Dax att vända blad.

Äntligen..har jag en tro att mitt inre jag börjar ha hittat en ny och bättre plats.

Kanske klarar den att skåda dagsljus utan att krackelera.
Jag har i alla fall tagit beslutet att denna tråd ska påbörjas.
Om än inte rensopad från gammalt,Men i alla fall en ny bebis med rosig hy som jag ska försöka ta hand om bättre än jag gjort.

Att vårda och ta hand om sitt inre jag är inte lätt när man i grunden är svårt sjuk i medberoende.
Att pilla loss fragment eller promillebitar av ett jag som nästan är obefintligt.
Att bygga på en självkänsla som faktiskt inte ens existerar.
Hur låter det sig göras?

Sakta sakta har jag kravlat mig fram de här sista tre åren.
På ytan fortsatt leverera men med en alltmer tilltagande oro på insidan.
En alltmer desperat jakt på lycka ro och bekräftelse utanför mig själv.

Till slut kraschade jag helt.
Fortsatte med någon sorts automatik att fungera bitvis.

Men insidan var upplöst och borta.
Att pilla tillbaka de pusselbitar som legat strödda runt mig har varit tufft.
Jag har många gånger känt att det varit övermäktigt.
Att utmaningen varit för tuff och jag velat smita.

Men flyktvägarna var beprövade och stängda.
Returen tillbaka till mitt inre var enda vägen.
Förhoppningsvis kan jag nu åtminstone ibland luta mig mot mitt egentillverkaxde ryggstöd.

Min tanke med att byta forum är att jag ska försöka hålla fast vid detta nya som just nu bor i mig.
Ibland bara minuter, Men ofta timmar och ibland hela dagar.
Jag önskar mig själv lycka till..

Profile picture for user anonyMu

Kära UllaBullan,

så fint du skriver... Tack för att du delar med dig av dina innersta tankar. <3

För egen del så sitter jag här, mer eller mindre, nyfrälst. Jag har ju läst en hel del av Eckart Tolle och det ger så himla mycket. Men en lite mer "light-version" - inte i budskap, men i begriplighet - har jag nu hittat i Kay Pollak. Det finns tex åtta föreläsningar av honom på youtube: "Att välja glädje". Jag vet inte alls om detta kommer passa dig eller så, men det har i vart fall snurrat om min världsbild och gett mig jättemycket! Ta en kick vet ja, man vet aldrig. :-)

Kram från mig

Profile picture for user Ullabulla

Min mamma,nykter alkoholist hade honom som en av sina favoritförfattare.
Ska definitivt kolla in youtubeklippen.

Profile picture for user Ullabulla

som i början av ett tillfrisknande är på minus.
För att sen väga några ynka gram och så småningom närma sig någon sorts ursprungsform.
Men ursprungsformen är rätt ung,behöver byggas på med hela livet och hela bagaget men med mer sunda förtecken.
Det kan gå rätt snabbt.

Jag har fått höra att även om man fastnat i en viss fas pga missbruk eller dåligt mående så kan man med experthjälp reparera den utveckling som ändå liksom löpt parallellt i lönndom.

Det är där jag är nu.
Det poppar liksom upp dagar och en verklighet som är verklighet fullt ut.
Ibland handlar det om enstaka händelser som hjälper mig att nå Nirvana,andra gånger är det en allmän känsla som infinner sig.
Jag antar att det är sinnesron som gör sig påmind.

Vilken bra kompis det är.
En som håller en i handen och talar om att allt kommer att bli bra om du litar på mig.
Och man faktiskt känner att det är sant,på riktigt.

Idag är en sån dag.
Jag har tagit beslut som grundats i mig själv och för mig själv trots en rätt turbulent utanförhistoria.
Så behåller jag fokus på mig själv och är mig själv trogen.
Skönt,nytt och betryggande

Profile picture for user Ullabulla

i en Alanon bok.
Den handlade om vikten av att släppa på stoltheten.
att erkänna sig sårbar och mänsklig.
att inte hålla fast vid sina övertygelser in absurdum.
Att våga be om kärlek.

Och där slåss jag med mig själv just nu.
Jag har kämpat så hårt med att komma dit jag är.
Verkligen grävt i mitt innersta efter kraften som ibland varit väldigt svår att hitta.

Hittat den och ropar heureka.
Sen har jag fallit igen och känt mig svag och sårbar osv.
Och just denna sårbarhet,denna hudlöshet är ju det som gör mig mänsklig.
Som gör mig till den människa jag är
Där jag erkänner mina svagheter,mina brister och den som vågar visa att jag visst behöver.
Andra människor
Bekräftelse
Kärlek

Men nädå,i dagens samhälle ska vi minsann upp på hästen igen.
Nu har du fallit Ullabulla,tänk inte sådär.
Du är stark,du klarar det här.

Och jag har känt mig så kluven,lurad och på något sätt så falsk ibland när jag stått där i min rättrådighet.
För jag vet ju,innerst inne när jag varit som mest nöjd och harmonisk.
I samklang med en annan människa som vill mig väl och som jag håller av.
När man är trygg i viet och känner att man bär hela vägen,till döddagar.

Kalla det kärlek,kalla det beroende jag vet inte vad som är det rätta namnet.
Men det är jag och det är vad jag behöver.

Att fortsätta sträva och söka och jaga efter mitt jag ska jag förstås fortsätta göra.
Finna lugn och trygghet i att bara vara ,med mig själv.
För även där kan vilan finnas.
Men egentligen i grunden så är jag någon annan.

Hur ska jag då tänka?
Vad är rätt för mig?
Alla dör vi ensamma,men fram tills dess så kan jag ju faktiskt välja hur jag tillbringar mina dagar.

Profile picture for user MCR

Jag tycker så mycket om dina texter. De får mig alltid att känna mycket. Dina insikter, tankar och tvivel för mig att se saker och ting i nytt ljus. Perspektiv flyttas och gör mig ibland klokare och ibland lämnas jag full av nya frågor.
Även jag utbrister ibland heureka efter att ha läst en text och låtit den gro i mig för att sedan falla i tvivel och ovisshet.

Jag hoppas att du tillåter dig själv att hitta till ditt jag. Hitta dina sätt att tänka. Utifrån den du är och med de behov du har. Och att du sedan kan få vila i det.

Profile picture for user Ullabulla

Ja visst är det ibland tröttsamt och jobbigt.
Men lika ofta utvecklande och nödvändigt med kriser.

Jag tänker också att kriserna i sig tvingar ned en på djupet.
Vem orkar gå och gegga i gammal dynga om de är nyförälskade,fulla av energi inte drabbats av sorger osv.
Då surfar man ju liksom på vågen hela tiden och guppar bara omkring och någon sällsynt gång ned i en vattenpöl
Nä det är i eländet,vanmakten sorgen och tröttheten som insikterna kommer till en.

De svarta mörka stunderna när man famlar efter ljus.
Pjopp så kommer då en liten blinkande lampa där i mörkret som man måste kolla in lite grann så man inte blir helt blind.

Och sen kanske man lyfter upp den alltför högt i sin glädje att tro att Nu vänder det.
Det kanske inte var sant,kanske jag måste låta lampan blinka vidare mot nya mål utan mig,men jag har i alla fall kollat in den för att se om den gäller mig.

Men när man är i balans och harmoni så lyser ju dagsljuset hela tiden.
Hur skulle man i det kunna se den där lilla lampan som vill säga en något?

Profile picture for user Ullabulla

Så lyser livslågan just nu.
Det har nu gått ett år sedan jag upplevde att jag ramlade ner i kris av det svartare slaget.
Snön har fallit utanför fönstret,Men jag ser fram emot sista arbetsdagen för veckan och kanske lite trevligheter under helgen.

Såhär lugn och harmonisk har jag inte varit på mycket länge.
Lycka till alla ni som kämpar härinne
Både med abstinens,själsliga våndor och anhörigproblematik.

Till slut vänder det ?

Profile picture for user Ullabulla

Igår på mötet för vi var så många.
Men det gjorde inget.
Min delning låg där för mig själv att ta del av.

Jag har alltid ridit högt på min empati och förståelse.
Tagit in till fullo varför andra människor beter sig irrationellt och dumt.
Iom det hävt mig lite ovanför dom och varit "Lite bättre"

Det har också lett till att jag kunnat acceptera alldeles för mycket felbehandlingar av min egen person.
Inte satt gränser och markerat.
Utan liksom i mitt upphöjda tillstånd av förståelse accepterat deras litenhet och ansett mig själv osårbar.

Det jag inte har sett är att det gjort mig till offer.
Ett förstående offer dessutom.

Jag har smitit undan konsekvenserna av andras agerande mot mig och liksom fäktat undan det som hänt med min förståelse och förlåtelse.
Så fegt av mig.

Jag har liksom lurat mig själv och skadat min innersta kärna istället för att skydda mig själv från dumheter.

Det får vara slut med det nu.

Profile picture for user AlkoDHyperD

Så brukar jag kalla det. När förståelsen blir så stor att den förminskar min egen upplevelse.
Oj, säger jag till mog själv, nu hamnade jag i förståelseträsket.
Förståelse kan användas för att förklara någons beteende, men kanske inte alltid för att ursäkta det.
Fortsätt förstå, för att skapa mening för dig själv, men glöm inte att även förstå dig själv i hur du hamnar i förståelseträsket.
Kram

Profile picture for user Ullabulla

Om rädslan att älska och bli älskad.
Att våga släppa taget och inte skydda sig.
Gardera sig och ha flyktvägarna klara.

Jag bygger murar,hinder barriärer runt mig själv när jag känner mig hotad.
Av arbete,flyktbeteende och ord.
Ord och analyser som ska hindra mig att nå till min innersta kärna som jag inbillar mig är ful och fel.
En sorts varböld som om den får komma ut kommer att förpesta min omgivning och få dem att sky mig.
Förkasta mig och avstå fortsatt kontakt.

Det är förstås inte sant.
Men just känslan av att skydda det där innersta,onda eller goda barnet så att ingen får veta hur det är,på riktigt.
Även från mig själv,för jag vill inte se.

Jag vill inte acceptera att jag är både och.
Jag vill bara se det rena och vackra och ärliga som jag håller så högt.
Inte det svaga,rädda otrygga som ingen kan orka älska.

Profile picture for user Ullabulla

Med en man som har och haft sitt helvete på jorden.
Två missbrukande barn (aktiva) och en död mamma till dom.

In kliver ullabulla och ska laga dom alla.
Jag kan väl säga på ren svenska att det har gått åt helvete..

Jag sitter och gapar från mina höga hästar hur de alla ska lösa sina liv och de lyder inte nämnvärt.

Då kliver jag ned och tar på mig offerkoftan och lierar mig med dom.
Funkar inte heller.

Sen faller jag med jämna mellanrum ned i svackor eller upp på min häst igen.

Just nu jobbar min skalle och mitt förstånd stenhårt på att försöka kontrollera framtiden ?
Eftersom jag uppenbarligen inte kan kontrollera nuet.

Återvänder till min trygga grotta för att slicka mina sår och sen ut i hetluften igen.

Vad sägs ullabulla om att lyda dina egna goda råd?
Led in häststackarn i stallet så den får vila mat och omvårdnad.

Lägger inlägget här trots att det kanske passar bättre i min andra tråd.
Men jag behöver påminnas om mina "fyllor" som bara skapar ångest och inte leder någonvart.

Profile picture for user Ullabulla

med fjärde steget. Trots mitt ett år långa själsinventering så blir jag liksom inte riktigt klar med vem jag är.
Men nu börjar det komma till någon sorts avrundning.
Just med hjälp av alanons häfte där man mer ingående får inventera sig själv så får jag också tydliga signaler på vad det är jag behöver jobba med.

Och det kanske inte riktigt var de bitar jag trodde jag skulle jobba med.
Det som varit min ledstjärna,min energi,mitt mod min framåtanda och min kanske lite buffliga framtoning bör mattas.
Just för att jag ska bli mer lagom.

I början ville jag protestera mot detta.
Man ska ju inte gå mot sin natur,sitt innersta väsen och försöka stöpa om sig i en annan form,det går ju inte.

