Dax att vända blad.

237 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ullabulla
Och nu

Idag,så sitter jag med en känsla av sorg i bröstet.

En tyngd av vetskapen att mitt gamla liv med medberpendetrådar åt alla håll är över.
De är kapade och avslutade,eller åtminstone mer sunda.

I det står jag då kvar med en övergivenhet och sorg istället för den frihet och lycka jag kände igår.

Tydligen är jag inte riktigt klar med min inre resa än.
Det visste jag väl iofs men det känns ändå tungt med en dippdag.

Jag har lovat mig själv att inte analysera sönder det som händer i mitt känsloliv.
Bara låta det vara där och rumstrera om.

Läste idag strofen om att det är inte så svårt att visa sig naken.

Att visa sig riktigt naken är att blotta sina svagheter och sin längtan.
Och det är i det jag är idag.

En hunger efter det beständiga,trygga där jag är centrum,viktig och behövd.

Jag saknar mina medberoendemänniskor som gav mig existensberättigande.
Utan dom är jag ett instrument utan ljud.

Att skapa mitt själv och min dag utan dessa komponenter är vissa dagar en så stor utmaning att jag bara vill gå och lägga mig igen och strunta i alltihop.

Jag kan känna en ambition att starta upp ett projekt,vilket som helst som får mig att känna mig levande.

Just nu känner jag mig död och ledsen inombords och vill fylla mitt inre med innehåll som kommer utifrån.

Jag vet att det inte är svaret.
Jag måste bara ta det lugnt och vänta ut detta.

Ullabulla
Ta sig samman

Eller bryta ihop?
Vara stark,eller visa sig svag.

Så många ytterligheter och ibland så svårt att förhålla sig till det svalkande lagom.

När jag hade de som var svagare,eller åtminstone trasigare runt mig så ramlade jag automatiskt in i lagomfållan.
Den som svalkade och gav stöd.
Där fick jag också min näring,även om det var jag som till synes byggde staketet att hålla sig i.

Men nu utan bortsprungna djur så behövs inte staketet längre utan har plockats ner.
Och där står då ullabulla med bara horisonter åt alla håll.

Både skrämmande och lockande.
Farligt och spännande.

I det så ska jag vandra hand i hand med mig själv.
Och hon är inte alltid så fröjdefull den där själv.

Att lära känna hela sitt jag igen.
Plocka fram henne ur gömmorna och bejaka det som är gott.
Säga ajabaja till de bitar jag vill jobba bort.

Och hitta den där gyllene medelfåran som inte bereder så värst många höjdpunkter.

Att våga tro att jag ska bära även mina dåliga dagar.

Men en dag i taget så hoppas jag komma närmare målet.
Att ha ett liv i balans med mig själv.

Ullabulla
Lite lustigt

Att arbetet med mig själv är minst lika jobbigt som tidigare när jag varit i relation med en som dricker.
Då gick ju visserligen allt fokus åt till att hitta vägar för att förmå honom att se problemet och göra något åt det.
Nu är det ju fokus på mig och vad jag kan göra för att förbättra och förändra mitt eget liv.

Det är svårt och tufft vissa dagar.
Andra dagar går det som en dans och jag undrar vad jag tramsar om.

Sen händer då något som gör att jag känner hur jag trillar dit på eller i ett beteende som inte är sunt eller som jag innerst inne står för.

Jag kan ibland se på mina väninnor hur de agerar svartsjukt/avundsjukt eller curlar sina barn i onödan.
Själv har jag inte så många såna ageranden mot vänner eller barn.
Däremot mot min partner,där äger jag dom alla.

Ibland riktigt snedvridna "regler" kan jag tillåta mig att vilja ha,men sen sansar jag mig och ser hur tokigt jag tänker.
Så min partner,vare sig han dricker eller inte får ha en alldeles för stor och viktig roll i mitt liv,vare sig han vill ha den eller inte.

Och oftast är han ju inte så jättepigg på det ;-)

Men det hindrar inte Ullabulla.
Hon vill gärna styra upp det så att det blir som hon tycker är bäst,oavsett vad motparten anser.
Och sen reagerar jag på att min kärlek slår bakut.
Står där och försöker analysera hans beteende och skyller på trasiga barndomar och annat.

Problemet är nog ofta jag och det grepp jag jobbar på att ha om min partner.
Sakta sakta klämmer jag åt och förminskar friheten för den jag lever med.
Själv får jag då större och större yta och mer och mer plats att leva på,i i bekostnad av kärleken.

