Jag har nyligen blivit sambo. Vi har varit ihop ett drygt år, och jag har gång på gång tyckt att han har en osund inställning till alkohol. Han dricker snabbt och blir jättefull. Egentligen tål han knappt ingenting. Han sluddrar, raglar, och jag får tvinga honom i säng. Han är inte våldsam, bara ynklig och patetisk. Senaste två veckorna har han varit asplakat fyra gg när jag kommit hem. Jag har misstänkt att han druckit vin i smyg, och igår kväll var jag noga med att kolla hur mkt vin som fanns kvar i tetran. I morse var den tom. Jag har skällt, både när han är full och nykter, och han har nu lovat att han ska söka hjälp. Min pappa var alkoholist, och jag tänker inte leva med en alkoholist. Jag har ställt ultimatum direkt. Idag kom han hem från jobbet tidigare. Full. Han kan inte svara på om han jobbat eller inte, eller om han kört rattfull. Framför allt kan han inte svara på varför han gör så här. Just nu sover han ruset av sig. Sen måste vi prata allvar. Vad ska jag säga/göra?

lizzbet

Du ska läsa allt du orkar härinne, det kommer att hjälpa dig förstå. Eller så lämnar du NU, om du som du säger inte tänker leva med en alkoholist. För är han det så lär han inte bli "frisk" för att du ställer ultimatum, kollar hans förråd, häller ut osv. Alkoholism är en kronisk, komplicerad sjukdom. Välkommen hit!

Bedrövadsambo

Jag har läst massor och fortsätter läsa, för att förstå. Han har precis vaknat och vi har pratat. Han har gråtit och kallat sig själv idiot. Han har lovat att ringa sin läkare på måndag. Tydligen har han haft alkoholproblem tidigare, så det här är typ ett återfall. Tror att han kan sällskapsdricka, men det går ju inte. I vårt fall är det han som flyttat in till mig, så kontaktar han inte sin läkare och får medicin som minskar suget så åker han ut med huvudet före. Jag har krävt total transparens, min tillit till honom är jävligt skadad. Men sen vet jag ju att löften från en alkoholist är väldigt lite värda.

Att du inte kan acceptera hans drickande. Punkt.
Kravet att du ska stanna är att drickandet upphör.
För gott. Nu. Inte på måndag, inte nästa vecka. NU!
Kör hårt direkt.

Han/hon kommer aldrig sluta hur mycket du än tjatar - om personen inte
själv vill ha hjälp. Så illa är det, att vi måste få hårda och tuffa konsekvenser
för vårt agerande.

Men ta inte detta under berusning, men det vet du ju redan om du är uppväxt
med en far som har alkoholproblem.

Med hopp om en lugn natt för dig.

Vänligen
MM

(nykter A)

Bedrövadsambo

Min pappa dog 62 år gammal pga söndertrasad lever. Då hade jag ett halvår tidigare brutit helt med honom. Efter en fylleincident. Jag tänkte att min egen barndom kunde jag inte göra något åt, men mina barn kunde jag skona. De var då 4 och 2 år gamla, idag 20 och 18 år. Det jag sörjde allra mest var att ingen på allvar tvingade honom att sluta tidigare, när han hade en chans att klara av det. Inför sista julen ringde han "jo, jag och mamm tänkte hälsa på till jul." Jag svarade iskallt "har du sökt hjälp för dina alkoholproblem?" Och han svarade "vadå, jag har inga problem." Han var inte välkommen, mamma kom ensam den julen. Den 24/1, exakt en månad efter julafton, dog han av organsvikt. Levern var helt söndersupen.

Bedrövadsambo

När sambon är full är han bara ynklig och patetisk, när jag skäller blir han en våt fläck typ. Sen skickar jag honom i säng. Först när han vaknar upp ur ruset pratar vi. Som nu, jättebra snack. Han ska ringa sin läkare, han ska sluta dricka NU. Aldrig mer. Som dotter till en alkoholist är jag dock jävligt luttrad, vågar knappt hoppas. Men jag älskar honom, och vi har det jättebra ihop. När han är nykter. När han är full vill jag typ sälja honom på Blocket.

lizzbet

Ja, hoppas hans sjukdom inte gått så långt att han klara det. Låter ju lite hoppfullt, detta att han inte blir aggressiv till exempel. :)

Gredos

En tanke. Vore det inte mer hyggligt att avsluta det på en gång alternativt återgå till att vara särbos om han ska ha en chans att ta itu med sitt missbruk. Att leva med någon som när man faller vill "sälja en på blocket" eller som uppskattar att man blir en "våt fläck" när de skäller ut en är inte så jävla nyttigt det heller. Dessutom är det väl en stor risk att du skjuter fram dina gränser och tillåter "mer och mer" och tappar bort dig själv.

