Dax att vända blad.

260 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ullabulla
Tänker på denna bekräftelse.

Denna vilja att höra till,bli sedd och lyssnad till.
Att få höra till.
Så gemensamt grundläggande behov för alla människor och som tar sig olika uttryck.
Som ung har man vissa uttryckssätt eller kanaler för att få det man behöver.

Som äldre och vuxen andra och kanske mer finstilta sätt.

Men behovet kvarstår.
Vi vill alla räknas, ha en självklar plats och vara accepterade och respekterade.

Men vill vi mötas?
Eller vill vi bara ha vår egen livsväg som kantas av oss själv, våra egna värderingar och egna ideal.
Orkar vi med att mötas av andra uttryckssätt, religioner seder osv.
Eller väljer vi bara en krets av de som liknar oss för att slippa konfronteras med oss själv och våra egna rädslor?

Är det att vi värnar så hårt om vårt sätt att leva för det har tagit oss sån tid att komma dit.
Till någon sorts livsväg som vi valt och som vi inte vill omrevidera.

Men vad händer om vi gör det?
Vad händer om vi vågar öppna upp för de människor vi möter?
Vågar lyssna utan att känna att grunden under oss rubbas.
Våga bejaka att livet och världen hela tiden är i förändring vare sig vi vill det eller inte.

Jag är inte den som vågar orkar och kan speciellt mycket.
Men jag bara undrar..

InteMera
Det var en fin tanke

Det var en fin tanke Ullabulla! Vad händer när vi vågar öppna oss, ta emot, ta in, acceptera och leva med en värld i ständig förändring men utan rädsla, utan försök att påverka eller göra om?

Tänk den som kunde vara så mottaglig och öppen, både mot världen och sig själv. Bara sluta vakta på det invanda, sluta kräva att världen gör som man vill, sluta analysera mänskor och händelser som går sin gilla gång oavsett vad vi tycker om det.

Att kunna leva så i samklang med sin omgivning skulle vara underbart! Att höra till istället för att krocka och dirigera, vilken skön tanke!

Ullabulla
tack för input inte mera

Ja visst är det kanske en utopi.
Och jag som medberoende klarar ju knappt att gå på Ica utan att försöka påverka någon annan kund att handla en bättre vara än de hade tänkt sig.

Så det är en sån stor tanke,stor omvälvning i ens inre innan man ens kan komma nära förmågan.
Men jag kämpar och ibland när jag lyckas.
När jag kommer utanför min egen cirkel av bekvämlighet och trygghet så utmanas jag.
Det blir ibland för stort och för svårt och jag rusar tillbaka.

Men ibland så vågar jag stå kvar.
Och de gångerna så blir jag visserligen lite rädd,för hur svårt och stort det känns.
Men samtidigt allt modigare när jag känner att jag fick mig en liten bit till i mitt livspussel.

Bedrövadsambo
Haha 😂

Jag kan riktigt se dig gå mellan varuhyllorna på Ica på jakt efter någon att ”omvända” 😂 Förlåt, men ibland måste man skratta åt eländet också! Vi är utpräglade vanemänniskor och vanor är svåra att bryta. Men du är på god väg tycker jag!

Ullabulla
måste fortsätta känner jag

också i detta att jag då med min språksvada " tvingar" min omgivning att tycka som mig.
Nedhukade av argument som de varken orkar eller vågar motsätta sig så inbillar jag mig att jag omvänt min omgivning till att tycka som mig.
Istället för att lyssna in deras åsikt,lugnt lägga fram min och stanna där.

Jag blir fortfarande lika arg när jag tänker på helgens event med burleskartisten.
Både för att jag känner mig kränkt som kvinna och människa och den dubbelmoral med varför hon ställer sig där i avsikt att tillfredsställa egna behov av att synas.
Jag vill backa bandet,ställa mig upp och skrika
Nej,ser ni inte era dårar!
Ser ni inte vad hon gör?
Accepterar ni kvinnor i lokalen verkligen detta?
Och ni män som sitter här och småflinar.
Vad säger ni ja till?
Vad bejakar ni?

Men då hade förmodligen någon skyndsamt lett mig ut ur lokalen och lagt kalla omslag på min panna.

Så jag vet inte i vilket läge man ska ta strid och i vilka lägen man bara ska acceptera det som sker framför ögonen i den mening att jag ändå inte kan påverka det.

Ullabulla
Polletten

Har nu trillat ned.
Varför jag reagerade så starkt.
Jag känner mig som den lilla pojken i kejsarens nya kläder.
Som ser och vågar säga att kejsaren är naken.
Så kände och känner jag mig inför denna situation.

Men det viktigaste av allt är att jag fått tag på barndomens och det tappra lilla barnet som försökte förmå resten av familjen att se det jag såg.

Min mamma var psykiskt sjuk,styrde familjen med järnhand med sitt kontrollbehov och tvingade oss alla att lyda som marionetter.

Jag kämpade som ett djur för att få resten av familjen att se och reagera,Men ack nej.
Ensam fick jag föra min kamp som jag ständigt förlorade eftersom jag var ett barn.