Sunt och bra,fortsätt så ullabulla så har du snart drivit ut alla ur ditt liv som du verkligen vill ha nära.

Dionysa
Klokt

Du har kommit långt i klokhet och insikt, Ulla. Det du beskriver är så sant, så viktigt och vi är många som brottas med något liknande. I och med den vetskapen är förändringen bara en hårsmån bort?

Ullabulla
Ska jag någonsin bli klar?

Är så trött på mina upp och nedbackar i mitt psyke.

Hela gårdagen gick åt att grotta och må halvdåliga trots att solen lyste och det egentligen inte var synd om mig någonstans.

Men jag bär liksom på en djup bottenlös känsla att livet är en pärs.
Jag som normalt sett studsar runt mellan olika aktiviteter och känner glädje för både stort och smått.

Jag kanske måste tillåta mig att häva mig upp ur tänket att jag ska "rida ut" känslan.

Kanske jag håller på att fastna i negativa tankemönster som håller mig kvar nere på botten.
Få se om jag kan hitta lite strategier som är upplyftande istället för nedbrytande.

Ge mig själv vila i detta arbete med mig själv som var mycket mer långdraget än jag trodde.

MCR
Jag läste precis din tråd.

Jag läste precis din tråd.

Tack för att du så intimt delar med dig av alla de känslor du brottas med.
Det lilla. Det stora. Det svåra. Det lätta.

Du är insiktsfull. Och precis. Sätter fingret på så mycket.
Och det är en känslomässig berg och dalbana det här.

Jag känner igen mig så mycket i det du skriver och alla de tankar som återkommer hos dig.

Jag fastnade framför allt för inlägg #30 och kände en rädsla över #34.

Din tråd är mycket intressant och jag kommer att återvända till den. För den gav mig mycket att fundera på.

Tack
MCR

Ullabulla
Tack själv

Ja ibland känner man sig som ett ufo när man förstår att man kanske är liite skyldig till att ens liv är pissigt.
Eller skyldig är kanske fel ord. Ansvarig är väl ett bättre ord.
Omständigheter har gjort att man rivit upp hål både här och där. Men istället för att försöka bota skadan så sätter man bara på plåster så gott man kan.
Det är jobbigt och svårt att fokusera på sig själv.

Ullabulla
Idag

Har jag gjort en vän utom sig av sorg.
För min vårdslöshet och oaktsamhet.
För min oförmåga till riskbedömning.

Visst,en olycka kan drabba vem som helst.
Men nu var det inte vem som helst och vad som helst.
Kunde jag backa bandet så skulle jag givetvis göra det.

Hennes sorg är monumental och min skam likaså.

Jag vet inte just nu hur jag ska resa mig ur detta.
Jag kan inte heller se "Guds mening" med detta.

Kanske den kommer,men just nu är den väldigt långt borta.

Brummelisa
Oförutsed händelse

Hej
Det var ett sorgligt inlägg käner riktigt din förtvivlan.
Utan att veta vad som hänt eller vad du anglagar dej för att ha gjort så undrar jag om du inte krossar dej i stunden för hårt.
Vi kvinnor är duktiga på det.
Tror inte heller att Gud är inbegripen i händelsen eller har önskat att dej din smärta.Inte alls.
Det står ju någonstan att tid och oförutsedd händelse är orsak till olyckor.
Så vem kan rå för dom ?
Hoppas att din vän och du kan förlåta dej själv.❤ Det är vägen ut
Imorgon är en ny dag ❤

Bedrövadsambo
Så är det ju

Man kan inte backa bandet. Man kan bara be ödmjukast om ursäkt. Och låta vb:s ilska storma så länge den behöver. Men DU behöver inte straffa dig själv ytterligare. Gjort är gjort, och går inte att göra ogjort tyvärr.

Ullabulla
Ja

Jag tror jag börjar hitta någon sorts mening i vad som hände.

Jag anpassade mig in ansurdum för att klara en självpåtagen upppgift.

Jag jobbade verkligen för att allt skulle bli bra,för alla.
Ödets dörr öppnade sig ändå i den pytte lilla glipa som uppstod.

Jag tror att jag behöver förstå att det finns en gräns.
Över självpåtaget ansvar kring "plikter"
Också den vilja jag har att böja mig åt alla håll för att alla ska bli nöjda.

