av Ak258

Ak258
mån, 2025-07-14 - 18:00

Min man är (enligt mitt tycke) väldigt glad i alkohol. Jag dricker 1-2 gånger om året och vet inte riktigt vad som är normalt och inte…
Han är uppväxt i en väldigt liberal alkoholkultur där alkohol har en självklar plats i alla sammanhang.
Han dricker alltid fredag och lördag (cirka 4-5 50cl 6,9% öl och gärna ett par glas whisky till det) & blir märkbart påverkad och somnar oftast tidigt. Ibland även någon öl i veckan. Under semestern är det dagligen 2-4 öl (minst). När det är fest har han inget stopp och blir oftast kraftigt berusad. Jag väljer bort många av festerna för jag blir så otroligt provocerad av att se han vingla, skrikprata och upprepa sig. Då har jag det bättre hemma med våra barn.
Jag har påtalat otaliga gånger att hans drickande stör mig. Han har inte haft en vit vecka på säkert 15 år, men förstår inte alls vad jag klagar på och tycker att jag överdriver. Och med tanke på att jag dricker så sällan så har jag ju ingen aning om det är så att jag faktiskt överdriver och behöver släppa kontrollen och skärpa till mig.
Efter ytterligare en total fylla förra veckan sa jag på allvar att jag inte vill leva med någon som tappar kontrollen så lätt och att det gör mig olycklig. Han är ångerfull och vill alltid att jag ska må bra. Likaväl står han med en öl ute vide grillen idag (efter tre dagars festande på festival, dock utan att tappa kontrollen då jag hotade med att inte följa med om han skulle bli så full igen… han var nykter söndagen iaf). Tycker att detta beteende på en 40-årig man är allt annat än attraktivt och jag vill verkligen att våra barn ska växa upp och tro att detta är ett bra sätt att leva på.
Så vad tycker ni? Är jag helt ute och cyklar eller finns det anledning till oro?

Kevlarsjäl62
mån, 2025-07-14 - 19:21

@Ak258 Hej! Min erfarenhet är att om det känns fel, så är det fel. För mig är det väldigt tydligt att din man har ett alkoholberoende. Han påminner mycket om min man i samma ålder, nu när han passerat 60 är han bara en skugga av sitt gamla jag. Det tog alldeles för lång tid innan jag lämnade, det är bara ett par år sedan och allt var liksom för sent. Alla kärlekskänslor är borta och missbruket har tagit över helt. Ingenting intresserar honom på riktigt längre, utom alkoholen och det är ju så den manipulerar hjärnan. Han gjorde ett allvarligt försök att sluta när jag flyttat, tyvärr lyckades han inte. Kanske kom inte behovet av att sluta inifrån honom själv, även om han sa det. En missbrukare kan aldrig någonsin sluta för någon annans skull, inte ens för sina barn, det har jag lärt mig den hårda vägen.
Du kan alltså inte få honom att sluta. Det du kan göra är det du gjort, säja vad du ser och hur du känner. Sedan handlar det för din del att känna efter om du kan fortsätta leva så här. Det kommer med all säkerhet inte att bli annorlunda, så där av sig själv. Tyvärr är det tvärtom. Alkohol bryter ner, dödar känslor och gör er till främlingar. Det du kan göra är att tänka på dig själv och era barn, det är den enda hjälp du kan ge honom också. Fortsätt skriva här, det har varit oerhört värdefullt för mig. Här finns så mycket klokskap, erfarenhet, värme och vänskap. Välkommen hit, för du har svåra beslut framför dig och behöver all hjälp du kan få. Jag tänker på dig 💛

JHL
mån, 2025-07-14 - 19:41

@Ak258
Hej,
Jag skriver inte ofta i denna del då jag håller till i forumet för att hålla sig nykter. Förutom att bli för full på fester så har jag varit där din man är nu vid ungefär samma ålder, din man ligger kanske nått år framför mig. Alkoholberoende är degenerativt och det kommer bli mycket värre. Jag är nu 55 år och påbörjat min färd mot nykterhet och jag önskar att jag kunde träffa mig själv när jag var 40 år och stod och grillade med både öl och whiskey och visa var jag var på väg. Tyvärr kan endast din man göra valet att ändra sitt drickande. Försök att få honom att inse på vilken väg han har slagit in på men du kan ge stöd och beslutet och arbetet faller på din man.