Men ju mer jag läst och också testat andra förhållningssätt till saker så ser jag att mitt liv blir smidigare,enklare och mer hanterligt.
När jag söker jämvikt istället för ytterligheter.
Någon sorts balans i det jag företar mig oavsett vad det är så mår jag bättre.

Jag kanske inte är lika kul att spegla mig i,vare sig för omgivningen eller mig själv.
Men jag är i mer harmoni och studsar inte så lätt iväg i mina känslovindlingar.

Så det som jag kanske hållit främst med mig själv,det som gjort att min stjärna lyst lite klarare än genomsnittet.Är också den del av mig som jag behöver dämpa för min egen skull.

När jag öser på som mest.
Bygger framtid visioner eller saker som komma skall så tömmer jag också min energi.
Min bensin och står där till slut med en bil som inte rullar längre.

Återhållsamhet..försiktighet,hänsyn
Så långt ifrån buffelullabulla.
Känsligheten finns där,men när jag ska göra min stämma hörd.
Min poäng tydlig så öser jag på,blir övertydlig.
Skriver folk på näsan.
Ungefär som att de vore född i farstun.

Nä,bli lite hemlig ullabulla ;-)
Som en öppen bok till hemlig,kanske mission impossible.
Men man får väl sätta ribban högt och se hur långt man når..

Profile picture for user Bedrövadsambo

Välja mina strider och hushålla med min energi är viktiga ledord i mitt liv. Då känner jag mig som mest harmonisk. Som ung kastade jag mig in i allt med hull och hår, helt fartblind. Och det slutade alltid med en krasch mentalt.

Profile picture for user Ullabulla

Om jag ska utveckla det så har det nog varit någon sorts sanningssökande i allt detta resursslöseri.
Så många förljugna bilder,attityder och relationer folk haft till mig och i viss mån även jag till dom.
Så har jag nu i den senare delen i mitt vuxna liv gått till ytterligheter med att försöka reda ut saker,få fram sanningen på bordet.
Förändra saker till det bättre.

Att jag i den kampen också blivit fartblind och väldigt trött har jag inte riktigt förstått.
Att bara lugnt och fint kunna konstatera att så här är det,och det här kan jag göra i min egen cirkel har varit en omöjlighet tidigare.
Vad hjälper det om jag städar i min egen cirkel om de andra inte städar i sin.

Men det gör det.
Mitt förhållande till omvärlden blir så mycket lugnare om jag kan inse det självklara.
Inget annat är egentligen föränderligt.
Annat än ibland och på ytan om jag tvingar fram lösningar som jag ofta gjort tidigare.
Som inbegripit andra personer än jag själv.

Profile picture for user Ullabulla

En del av de som skriver här på forumet.
De som kämpar så hårt med att hålla en länk kvar till alkoholen.
Antingen för att de inte har så stora problem,om än dock problem.
Eller de som helt enkelt inte har förmågan eller kraften att sluta.

Jag som då har en massa beroenden,men inte till just alkohol är rätt fascinerad av de inläggen.
Där de gång på gång kommer fram till att de faller.
Men upp på hästen igen och så påt igen.
Och faller.

Jag menar inte att på något sätt ringakta deras försök.
Jag tror nog bara att det kanske är samma kamp som vi alla människor för inom oss själva.

Jag borde inte,jag måste avstå eller dra ned.
Men jag vill inte.
Just detta ordet vill..
Så länge man inte vill så kommer det inte att gå om man är beroende av en substans,kärlek eller någon sorts görande.

Hur mycket viljestyrka kan man uppbåda och i vilket läge.
Jo när det kostar mer än det smakar.
Om och om och om igen.
Då kanske man på allvar överväger att släppa taget om det som egentligen skadar en på djupet.
Ger ringar på vattnet så att hela ens liv blir påverkat i negativ riktning.

Jag är själv där på andra plan.Även i mitt fall så smakar det fortfarande för bra.

Om än jag i mina klara stunder ser vad jag borde göra.
Varför är det så svårt att vara människa.
Varför kan man inte bara fatta rätt beslut och hålla fast vid dom?

Läste utdrag ur bra bok.
Hur man kunde välja E4:an och köra på. Sen kommer då skyltarna som talar om för en att man borde välja en viss sak. Eller kanske tom väja för att något farligt kommer i vägen som skrämmer en eller är för svårt.

Då skulle man helt enkelt välja att strunta i skyltarna och fortsätta framåt.
Försöka läsa vad det stod på skyltarna på andra sidan vägen.
Eller tom skriva texten själv.
Så enkelt och så tydligt.

Profile picture for user Ullabulla

rätt turbulent situation i helgen.
Den väckte en massa frågor och funderingar och jag har inte landat i detta än.

Jag var inbjuden till fest med mitt manliga sällskap.
En burlesk artist skulle komma och uppträda.
Jag i min enfald trodde på någon plymviftning och krinolinkjolar.

In släntrar en ung tjej som börjar strippa.
Jag känner omedelbart ett starkt obehag och säger till mitt sällskap att Nä,detta grejar inte ullabulla.
Så jag kliver ur lokalen på bara 18 personer och går hem.
Mitt sällskap kommer efter någon timme och hade fått frågan av arrangören om det blev för mycket för mig och han svarade ja.

Jag delade också om detta på ett öppet aamöte igår och fick kvinnornas stöd i att jag agerat helt rätt.

När man normaliserar en sexualisering av kvinnokroppen som någon sorts hedervärd handling så går jag i spinn.
Pornografi och sexualisering av kvinnokroppen är och har alltid varit för mannen.
Att då dra det ytterligare ett steg och dra fram "den lyckliga horan" som någon sorts parallell gör att jag helt tappar koncepterna.
Var är vi på väg.
Vad är ok?
har vi inte kommit längre?

När en ung kvinna exponerar sig själv för att få folkets jubel och samtidigt förnedrar kvinnorna i publiken och "tänder" deras män och kallar det underhållning?
Borde jag flytta tillbaka till 1800-talet eller?

Profile picture for user anonyMu

Nä, UllanBullan,

du tillhör inte 1800-talet... Burlesk... ok... jag är inte särskilt pryd av mig, om jag säger så. Men stripp - NEJ tack. Jag tycker faktiskt att det är förnedrande att sitta och dregla över en ung (eller gammal...) människa som söker göra underhållning av att klä av sig inför publik. Saken är den att jag tycker att det är lika förnedrande - oavsett om det är kvinnor eller män som strippar. Visst, alla får göra som de vill. Klä av sig, kolla på någon som klär av sig - men jag själv betackar mig för denna typ av sk underhållning. En intressant liten detalj är att jag har flera vänninor som tycker att det är förskräckligt med kvinnlig striptease, däremot kan samma personer låta sig underhållas av män som klär av sig. Dubbelmoral i mina ögon.

Vänliga hälsningar från en som kanske också tillhör ett annat århundrade emellanåt

Profile picture for user Bedrövadsambo

Skulle aldrig delta i en publik till varken manlig eller kvinnlig striptease. Jag tror på tillgång och efterfrågan. Finns det en publik så finns efterfrågan - så sådant bidrar jag inte till. Och jag har inte fyllt 50 år.

Profile picture for user Ullabulla

Jo,håller väl på att landa.
Funderar ibland på att flytta in i en stubbe i skogen och bara ha mina djur med mig.
Som jag har kontroll på och som lyder mig..

Att så många kontakter man har genom dagen och livet påverkar en åt alla möjliga håll.
Man försöker hitta sin egen sanning och hålla fast vid den.
Så träffar man en ny människa och tvingas revidera den.
En oförutsedd händelse,en annan människas vånda problem eller olycka.
Saker ställs på sin spets och man är tvungen att lägga till det till det redan lagda och omrevidera.

Tungt och svårt och nödvändigt.
Om man ska vilja fortsätta leva i möte med andra människor och inte bara låta dem passera förbi i utkanten.

Jag tror att jag måste välja vilka strider jag ska ta med mig själv och vad jag ska låta vara.

Att låta så stor del av dagen gå åt till att bli vuxen på nytt är omvälvande och energrikrävande.
Allt som jag tidigare trott och haft som ankare flyter nu sakta iväg från mig och jag får liksom simma efter.
Tänk om jag haft fel ett helt liv?

Tänk om jag egentligen tycker något annat och har hållit fast vid något gammalt för att jag inte orkat med denna revison?
att som en tonåring söka sanningen med nya ögon och inte veta är påfrestande på alla plan.

Men det är väl det som kallas att bli nykter?
Att våga se alla aspekter,hela vyn och inte bara leva med skygglapparna på.

Profile picture for user Ullabulla

Denna vilja att höra till,bli sedd och lyssnad till.
Att få höra till.
Så gemensamt grundläggande behov för alla människor och som tar sig olika uttryck.
Som ung har man vissa uttryckssätt eller kanaler för att få det man behöver.

Som äldre och vuxen andra och kanske mer finstilta sätt.

Men behovet kvarstår.
Vi vill alla räknas, ha en självklar plats och vara accepterade och respekterade.

Men vill vi mötas?
Eller vill vi bara ha vår egen livsväg som kantas av oss själv, våra egna värderingar och egna ideal.
Orkar vi med att mötas av andra uttryckssätt, religioner seder osv.
Eller väljer vi bara en krets av de som liknar oss för att slippa konfronteras med oss själv och våra egna rädslor?

Är det att vi värnar så hårt om vårt sätt att leva för det har tagit oss sån tid att komma dit.
Till någon sorts livsväg som vi valt och som vi inte vill omrevidera.

Men vad händer om vi gör det?
Vad händer om vi vågar öppna upp för de människor vi möter?
Vågar lyssna utan att känna att grunden under oss rubbas.
Våga bejaka att livet och världen hela tiden är i förändring vare sig vi vill det eller inte.

Jag är inte den som vågar orkar och kan speciellt mycket.
Men jag bara undrar..

Profile picture for user InteMera

Det var en fin tanke Ullabulla! Vad händer när vi vågar öppna oss, ta emot, ta in, acceptera och leva med en värld i ständig förändring men utan rädsla, utan försök att påverka eller göra om?

Tänk den som kunde vara så mottaglig och öppen, både mot världen och sig själv. Bara sluta vakta på det invanda, sluta kräva att världen gör som man vill, sluta analysera mänskor och händelser som går sin gilla gång oavsett vad vi tycker om det.

Att kunna leva så i samklang med sin omgivning skulle vara underbart! Att höra till istället för att krocka och dirigera, vilken skön tanke!

Profile picture for user Ullabulla

Ja visst är det kanske en utopi.
Och jag som medberoende klarar ju knappt att gå på Ica utan att försöka påverka någon annan kund att handla en bättre vara än de hade tänkt sig.

Så det är en sån stor tanke,stor omvälvning i ens inre innan man ens kan komma nära förmågan.
Men jag kämpar och ibland när jag lyckas.
När jag kommer utanför min egen cirkel av bekvämlighet och trygghet så utmanas jag.
Det blir ibland för stort och för svårt och jag rusar tillbaka.

Men ibland så vågar jag stå kvar.
Och de gångerna så blir jag visserligen lite rädd,för hur svårt och stort det känns.
Men samtidigt allt modigare när jag känner att jag fick mig en liten bit till i mitt livspussel.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Jag kan riktigt se dig gå mellan varuhyllorna på Ica på jakt efter någon att ”omvända” ? Förlåt, men ibland måste man skratta åt eländet också! Vi är utpräglade vanemänniskor och vanor är svåra att bryta. Men du är på god väg tycker jag!

Profile picture for user Ullabulla

också i detta att jag då med min språksvada " tvingar" min omgivning att tycka som mig.
Nedhukade av argument som de varken orkar eller vågar motsätta sig så inbillar jag mig att jag omvänt min omgivning till att tycka som mig.
Istället för att lyssna in deras åsikt,lugnt lägga fram min och stanna där.

Jag blir fortfarande lika arg när jag tänker på helgens event med burleskartisten.
Både för att jag känner mig kränkt som kvinna och människa och den dubbelmoral med varför hon ställer sig där i avsikt att tillfredsställa egna behov av att synas.
Jag vill backa bandet,ställa mig upp och skrika
Nej,ser ni inte era dårar!
Ser ni inte vad hon gör?
Accepterar ni kvinnor i lokalen verkligen detta?
Och ni män som sitter här och småflinar.
Vad säger ni ja till?
Vad bejakar ni?