Jag räcker som jag är,Jag måste inte ställa upp i situationer där det inte fungerar.
Jag måste inte söka bekräftelse i det utan hellre blicka inåt.
Jag duger och har rätten att belöna mig själv istället för att söka bekräftelse utifrån.

Så tillbaka från yttre rymden och tillbaka till självet.
Där finns stjärnorna att plocka.

Dionysa
Leta och finna

Inspirerande att följa din kamp, Ulla. Ständigt återvändande till dig själv, letandet efter dig själv, allt visare efter dina utflykter, ditt letande, där du nu vet att stjärnorna också bor i – dig själv.

Ullabulla
Såg så fin

Historia på facebook om tjej som fått på båten av date hon varit på.
Med hänsyn till att hon var lite rund och då kunde han inte "gå igång" på henne.

Hennes svar var bra och kraftfullt.
Men det satte igång mig och mina tankar.
Jag hade nog bara tagit emot och försökt anpassa mig till kritiken.

Som att någon,bara för att denne tagit sig tid att analysera eller tänka till kring mig har rätten att kritisera mig.
Och att jag då per automatik ska lyssna och ge denne person rätt.

Hur tänker jag där?
Varför låter jag denne någon definiera vem jag är och också rätten att forma om mig till någon annan,mer "rätt" människa?

Varför saknar jag kraften att stå på mig?
Varför ger jag andra människor rätten till mina privata rum?
Visar jag sån svaghet så att jag blir ett offer för andras galla?
Eller är jag så förändringsvillig så jag söker och bekräftar de dåliga sidorna?

Eller,eller..
Tänkvärt i alla fall.

Ullabulla
Känns bättre nu

Men precis som vilken nyss tillnyktrad som helst så behöver jag inte så mycket för att trilla på näsan.

Men efter några dagar i bergochdalbana känslomässigt så tror jag att jag är i rätt spår igen.

Det där med att förändra vanor.
Veta vad man ska ta sig till när det snurrar kring en.
Det börjar ha satt sig nu.

Sakta farten.
Vänta in mig själv.
Sätta gränser för mig själv.
Låta mig må som jag mår utan värderingar.
Komma ihåg enkla saker som gör mig glad och göra dom.
Och framför allt,veta att det går över och att i morgon,eller tom i eftermiddag är en ny och bättre känsla på plats.

anonyMu
Det händer så mycket hos dig

Det händer så mycket hos dig UB, eller snarare, inom dig. Det ömsom bubblar och ömsom skaver. Ja kära du, vägen är allt annat än rak.
;-) Tänker att du har kommit så långt och att du får öva på att vara både snäll och tålmodig med dig själv.

Skickar en bamsekram till dig

Ullabulla
Tänker

Att vi alla härinne på forumet har samma problem i grunden.
Jag har varit med min förståndshandikappade dotter i helgen.

Hon påminner mig hela tiden om vikten av att leva i nuet.
Som hon säger själv:
Ibland är jag glad,ibland ledsen,ibland arg.
Så sant,Men vi vuxna "mogna"människor försöker hela tiden sätta dessa fakta ur spel.
Vi försöker vara ansvarstagande,toleranta,vänliga.
Allt i syfte att passa in och bli accepterade av vår omgivning.

Sånt struntar min dotter i för att hon inte förstår mekanismerna i det.

Tänk om det är så enkelt att vi alla egentligen söker tillståndet av att få vara sanna helt igenom,Men varken får eller klarar det.

I den jakten på det perfekta livet tappar vi kontakten med oss själva och börjar döva oss med beroende och medberoende för att liksom försätta oss i ett annat tillstånd som inte heller är vi.

Nåja,hon påminner mig i alla fall om vikten av att vara sann mot mig själv så långt jag förmår.

Li-Lo
tack Ullabulla

"Ibland är jag glad, ibland ledsen, ibland arg"

Så enkelt i sin komplexitet och så träffande mänskligt. Jag samlar på formuleringar och tänkvärda "sägningar", det här får bli dagens present. Tack.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Ullabulla
Tack!

Kul att få bidra.

Bedrövadsambo
Så kloka ❤️

Min dotter har precis fyllt 18 år. Hon är som en femåring på många plan, och som fullvuxen på andra. Alla hennes känslor är i kubik. Hon kan inte dölja sina känslor eller "bjuda till", och hon berikar mitt liv oerhört mycket varje dag. Och många andras.

Ullabulla
Att inte vilja se

Faktan och verkligheten.
att ljuga för sig själv så infernaliskt att vi tom tror på det själv.

