Dax att vända blad.

260 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Bedrövadsambo
Poesi

Du skriver så vackert ❤️ Stor igenkänning på det senaste inlägget! Hoppas verkligen hitta min inre balans och harmoni snart igen.

Ullabulla
Tänker på orden

Rädd och skaver.
Ord som jag plockat upp under läsningen på forumet.
Mitt nya liv gör mig rädd ibland.
Mitt nya liv skaver ibland.

Varför?
Är det allt det osäkra utom min kontroll som gör mig rädd.
Är det allt det nya som inte hunnit sätta sig som skaver.
Det är nya skor jag går i och de kanske måste få skava?

Jag kanske måste få vara rädd eftersom jag hittills gått gamla väl beprövade stigar.
Men hur vila i det?
Hur ge mig själv lindring och ro i det?
I det som är nytt och oprövat
Ej undersökt och verifierat och framför allt:
Inte kontrollerat.

Det ska ullabulla försöka ge sig själv tid att undersöka.
Hur vila i det som är svårt att vila i men som jag ändå vill vara i och aktivt valt?

Jag skulle vilja att någon räckte ut sin öppna handflata och sa:
Här Ullabulla,här kan du få bo och vila.
Jag grejjar det här och du kan slappna av nu.

Fick det hos min nygamla kärlek igår. Somnade på hans bröst framför tv:n.
Det händer inte i Ullabullas värld.
Hon somnar inte,ever.
Och framför allt inte på okänd mark,i nytt territorium.

Kanske ett tecken på att våga släppa taget.
Våga tro och våga ha tillit till att även andra människor kan få bära mig ibland.

Bedrövadsambo
Låter mysigt

Låter mysigt med nygammal kärlek ❤️ Du ska kanske inte fundera så mycket, utan bara lita på din magkänsla.

Ullabulla
Nej

Så sant så.
Men det är just i ältandet och funderandet mycket av min läkning sker.
Vridandet och vändandet.
Jag försöker att ge mig själv vila och de dagarna blir fler och fler.
Men det har varit en lång och smärtsam process och
jag har hukat mig i ett helt liv för detta nästan ogenomträngliga mörker som jag hade att ta tag i.

Så länge nya insikter eller åtminstone nygamla kommer så är inte processen riktigt klar.

Jag har också gjort det onödigt svårt för mig och försöker starta upp ett nytt liv samtidigt som jag inte varit riktigt klar med det gamla.
Så flera processer igång samtidigt har skapat stress.

Men jag ser ljuset i tunneln och tror att det renare enklare och bättre livet finns där,alldeles inom räckhåll.
Jag ska bara våga leva det också ;-)

mulletant
Tack ullabulla

för allt du delar med dig av från din insida. Jag följer dig, fast jag sällan skriver, och många av dina reflektioner hittar en plats i mina håligheter.
Tack, tack och allt gott till dig längs vägen. Livsvägen. Kram / mt

Ullabulla
Ibland

Släpper jag ut min lilla flicka.
Hon kan kika fram i vardagssituationer och bara vara med mig en stund.
Jag trodde hon var begravd i min barndom sen länge.

Men ibland står hon där som sagt.
Liten oskyddad och nyfiken.
Jag försöker välkomna henne men det är skört.
Det behövs så lite för att hon ska gå och gömma sig igen.
Men kanske jag kan få henne att vara med mig ibland.
Få henne att känna sig trygg i att inget ont ska hända henne.

mulletant
Åh.... lilla vän

Jag påmindes om den här boken, har hört författaren berätta hur hon berättade för sin terapeut att hon får 'besök' av en liten flicka.... och terapeuten sa: så bra, hälsa henne välkommen! Kram 💝 / mt
Och så var det länken också http://litteratur.sets.fi/bok/flickan-i-flaskan/

AlkoDHyperD
Önskar hon vågade låta sig omfamnas

Kan du gå till henne istället?
Blunda och föreställ dig att du kommer till henne, i en stund när hon är ensam och ledsen - om du kan minnas, försök se henne framför dig - och låt ditt vuxna jag krama henne. Trösta henne.
Kram

Ullabulla
Jo

Det gör jag varje dag nästan.
Och det funkar bra.
Ibland är hon glad och pratsam och ibland ganska mulen.
Jag ger henne de ord idag som hon skulle behövt då.

Att hon kommer till mig är nytt.
Och hon kommer i den formen att jag känner hela mitt jag,hela mitt väsen fullt ut.
Inte inlidad invirad av trams utan ren.
En härlig känsla.