Men då hade förmodligen någon skyndsamt lett mig ut ur lokalen och lagt kalla omslag på min panna.

Så jag vet inte i vilket läge man ska ta strid och i vilka lägen man bara ska acceptera det som sker framför ögonen i den mening att jag ändå inte kan påverka det.

Profile picture for user Ullabulla

Har nu trillat ned.
Varför jag reagerade så starkt.
Jag känner mig som den lilla pojken i kejsarens nya kläder.
Som ser och vågar säga att kejsaren är naken.
Så kände och känner jag mig inför denna situation.

Men det viktigaste av allt är att jag fått tag på barndomens och det tappra lilla barnet som försökte förmå resten av familjen att se det jag såg.

Min mamma var psykiskt sjuk,styrde familjen med järnhand med sitt kontrollbehov och tvingade oss alla att lyda som marionetter.

Jag kämpade som ett djur för att få resten av familjen att se och reagera,Men ack nej.
Ensam fick jag föra min kamp som jag ständigt förlorade eftersom jag var ett barn.

Och ingen såg det jag såg,som var så uppenbart synligt.
Så tack burleskdansare som tvingade och väckte detta gamla sår till liv.
Nu ska jag se och bekräfta den lilla modiga flickans kamp.

För även om hon förlorade varje gång, så gav hon aldrig upp.
Bra kämpat! Som Gunde svan säger☺

Profile picture for user Chris800

Som svar på av Ullabulla

nu kom den där lille djävulen fram i huvet igen som vill sätta sig på närmsta bar efter en inarbetad behandling med antabus på tre veckor va fään är det inte meningen man ska få vara nykter för alltid varför kommer dem djävla tankarna på whiskey igen djävla sprit
jag måste ha en att snacka med så fort som möjligt kurator kanske var sjutton hittar jag en sådan som kan lyssna på all skit man bär på
funderar på att ta mig ett djävla rus men när ?sitter jag o tänker nu när det närmar sig jul o skit igen
en jul med alkohol antar jag att det blir utan jag vill jue för fään vara utan whiskey utan det där jävla blasket som kallas öl
blir en stressig jävla tid i december
pallar inte med skiten har börjat hata samhället mer o mer o folk som glor :) hatar jag ännu mera idag vill mörda hahahaha
vad fään vad är det som pågår i mitt huvud nu när jag är nykter
ska inte antabussen ta bort tankar på sprit o skit o musik
tjejen har gjort slut hon vill inte vara med mig mera för att jag tog ett satans jävla återfall för tre veckor sedan sedan dess har jag druckit antabus ist för alkohol :)
vill inte trilla dit igen till dem förbannade parkbänkarna o fyllorna
det är föressten skitskönt att vakna nykter
inga jävla bakfyllor o spya o skit längre
det är skönt men samtidigt har allt blivit så jävla tråkigt var hittar jag nya nykrta vänner tex ?
dem är föressten så jävla svensson aktiga o löjliga hahaha
hjälp mig för fään :)
hälsningar chrille

Profile picture for user Ullabulla

Du gav mig dagens största flin?
Ser att du startat en egen tråd.
Välkommen ska du vara.

Man mår inte nödvändigtvis alltid bättre nykter.(mitt problem är inte alkoholen)
Men man försöker och hittar dit titt som tätt.
Till det där nya annorlunda livet som man ju vet eller hoppas ska finnas där.

Profile picture for user Bedrövadsambo

Förstår att din barndom präglat dig jättemycket, och att du därför reagerade som du gjorde. Du reagerade helt sunt tycker jag! Hade nog reagerat likadant. Blev själv mobbad i unga år, utfryst, upplevdes som annorlunda. Tål sen dess inte se andra behandlas dåligt, tar alltid deras parti. Jag älskar annorlunda!

Profile picture for user Ullabulla

Jag kommer i alanoprogrammet som mycket handlar om en egen resa.
Ju svårare blir det att hålla masken och vara oärlig.

Att liksom glida i det sociala spelet med alla masker för att passa in och bli accepterad är ju förstås ett måste också.
Man kan inte bara ösa på i sin egen fåra.

Men att någonstans lära sig att istället för att jamsa med kanske vara tyst.
Att istället för att tvinga in sig själv i konstellationer eller vänskaper som inte längre är bra för en, avstå kontakt.
Att släppa taget på denna vilja till anpassning in absurdum.

Köra sitt eget race,men inte på någon annans bekostnad.
Våga stå kvar i sig själv istället för att vika ned sig när man möter motstånd.
Utan att sänka sig till att gapa och skrika för att få sin vilja fram.

Öppna örat för andra synsätt och argument.

Jag inbillar mig att jag är i någon sorts nyorieteringsfas efter min rejäla kris jag haft i över ett år.
Jag har nästan grävt klart och börjar komma upp till ytan.
Redo för vad detta nya liv ska innebära när jag inte längre springer framför och bakom alla och ska laga och rädda.

Får se hur det går,många många fällor kvar än är jag rädd.

Profile picture for user rabbitgirl

känner jag igen mig i det vad du skriver Ullabulla.
Och så klart kommer också mitt beteende "att vara till lags" från barndomen. Oftast blev jag straffad hårt när jag hade åsikter och var för kaxig, när jag ville säga vad jag tycker.
Du har en svår resa framför dig.
Du skriver: "Köra sitt eget race, men inte på någon annans bekostnad.". Tyvärr, är det inte så enkelt. Antagligen har du redan börjat upptäcka att när du säger vad du tycker, när du gör vad du tycker, upplever folk att detta gör du på deras bekostnad och försöker belasta dig med dåligt samvete. Men är det verkligen så eller tycker de så? Väljer de se situationen på detta sätt?
Varje person som ansvar för sitt eget liv.
Ditt exempel med kvinnan som dansade och kanske även strippade. Jag tycker att du har 100% rätt att säga ifrån och gå därifrån för att du tycker som du gör och så klart ska du göra så att det känns bra för dig. Sitt aldrig kvar om det känns som du beskrev!
Jag skulle stanna för att sex och sexualitet är viktiga för mig, jag älskar att beakta nakna kvinnokroppar, även mer än manliga kroppar trots det att jag är heterosexuell. Jag sexualiserar min kropp för att jag trivs med det, så klart inte "utan gränser", men jag älskar underkläder, tränar, tar bilder på mig själv och försöker bejaka min sexualitet. Jag hoppas dock att jag inte gör det på något störande sätt för personer som inte gillar denna typ av beteende. Fast... Juste. Måste jag vara till lags (som mamma har krävd av mig) och får inte provocera åtminstone lite, ibland? Jag vet inte. Jag kanske borde anpassa mig och inte ha så tighta tröjor på jobbet, kanske sluta med högklackad...
Det finns inga rätt och fel svar, tycker jag. Men det går inte att köra sin race utan att någon tror att man gör det på denna personens bekostnad, det har jag lärt mig. Och jag hoppas att då har du styrkan att stå på dig, och acceptera det, även om man mår dåligt av det. Det kämpar jag med, och det krävs enorm styrka för att klara det.
Jättestor kram på dig! Kämpa på :)

Profile picture for user AlkoDHyperD

Ja, det är ibland en omöjlig ekvation att samtidigt båda anpassa sig och leva i enlighet med sina egna värden.
Kanske kan det hjälpa att tänka så här: utgå inifrån, vem är jag, vad känner jag? Därefter observera situationen, är detta i enlighet med mina värden? Om inte, är det viktigt, enligt mina värden, att försöka påverka eller kan jag släppa detta utan att göra våld på mina egna gränser?
I situationen med stripteasen tänker jag att ditt val att gå därifrån var solklart. Att inte delta i något som man anser gå helt emot sina värden.
Och att inte agera på de starka känslorna utan välja att titta inåt, vad de egentligen kom ifrån, hjälpte dig dessutom till självmedkänsla med den lilla Ullabullan. Situationen kunde därmed bli ett tillfälle för insikt och läkning.
Vad strippan hade för egna skäl till sitt val vet vi ju inte, inte heller människorna som tittade på. Men jag kan gott förstå din reaktion när det gäller tanken om att man bara hängde med strömmen utan att reflektera.
Det behöver inte heller vara fel att ställa sig på barrikaderna och skrika, om man tycker att det är värt besväret ?

Profile picture for user Ullabulla

Koppling till den stackars danserskan.
Jag försökte som sagt påverka rollerna i mitt barndomshem och misslyckades.

Lyfte upp en massa tokigheter till ytan utan att få respons eller erkännande.
Kontentan blev förstås att det jag såg kände och hörde inte var sant.

Inte konstigt att jag sen i relation med en alkoholist gärna trodde på hans lögner.
Jag visste ju att min sanning inte var att lita på.

Jag har läst i en del längre trådar på beroendesidan.
Sett de som gjort tvära klipp i sitt drickande och sen klarat att avstå.
De har förstås haft sina själsplågor och inre resa.

Sen också dom som vill hitta ett kontrollerat intåg.
För de går det ofta knaggligare,kanske just för att de har svårt att klippa med sin ovän som gör de illa.

Samma är det för mig.
Jag har klippt i de tyngsta banden som skadat mig mest.

Men hur ska jag fortsätta ha en frisk syn och inte gå igång på de jag inbillar mig behöver mig.
Det är ju inte dom som bör skärpa sig, det är ju jag.

Profile picture for user Ullabulla

Mina vindlingar.
Att bli nykter från medberoende är svårt.
Så länge det finns en olycklig själ i vår närhet som vi kan laga.
Som vi kan lägga vårt fokus på och sätta vårt hopp till.

Jag har samlat på olyckliga själar.
Haft dom som en vissen blombukett i mitt inre att plocka fram.
En och en som jag lagt tid och kraft till så dom får ny kraft.

Godhet och välvilja säger någon.
Nä,supande säger jag på andras olycka.

Nu när jag oftast lyckas avstå så blir mitt liv sakta enklare,mer ångestbefriat och klarare i konturerna.

Ullabulla har fortfarande jobb med sig själv att göra.
Men grovjobbet är klart och detaljerna får jag nog slipa på resten av mitt liv.

Så ja, i mitt fall så har mitt beroende av andra människors olycka eller hjälpbehov varit min livsnerv.

Och när jag till slut började strypa tillförseln av mat till den nerven så har jag svultit.

Min själ har krummat sig och protesterat och försökt förmå mig till att hitta nya olyckssjälar.

Men just nu,idag och allt oftare så är jag lagad och hel.

Profile picture for user Amanda igen...

Som svar på av Ullabulla

Jag tycker du gör det bra fina Ullabulla☺️❤️ Du fortsätter ju att jobba med dig själv eller hur? Då är man på rätt väg och rätt väg borde ju leda till... ja, rätt ställe? Att det tar tid har jag förstått, alla beroenden tar enormt mycket tid och även energi. Så mycket tankeverksamhet jag ägnar åt alkohol. Tänker ju på mitt förhållande till alkohol nästan oavbrutet fortfarande, tuggar mig igen varje del av relationen. Men jag tror att det är bra. Jag bearbetar mitt alkoholberoende. Har ju kommit fram till mycket jag har nytta av. Även om jag ser fram emot den dag då jag inte tänker på det alls längre. Tvivlar dock på att den någonsin kommer.
Vårt beroende är en del av oss, vi måste nog acceptera att vi alltid måste tänka i andra banor än ”vanliga” människor.
Det enda jag önskar mig att det håller en lagomt låg profil...
Om vi fortsätter jobba med oss själva Ullabulla, då tror jag vi klarar oss bra. Vi kan helt enkelt inte ge upp och förtäras, det är inte ett alternativ, eller hur?
Kram till dig denna ruggiga höstdag?❤️❤️?

Profile picture for user Ullabulla

Just att det tagit mig så lång tid att förstå att jag är lika mycket en beroendepersonlighet som ni på andra sidan.
att min drog är att få hjälpa för att få min kick.