Det är nog en gemensam faktor för både den som dricker och den som är anhörig.
Visst ser man klart ibland.
Visst förstår man att man måste agera.
Men kraften och viljan finns inte att ställa sig upp och gå,eller på annat sätt göra något som skyddar oss själva.
Att bara sitta still i båten och liksom vänta ut något annat,något bättre.
Något som kanske aldrig kommer?

Varför gör vi så mot oss själva?
Vad i detta martyrskap och detta lidande gör det värt det?

Då tänker jag inte bara på det faktum att man kanske är i relation till en som missbrukar.
Jag tänker på livet som stort och de små och stora lögner som vi försöker tugga i oss om det liv vi har eller ser på lite håll.
Att inte orka se verkligheten,bena ut vad som är rimligt eller orimligt.

Vad vi kan påverka och inte.
En sån djungel av känslor och skeenden att försöka omfamna med hjärnan och känslolivet.
Och sen försöka summera detta och ta ställning.

Kanske inte nödvändigtvis agera då vi ofta inte har något med saken att göra.
Men att fjärma sig från problemet som pågår mitt framför näsan på oss.
Att kunna backa in i ett säkert hörn där allt är lite lättare känns nästan som en verklighetsflykt.

Var hittar man det inre rummet som liksom ger en frid men som ändå tillåter en att se verkligheten i fullt dagsljus.

Jag kämpar med detta och lyckas ibland.
Idag är en tung dag och jag försöker bara vara i känslan.
Men den är som en gråsörja och gegga runt mig och jag försöker att inte agera på känslan.

Jag kan ändå inget göra åt det som är.
Jag har inte kraften just nu.

Ullabulla
Progressiv sjukdom

Pratade vi igår om på alanonmötet.
Och då brukar man tala om alkoholism.
Men för mig så har medberoendet följt samma upptrappning.

Det började när jag var ung bara några och 20 och fick min handikappade dotter.
För en ung människa som jag var så blev det förstås bitvis övermäktigt.

Jag flydde in i skapandet/arbetet och där och bara där fick jag ha kontroll.
Där och då såg jag effekterna av arbete som berusningsmedel och möjligheterna att slippa leva mitt eget liv.

Sen har då behovet av att fly kommit och gått genom åren.
Nu de sista åren så har jag sakta tagit tillbaka kontrollen.

Men när jag då faller in i medberoendetänk eller för mycket arbete så känner jag hur hela mitt jag springer iväg på den inslagna stigen.
Likt en drinkare får jag berusa mig med att lösa någon annans liv eller begrava mig i arbete.

Och sen kommer baksmällan.
När jag försöker stanna upp pga utmattning eller försök till vila.
Där och då kan jag känna hur oförmögen jag är att leva ett vanligt liv där vila och måbrakänsla finns.

Jag måste först över ångestpuckeln i att vara overksam.
Jag får bokstavligen sitta på mina händer ibland.

Jag känner också att jag faller hårdare varje gång.
Diffen mellan att vara "nykter"
Dvs fri från medberoendetankar och hårt arbete så krymper ullabulla ned till nästan en ingen.
Och i detta ingenmansland så söker jag förtvivlat efter bekräftelse eller nya projekt att dra igång.

Hur trött jag än må vara så kan ibland arbete eller att få råda någon annan fullt kapabel för min förtvivlade hjärna vara ett vettigt alternativ.

Så nej, precis som för en alkis så måste jag vara mycket,mycket försiktig.
Backa från mina flaskor,sätta mig ned.
Hitta mina andningshål och vara i det tills jag känner att jag hunnit ifatt mig själv igen.

Dionysa
Drogen, ja

Just nu åker jag "snålskjuts" på ditt arbete med dig själv, Ulla... Dina ord är verkligen insiktsfulla och väsentliga också för mig.
Men det tar tid att vänja sig vid sig själv,
vänja sig av med sig själv.
Vi sätter ned fötterna i backen och andas ända ned i tårna på det!

Ullabulla
Åh vad glad jag blir Dionysa!