Ullabulla
Men tack alko

Jag har bara gett henne ord.
Jag ska försöka ge henne mer kramar🙂

Ullabulla
Mt

Tack för länken,Ska kolla in.

Ullabulla
Tänker lite

på hur vi i Sverige och i andra I-länder mår.
Hur vi konsumerar antidepressiva och mår allmänt dåligt trots att allt egentligen är lugnt omkring oss. Vi har mat på bordet,kläder på kroppen och tak över huvudet,oftast i alla fall.
Vad är det som gör att vi inte kan hitta livskvalitet på djupet och glädjas åt att leva?
Vilka värden är det vi söker och inte kan hitta?
Vilka mål har vi och hur når vi dom?

Hur ofta är vi tvungna att omvärdera det liv vi lever och ta nya vägar.
Vägar som kanske leder oss rätt.
Vad hindrar oss.
Är det rädsla för det okända,det icke upplevda.
Eller vad omgivningen ska tycka.

Just nu när jag börjar känna att jag är ikapp mig själv så tror jag att det enkla är vägen.
Att förenkla och dra ned och rensa upp.
I värderingar,sysslor och måsten som inte längre ger oss glädje.
Som vi tidigare anammat för att det just då passade oss.
Men när det inte längre gör det så har vi så svårt att släppa taget om dom.
Ungefär som att det då går förlorat.

Kanske som att se pengarna på bankkontot sina.
Det ger oss en skräck och panik och allt måste vidmakthållas fast det inte längre fyller rätt funktion.
Vi kanske missar något om vi säger nej.

Men om nejet egentligen innebär ett ja till oss själva så är det ju gott?

Btt
Lycka eller lycka?3

Ja Ullabulla tänkt de tanken många gånger.
Tror alla som har ett osunt förhållande till alkohol har stora hål inom sej som man försöker fylla (😊) med alkoholens dövande verkan.
Att hitta meningsfullhet också när kvälken kommer eller lediga dagr när man inte behövs eller har krav på sej att prestera. Man har ett behov av att vara duktig visa att man kan och duger.
Men i Sverige har vi det ordnat för oss och vi som är vilsna tappar lite fokus . Det börjar så klart i barndomen och uppåt,själv har jag alltid känt mej älskad sedan jag var liten det är inte alla förunnat. Men meningen med livet, ja det är frågan behovet av en tillhörighet också att liksom hitta sin plats bland alla andra.
Har inte vuxit upp i en kärnfamilj vilket jag saknar för jag längtar efter den gemenskapen en härlig familj med alla runt om.
När det är nöd eller svåra förhållanden då blir man stark för att det är nödvändigt och då har vi en uppgift att fylla som är så tydlig .
Har varit lycklig verkligen lycklig när mina barn växte upp och med deras pappa. Min man togs ifrån mej och mina barn.är nu vuxna.
Blivit fina duktiga människor alla tre som gett mej härliga barnbarn.
Har jobbat i ett krävande yrke och älskat det däremellan och under tiden.
Då var alkohol något som var en guldkant på tillvaron.
Före och efter ja nu har det blivit negativa upplevelser för man söker lyckan igen i några glas vin men lyckan kommer inte den vägen.
Efter två glas vin blir det inte bättre sedan blir det sämre.
Vad vill jag säja jo Alkoholproblem
Är inte bara en sjukdom - också ett sökande
Efter smärtlindring, ångestdämpande sorgregulator ,mening ,gemenskap, lycka och att vara behövd bland annat.
Men alla har vi vår egen problemtik och genetik som jag inte alls berört. Men som också har betydelse.
Läser trådar lider skrattar gråter.
Häng i alla Ni som sliter varje timma varje dag.
Det finns en anledning till att ni har det som Vi har det.
Kram

Ullabulla
Nu har jag

Bett om svar som svävat i luften.
Haft föraningar om,Men ändå inte velat se.
Och tänker,vad har ullabulla rätt till?
Vad är viktigt för henne och vad kan hon leva med.

Och det är så svårt när man försöker förhandla bort essensen i sitt eget jag.
När man försöker ta ifrån sig själv rättigheter som borde sitta som ett smäck.
Kanske kräver jag för mycket.
Kanske vill jag för mycket.

Ju närmare jag kommer mitt inre ju svårare blir det att dribbla med sanningen.
Förut var jag expert på dimridåer som jag lå ut även för mig själv.
Det är betydligt svårare nu och förstås ett friskhetstecken.

Men att få de rätta svaren som inte är lögner men som just därför inte riktigt räcker till i ullabullas värld är svårt att tugga i sig.
Men det är just vad jag ska göra och sätta mig själv på lite paus.