Ni häller ju i er något som uppenbarligen leder till tillfällig lycka och sen olycka.
Så enkelt att avskärma och begränsa till just det.
Sen måste ni förstås ta en massa andra fajter som kommer sig ur av varför ni börjat dricka för mycket och effekterna och skadorna som uppstått i drickandet.

Men medberoendet är så komplext.
Börjar som en omsorg och slutar gärna som en besatthet.
I alla fall för mig.
Och först när man plockar bort ingredienserna så ser man sina fällor men vill ändå kliva dit igen.
För att det är enklast så.
För att jag får min belöning så.

Precis som för er..
Därför svårt att avgöra vad som är en sund omsorg och vad som är osunt och leder en in på vägar man inte vill gå.
Men som du säger,jag jobbar på det.

Och kram till dig också Amanda.
Du verkar ha huvudet i verkligheten och din övertygelse är stark.
Du kommer att grejja detta.

Profile picture for user Amanda igen...

Tack kära du!!
Och förresten är det faktiskt din förtjänst att jag fick en klarare syn på hur jag ska förhålla mig till andras problem och liv. Jag har tidigare känt att jag många gånger passerat den där gränsen, gränsen mellan uppriktig omsorg och att tillfredsställa ett behov hos mig själv. Det har då resulterat i självförakt och jag ser mig själv som en hemsk människa. Men jag har förstått att så enkelt är det ju inte. Varken du eller jag är dåliga människor, tvärtom tror jag! Däremot har vi olika svårigheter vi måste ge akt på och arbeta med.
Insikt har vi båda och hälften är vunnet eller hur?
Jobba på, jag tror vi båda kan vinna våra strider☺️❤️?

Profile picture for user Ullabulla

Insikter måste komma inifrån.
Ja solen är varm och snön är kall.
Uppenbara sanningar som alla kan ta till sig.

Men de andra,som handlar om insikter och själsvåndor.
Att andra har sagt och upplevt och gått igenom och berättar

Och man känner igen sig.
Men att känna igen sig och att faktiskt på riktigt ta in på djupet att detta gäller mig.
Det tar längre tid och när femöringen väl trillar dit så är det så fantastiskt.

Man tror ibland att man hittar sin sanning rätt snabbt.
Liksom för att sätta på ett plåster på ett blödande sår.
Men eftersom såret blöder så funkar det ju inte något vidare.
Först måste det få blöda klart,man måste dit och pilla på skorpan och så småningom så läker det ut och kanske tom ett litet ärr har bildats.

Där och då kan jag ibland uppleva en sån ro.
Jaha,såhär var det på riktigt.
Här har jag tramsat runt och trasslat in mig i förklaringar och ord.
Men sanningen är oftast bara en känsla,den har inte ens ord.

Och när känslan infinner sig och tom vågar bygga bo.
Då kan man dra ett streck åtminstone tillfälligt över det såret.

Jag måste vara full av operationsärr nu.
Så mycket lappande och lagande dessa sista år.
Så mycket grottande och funderande.
Ibland med resultat,ibland med fortsatt vindlande.

Men återigen,här sitter jag efter en helg med min handikappade dotter och känner lugnet,ron.
Att såhär är det,såhär ska det vara och det är gott.

Profile picture for user Ullabulla

Skrev alkohyper om i sin tråd.
Där har vi en fundamental sanning.
Min dotter har med sin autism både en förmåga att fullt ut vara i nuet.
Suga in allt och inte sortera bort något.

Också förmågan att stänga av,stänga ned och fly in i sin värld när hon behöver.

Copingstrategier hon utvecklat för att hitta balans.

Så gör jag också.
Söket den absoluta sanni gen, närheten och närvaron.
Men har också ett behov att fly den när livet eller människorna gör ont och jag inte förstår.

Medberoende,arbetsnarkomani,fylla.
Kanske alla dessa låtsastillstånd är våra verktyg för att slippa en verklighet som blir för påtaglig ibland.

Lugn och ro,stabilitet och trygghet söker vi nog alla.
Med en touch av utmaningar och spänning.

Det är nog där, i närvaron man också är som mest sårbar.
Öppen för möten,beröring och med aptit på vad livet kan bjuda på.

Det krävs mod och tillit för att våga utsätta sig för fullständig närvaro.

Och fortsätter,Då kan man tappa kontrollen.
Och det vill vi medberoende inte höra talas om.
Så därför fortsätter vi skydda oss.
Med vårt handlande som vi inbillar oss hjälper oss.

Istället för att våga leva.

Profile picture for user Ullabulla

Hos klanten tror jag det var.
"Jag har inga egna gränser,därför respekterar jag inte andras"

Säger en hel del om mig också.
Inte oförmåga att läsa av signaler,det är jag bra på.
Men att liksom tycka"eftersom det här inte är något problem för mig,Så borde det inte vara ett problem för dig.
Tänkvärt..den ska jag grubbla på.

Profile picture for user Ullabulla

Gränslös.
Alltså på väg utan mål mening och ramar.
Både sant och osant.
Eftersom jag lever och arbetar ensam så har jag många ensamma timmar.
Dessa fyller jag med mitt liv.
På det sätt som passar mig och utan att behöva ta hänsyn till andra.

Vilken milsvid skillnad mot för några år sedan.
Då var jag spindeln i nätet som lät andras behov och gränser styra mitt liv.

Nu då jag har fritt spelrum och kan arbeta tom en lördagkväll om jag skulle känna för det.

För att sammanfatta det.
Den obegränsade friheten är ibland svår att hantera.

"Freedom's just Another Word för Nothing left to loos"

I det så känner jag förstås också frihet.
Jag kan flaxa med armarna utan att det tar fast någonstans.

Men jag saknar också mina blysänken och måsten.

Nåja, få se vad denna söndag har att erbjuda mig.

Profile picture for user AlkoDHyperD

Låter så vackert och eftersträvansvärt.
Men som du också antyder, lite skrämmande.
Frihet innebär möjlighet att välja. Som innebär fullt ansvar för sina val.
Frihet kan innebära vilsenhet. Vetskap om möjligheter men oförmåga att ta dem.
Frihet kan också kännas ensamt. Om jag är fri är jag inte beroende, ingen annan är beroende av mig, jag är fri att flyga, obunden, men utan band kan jag heller inte hålla någon eller något kvar. Hisnande tanke.
Frihet behöver finnas tillsammans med inre trygghet för att inte vara skrämmande.
Kram

Profile picture for user Ullabulla

egenskaper som man förstår att man borde ha.
Ser där i kanten på sig själv.
Som man ibland får fatt på och som sätts på rätt plats.

Men de kan smita iväg igen och där står man kvar och undrar varför de inte ville stanna.
Men de kanske inte alltid har något att fästa fast i.
Som en teflonstekpanna.

Nä en gammal gjutjärn är nog bättre.
Tung och full av insikter och inbränt gammalt material.
'Inte så konstigt att man ibland går tillbaka till det gamla.

Profile picture for user Ullabulla

Åt rätt håll.
Har lyckats backa från särbons missbrukande barn och ställt mig utanför ringen.

Känner att deras liv och agerande är deras att hantera.
Särbon har också tystnat.
Vi har liksom gått den här matchen utan vinnare och stött och blött det mesta.

Nu gäller det att avstå ytterligare inblandning.
Stå fast på min plats och sluta inbilla mig att jag kan göra skillnad.

Det gör mig gott.
Mitt liv blir återigen mitt och jag kan leva det som jag behagar.

Sakta återfår jag sansen och fokuserar på det jag kan påverka.
Min egen dag och mitt eget liv.

Jag blir så trött på mig själv när jag tror att jag är Jesus,frälsaren

Jag är bara ullabulla,en vanlig dödlig med lite för stort hjärta och för långa och känsliga tentakler.
Det räcker så.
Jag behöver inte gå utanför mig själv för att räcka till.
Det är tom bättre om jag stannar innanför mina egna ramar.

Där gör jag mest nytta,åtminstone för mig själv.

Profile picture for user Ullabulla

Med mitt numera nyktra ex.

Vi har haft kontakt ibland,reflekterat över det som gick snett.
Mitt medberoende och hans alkoholism.

Det känns så bra att kunna runda av och summera 20 år och förhoppningsvis ännu mer kunna släppa taget och gå vidare.

Jag har burit på sån stor skuld över att det gick snett.
När vi träffades så var han redan inne i en begynnande alkoholism.
Men det stoppades upp och vi hade 15 hyfsat nyktra år med tillfälliga bakslag.
De sista 5 åren började drickandet bli destruktivt och jag ställde ultimatum.

Han började istället smygdricka och jag märkte ingenting förrän sista halvåret då vi också valde att gå isär.

Men jag har ändå burit på en skuld för att han då söp ned sig totalt.
Jag valde att släppa kontakten eftersom jag höll på att gå under av att se honom ta ihjäl sig själv.
Gick in i en ny relation varpå han ytterligare spädde på sit drickande och sin offerkofta.

Nu har han varit nykter i 8 månader och idag fick jag chansen att avbörda mig känslan av ofantlig skuld att han återigen började dricka destruktivt.
att jag jobbat alldeles för mycket under åren med honom och också att han tagit ett så stort ansvar för min handikappade dotter och hus och hem.
Allt för att jag skulle få det liv jag behövde och ville ha.

I det så har jag flytt och inte kunnat se livet som det var.
Tog inte tag i de problem vi hade utan flydde istället in i arbete.

Självklart var ju hans drickande hans problem.
Hans också bristande initiativförmåga att ta tag i våra gemensamma problem i relationen.
Men eftersom min sjukdom medberoende ställt till det för mig så tog jag så gärna all skuld som fanns att suga upp.

Tagit den till mig,gött den och byggt den till ett ofantligt berg.

att mitt liv gått vidare och hans tog liksom slut.
Nu har han tagit tag i sit tliv,börjat ta nödvändiga steg och går på AA-möten och eftervård efter den behandling han genomgick.
Nu kan vi mötas och på riktigt reda upp det som varit.

Jag kan visa min svaghet och bräcklighet och skuld som jag slurpat i mig och vägrat släppa ifrån mig.
Nu fick jag det och han gav mig så fin uppbackning att vårt liv hade varit väldigt fint trots mitt myckna jobbande.

Att han också deltog i framgången som vi skapade med mig i fronten.

Så fantastiskt 12-stegsprogrammet är som tillåter tillfrisknande och möten över gränser och murar som man byggt upp för att skydda sig själv.

Tack Alanon och tack mig själv för att jag vågar blotta min svaghet.

Profile picture for user Renée

Som svar på av Ullabulla

Tack Ullabulla
för det du delar med dig av här på forumet;
din egen resa och dina tänkvärda ord till andra.
Jag har fått upp ögonen för det jag själv står i.

Önskar dig ett riktigt Gott Nytt År 2018.
Vänliga hälsningar /R

Profile picture for user Ullabulla

Som mulletant skriver om.
Hur man inom sig själv reser upp murar och hinder.
Rum man inte vill gå till.
Antingen för att man inte hittat nyckeln,eller det gör för ont.

De valven öppnas av sig själv bakåt och inåt och har inga dörrar.
Inga ord och tankar utan bara förnimmelser av känslotillstånd som gör en gott.
Rum man inte varit i men som vid närmare betraktelser har en massa att ge till en om man vågar gå in.

I samtal med exet var han lite förskräckt över hur sårbar jag verkade nu.

Och jag fick säga,men det här är jag.
Den ömtåliga kärna jag skyddat med min sjukdom medberoende.
Jag har kapslar in mig själv i omsorg och liv för andra.

Varit duktig flicka och inte velat blicka inåt.
Just för att jag någonstans visste att hon var känslig och lite hudlös den där själv som bodde därinne.

Att blotta sig själv och få reaktioner på att man inte längre är den stålkvinna man varit känns lite blandat.

Han behövde förstås att jag var stark.
För att balansen i vårt liv skulle upprätthållas.

Nu med mindre ansvar och mer tid för mig själv så har jag klätt av mig lager efter lager av oönskad hud.

Kvar står essensen av det som är jag.
Inte alltid stark.
Men sann och ärlig för det allra mesta.

Igår var en fantastisk dag med sinnesro i varje por.
Förberedelser för nyårsfest idag och fantastiskt vinterväder här i norr där jag bor.