Att mina insikter kan hjälpa andra på traven.
Jag har också läst mycket av det du skrivit och tycker du har så härliga (nåja,kanske fel ord) tankar och funderingar som väcker mig.
Det är så vi hjälper varandra och oss själva.
En dominoeffekt,så trevligt :-)

anonyMu
Hög igenkänningsfaktor här du

Hög igenkänningsfaktor här du UllaBullan. Hög igenkänning... Får säga som Dionysa - tack för snålskjutsen! Och du - hellre snålskjuts än dominoeffekt (domino = allt och alla faller...) ;-)

Ha en fin helg kära du

Rosa Pantern
Du är ju absolut något

Du är ju absolut något viktigt på spåret här! ...med hjälp av din okonstlade dotter!
"Egentligen är allting väldigt enkelt, men det kan ta lång tid att få till det så i sitt liv"
(ett citat jag inte minns varifrån jag memorerat)

Rosa Pantern
Ps. det var inlägg 47 jag

Ps. det var inlägg 47 jag ville kommentera här ovan... ds

Gunda
Att dina insikter

hjälper är verkligen sant. Jag har läst en del av din tråd och börjar förstå djupet i det du skriver.
Säger som Dionysa, åker snålskjuts på dina insikter.
Jag brottas med mig som vi alla gör brottas med oss själva, för att hitta det egna jaget, att
läsa och begrunda hur andra tacklar livet och utmaningarna är så oerhört viktigt känner jag.
Tack!

Ullabulla
Att släppa taget

Att åldras.
Att ta avsked.
Att i och med det kunna gå vidare och framåt.
Kanske inte mot något bättre.
Men mot något annat.
Så svårt och ibland så nödvändigt.
De år jag haft bakom mig har varit tuffa,både pga yttre men också inre press.
Att fortsätta vara den jag varit.
Att fortsätta leva ett liv som tidigare passade mig.
Yttre ramar som liksom höll ihop det inre livet.
Men när då de yttre ramarna revs så föll också innandömet som ett korthus.
Eller var det kanske tvärtom?
Det vet jag inte och det spelar inte så stor roll.
Att som nu känna att det är tomt och rent,inte bara tomt och tomt känns bra.
Det får vara den mylla som jag nu ska plantera nya frön i.
Jag önskar mig själv lycka till.

Ullabulla
Ansvar

Över mig själv
Över mina barn
Över mina vänner
Över min partner
Över mina föräldrar, syskon osv.
Aldrig någonsin tar det stopp eller slut om jag inte själv bestämmer mig för att det får vara nog.
Alltid är det någon som jag försöker göra nöjd eller glad.

Inte så att jag är så himla självuppoffrande och genomgod.
Det handlar om egoism många gånger.
Jag vill tillfredsställa mitt eget ego som skriker högt på bekräftelse.
Och kan jag då inte klappa egot på huvudet och säga,såja lugna dig nu så fortsätter det gapa.

Och då stirrar jag runt och ser då någon stackare som jag haffar tag i och beslutar mig för att hjälpa.
Lyssna till,ge en hand eller på något sätt ge min missriktade omsorg som de aldrig bett om.

Men att stanna upp, ge mig själv vaakum och vila i nuet,i naturen och i mitt eget liv kan vara stört omöjligt.
Just för att det är skåptomt där det borde bo en människa.
Hon kan jag ju ändå inte hjälpa så jag söker mig utåt istället.
Tvingar på andra min omsorg,tvångsmässigt.

Jag kan se det nu,då jag inte längre agerar såhär annat än ibland då jag tappar kontrollen.
Men jag fortsätter se andra runt mig som beter sig lika sunt som jag själv tidigare.
Och då är jag där minsann och ger pekpinnar och säger att..
Och så är allt igång igen.

Att bara göra ingenting,att inte agera tala,predika moralisera verkar ibland omöjligt.
För jag är ju så djäkla genomtänkt och klok och vet precis hur allt ska vara..

Ullabulla
Och sakta

Men säkert så fylls mitt inre hålrum.
I vilan,i lugnet.
Trots att världen snurrar ungefär som förut så ramlar småbitarna på plats.
Fyller ut hörnen och innandömet.
Jag visste ju att hon fanns där.
Jag har ju en gång (flera gånger faktiskt)
Varit en balanserad och harmonisk människa.

En som vetat hur livet ska levas,åtminstone mitt eget.
Men i takt med att ansvarsbördan runt mig ökade så försökte jag greppa det omöjliga
Leva även deras liv eftersom de gjorde det så dåligt ;-)

Men nu,då det är jag i mitt alldeles egna centrum med tillfälliga gäster som jag bjuder in och även säger hejdå till så blir det bättre balans.

Min cirkel är min och nu när det åtminstone är en centimeter hög tröskel runt mig så märker jag åtminstone när någon bumpar till på den där centimetern.
Både på väg in och på väg ut.
Skönt och tydligt.

Sidor