Och ingen såg det jag såg,som var så uppenbart synligt.
Så tack burleskdansare som tvingade och väckte detta gamla sår till liv.
Nu ska jag se och bekräfta den lilla modiga flickans kamp.

För även om hon förlorade varje gång, så gav hon aldrig upp.
Bra kämpat! Som Gunde svan säger☺

Chris800
antabus

nu kom den där lille djävulen fram i huvet igen som vill sätta sig på närmsta bar efter en inarbetad behandling med antabus på tre veckor va fään är det inte meningen man ska få vara nykter för alltid varför kommer dem djävla tankarna på whiskey igen djävla sprit
jag måste ha en att snacka med så fort som möjligt kurator kanske var sjutton hittar jag en sådan som kan lyssna på all skit man bär på
funderar på att ta mig ett djävla rus men när ?sitter jag o tänker nu när det närmar sig jul o skit igen
en jul med alkohol antar jag att det blir utan jag vill jue för fään vara utan whiskey utan det där jävla blasket som kallas öl
blir en stressig jävla tid i december
pallar inte med skiten har börjat hata samhället mer o mer o folk som glor :) hatar jag ännu mera idag vill mörda hahahaha
vad fään vad är det som pågår i mitt huvud nu när jag är nykter
ska inte antabussen ta bort tankar på sprit o skit o musik
tjejen har gjort slut hon vill inte vara med mig mera för att jag tog ett satans jävla återfall för tre veckor sedan sedan dess har jag druckit antabus ist för alkohol :)
vill inte trilla dit igen till dem förbannade parkbänkarna o fyllorna
det är föressten skitskönt att vakna nykter
inga jävla bakfyllor o spya o skit längre
det är skönt men samtidigt har allt blivit så jävla tråkigt var hittar jag nya nykrta vänner tex ?
dem är föressten så jävla svensson aktiga o löjliga hahaha
hjälp mig för fään :)
hälsningar chrille

Chris800
så jävla radiostyrt

robotsamhället detta i idag :)
jaa du har så jävla rätt gubbjävlar som flinar dem har man lust att mörda :)
skjuta ner dem bara
spränga bort dem jävla idioterna
hallelulja
puss på kinden stå på dig ulla bella

Ullabulla
Tack chris

Du gav mig dagens största flin😊
Ser att du startat en egen tråd.
Välkommen ska du vara.

Man mår inte nödvändigtvis alltid bättre nykter.(mitt problem är inte alkoholen)
Men man försöker och hittar dit titt som tätt.
Till det där nya annorlunda livet som man ju vet eller hoppas ska finnas där.

Bedrövadsambo
Klok insikt

Förstår att din barndom präglat dig jättemycket, och att du därför reagerade som du gjorde. Du reagerade helt sunt tycker jag! Hade nog reagerat likadant. Blev själv mobbad i unga år, utfryst, upplevdes som annorlunda. Tål sen dess inte se andra behandlas dåligt, tar alltid deras parti. Jag älskar annorlunda!

Ullabulla
Jo ju längre

Jag kommer i alanoprogrammet som mycket handlar om en egen resa.
Ju svårare blir det att hålla masken och vara oärlig.

Att liksom glida i det sociala spelet med alla masker för att passa in och bli accepterad är ju förstås ett måste också.
Man kan inte bara ösa på i sin egen fåra.

Men att någonstans lära sig att istället för att jamsa med kanske vara tyst.
Att istället för att tvinga in sig själv i konstellationer eller vänskaper som inte längre är bra för en, avstå kontakt.
Att släppa taget på denna vilja till anpassning in absurdum.

Köra sitt eget race,men inte på någon annans bekostnad.
Våga stå kvar i sig själv istället för att vika ned sig när man möter motstånd.
Utan att sänka sig till att gapa och skrika för att få sin vilja fram.

Öppna örat för andra synsätt och argument.

Jag inbillar mig att jag är i någon sorts nyorieteringsfas efter min rejäla kris jag haft i över ett år.
Jag har nästan grävt klart och börjar komma upp till ytan.
Redo för vad detta nya liv ska innebära när jag inte längre springer framför och bakom alla och ska laga och rädda.

Får se hur det går,många många fällor kvar än är jag rädd.