Ullabulla håller på att landa,inte tryggt och stadigt.
Mer lätt som en fjäder trots min rätt stadiga kropp.

Men början på min snitslade bana är lagd.
Flaggorna med mina ingredienser börjar vara nedkörda längs banan.

Önskar er alla ett gott nytt år med nya försök till ett bättre och friskare liv.

Profile picture for user Ullabulla

Med mindre hjärnaktivitet.
Den och mitt känsloliv har samarbetat och motarbetat varann så länge.
Nu när vapenvila och tom fred råder ibland så kommer stillheten till mig.

Så välkommet och så tacksam jag känner mig.

Profile picture for user Ullabulla

Tänkte berätta en liten saga. Om mig och kanske dig?
Om en människa som så gärna vill och tror på sin partners löften om något annat, bättre.

Det spelar inte så stor roll om det handlar om droger, för mycket arbete eller något annat.
Det viktiga är att du tror,i blindo.
Istället för att sätta dig ned och lägga ut din sanning som du har mitt framför ögonen men varken vill eller vågar se klart.

Du gömmer dig så gärna bakom varje sten och varje kulle. Istället för att gå ut och fram i det fria och faktiskt se.
Den sanning som ligger där att beskåda.

Du kan välja att sätta dig bakom din partners förarsäte och hänga med på tåget.
Vara tvungen att hålla dig fast i krängningar och tvärstopp och allldeles för höga farter.
Eller så kan du när nya löften ropas ut skutta över som en kanin till den nya vagnen.
Där de nya löftena bor som du så gärna tror på.

Men vad händer om du skapar dig ett eget lok.
Där du är förare och alla andra är passagerare.

Där du faktiskt bestämmer rutten och dina passagerare kan kliva av eller på bäst de behagar.
Där du är den som styr över ditt liv och inte klibbar dig fast vid andra människors löften om det bättre liv som ska komma.

Ditt liv är ditt att skapa,utifrån dina ega förutsättningar och dina egna behov.

Dessa rader är till dig som likt jag alltid anpassat mig så långt jag förmått till andra.
Både av egen vilja och inre tvång.

Aldrig någonsin av att någon annan hotat mig med pistol.
Jag har av egen maskin byggt mig ett ofrivilligt fängelse och kastat bort nyckeln.

Den nyckeln har jag gett till min partner att förvalta.
Han har fått skulden,bära hundhuvudet och fått ta mina tårar och besvikelse.
Att det inte blev som det var tänkt.
Det liv som blev lovat och som jag så gärna trodde skulle vara sanning.

Profile picture for user Ullabulla

Trots att jag kommer från anhörig/medberoendesidan så har jag förstått att jag är lika sjuk som er på beroendesidan.
Min sjukdom är besattheten.
Att hjälpa en alkoholist.
Att bli besatt av en kärleksrelation.
Ett ämne,ett samlande.
Arbetsuppgifter som ger mig rus.

Kanske en liten genetisk gåva jag fått då min dotter är autistisk.
Även om jag är för frisk för att vilja ge mig någon etikett så har i alla fall beroendegenen klistrat sig fast på mig också men i andra former.
Och när man besattat färdigt så byter man till något annat som griper tag i en.
Och driver en ut på nya irrfärder i sikte mot Målet som ska ge en den där lyckan och glädjen.
Vilket det gör,ett tag.
Tills det tappar sin lyskraft,depressionen eller livsledan kommer åsså sjunker man och sen påt igen. På något annat nytt,som återigen ska ge en det där man letat efter.

Kanske lite mindre eldfängt än en drog.
Men likafullt rätt utmattande när det är på sin peak däruppe eller därnere.
Så Ullabulla som nu håller på att vara så himla förståndig ska nu försöka att inte gå all in vad det än må gälla.
Lagom är bäst.

Profile picture for user InteMera

..vad bra den är! Träffande! För det är exakt så det känns. Man sitter frivilligt inlåst i ett skenande tåg som man varken bestämmer hastighet eller destination på! Man skakar med i rasande fart och hoppas bromsarna håller om det skulle behövas.

Men jag har kastat mig ur detdär tåget, rullat av från en godsvagn i full fart sådär som i gamla västernfilmer. När dammet lagt sig ser jag ju att tåget lika väl rusar vidare också utan mig. Jag kan välja en annan väg, ett annat sätt att ta mig fram. I min takt. Dit jag vill åka. Att sitta kvar på vansinnesfärden är faktiskt inte nödvändigt! Men oj vad länge man inbillat sig man måste sitta kvar för att hålla lokföraren glad och nöjd. Men till vilket pris?

Profile picture for user Ullabulla

Liten paus från forumet ett tag.
Livet kallar på mig och mitt jobb med mig själv fortsätter.
Men inte på samma plågsamma sätt.
Sakta lägger sig saker på plats och äntligen börjar läget kännas stabilt.

Jag önskar alla fortsätta framgångar.
Jag kikar säkert in här ibland och ser vilka som trampat runt här.

Profile picture for user Ullabulla

Himla långt uppehåll.
Ny situation nya möten/kamper hinder och tjolavips så får jag se mig själv igen.

Så liten och svag jag är när det kommer till det innersta.

Det som inte vågar vara och vågar känna.
Ibland utmanar jag mig själv och räcker ut handen.
Med chansen att få nej och den skam det innebär.
Så länge jag får ge åt ett håll går det bra.
Men när jag sträcker ut den där speciella handen som behöver en likadan hand tillbaka.
Då blir det så mycket svårare och känsligare..

Men jag har gjort det nu och första tillfället gav en väldig ångest som satt i flera timmar trots att jag fick så fint gensvar.
Idag gjorde jag det igen åt ett annat håll och fick ett kanske tillbaka.

Att våga,att vara modig när allt inom en säger nej tar på krafterna.
Men steg för steg så tror jag att jag närmar mig en bättre ullabulla.
Som inte behöver vara störst bäst och vackrast.

Kanske har hon förstått att ju fler masker som faller,ju enklare blir det.

Profile picture for user Ullabulla

Jag har nu vågat vara i lycka med min nya kärlek.
Trots att turbulensen fortsätter så lyckas vi hitta plättar av ro och harmoni.
Och det skrämmer skiten ur mig.

Varför ska ub få vara lycklig?
Vad kommer att hända som tar henne ur denna villfarelse.

Och så börjar katastroftankarna krångla sig in i både hjärta och hjärna.
Just att jag ser det så tydligt är ju ett friskhetstecken.

Men symptomen i sig är ju sorgliga.
Ska på alanonmöte ikväll.
Det blir bra.

Profile picture for user Ullabulla

På oss medberoende.
Oförmågan att släppa taget.
Hänga kvar i bara ett finger utanför räcket.
Vägra falla,för vad händer då?

Också hur jag likt en hyena eller åtminstone nyfiken hund gräver i sopor istället för kasta påsen med allt gammalt skrot.
Det kan ju finnas en guldklimp därinne värd att bevara.

Eller rättare sagt,Det fanns åtminstone.
Och likt en riktigt blåvägrande människa så fattar jag inte när tom guldklimpen förvandlats till aska och inget längre finns därinne i soporna att bevara.

Men hur knyta ihop och kasta och inte köra runt där bland soporna.
Vad i mig gör det så svårt att ibland bara inse fakta,blicka framåt och släppa taget?

Profile picture for user Ullabulla

"Hur mycket jag måste använda mitt förnuft i vissa vardagliga situationer för att hantera mina känslor, av direkt fruktan för situationer där jag klart inser att det är en helt överdriven och irrelevant känsla.
Han lyssnade. Och lyssnade. Och tackade för att jag hjälper honom att förstå. Att förstå att det inte är honom jag ibland väljer bort utan att det är mig själv jag måste skydda. Att jag flyr från en till synes helt lugn och normal vardag för att jag inte orkar hantera inre hotbilder.
Så irrationellt kan en högutbildad, erfaren människa fungera. En människa som kan hjälpa andra men inte alls alltid sig själv."

Exakt där är jag nu.
Kommer gång på gång fram till stängda dörrar som rimligtvis borde vara öppna.
Vägar jag kan ta men inte vågar.
Möjligheter som yppas och jag sänker min blick.

För att det är nytt,jag inte vågar inte vill sätta tilltro till min egen förmåga.
Så lätt att huka sig för det som är okänt.
Så lätt att bara hålla fast vid det gamla.

Jag är på många plan redo att möta det nya.
Jag tar ett litet eller stort kliv och så blir jag rädd.
Rädd för att det ska bli för svårt.
Eller tom något så korkat som att det kan bli för bra.

Att jag lilla Ullabulla ska få ro,vila och kärlek i lagoma mått som jag kan hantera och utan att behöva motprestera.

Att jag ska våga ta lite nya kliv både arbetsmässigt och relationsmässigt utan att snubbla eller tveka på varje steg.

Kan jag det,vågar jag det?
Kanske,om jag kan låta mig själv vara lite feg mellan varven. Stanna en smula på steget och sen sakta kliva uppåt.
Stanna där innan nästa steg osv.
Inte skynda,inte stressa fram nya livsmönster.
Bara låta de sätta sig på plats istället för att skala av sig dom som en ny illasittande sko för att det gick för snabbt.

Profile picture for user mulletant

är du välkommen att citera och reflektera vidare. Det tillför. Också dina helt egna inlägg har tillfört mig mycket.
Kram i vinterkyla men solen förmedlar kommande vår☀️?

Profile picture for user Ullabulla

Och för mig är just kombinationen av forumet, Alanon i riktiga livet och sen mitt alldeles egna reflekterande med mig själv utan ord så värdefulla byggstenar i mitt fortsatta liv.
Jag läste just Ikaros inlägg om hans mediokra dag och en önskan att den ska lyfta lite.

Just det har nog varit det svåraste även för mig.Så mycket kaos förtvivlan hopp och glädje så att jag aldrig hunnit eller kunnat landa i nuet med allt det vardagliga det innebär.
Och när jag gjorde det.

Stannade och saktade farten så kraschade jag ganska rejält.
Och nu när jag vågar leva mitt eget nya liv de flesta dagar så känns det ändå så hoppfullt.
Så möjligt att förändra sitt liv som Mulletant ofta skriver om.

Det är nog precis det jag har gjort.
Bytt skepnad till något annat.
Visserligen med samma ullabullakärna,men mer sann mot mig själv och det jag önskar vill och klarar.

Hoppas det får fortsätta så.
Och jag hoppas också att jag inte blir rädd och stannar på steget utan sakta vågar min väg fortsatt framåt och vidare med mig själv.

Profile picture for user Ullabulla

Så får jag då en ny insikt som gäller mig och kanske någon annan som kallar sig medberoende.
Att just fallet,från löftet om nykterhet.
Blir även mitt fall.
Mitt misslyckande och min bitterhet.
Tänk att som beroendeperson få bära både sitt eget och den anhörigas börda av skam och skuld.

Och jag som medberoende får alltså ta del av det fall som inte är mitt.
I vilket syfte kan man undra?

Att slippa bära mina egna misslyckanden och blicka inåt,det hajar jag.
Men i vad inbillar jag mig att situationen blir bättre om jag också delar på bördan av att min anhöriga har fallit igenom.
Varför kan jag inte segla vidare utan att sjunka eller fälla ned seglen?

Såklart delar man ett gemensamt liv där ett återfall eller drickande drar ned livskvaliten på hela familjen.
Men i alla fall?

Varför är löftet som ju förmodligen kommer att brytas så viktigt.
Vad lägger vi anhöriga in i det som gör så ont när det bryts?

Hoppet om ett bättre liv?
Inbillningen i att den vi lever med inte är så beroende som vi någonstans vet att de är.
Chansen att få häva ur oss vår egen bitterhet för att livet inte är som vi vill att det ska vara?

Att vi ser den som dricker som den som förstör och dominerar våra liv så totalt så vi förblindas i de lösningar som ju ändå finns där.
Att gå,att välja sida.
Att lämna,eller stanna kvar och acceptera faktum.
Att vi lever med en människa som är sjuk i en beroendesjukdom.