Bedrövadsambo

Fyra nyktra dagar har passerat nu. Vi har pratat mycket. Han vill verkligen, men det handlar ju inte bara om vilja. Han har kontaktat vc, som skickat efter hans journal från annan vc. Innan den kommer får han ingen läkartid om det inte är "jätteakut". Han ska åka till vc på fredag igen, och då hoppas jag att journalen har kommit. När han väl fått läkartid tänker jag be om att få följa med. Vi får se om jag får det. Träffade själv min psykolog igår. Hon sa "Du måste bara bestämma dig. Leva med oron för återfall, för de kommer förr eller senare. Eller bryt upp." Hon tyckte dock inte att jag behövde bestämma mig just nu. Det KAN ju vara så att han faktiskt lyckas, med rätt hjälp. Vi tar tills vidare en dag i taget. Landar, slickar såren lite. Vi har det bra ihop till vardags! Skrattar och har kul ihop, trivs i varandras sällskap. Jag älskar honom ?

Bedrövadsambo

Nu har helgen inletts. Än så länge nyktert. Jag köpte hem godis och alkoholfri cider som fredagsmys. Absolut inte vin, vilket jag brukar köpa hem till helgen. Tänker inte riskera någonting, och jag ska i alla fall inte bidra negativt genom att "fresta". I bilen hem från jobbet kom tanken: "Tänk om han är onykter när jag kommer hem, vad gör jag då?" (Sambon var ledig idag.) Till slut kom jag fram till att jag ska göra som jag brukar göra med allt annat. Jag utgår från att allt är/går bra, och sen får jag hantera motgångarna när de kommer. Trevlig och nykter helg önskar jag er allihop!

Dis

Vi är flera som vuxit upp med en alkoholiserad förälder och som svurit att vi aldrig skulle bli tillsammans med en annan alkoholist men som ändå åkt dit. Tror du att han faktiskt menar allvar med att vilja sluta?

LisaUlrika

Hej, jag är ny på forumet så jag vet inte riktigt hur det går till men jag skriver ändå för att jag delvis behöver skriva av mig. Kan en person ha alkoholproblem/ vara alkoholist bara genom att han super sig full mer eller mindre varje fredag/lördag? Vi har snart varit tillsammans i fyra år, underbara i nyktert tillstånd eller när han bara tar två öl och en whiskey. Han har en 7-årig son sen tidigare äktenskap och tillsammans har vi en 6-månaders bebis, och vi har nyligen byggt färdigt vårt drömhus, stressen har varit på jättehög nivå. Ikväll så var hans pappa över och vi åt middag och så kom ölen/spriten fram. Det var lugnt till en början men han slutade liksom inte, bebisen somnade tidigt liksom 7-åringen. När det går över en viss gräns blir han elak, han blir en främling någon obehaglig person jag inte känner. Jag bad honom sänka volymen då han spelade musik eller att han skulle sätta i hörlurar då jag behöver sova då bebisen snart kommer väcka mig, jag sa till två gånger men det hjälpt inte, han tyckte jag tjatade på honom, sen slänger han ur sig "det här jävla äktenskapet, det är så tråkigt" och att han aldrig får ha det lite roligt en fredagskväll, sen låter han mig inte vara ifred utan skall prata med mig trots att jag flera gånger bett honom nämn mig i fred så att jag kunde sova men icke, till slut sa jag att jag inte ville höra ett ord till av vad han sa utan att han skulle lämna sovrummet, då drämde han igen dörren och gick ut med hunden och sen gick han in och lade sig hos sonen, i samma rum låg svärfar och sov, jag vet inte om han hört allt eller inte. Jag är bara så ledsen, för detta är inte första gången. Han är oerhört underbar annars men han blir som förbytt, han är inte min make...jag har påtalat detta flera gånger och han säger att han är ledsen men samtidigt så förstår han inte, han har inte förståelsen/ självinsikten

Några tankar/ funderingar? Ledsen ännu en fredagskväll

Bedrövadsambo

Alkoholism är en eskalerande sjukdom. Den kan gå i perioder, med helt vita perioder, och den kan eskalera olika snabbt för olika individer. Man pratar idag om en "missbruksgen", och vissa släkter är helt klart mer drabbade än andra. Förutom alkohol, knark, tabletter kan man även falla för mat och spel om pengar tex. Det är samma "belöningscentrum" i hjärnan som triggas. Om ens föräldrar var alkoholister bör man tänka på hur ofta/mycket man dricker, för då ligger man i farozonen.

