentligen skulle vilja klara,men inte gör.
En nykter tillvaro för den som riskerar att trilla dit eller känner stort sug underlättar ju troligen rejält.

Att förstå att du är du och han är han är det jag upplevt som svårast när jag levt i relation och gått in i försök till kontroll och styrning av en annan människa.
Gång på gång trillar jag dit och inbillar mig att jag vet vad som är bäst för en annan människa.
Det vet jag inte och ska inte heller lägga något krut på.

Tuffa puckar från Ullabulla.
Hoppas du tar det som vad det är,goda råd från en som inte kraschat bara en utan två relationer pga medberoende och kontroll in absurdum.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Min sambo har uttryckligen sagt "det gör mig ingenting att du dricker vin, men jag kan och vill inte dricka alkohol mer." Men visst kan jag avstå och dricka mjölk istället, det är också gott! Vi pratar om alkoholen som att han inte tål att dricka, efter sin GBP. Och så är det. Hans sug blir snabbt triggat och han tål knappt någonting, blir apfull. Hade det varit gluten eller nötter han inte tålt hade han inte tänkt efter tag "nu vill jag äta bröd som alla andra." Men jag är förstås orolig för att han efter en längre nykter period vill "dricka som alla andra". För jag vet att det inte går. Då måste jag bryta upp, tvinga honom att flytta. Och det vill jag inte. Men jag måste. Men jag ska försöka låta bli att oroa mig. Allt blir som det blir och går som det går, oavsett om jag oroar mig eller inte. Jag får ta itu med problemet när det uppstår.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Allt är fortsatt bra. Vi har det bra ihop. Delar varandras vardag och trivs ihop. I helgen tog vi med oss fikakorg till havet och njöt av sol och fågelsång. Idag hjälptes vi åt att städa, handlade och lagade mat tillsammans. Vi bråkar aldrig om sådana vardagsgöromål. Vi hjälps åt och gör ungefär lika mycket. I mitt förra samboskap bråkade vi massor om just det. Tills jag gav upp och gjorde 98 procent av hemmaarbetet. Separation och varannan veckas boende för barnen var enda sättet att få en hyfsat jämställd relation. Mitt ex fick verkligen steppa upp, och det gjorde han. Väldigt skönt att slippa sådant tjafs i alla fall.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Allt är fortsatt bra med oss. Det enda som haltar är sexlivet, sambon verkar helt ointresserad. Inte alls öppen för mina pyttesmå inviter, och då tappar jag lusten direkt. Att alkohol funkar som bränsle till en viss gräns förstår jag, men är ointresse vanligt när man blivit nykter? Fast det kan förstås lika gärna bero på att vi numer delar varandras vardag, tidigare träffades vi bara en-två gg per månad och då är det förstås annorlunda. Jag får fatta mod och prata med honom om det helt enkelt.

Profile picture for user napalosrot

Grattis till 12v och en kommentar från andra sidan. Vilken support du ger din sambo. Tacksam ska han vara. Alkohol och tex sex dämpar ångest tänker jag. Mindre alkohol ger mindre ångest. Tycker du ska ta detta på en gång med din sambo. Viktig fråga liksom.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Och oerhört tacksam är jag för att han valde mig och vårt gemensamma liv framför alkoholen!

Profile picture for user Evigt ung

12 veckor är ju en evighet, så starkt av dig att klara av så mycket "bekymmer" med din sambo.
Grattis också att han valde dig, men ännu mera Grattis till honom för att han har en sån fin sambo som du! ?

Profile picture for user Bedrövadsambo

Mycket på gång nu, på jobb och fritid. Har inte hunnit ägna oss enbart åt varandra. Men allt är i grunden bra hos oss. Idag sa jag: "du får välja - dammsuga och städa badrum, eller tvätta fönster och bädda rent". Han valde det första alternativet. Efter 24 år som sambo med barnens pappa är jag inte bortskämd med att man hjälps åt med hushållsgöromål. Vi tjafsade om det i 20 år, sen gav jag upp och gjorde 99 procent. Med min nya sambo är det 50/50, jag kanske till och med ligger i underkant vad det gäller matlagning och disk. Bäst av allt - det är inget vi bråkar om alls, vi hjälps åt.

Profile picture for user Evigt ung

Vad härligt med 13 veckor och det verkar som det är en bra och klok man du träffat.
Men du är ju själv bra och klok och du verkar veta vad du gör och vill!
Du är värd att ha det bra! ?
Jag hejar på er!