Som gör att de dricker och kommer att fortsätta dricka så länge de inte väljer och klarar att göra annorlunda.
Jag minns känslan av att låta hela mitt väsen,hela mitt jag gå upp i min drickande exsambo.
Hur jag tycktes bära omkring på både honom och mig själv och allt som också hörde vårt vuxenansvar till.

Allt det och lite till bar jag på när han inte orkade.
Dignade under bördan gjorde jag,men tappert bar jag mitt ok och fick allas lovord.
Men någonstans så kunde jag ju valsen av fylla, bakfylla abstinens vånda och lovord om ett nyktrare och bättre liv.

Jag kunde ju hela trallen och kunde nästan sätta almanackan efter den.
Tryggt och bra på sitt sätt då det ju ändå följde sin invanda rutin.

Betydligt svårare att släppa taget om den som drack och starta upp mitt nya liv.
Som ställde krav på mig och som gjorde att jag aktivt blev tvungen att välja och tycka om en massa nya saker som jag inte hade lust till.

Tvungen att ta nya kliv ut i livet på nya marker och med nya vanor.
Jobbigt,svårt ovant och inte ett dugg spännande.

Men jag gjorde det.
Och här är jag nu.
Lite mer luttrad. Tuffare och ängsligare på samma gång.
För nu bär jag bara mig själv.
Mina egna problem,tillkortakommanden och glädjeämnen.

Inte en massa barlast som inte är mitt.
För första gången i mitt liv så är jag bara jag.
Trots att jag lever i en ny relation så kan jag hantera mitt eget jag på ett helt annat sätt.
Med skarpare konturer om vem jag är,vad jag vill och vad jag behöver.

Några dagar i månaden så faller jag.
Likt en människa med skovliknande sjukdom så faller jag rätt rejält ibland.
Men när jag hämtar mig så kommer jag oftast upp på en lite högre nivå än vad jag var innan.

Jag hoppas och tror att arbetet fortsätter på samma sakteligen uppbyggande sätt.

Profile picture for user Li-Lo

Hej Ullabulla

Läste just ditt inlägg och slås igen av hur mycket erfarenhet många av er har och fortsätter att få. Du är en av dem som bidrar på ett så fint och ödmjukt sätt. Dina tankar och texter väcker alltid reflektion hos mig. Tack.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Ullabulla

Tar bort gårkvällens inlägg. Summan av kardemumman kvarstår. Jag lät förminska mig själv och jag låter det fortgå.
Tack Carina för att ni lät det stå kvar och jag fick ta in det igen och se att det var sant även i dagsljus.

Profile picture for user Carina

Du verkar ha haft en tung kväll, där du fått skuld över saker du inte känner ska ligga i ditt knä. Samtidigt ser du att du förminskar dig själv. Jag hoppas innerligt att du hittar ett förhållningssätt till detta som blir mer positivt för dig.

Du skriver att du var påverkad av alkohol när du skrev ditt inlägg. Såklart vill vi att du fortsätter skriva här på forumet samtidigt är vår erfarenhet att det ibland kan fälla snarare än att lyfta sig själv/andra när man skriver under påverkan. Vi är därför tacksam om forumet är en alkoholfri plats med respekt för de problem som många här upplever. Berätta gärna hur du tänker kring detta. Kanske är det även något som övriga användare har erfarenhet av och kan bidra med tankar kring.

Med hopp om en fin påsk!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Carina

... när man ser det klart och tydligt i skarpt dagsljus. Å andra sidan så får man då möjligheten att göra de förändringar som krävs för att man ska få leva och må så som man vill i stället.
Vad tror du att du skulle behöva för att bryta den här trenden? I första hand de förminskande tankarna du har om dig själv?

Håller tummarna för dig Ullabulla för att du hittar en väg framåt till bättre mående!

/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Ullabulla

Jo visst är det så.
Att dagsljuset kan vara nog så skarpt ibland.
Och viljestyrkan slår det sunda förnuftet.
Att bara lugnt och stilla inse det som faktiskt är.

Det är ibland för tungt och så häller man på några kilo viljestyrka och tror att det ska förändra läget.
Vilket det sällan gör.
Så släppa taget,ha tillit till processen och våga tro att den rätta vägen som känns tydlig ska uppenbara sig.
Men den vinglar så förbenat.
Ibland är den spikrak och solklar.
Ibland får man leta så hemskt.

Men samtidigt är de tunga dagarna nog så viktiga för att insikterna ska få ta sin rätta plats i medvetandet.
Så fortsätta lyssna på mitt jag som blir allt starkare ju mer jag vågar känna efter.
Låta det vara så och så småningom vrida om mot bättre tänk tror jag är min väg.
Ta de obekväma besluten som gagnar mig men kanske ingen annan.
Ta det knorr som uppstår och stå fast.
I både stort och smått.

Profile picture for user mulletant

till dig Ullabulla och tackar för dina inlägg där jag stundvis känner igen mitt eget mörker. Jag känner ändå att du genomgående förmedlar en ton av hopp, att ditt jag växer! Önskar dig en skön och vilsam påskhelg ?? / mt

Profile picture for user Ullabulla

Jag ser det så tydligt nu.
Det som förr var ett normaltillstånd är nu undantagstillstånd.
Ungefär som när man var barn och inte riktig kunde simma.
Plötsligt försvann botten under en och man vände tillbaka till det grunda för att få fäste.

Nu känner jag så tydligt när jag ramlar iväg och kan (oftast) diagnosticera och agera.
Så även denna gång.
Med långa fina samtal med den tryggaste filbunke i världen som inte alls fungerar som mig.
Jag förklarar så tydligt jag bara kan och till slut förstår både han och jag vad jag menar ☺

Tidigare sjönk jag bara och simmade under ytan utan att kunna ta mig till upp.
Så visst går det framåt.
Om än inte alltid på det sätt som jag hade trott eller tänkt.

Profile picture for user Ullabulla

Beskriva på ett bra sätt vad jag är i just nu.
Jag tror det behövs för mitt fortsatta tillfrisknande.
Kunna gå tillbaka och se när jag är mitt i nånting riktigt jobbigt men väljer att inte värja för sanningar och verkligheter.
Så mycket lättare allt var förr när jag duckade och åkte slalom för att slippa se.

Nu ser jag med alltför stor precision ibland hur allt är.
Inte så att jag är gud fader,men med en vidvinkel som jag tidigare inte haft.
Framför allt när det gällt mig själv har jag ibland varit totalt blind trots att jag tycks ha haft koll.

Jag står återigen inför tunga saker att ta beslut kring.
Sånt som gäller mig själv och berör mig på alla plan.
Alla vägar har lett mig hit och jag har som sagt lyckats parera undan hittills.
Nu går det inte längre och jag måste ta tjuren vid hornen.

Det värsta eller bästa med det hela är att jag inte har någon backupplan för första gången.
Självklart har jag alternativ,men inte som förr en sidodörr att gömma mig bakom.
Utan klara rena fakta att vila på oavsett vad utfallet blir.

Och det skrämmer skiten ur mig och jag våndas som en äggsjuk höna.
Men vågar om och om igen tillbaka till huvudfåran,jag bör och ska agera.
Inte reagera.
Inte hitta på nya flyktvägar.
Inte backa vid försök till nya konster.
Utan stå fast i mig själv och med mig själv.

Det kan bli riktigt riktigt bra
Men det kan också bli åt andra hållet om jag inte får det möte jag önskar.
Inte kräver. inte vill,utan önskar.

Och att ha den egenskapen på näthinnan istället för min egen vilja som ibland har varit monumental och ställt till det för mig.
Skapat nya konstellationer och möjligheter som inte varit helt sanna.
Utan mer som en sorts hittepå för att gå mig till mötes.

Nåväl,jag kanske hinner ändra mig också.
Fega ur och gå tillbaka till den verklighet som faktiskt är rätt ok bitvis.
"ha tillit till processen" som min medberoendeterapeut säger.

Den som lever får se.

Profile picture for user Ullabulla

står min nya kärlek fast.
I sin övertygelse om hur vi bör leva och vara tillsammans.
Jag kämpar för något annat som jag nog egentligen inte innerst inne vill ha.
Ullabulla vill ha fast mark under fötterna och tror att den finns att hitta någon annanstans än under mig själv.

Mänskligt såklart och någonstans finns det ju en väg som vi kan gå på tillsammans som kanske öppnar upp möjligheter för oss båda.
Men han ser det inte så och förr så sprang jag rakt bakåt och ifrån och kände mig avvisad och ratad.

Men denna gång stod jag också kvar i mig själv.
Lyssnade in och tog in hans svar till mig.
Försökte väl visserligen manipulera lite i sann ullabulla anda,men höll mig från de värsta trixen.
Och sen fick jag en sån lättnad i mig.
Nu vet jag,såhär får det bli och ska vara ett tag framöver.

Och i det kan jag vila och fortsätta ta beslut som bara gäller mig och som jag får ta konsekvenserna för.

Profile picture for user Ullabulla

Jag hade nu på morgonen en stark dröm.
Två "skumma typer" tog tag i mig och förde bort mig i bil för att jag skulle få sota för vad min namne säg ullabella hade gjort.
Men jag är ju inte Ullabella försökte jag.
Det spelar ingen roll sa busarna.

Och där satt jag och kände mig som ett oskyldigt offer då plötsligt de snälla typerna kom upp bakom mig i bil.
Jag passade på och öppnade upp dörren (som de inte hade låst..) och hoppade ut.
Sprang iväg och så fick de goda och onda göra upp (om min skuld kanske) så gott de kunde.

Och lite så funkar jag nog.
Eftersom jag tar på mig ansvar för andra männniskor,speciellt de som jag bedömer inte kan ta ansvar själv.
Så blir också skulden min att bära,min att sona.

Hur i hela friden kan jag låta mig själv bära en sån börda och göra en sån tankevurpa?

Jag i mig själv gör visserligen misstag,men kanske inga jättemisstag såhär långt upp i åren.
Men om jag istället skulle titta på dom,klä i mig dom istället för att försöka ta på mig andras kläder?

Profile picture for user Mirabelle

Jag har insett att jag har en sådan där medberoendepersonlighet. Tror det var pga något av dina inlägg som jag googlade efter info och gjorde tester... I mitt fall handlar det inte om substansmissbruk iofs, så jag vet inte om det räknas på riktigt. Jag utvecklade min medberoendepersonlighet redan i barndomen, som del av en emotionellt och socialt dysfunktionell familj. Att ta ansvar för familjens beteende och reaktionerna från omgivningen var nog en rätt naturlig konsekvens iom att det fick konsekvenser för mig själv. Barnet som ville följa spelets regler och vara med i gemenskapen fick inte inträde. Samma sak nu i vuxen ålder. Att hålla andra under armarna, kudda och sopa undan har jag gjort för att deras oförmåga får konsekvenser för mig personligen, eller för mina barn. Under senare år har mitt beteende även läckt in i arbetslivet. Jag gör likadant i förhållande till kollegor som inte klarar av sitt uppdrag. För att deras oförmåga får konsekvenser för mig personligen i form av en kaotisk arbetsmiljö, och för lidande tredje part. Så, min slutledning blir att ansvarstagandet för andras misslyckanden växer fram i strävan att skydda sig själv och det man värderar högt från konsekvenserna. Någonstans på vägen suddas de egna konturerna ut så till den milda grad att det blir omöjligt att skilja på mitt och ditt.

Profile picture for user Ullabulla

Och just den utsuddade gränsen gör det ansvarslösa ansvarstagandet så oändligt.
Man vet inte var det (jaget) börjar och slutar.
Så till slut står man där med sörja upp över öronen och undrar hur det gick till.

Men det vet man nog bara man orkar tänka efter.
Man såg till att bygga sitt eget berg av gränslöshet som torkade ut en inifrån och ut och tömde en på all kraft.

Men insikter staplas på insikter.
Och för varje insikt som sakta får börja gro och klarna så blir man en liten smula klokare,till nästa gång :)

Just det där ansvarstagandet som du skriver om mirabelle är för mig också en form av kontroll och makt.
Jag får makt och kontroll över de människor jag tycks hjälpa.
Min plats blir större och viktigare och jag inbillar mig åtminstoe själv att jag gör en nödvändig insats.