Inte agera,inte tvinga fram utan bara invänta.
Svaren kommer att komma till mig så småningom..

Ullabulla
Känner

Att det nog är mitt relationsberoende som kickat igång.
Så länge vi träffats lite lagom och allt hängt lite löst så har det gått bra.

Nu när jag fått smak på "villebrådet" så ska jag liksom skjuta honom i foten.
Eller mig själv.

Kan liksom inte nöja mig.
Blir sådär glupande hungrig och ska ha mer än vad som bjuds.
Mer än vad som serveras på menyn.

Är menyn för mager?
Tror inte det egentligen.
Om jag lyckas göra jobbet med att hålla mig själv nöjsam mätt så blir jag ju inte så glupande hungrig.

Så tufft att slåss med sin partner,ordlöst när det egentligen är mig själv och mina själsbrister jag slåss mot.
Han är egentligen bara en ställföreträdare för den kamp jag måste ta med mig själv.

Nog så..denna insikt får räcka.
Inga mer kamper idag.
Smeka mig själv medhårs ska jag istället ägna mig åt.

Bedrövadsambo
Sjukdomsinsikt

Att du faktiskt har sjukdomsinsikt är en jävligt bra början! Steget dit brukar vara långt annars.

Ullabulla
mm

mm

Ullabulla
Tabletten i väskan

Skrev alkohyper så träffande.
Javisst har ullabulla såna också.
Min är flykten.
Rent fysisk förflyttning från den jobbiga platsen till en trygg vrå.
Likt ett jagat djur söker jag skydd,så jag inte kan fångas.

Och den jobbiga platsen kan vara vad som helst.
En känslomässig utsatthet,ett blottande.
Att jag liksom skalar av mig huden och visar hur det verkligen står till.
Tillit tror jag också det stavas till.

Om jag visar och får nej eller ett avvisande så tar det mig så hårt och jag måste fort i säkerhet.
Hur kunde jag vara så dum?
Varför blottade jag strupen?

Och ändå är jag en så öppen person.
Ibland tror jag att jag döljer mig i min egen ärlighet.
Sprider ut en massa sanningar och ord för att slippa gräva djupare,till essensen av hur det verkligen är.
Dimridåerna igen...
.

AlkoDHyperD
Dimridåer...

Tack Ullabulla, du fick mig att tänka till.
Dimridåer kan bestå av olika saker och de kan läggas upp mot omvärlden - eller sig själv...
Undrar om jag med alla ord och analyserande sätter upp dimridåer mot mig själv...eller, jag vet att det är så. Och dimridåer som skymmer dimridåerna, som skymmer dimridåerna...så man tror att man gräver inåt och jobbar med sina sår, men ändå inte ser dem.
Om bristen på tillit handlar om tillit till sig själv. Vem skyddar man och vem lurar man?

Ullabulla
Ojoj

Insikterna dag tror jag.
Tadaaa..nu rasslade det till.
Stackars ullabulla som inte känner tillit,till någon..snyft.

Och så är det jag själv som jag inte litar på.
För jag har inte vett nog att skydda mig själv.
Det är klart att det blir svårt att fly då
Till var?
Till vem?
Från vad?
Mig själv eller?

AlkoDHyperD
Till dig, Ullabulla

Sök tryggheten hos dig.
För du är vacker. Och snäll. Och stark. Det syns i dina texter.
Den som tvivlar är vis, för ingenting är absolut säkert...
Börja där. Och krama den lilla flickan, ofta.

Ullabulla
Tack alko

Nu höll jag på att trilla dit igen.
På att lämna mig själv i öppen storm för att hjälpa någon annan.

Hela jag klev ur mig själv och lämnade skalet att skrida vidare och föreställa mig.

Det känns så tydligt nu när det händer.
Min "lilla flicka" sökte jag också upp mitt i allt detta.

Hon sprang som en tok och hade inte en chans att stanna.

Men jag tvingade henne att stå still en stund.
Sa till henne att jag skulle reda upp situationen så hon kunde vila.

Var i passivitet framför Tv:n hela kvällen och allt känns mycket bättre idag🙂

Tack alla verktyg,Tack Alanon och tack mig själv för att jag har förståndet på plats ibland.

Att mitt jag har en mycket snabbare återkoppling nu till att jag håller på att kantra.

Ullabulla
Att stoppa

Karusellen.
Att sakta ned farten.
Låta insikterna hinna ikapp.
Illamåendet och ångesten ta plats.
För att efterföljas av friden
Och sinnesron.

Men mellanstationen, vaakumet
Och tomheten kan vara oerhört påfrestande att befinna sig i.