Ak258
mån, 2025-07-14 - 20:11

Blir helt varm i hjärtat av att ni tar er tiden att svara, tack snälla ni! I all jävlighet är det skönt att inte stå helt själv. Det är ett så svårt ämne att prata med nära och kära om då det ligger mycket skam i det även som anhörig. För ja, jag skäms verkligen över hur vi har det.
Innerst inne vet jag ju att situationen är allt annat än bra och bara tanken på att det kommer att bli värre får mig att må illa. Precis som du skriver så svalnar känslorna mer och mer och byts ut mot avsmak. Det är även svårt när man är i det och de nyktra dagarna är bra. Man är så otroligt ambivalent. Samtidigt börjar man känna sig bitter och undra om det är såhär mitt liv ska se ut. Jag vet att jag bara har två val - att acceptera eller förändra. Med förändra menar jag givetvis att förändra min livssituationen, för att som ni skriver så kan ju bara bestämma över hur han vill leva sitt liv. Det är även svårt då de flesta av hans vänner dricker på samma sätt och det gör att beteendet normaliseras och det är jag som är den udda fågeln som väljer bort alkohol.

Åsa M
mån, 2025-07-14 - 21:20

Jag håller helt med ovan. Tycker du att han dricker för mycket så gör han det, för dig. Lita på dina egna känslor och åsikter! Alkohol romantiseras och avdramatiseras i vårt samhälle, MEN för de som är sjuka i beroende är det en farlig drog. För det är en sjukdom, inte bara dåliga val eller dålig karaktär. Sjukdomen går att behandla, OM han vill. Vill han inte, så kommer det bli värre, eftersom sjukdomen är progressiv. Berätta för andra hur det är. När jag kom hit fick jag rådet att prata med min exmans chef. Det var ett bra råd! Ta hjälp för egen del, och tig inte om hans problem. Kram på dig! ❤️

Kevlarsjäl62
mån, 2025-07-14 - 22:56

@Ak258 Skammen är jobbig och så fel. Du har inte önskat detta och inte han heller, så klart. Vem som helst av oss kan hamna i ett beroende, det enda vi behöver göra är att dricka det första glaset, alkoholen är en lömsk följeslagare. Jag har själv inte haft ett bra förhållande till alkohol i yngre år, kände inte när det var nog och blev ofta alldeles för berusad. Turligt nog så slutade alkoholen ge mig en kick relativt tidigt och den följdes mer och mer av svår ångest dagen efter. Då är det inte särskilt svårt att välja bort den efter ett tag. Jag saknar kanske den gen som gör en mottaglig och sårbar inför sjukdomen, som det ju faktiskt är. Försök att inte skämmas, börja med att berätta för någon du litar på. När barnen blev lite äldre minns jag att det blev viktigt för mig att de inte skulle ta på sig den medberoendes uppgift att mörka och skyla över. Det gjorde att jag själv måste vara en förebild och öppnade upp om hur vi hade det. Det blev en otrolig lättnad.

Ise0603
ons, 2025-07-16 - 17:03

Åh! Känner igen mig så mycket i det du skriver! Min situation är nästan exakt likadan, minus whiskeyn. Är i 40 årsåldern och har barn. Min sambo dricker i princip varje kväll även om det inte är mycket, det har dock spårat ur nu under semestern när han börjar dricka strax efter lunch.
Jag har nått min gräns nu. Jag har börjat söka eget boende. För mig är det tydligt att han gång på gång har valt alkoholen framför familjen och jag orkar inte mer nu. Vill inte att mina barn ska växa upp i detta.
Precis som du dricker jag väldigt sällan. Kan inte komma ihåg senast jag var full. Men så är det ju också jag som alltid kör och tar hand om barnen så det finns inget val.

Du får gärna skriva om du vill prata mer. Jag kommer prata med min sambo ikväll och berätta att jag kommer att flytta. Känner så starkt att det är sista semestern ihop.

Jag hoppas allt går bra för dig! Vi måste nog alltid sätta barnen och oss själva i främsta rummet.