Men ibland när jag granskar motiven så handlar det om någon sorts självfrotterande,dvs jag gör det för min egen skull på andras bekostnad.
För det kostar på för mycket att säga,men nejdu,det där är ditt problem att lösa.
Mitt slutar här och där tar ditt vid.

Gör jag så,då släpper jag kontrollen och faller och får faktiskt lov att ta konsekvenserna av att denne "oansvarige" inte följer upp situationen på det sätt jag vill.

Och Mirabelle,medberoende är nog vanligt vid dåligt psykiskt mående hos föräldrarna.
Jag tjongade både missbruk och psykiskt dåligt mående så jag har en del berg kvar att bestiga innan jag kan kana utför igen..

Profile picture for user Mirabelle

Som svar på av Ullabulla

Så kallades det i någon artikel jag läste. Jag är assjuk. Det hjälper inte direkt tillfrisknandet att man framstår som så himla duktig och kompetent och får idel lovord... Jag har tex fått väldigt saftiga löneökningar under de senaste åren, just för att chefer premierar oss som "ser och tar ansvar för helheten", i folkmun - sköter sitt eget och alla andras jobb samtidigt. Men insikt är första steget, eller hur? På något vis ska det väl gå att bli oduktig...

Profile picture for user Ullabulla

Men man vill ju så gärna ha den där bekräftelsen på att man är viktig och duktig.
Utan den så står man sig liksom slätt.
I alla fall jag blev ingen utan all den där kosmetikan som andra smetade på mig och som jag själv gärna tog emot.
Men naken och utan smink duger man rätt bra också,men det tar ett tag att fatta det.
Både för sig själv och omgivningen.

Jag har fått ta en hel del skit för att jag backat från tidigare ansvarsområden och beteenden.
Där andra slapp det som egentligen var deras.

Profile picture for user Mirabelle

Som svar på av Ullabulla

Att backa och sluta leverera kräver mod. De som inte slipper sitt ansvar, eller plötsligt själva får ta konsekvenser har ju tagit för givet att man finns där och löser allt. Och så var det ju det här med lidande tredje part i ekvationen :P

Profile picture for user Ullabulla

Så jobbar ullabulla med självet utan förstoringsglas eller pekpinnar.
Försöker omfamna den nya människan som faktiskt är riktigt ok.
Duger och räcker till för det jag vill räcka till för.
Det jag tidigare också hann med på en kafferast ryms inte längre.
Jag skar rätt rejält för snar1,5 år sedan då jag i stort sett halverade mitt liv och mina åtaganden. Sen fortsatte jag och tog bort en halva till.

Nu står jag här och har börjat plocka tillbaka en del av de bitar som jag trodde skulle rymmas eller få finnas där.

Men de ryms inte längre på samma sätt.
Har inte samma betydelse och ger mig inte längre samma glädje.

Att då faktiskt säga tack,men nej tack till påtåren låter sig inte göras så enkelt.
Jag smakar och spottar ut och vinglar på rätt rejält mellan varven.

Men här och där så känner jag hur hålen som jag tidigare upplevt fanns trots att mitt liv var så överfullt nu är fyllt med andra saker som jag faktiskt vill ha kvar där.

Utanpåverket som jag nu försöker pressa dit,är inte riktigt förenligt med mitt nya jag och mitt nya liv.
Svårt svårt och nyttigt och faktiskt också ganska roligt.

Uppbyggnadsfasen,eller nyorienteringsfasen kallas det väl i fackmannatermer.
Hoppas jag har förstånd att göra halt mellan varven och se mig omkring istället för att bara ånga påsom jag alltid gjort.

Profile picture for user Ullabulla

termen medberoende från admi.
Som i språkbruk kanske inte är det rätta för det som många av oss anhöriga dras med.
Alla dessa symtom som många anhöriga kan bocka av och känna igen oss i.
Sånt som man förstår inte är ok eller normalt,men ändå är en del av vår verklighet.

Som vi inte kan skaka av oss eller förändra,trots att vi åtminstone bitvis ser klart.

Det jag funderar på är varför det inte skulle kunna kallas medberoende.
Vad är det annars som driver oss anhöriga in i detta destruktiva beteende?
Där vi varken kan hjälpa oss själva eller den som dricker.
Likt en beroende så återfaller vi i samma mönster trots att vi borde veta bättre.
Även om slöjorna sakta lyfts från våra liv så är det fortfarande så svårt att inte falla tillbaka i relation till andra människor.

Och jag tänker,visst är vi olika
En del arga förbittrade ledsna
Slagna till marken
Arga som bin.
Men likafullt står vi där och våndas och hoppas.

Och visst,vi kan alla bli friska på vårt sätt.
Både den som dricker och den som står bredvid.
Men likt att den beroende behöver avstå drogen så kan jag om jag väljer det på samma sätt avstå mitt sätt till att finnas till för andra på min egen bekostnad.
Det är ett livslångt projekt i mitt fall.
Är jag då inte "värd" en diagnos.
Som kan hjälpa mig att identifiera och ringa in det jag är i.
Kanske söka kunskap och hjälp och ändra riktning i mitt liv.
Vad ska jag annars benämna min svaghet eller mitt tillstånd?

Jag delar den med så många andra som också befinner sig i samma situation.

Just vikten av att få till höra en grupp av likasinnade som bär på liknande problem,symtom och svårigheter är väldigt värdefullt.
Det är inget man kan dela med någon som inte varit där.
I mörkret och våndan av att inte kunna hjälpa den man älskar.
Eller ännu värre,inte förmå att bryta sig fri om det är det man innerst inne strävar efter.

Det var mina tankar om termens medberoende vara eller icke vara.

Profile picture for user Ullabulla

Min hund och jag mår prima i solen.
Min luriga följare ullabulla vilar snällt.

Ibland så vaknar hon till.
Regerar och gapar och tycker att hon minsann har rätt till..

Och visst är det så.
Visst har jag rätt till och är förtjänt av.
Men att jag som en besinningslös hoppar på en kaviartub för att klämma fram Min lösning eller min väg är inte rätt väg att gå.

Jag har skaffat mig sponsor och vi har börjat om från första steget.
Om och om igen så påminns jag om att min väg visserligen är påbörjad och en hel del hinder avverkade.

Men detta enkla och fundamentala:
Jag kan endast ha rätten att ta beslut för egen del utifrån vem jag är.
När jag blundar lite så sidosteppar jag så gärna över på andras gränser för att fösa ihop lite makt och kontroll.

Sa åt min särbo idag:
Du åt väl frukost?

Han är 53 år..
Sen kom jag på mig.
Vad har jag med det att göra?
Nä, sa han. Det är nog mitt problem.

Så grodorna ramlar liksom ur per automatik.
Må så vara om det bara är en frukost.
Men ibland har jag mycket tyngre artilleri och låter mig inte nöja med ett ickesvar.

Nåja..vågorna kluckar vidare,med eller utan frukost i magen.

Profile picture for user mulletant

Hur många gånger har jag inte ställt motsvarande frågor till min man, numera pensionär och ytterst kapabel inom de flesta områden... Tack för påminnelsen! Lycka till med stegarbetet och glad sommar?/ mt

Profile picture for user Anxiete

säger jag också ?
Är det ett drag vi medberoende har, att ”fixa andra” och hitta lösningar... till andra ?
En kompis berömde mej: Vad du är klok, jag blir avundsjuk ! Ja svarade jag, det är lätt att hitta lösningar till andra ( för då slipper jag lösa mej själv )

Profile picture for user Ullabulla

Jag gör det ofta och gärna.
Fixar andra.
Men med min särbo så stöter jag på patrull.
Agerar dramaqueen ibland för att väcka reaktioner och han drar sig stillsamt tillbaka när jag gör så.
Där står jag som ett bortskämt barn med uppdämda frustration och ilska för att han inte "lyder eller gör som jag tycker han ska göra.

Mycket svårt och mycket nyttigt för ullabulla.

Mina egna svaga punkter kommer då ut i ljuset och jag tvingas se min egen ofullständighet.
Tar till mig den och lagar mig själv,förlåter min oförmåga och kliver vidare i detta som kallas livet..

Profile picture for user Ullabulla

Jag läste för flera år sedan en artikel/inlägg minns inte vilket som påstådde att medberoende är lika hög form av egoism som alkoholism.
Jag protesterade våldsamt inombords.

Vi anhöriga som gör så mycket för andra och så sällan för oss själva.
Hur i hela friden ska vi kunna kallas för egoister?
När vår egen lycka är det sista vi tänker på.

Men jag har tagit till mig frasen om och om igen och tittat på den ur ett vidare perspektiv.
Kanske är det så,att även vi medberoende är egoister.

Att vi likt alkoholisten vägrar inse fakta.
Att vårt liv bitvis är bortslösat och att vi väntar på något som aldrig/förmodligen kommer att inträffa.
Att den vi lever med väljer att bli nykter och lyckas hålla fast vid det.

Vi trotsar våra vänner, våra barns välfärd vår egen hälsa och kanske ibland tom vårt eget förstånd.

Allt detta i syfte att stanna kvar hos den som dricker.
Det är inte sunt och inte snällt mot oss själva eller vår omgivning.

Är det då ett egoistiskt val,eller ett ickeval av den som inte längre förmår ändra sin situation?
Jag vet inte svaret på det.

Men ska jag backa mitt band 4 år tillbaka då jag och min drickande exsambo separerade så var det i mitt fall egoism att jag inte hade förmågan eller förståndet att bryta.

Det var fortfarande för många vinster för mig att göra i att stanna kvar.
Jag slapp så mycket av det som jag nu varit tvungen att se över de sista åren med stor själslig vånda på köpet.
Jag hade kanske sluppit det om jag varit kvar.
Varit kvar i min "dimma" där jag någonstans ändå fungerade hjälpligt.
Alltid var den starka och som hade råd och var spindeln i nätet.

På något sätt skiftar det fokus för mig när jag vågar tänka tanken.
Att det självuppoffrande liv jag levde i viss mån bottnade i egoism.

Att jag vägrade inse min egen roll i det hela där jag lyfte min alkis när han behövde,underlättade och smekte medhårs för att han skulle må lite bättre och kanske dricka lite mindre.
Få tacksamhet och gottgörelse i betalning, och den starka grundtrygghet det gav att veta att jag inte skulle bli lämnad.

Till sist gjorde jag mig ändå fri.
Ställde ultimatum som han inte kunde hålla och vi gick skilda vägar.

Men jag kan ändå inte låta bli att undra då jag i dagsläget så ofta stöter på detta enkla faktum.
Mina medmänniskor,kärlekar vänner osv gör rätt sällan som ullabulla vill.
Det skapar friktion och konflikter inom ullabulla.

Att måsta acceptera att andra människor gör egna val, som bottnar i dom själva och som ibland också skadar mig då jag inte vill acceptera att vi alla tänker tycker och agerar olika.

Så mycket enklare förr när jag höll i både piska och morot...

Profile picture for user Amanda igen...

När man läker andra läker man sig själv samtidigt... Jag är med dig Ullabulla, i tanke , i hjärta och själ! I förmiddags ringde jag min man för att kontrollera att han hittar appen på sin telefon där hans tågbiljett finns. Ringde honom från ett jobb där jag knappt har tid att gå på toaletten... Kärlek till dig för att du har insikt och försöker, fan ta oss människor om vi gör något annat!! <3<3

Profile picture for user Ullabulla

Ett litet kärleksbrev till min särbo.
Som orkar och står kvar i sig själv.
När ullabullas ilska blåser upp till storm.
Hennes frustration, ångest och vånda tar oanade proportioner.

Och likt gamla betingningar så måste jag skylla på min partner nu när jag faktiskt har någon att skjuta pil mot.
Visst finns det en del sanningar i det jag säger.

En del oförstånd och oförmågor att möta det jag behöver och vill ha.
Men vore det rätt att alltid försöka tillmötesgå mina nycker och infall om det samtidigt strider mot hans vilja och förnuft.
Nej är svaret och det nejet gör att jag så ofta snubblar på mig själv och de fällor jag lagt ut för mig själv både här och där utan att veta om det.