Min erfarenhet är att det brukar eskalera enligt följande. 1) Hittar alla anledningar att dricka, roliga som tråkiga. Antalet vita dagar blir färre och färre. 2) Dricker snabbt och dricker mer och mer. Toleransen ökar inledningsvis. 3) Dricker till det tar slut, och försöker då få tag på mer om det går. 4) Minnesluckor, rejäl bakfylla med ångest, och ständiga bråk med partnern om drickandet. 5) Kan inte låta bli att dricka, dricker i smyg för att partnern inte ska skälla. Toleransen börjar minska, man blir full på pyttelite. Börjar "fylla på" vardagar och dagtid, oftast i smyg. Sjukskriver sig ibland pga bakfylla. Övriga omgivningen börjar reagera på ens osunda relation till alkohol. Man försöker dra ner på drickandet, bara sällskapsdricka, men det spårar oftast ur. Abstinensen gör att man är tjurig, snarstucken och irriterad. Mest på sin partner som vill missunna en en av få glädjeämnen med livet - alkoholen. 6) Man börjar missköta jobbet mer och mer, blir kanske kallad på orossamtal. Kör rattfull. 7) Allt går åt helvete bokstavligt talat. I värsta fall super man bort hus, familj och jobb. Och hälsan förstås.

Min sambo befinner sig på nivå 5, och han inser allvaret. Han vill sluta dricka helt. Inser nu att han inte kan sällskapsdricka, hur gärna han än vill. Jag har ställt ultimatum "Sök hjälp, bli nykter - annars flytta." Han har varit helt vit sen i söndags efter att fullständigt ha spårat ur förra tor-lör. Han har sökt vc tio gg under veckan (säger han) utan att komma fram. Jag ligger på då och då, men jag tjatar inte dagligen. Det kan bara ha motsatt effekt, plus att det skulle förpesta det fina i vardagen vi faktiskt har ihop. Han vet mitt ultimatum. Punkt. Nu tar vi en dag i taget.

Mina erfarenheter baseras inte på min sambo i första hand. Min pappa var alkoholist under hela min uppväxt, och han pendlade upp och ner på skalan ovan oftare än jag kan minnas. Ända in i döden med söndertrasad lever. 62 år gammal. Då hade vi inte träffats alls på ett halvår pga att jag hade ställt ultimatum. Det jag sörjer mest är att jag inte gjorde det i tid, medan han hade en chans att bli frisk.

Kram till dig medsyster ❤️

LisaUlrika

Hej

Tack för ditt svar, tror att min man är omkring fas 4/5 men det är bara på helgerna fredag-lördag, men jag förstår inte vissa veckor är det på en anständig två öl och en whiskey nivå och andra helger är det totalfylla. Imorse var jag riktigt arg och ledsen på honom och tog med mig lillan och åkte iväg ett par timmar, jag hörde ingenting från honom och när jag kom hem så undrade han varför jag var så arg på honom då han sa att han var jättelugn och städad så självinsikten finns inte sen blev vi sams igen och så gick han och hämtade ett par öl då han tyckte han förtjänat det då han fixat och donat ute på tomten i solskenet, men än så länge är det på en städad nivå.

Jag känner som dig en dag i taget, men det är skönt att prata med någon som är i en liknande situation, har ni barn? Lillan är ju fortfarande liten men bonussonen växter ju och är 7 år och förstår redan massor.

Har pratat med min mans föräldrar vet inte in eller ut. De skall försöka prata med honom vid tillfällen men han bär så mycket inom sig och borde gå och prata med någon professionell men som sagt han anser sig inte ha problem då han har vänner som super sig fulla i tid och otid och då tycker han att han är städad och lugn i jämförelse

Tack och kram och så hoppas vi på lugn lördag för oss båda

Bedrövadsambo

Just den kommentaren är jag så trött på. "Jag har varit så duktig att jag förtjänar att dricka". Här kan nivån vara okej vecka efter vecka för att sen spåra ur totalt vissa gånger.

Vi träffades för drygt ett år sedan. Blev nyligen sambo och han flyttade in hos mig. Mina barn är stora men den yngsta bor hos varannan vecka.

Han vet att han hänger väldigt löst om man säger så. Jag har noll tolerans, så långt har det gått. En dag i taget som sagt.

Bedrövadsambo

Vi har tidigare bott på olika orter och träffats någon-några gg/mån. Problemet blev därför riktigt tydligt för mig först när vi flyttade ihop.

Men min magkänsla har skrikit högt i minst ett halvår, jag har dock valt att inte lyssna. Tills nu.

DrömmaBort

Intressant den där din tabell. :)
Jag tycker ju jag är sur för saker här hemma, som ingen annan, än kanske nån här på forumet, skulle fatta. Att en arbetande trevlig familjefar tar nån öl nu och då och inte ens ställer till på något sätt, vad är det nu att sura över.

Men det jag ser är precis det där. Att han från att varit vid noll ett år, gått till först 1) och sedan 2). Och om det ens bara var det, men när jag tycker det är en stigande kurva ännu, och jag tycker han själv ignorerar det. Och det jag undrar är vad händer sedan, om det nu uppstår något extra jobbigt eller roligt fest på jobbet eller hemmafronten, med kompisar eller släkten? Kommer han han stiga ett steg till?