Profile picture for user Hillary

Hej! Det låter underbart att din sambo slutat dricka och er historia inspirerar. Du skriver i början att han var trött. Hur pass trött var han och hur mycket sov han? Hur länge håller det i sig? Jag tycks inte kunna sova mig ur tröttheten. Har varit nykter en månad och sover galet mycket. Blir akut trött plötsligt och lägger jag mig ner somnar jag direkt. Känns som någon trycker på en knapp nästan. Det är asjobbigt.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Först efter 8-10 nyktra veckor tyckte jag att hans trötthet blev lite mer normal faktiskt. Han somnar lätt och har nog god sömnkvalitet, jämfört med tidigare. Och då behövs inte lika mkt sömn kanske. Dels tror jag att både kropp och hjärna behöver läka, och sömn är bästa medicinen. Och dels tror jag nykterheten tvingar dig att känna "på riktigt" och inte bara döva, och det kan ta tid att vända. Jag kan jämföra det med när jag själv pga närståendes sjukdom levde under anspänning lång tid. När vi väl fick ett avgörande positivt besked var det som att bli klubbad bakifrån. Jag kunde nästan somnat stående. Att stressa kroppen med alkohol kan nog ge en liknande anspänning både i kropp och hjärna. Håll ut, det blir bättre - lyssna på din kropps signaler. Just nu behöver den sova mycket, var snäll mot dig själv.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Lediga dagar sov sambon lätt till kl 11-12 om vi inte hade några planer. Gäspade sig igenom tv-kvällen och somnade lätt vid kl 22-23. Just tröttheten dagtid/kvällstid, inklusive håglöshet och inget driv för fem öre, kändes rätt trist. (Men jag klagade givetvis inte, jag lät honom hållas.) Han följde med på mina idéer, men ville nog helst inte göra någonting. Hänger nog ihop med att dopaminnivåerna sänks när man slutar dricka och det tar ett tag innan de stabiliseras igen.

Profile picture for user Hillary

för att du delar med dig! Jag somnar på dagar också. Sover 10-14 timmar varje natt. Det stör verkligen men jag får se det som något positivt. Det betyder ju att min hjärna och jag redan börjar läka!
Så det är dopaminet som sänks och medför trötthet alltså? Ja, det var ju de som höjdes med alkoholen så det förklarar ju ett och annat...
Tack för att du delar med dig av hela din berättelse. Det hjälper och förklarar så väl hur ni som anhöriga har det och jag tänker ofta på det när jag ser på min man. Han stöttar mig så som du gör och jag (säkert din sambo också) skulle inte klara oss utan er.
Så tack och var snäll mot dig själv du också!!
Stor kram!!

Profile picture for user Bedrövadsambo

När jag läser min tråd från början känns det som ett helt annat liv, eller som det handlar om helt andra personer. Jag tror knappt att det är sant, hur kunde det gå så lätt? Min tidigare erfarenhet av alkoholism är ju baserad på min pappas drickande, och jag kan inte komma ihåg hur ofta han slutade dricka. Och alltid började igen. Ofta i samband med semestrar. Eller när han jobbade utomlands. Nästan alltid i smyg, precis som vi var idioter och inte hörde/märkte det direkt ändå. Och det spårade alltid ur katastrofalt. Till slut slutade jag hoppas. Egentligen är 14 veckor ingenting i sammanhanget. Så jag vågar inte ropa hej än. Men jag väljer att inte oroa mig. Allt är bra just nu, och jag njuter av det. Eventuella återfall får vi hantera när de väl kommer.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Någon anhörig skrev att hennes man luktade så gott när han var nykter. Det väckte tankar hos mig. Det påstås att vi människor, som de djur vi ursprungligen är, väljer partner genom doften. Inte enbart förstås, men doften är viktig. Inte bara parfymen eller duschtvålen, utan partnerns egen doft. När jag träffade min nuvarande sambo vet jag att jag verkligen sniffade efter hur han luktade. Och jag gillade det. När jag kommer riktigt nära honom och känner hans speciella doft blir jag helt varm inombords och knäsvag. En hel del andra känslor väcks också till liv då. Tro sjutton då att alkohol i alla former är enormt både avskräckande och avtändande ovanpå allt annat, för att inte tala om stanken av bakfylla. Känner ni också så? Eller är jag extremt doftkänslig? Och nej, jag är inte gravid. Den tiden är förbi sen många år. Just under graviditeten är doftsinnet helt galet överaktivt. Jag trodde det var naturens sätt att se till att man inte fick i sig något giftigt typ. Men det är kanske naturens sätt att se till att man känner igen doften av sin partner, och senare sin avkomma. Doften av bebis är ju ljuvlig, och mina barns doft skulle jag lätt pricka in på ett blindtest. Trots att de idag är 20 och 18 år gamla.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag gillar verkligen det här forumet. Alla bidrar med sitt efter sin dagliga förmåga. I brist på att min sambo inte alls vill prata om sin nykterhet är detta ett perfekt forum för mig. Jag lär mig mer om "andra sidan" och kan ge en andra en del de råd som min sambo i sin tysthet inte vill ta emot. Men responsen är verkligen sådär. Om jag ger andra 10-15 kommentarer får jag kanske 1 själv. Kanske. Men det är väl som det brukar vara. Hälsan tiger still.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Men det följer förstås samma mönster som alltid. Alkoholisten både kräver och får uppmärksamhet. Och den anhöriga får en klapp på axeln av omgivningen. Bra jobbat!

Profile picture for user Radar77

Som svar på av Bedrövadsambo

Ledsen att du känner så. Antar att jag är en av dem som inte ger andra så många kommentarer. Sitter ofta och läser vad du och andra skriver men är så rädd att ge råd eller tycka "fel". Vet att det ju är dumt då inget är fel och man bara ger varandra stöd men det är ändå så svårt. Alla andra känns så insiktsfulla och kloka och jag har inget vettigt att säga. Sannolikt ett utslag av min kraschade självkänsla....