Bygger upp frustration när mina verkliga och inbillade behov inte tillgodoses.
Skjuter iväg projektiler av ångest för att få ur mig den.
Kanaliserar min rädsla så att den går utanför mig själv och in i någon annans handlande eller icke handlande.

Dvs försöker likt en gökmamma lägga mina ägg i någon annans bo.
Men han vägrar.
Han försöker se och förstå,men går ofta bet då vi i grunden är så olika.
Han ser och förstår sig själv,och har inte samma förmåga att se mig och det jag behöver.

Och framför allt,han tycker inte att det är hans uppgift att tillgodose dessa behov.
Det är faktiskt ullabulla själv som måste fixa detta.

Oj vilken jobbig läxa,ibland alldeles omöjlig.
Jag som är van att ha min snälla alkis som sopade banan när han var nykter,vilket var för det mesta.
Som såg som sin livsuppgift att hålla mig nöjd i alla de roller och åtaganden jag hade förut.

Nu är hon bara ullabulla en alldeles vanlig lite halvgammal tant som gör sitt bästa för att livet ska var njutbart att leva.
Och vid sin sida har hon en man som sen länge förstått detta enkla faktum:
"Man är sin egen lyckas smed"

Så likt jag skrivit så många gånger förr.
Antingen klarar jag detta att möta någon som är mer eller mindre hel.
Eller så söker jag upp någon ny med beroendeproblematik eller kanske psykiskt dåligt mående.
Då får jag damma av gamla ullabulla och låta henne blomma upp igen.

Profile picture for user Ullabulla

i Amandas tråd:

"Vad innebär det att vara duktig?
Och när är man inte det?
Är duktig att anpassa sig? Följa normer? Ta ansvar? Vara bättre än andra (och vilka andra isåfall?) på något?
Är det den naturliga tendensen att bedöma och värdera som spökar?
För att kunna vara duktig måste det ju sättas i relation till icke-duktig, eller?
Värdet som människa är absolut. Omätbart. Ovillkorat.
Betvivlar vi värdet, att vara värdefull bara för att man finns, hittar vi andra sätt att känna oss värdefulla"

Jag har fortfarande visioner om att jag ska vara smalare,snyggare och yngre? än vad jag är.
Liksom den här ouppnåeliga bilden av mig själv som jag per automatik inte lyckas med.

Då får jag bevisen för mig själv att jag faktiskt inte duger eller räcker till.
En självuppfyllande profetia som är helt befängd.
Hur slår man hål på den idiotin och med vad?

När jag inte får spela mina gamla invanda roller där jag får min belöning och mina bevis så står jag där naken och sårbar och bara är.
Och ibland i det så lyckas jag uppnå en acceptans i varandet.
Att jag duger,inte bara som något sorts hittepå.
Utan på riktigt.

Hur få den känslan att rota sig inuti på riktigt och inte på låtsas.
Genom att hålla fast vid känslan.
Lita på sig själv och tro att det faktiskt är sant.
På samma sätt som man ibland kan älska en partner,ett barn eller ett älskat husdjur.
En ovillkorlig kärlek som är ren och hel och som inte villkorar någonting.
Utan faktiskt bara finns där oavsett prestation.

Varför tror man inte att man i omvänd ordning kan få ha rätten att vara mottagare för detsamma?

Profile picture for user Anxiete

Att älska sej själv !
Ibland tänker jag att om det händer mej något, vad har det för betydelse ? Jo, mina närmaste blir såklart påverkade en period men som alltid går livet vidare. Men jag glömmer alltid en i dessa tankar...... Mej själv , den viktigaste personen i mitt liv! För utan mej så finns jag ju inte....
”Den mest inflytelserika person du kommer att prata med idag är du, så var noga med vad du säger till dig själv.”
– Anders Haglund

Profile picture for user anonyMu

Hej UllanBullan,

Så intressant att läsa det du skriver. Jag måste nästan skratta lite. Jag frågar/kontrollerar också om mannen ätit frukost. Han har passerat 50 år... och han äter ALDRIG frukost, utom då jag fixar frukost till oss på helgen. Och som någon annan beskrev ovan - ringer och kollar om han hittar sin biljett... japp - det också. Jag lagar all mat, handlar, planerar, tvättar, stryker, plockar, packar väskor, gör matsäckar, kommer ihåg födelsedagar, städar, tar hand om trädgården, går på föräldramöten, har koll på allt... osv osv. Jag tar över allt ansvar hemma som bara går (och ja, jag servar bilarna och byter däck!). Sedan beter jag mig på samma sätt på jobbet (fast med andra arbetsuppgifter förstås). Och i alla andra relationer... Varför? För att jag tror att jag är oersättlig, för att jag tror att jag blir ensam annars, för att jag tror att jag måste, för att jag tror att andra inte tycker om mig annars, för att jag är egoistisk...

Men jag ser åtminstone detta nu. Och jag kämpar för att bryta beteendet. Ibland går det bättre och ibland går det sämre, ett steg fram och två tillbaka. Det är bara och kämpa på...

Profile picture for user Ullabulla

Och kanske därför vi "tanter" vaknar till lite extra när våra gamla roller som passade oss som handen i handsken försvinner.
Känner oss oönskade,obehövda obekräftade förbrukade och lite ja..gamla.
Så vi kämpar för att hålla fast vid alla våra tentaklar så länge som möjligt för att slippa vara med oss själva.

Och så länge jag får vara med och för någon annan så slipper jag vara helt och hållet med mig själv.
Som kan vara så svårt och ensamt och samtidigt så vidunderligt skönt när det är självvalt och man börjar landa i att man inte längre är den som ser till att jorden snurrar.
Att det faktiskt finns dom som är både yngre,vackrare och snabbare på allt man själv hann med i en grisblink förut.
Det som nu tar nästan dubbelt så lång tid och med behov av pauser emellan.

Nåväl,har haft en stor "utgjutelse" på särbon som blev ovanligt hårt angripen.
På bra grunder och med en stor portion eftertanke från mitt håll.
Men med en hel del tårar,förbittring och frustration.

Men jag vågade och jag stod på mig och han såg,men förstod väl inte allt.
Men han lyssnade och försökte och var där med mig i min vånda.
Och det var det som behövdes.
Nu har lugnet lagt sig lite i Ullabulla och vi är lyhörda och respektfulla mot varann på ett sätt som känns väldigt bra.

Att hålla igen för husfriden,backa och ta hänsyn har jag gjort och kommer att fortsätta göra.
För det är sån jag är.

Men ibland så måste jag ta i från tårna och säga halt,nu räcker det.
Och jag gjorde det och det var slitsamma stunder men det blev bra till slut.

Profile picture for user Ullabulla

På det här med dysfunktionella relationer.
Där en är stark,den andre svag och man hjälper varann upp eller ut i livet på olika sätt.
Med kryckor i form av medicin,alkohol eller kanske en god vän som stöttar en.

Så långt allt gott,bortsett kanske från alkoholen då.

Men efter ett tag så cementeras liksom rollerna lite grann.
Jag var igår i en situation i min nära krets där jag såg detta så tydligt då jag själv inte dansar just deras dans.

Jag har också nyss upplevt det i min närhet i ett annat fält.
Och jag står liksom utanför och tittar på och tänker:
'Visst är det fantastiskt att vi ser andras brister och kan vara där och hjälpa till med det vi är kunniga på.
Men samtidigt så förminskas ibland den andra personen om det har blivit vardag av alltihop

Jag vill inte på något vis ställa mig i en särposition.
Jag har spelat det här spelet och dansat den här dansen i hela mitt liv.
Sakta men säkert så vänjer man sig vid dessa roller och får chansen ellr möjligheten att vara just svag och stark.

Vad ska man annars göra?

Man kan inte riva upp andra människors innersta med att peka finger och säga,men du..

Jag står inför detta kanske i kombination med att jag jobbar med första steget.
Jag har bara rätt att ändra på mig själv.
Och när jag faktiskt inte "får" gå in och stötta upp där andra brister så blir det liksom tydligare.
Detta spel som pågår hela tiden och på så många plan.

Att faktiskt istället bara visa på alternativ om personen ber,eller kliva fram endast när det är absolut nödvändigt.
Så svårt,för att inte säga omöjligt för mig tidigare.
Men nu då istället dessa "utanför" tankar.
Stegarbetet ska väl leda mig vidare i hur jag bättre ska kunna identifiera om och när jag får vara behjälplig utan att det kostar på för mycket eller försvårar mitt tillfrisknande.

Nåja,det var mina morgontankar.

Profile picture for user Ullabulla

Jag har alltid varit lite svartsjuk.
Inte sådär extremt.Mer lite allmänt som de flesta är.
Känt ett visst obehag om min partner varit för trevlig,eller pratat för mycket med någon av motsatt kön.
Låtit det hänga i mig som en tagg ett tag efteråt och jag har känt mig förminskad.

Sen har jag läst att det är "normalt" att vara lite svartsjuk.
Att det är ett revir och flocktänkande.Min partner ska inte gå utanför flocken utan ska stanna här för flockens överlevnad osv.

Trösterikt och har liksom skyddat mig från att gå djupare in på känslan.
Jag har levt med en extremt svartsjuk partner där varje steg eller minut skulle redovisas.

Det är liksom på ett annat plan som inte kan försvaras någonstans.

Men just idag så insåg jag att jag är så "liten" så att jag egentligen inte vill att min partner ska vara glad eller nöjd någonstans om inte jag är med och petar,eller är delaktig i någon form.

Så snålt och fegt av mig att inte tro att han kan berika sig på något annat,någon annan aktivitet utan att jag är där.
Det är liksom ett hot mot mig att han upplever glädje eller nöje om jag inte är där.

Varför det?
Hur kan jag uppleva ett hot att han blir berikad och tillför oss något i efterhand.
Om sin upplevelse eller känsla eller nytänkande.

Nu fick jag mig en ordentlig puckel att ta mig över.
Få se om jag lyckas.

Profile picture for user Anxiete

att medberoendet sitter så djupt rotat i ens själ ? Att när den vi har ägnat all tid, energi och som vi ” tagit hand om” visar sej kunna stå på egna ben och dessutom ha utbyte utav det, då försvinner våra invanda roller och vi måste lära om ?
Vad blir det av mej om han/hon som jag gett allt helt plötsligt inte vill mer, vem är då jag?
Det är många kluriga stigar att ta sej fram på i labyrinten som kallas livet ....
Samtidigt, kan det inte vara en sund känsla att inte alltid vara”perfekt” ?
Tror det kan kännas skönt för partnern när våra glorior kommer på sniskan ?

Profile picture for user Ullabulla

Det är nog något sådant.
Nu har jag och min nya kärlek inte haft de invanda rollerna.
Han har bara låtit mina medberoendetentaklar halka av honom.
Och där har jag stått med all min omsorg,startklar och ej nödvändig.
Det är ofta det som stökat till det för oss.
Hans självständighet och mitt medberoende som blir överflödigt i vår relation.

Så från att ha varit den starka och friska som jag inbillade mig att jag var i relation med min alkoholiserade sambo.
Så står jag nu där,med tvättad hals och ibland alltför många nya roller och skepnader som jag inte är van vid.
I det ska jag hitta mig ett här och nu som fungerar.

Nyttigt och svårt.
Och precis som du säger anxiete,när jag kommit till honom med alla mina behjärtansvärda omsorger och han har avtackat sig så har jag ibland lyckats plocka av mig dom och står där alldeles naken.
Och då händer ibland det vidunderliga.

Jag står där alldeles själv, och i mig själv.
Mycket skör men samtidigt alldeles klar med var jag är och med en sårbarhet som han tar emot på det allra bästa sätt.

Ullabulla,du duger som du är.
Jag behöver inte mer än den du är i dig själv.
Du behöver inte prestera leverera eller vara någon annan än den jag ser här och nu.
En stor gåva från honom men ibland alldeles omöjlig för mig att ta emot.

Profile picture for user Anxiete

Jag känner mej både lite dum och sårad när jag gjort något som JAG fått för mej att HAN vill , saker han inte bett om ! När jag då förväntar mej uppskattning och jag får ett frågande ”varför ” .... men du sa ju ,börjar jag... och känner mej arg och avklädd i min iver att veta och kunna bäst ..... Där av kommer nog känslan av svartsjuka också......