Bedrövadsambo

Det är nog svårt att se när man sitter mitt uppe i det. Och det här är som sagt bara mina erfarenheter. Och inte från mitt samboskap enbart, mest från min uppväxt med alkoholiserad pappa.

Det som är svårast är ju att det är bra oftast, bara dåligt ibland. Och varje gång det är bra glömmer man bort det dåliga.

Tid och möjlighet att reflektera är viktigt, och då är det här forumet toppen!

Bedrövadsambo

Det bästa med det här forumet är att man tvingas sätta ord på vad man tänker och känner. Får man sen respons på det man skriver är det bara en bonus ?

Jag är övertygad om att reflektion bakåt i tiden är nödvändigt för att gå framåt. Det handlar inte om att älta det som har hänt, mer att försöka förstå och lära sig något av det - för att göra bättre val i framtiden.

Man ska alltid komma ihåg att min sanning är just MIN sanning. Frågar man min ex-sambo ser hans sanning helt annorlunda ut. På vissa punkter är det oförenligt, det är inte lönt att ens försöka.

Jag och nuvarande sambon, kan kalla honom M, träffades av en slump för ca 16 månader sen. Vi hade inga gemensamma kontaktytor alls, visste inget om varandras förflutna. Allt han vet om mitt förflutna har jag berättat, och vice versa. Guldläge att undanhålla vissa bitar alltså.

Vi blev sambo för cirka två månader sedan. Innan dess träffades vi någon-några gånger per månad, ibland så sällan som varannan månad. Vi fick resa långt för att träffas, och det var väldigt slitsamt i längden. Flytta ihop var det enda sättet att få relationen att hålla i längden.

M valde att flytta till mig, pga att jag har minderårigt barn som bor hos mig varannan vecka, och det har inte han. Han sa upp sig från sitt jobb, sa upp lght, skänkte och slängde typ alla sina saker/möbler. Han har fått jobb här, men trivs bara sådär. Omställningen är förstås enorm för honom.

Första gången som han bjöd mig på middag hade han köpt en flaska vin att dela på. I minsta laget tyckte jag, men hellre det än bjuda på nubbe till maten typ. Jag visste ingenting om hans alkoholvanor.

M märkte snart att jag verkligen gillar att koppla av med några glas vin fredag-lördag, och han hängde på. Problemet är att han knappt tål någonting. Vissa gånger kunde han bli aspackad på två glas vin. Sluddra och ragla. Min tolerans däremot är jättehög!

Många kvällar hade vi jättekul ihop när vi drack vin. Pratade och skrattade, och bråkade aldrig! Inte ens om skitsaker. Vi behövde ingen annans sällskap - vi hade verkligen jättekul ihop själva.

Men fler och fler gånger som vi träffades, och allt tätare mellan gångerna, så var M full innan vi ens hade satt oss vid matbordet. "Jag drack ett glas vin medan jag lagade mat." Ett glas? Knappast. Middagen blev en plåga att ta sig igenom, tårarna brände på mina ögonlock. Kunde inte komma på ett vettigt ord att säga. Efter maten skulle han bara "vila en stund" och sen såg jag inte honom mer den kvällen. Han sov som en gris till nästa dag.

Nästa dag var han förstås djupt ångerfull, och jag skällde och förmanade, sa att han måste äta mat innan han dricker, att han inte får dricka så snabbt osv, och han sa "ja, du har rätt och jag ska skärpa mig". Men några veckor senare var det dags igen.

Min magkänsla skrek högljutt och minst fyra gånger innan vi flyttade ihop sa jag till honom "Ditt drickande bekymrar mig, jag vill absolut INTE dra på mig en alkoholistrelation." Han svarade "Ingen fara, jag lovar att skärpa till mig. Jag har jobbat för mkt på sistone, har verkligen behövt koppla av med lite vin."

Först efter att vi blivit sambo har jag verkligen insett fakta. M är en alkoholist som aldrig kan sällskapsdricka. Hade jag vetat detta innan hade jag förstås inte uppmuntrat att vi skulle dricka ihop. Att jag gillar att dricka vin fredag-lördag blev hans alibi.

Så nu är det helvitt som gäller här hemma ett tag, hur länge vet jag inte idag. Har inte satt någon deadline. Och det är bra för mig också. Som dotter till en alkoholist ligger jag också i farozonen för att utveckla missbruk.

På min "hemmasnickrade" 1-9-lista ovan ligger jag själv nog på minst 2. Jag har grälat både med min ex-sambo och min äldsta dotter om att jag dricker för mycket och blir opasssande full ibland.

Så i helgen har jag druckit alkoholfri cider så det nästan har runnit ut ur öronen ?