Men när man till slut,pga utmattning eller dåligt mående inte har något val.
Så kommer sakta de nya stråna av de frön man lyckas plantera mellan varven.

Men så kör man ned dom med gräsklipparen,utan pardon.
Man kör på med samma ingredienser,samma fart och mål.
Utan att riktigt veta var man är på väg.
Bara för att det är så man alltid gjort.

Skillnaden nu är att jag ser det.
Oj,satte jag i mig den blå bilen.
Det var ju den röda jag skulle köra.

Så stannar jag och kliver in i rätt bil.
Till slut kanske den blå kan köras till skroten...

AlkoDHyperD
Fint och insiktsfullt

Som alla dina texter, Ullabulla❤️

MCR
Små frön

Dina texter sätter små frön i mig som sakta växer. Orden och formuleringarna letar sig in. Kryper längre och längre in. Knackar på hos mig; väcker något i mig. Små insikter tar form. Saker jag inte vill se. Men som jag måste. Jag ska vattna. Jag ska ta hand om de här fröna och ge dem kärlek.

För jag vill ju så gärna göra annorlunda. Det är i alla fall vad jag intalar mig själv. Men belöningen i att göra som jag alltid har gjort är stark. Trots sin destruktivitet.

Jag ska återkomma till dina ord. Fylla på med frön och vattna så mycket som det behövs. Tack!

Ullabulla
Ja och ibland

Dränker man de små fröna. De flyter upp till ytan och fick aldrig chansen.
Eller så torkar man ut dom. De fick inte den näring de behövde för att gro.

Vattna Lagom.
Fin tanke och just ordet lagom saknas i Ullabullas vokabulär.
Hittade en fin text i en alanonbok.
"Alkoholisten berusar sig på alkohol.
Vi medberoende berusar oss ofta på känslor"

Vi liksom gulpar i oss där det finns att få.
Utsvultna och förtvivlade.

Hittar vi då en ren källa av något vi vill ha,eller smutsig duger också bra ;)
Då är vi där och slurpar tills vi nästan storknar.
Och sen blir vi bakis på vårat sätt.
Kanske vill skälla på alkisen som fick oss att må såhär.
Trots att det är vi som väljer.
Hur vi ska förhålla oss.
Till det som händer oss.
Ingen annan har ansvar över det.

Ullabulla
Och kanske

Är det så att lugnet,balansen och vilan är det normala?
Det jag har skytt som pesten för att mitt inre har börjat vibrera så fort alla motorer stannat av.
Slocknat som ett ljus på kvällarna.
Studsat upp på morgonen för att slippa känna efter.
Varit ständigt sysselsatt i huvud eller kropp.

Och nu allt oftare i ro.
Ett behov att söka mig tillbaka till kärnan och hitta lugnet och vilan.
Ibland fortfarande turbo och överväxel.
Men allt oftare i balans.
Utan att skräcken griper tag i mig.

Så ofattbart att det ska dröja över 50 år innan man förstår det mest elementära.

Man upplever ju inte mer för att man klämmer in mycket,snarare mindre.

Allt går en liksom förbi,som en film som inte angår mig.

Nåja,det var bara några dagar sen jag hade rätt körigt i själen.
Men idag är det rofyllt och jag vilar i nuet.
Träning kanske skapar bra vanor på lång sikt.

Ullabulla
Gått nästan en vecka

Sen jag skrev sist.
Det verkar gå i cyklar,mitt ordbajseri.
Tuggar om gamla och nya insikter och försöker pressa ned dom i samma mått.

Men då rinner det över.
Och ibland är det tyvärr den sist tillagda viktiga i grediensen som inte ryms.

Så i med soppsleven och veva runt.
Vips kommer något gammalt upp som jag inte längre behöver och kan kasta i vasken.

Nåja,Rom byggdes inte på en dag.

AlkoDHyperD
Vad var det nu som du kastade i vasken?

Det verkar som du hittade nåt, men det framgår inte vad...nyfiken!

Ullabulla
Mest rädslor

Som ställer sig och blockerar den nya väg jag försöker ta.

När jag tycker mig ha fått rätt på rediga repstumpar att hålla i så släpper jag dom självmant.
Eller skräms att släppa dom.
Fast jag vet att de håller.

Tillit,till min egen förmåga och att jag vet vad som är bäst för mig.
Men så bryts länken och då känns det som att jag inte har något annat val än att följa den trygga beprövade gamla vägen.

Men för varje ny rädsla jag vågar spola ned,så vips fanns det plats för en ny och bättre känsla.

Sidor