rabbitgirl
delvis

känner jag igen mig i det vad du skriver Ullabulla.
Och så klart kommer också mitt beteende "att vara till lags" från barndomen. Oftast blev jag straffad hårt när jag hade åsikter och var för kaxig, när jag ville säga vad jag tycker.
Du har en svår resa framför dig.
Du skriver: "Köra sitt eget race, men inte på någon annans bekostnad.". Tyvärr, är det inte så enkelt. Antagligen har du redan börjat upptäcka att när du säger vad du tycker, när du gör vad du tycker, upplever folk att detta gör du på deras bekostnad och försöker belasta dig med dåligt samvete. Men är det verkligen så eller tycker de så? Väljer de se situationen på detta sätt?
Varje person som ansvar för sitt eget liv.
Ditt exempel med kvinnan som dansade och kanske även strippade. Jag tycker att du har 100% rätt att säga ifrån och gå därifrån för att du tycker som du gör och så klart ska du göra så att det känns bra för dig. Sitt aldrig kvar om det känns som du beskrev!
Jag skulle stanna för att sex och sexualitet är viktiga för mig, jag älskar att beakta nakna kvinnokroppar, även mer än manliga kroppar trots det att jag är heterosexuell. Jag sexualiserar min kropp för att jag trivs med det, så klart inte "utan gränser", men jag älskar underkläder, tränar, tar bilder på mig själv och försöker bejaka min sexualitet. Jag hoppas dock att jag inte gör det på något störande sätt för personer som inte gillar denna typ av beteende. Fast... Juste. Måste jag vara till lags (som mamma har krävd av mig) och får inte provocera åtminstone lite, ibland? Jag vet inte. Jag kanske borde anpassa mig och inte ha så tighta tröjor på jobbet, kanske sluta med högklackad...
Det finns inga rätt och fel svar, tycker jag. Men det går inte att köra sin race utan att någon tror att man gör det på denna personens bekostnad, det har jag lärt mig. Och jag hoppas att då har du styrkan att stå på dig, och acceptera det, även om man mår dåligt av det. Det kämpar jag med, och det krävs enorm styrka för att klara det.
Jättestor kram på dig! Kämpa på :)

AlkoDHyperD
Välj dina krig låter rätt, Ullabulla

Ja, det är ibland en omöjlig ekvation att samtidigt båda anpassa sig och leva i enlighet med sina egna värden.
Kanske kan det hjälpa att tänka så här: utgå inifrån, vem är jag, vad känner jag? Därefter observera situationen, är detta i enlighet med mina värden? Om inte, är det viktigt, enligt mina värden, att försöka påverka eller kan jag släppa detta utan att göra våld på mina egna gränser?
I situationen med stripteasen tänker jag att ditt val att gå därifrån var solklart. Att inte delta i något som man anser gå helt emot sina värden.
Och att inte agera på de starka känslorna utan välja att titta inåt, vad de egentligen kom ifrån, hjälpte dig dessutom till självmedkänsla med den lilla Ullabullan. Situationen kunde därmed bli ett tillfälle för insikt och läkning.
Vad strippan hade för egna skäl till sitt val vet vi ju inte, inte heller människorna som tittade på. Men jag kan gott förstå din reaktion när det gäller tanken om att man bara hängde med strömmen utan att reflektera.
Det behöver inte heller vara fel att ställa sig på barrikaderna och skrika, om man tycker att det är värt besväret 😉

Ullabulla
Ytterligare en

Koppling till den stackars danserskan.
Jag försökte som sagt påverka rollerna i mitt barndomshem och misslyckades.

Lyfte upp en massa tokigheter till ytan utan att få respons eller erkännande.
Kontentan blev förstås att det jag såg kände och hörde inte var sant.

Inte konstigt att jag sen i relation med en alkoholist gärna trodde på hans lögner.
Jag visste ju att min sanning inte var att lita på.

Jag har läst i en del längre trådar på beroendesidan.
Sett de som gjort tvära klipp i sitt drickande och sen klarat att avstå.
De har förstås haft sina själsplågor och inre resa.

Sen också dom som vill hitta ett kontrollerat intåg.
För de går det ofta knaggligare,kanske just för att de har svårt att klippa med sin ovän som gör de illa.

Samma är det för mig.
Jag har klippt i de tyngsta banden som skadat mig mest.

Men hur ska jag fortsätta ha en frisk syn och inte gå igång på de jag inbillar mig behöver mig.
Det är ju inte dom som bör skärpa sig, det är ju jag.

Ullabulla
Fortsätter

Dubbelt

Ullabulla
Fortsätter

Mina vindlingar.
Att bli nykter från medberoende är svårt.
Så länge det finns en olycklig själ i vår närhet som vi kan laga.
Som vi kan lägga vårt fokus på och sätta vårt hopp till.

Jag har samlat på olyckliga själar.
Haft dom som en vissen blombukett i mitt inre att plocka fram.
En och en som jag lagt tid och kraft till så dom får ny kraft.

Godhet och välvilja säger någon.
Nä,supande säger jag på andras olycka.

Nu när jag oftast lyckas avstå så blir mitt liv sakta enklare,mer ångestbefriat och klarare i konturerna.

Ullabulla har fortfarande jobb med sig själv att göra.
Men grovjobbet är klart och detaljerna får jag nog slipa på resten av mitt liv.

Så ja, i mitt fall så har mitt beroende av andra människors olycka eller hjälpbehov varit min livsnerv.

Och när jag till slut började strypa tillförseln av mat till den nerven så har jag svultit.

Min själ har krummat sig och protesterat och försökt förmå mig till att hitta nya olyckssjälar.

Men just nu,idag och allt oftare så är jag lagad och hel.

Ullabulla
Fortsätt

..dubbelt

Amanda igen...
Jag tycker du gör det bra

Jag tycker du gör det bra fina Ullabulla☺️❤️ Du fortsätter ju att jobba med dig själv eller hur? Då är man på rätt väg och rätt väg borde ju leda till... ja, rätt ställe? Att det tar tid har jag förstått, alla beroenden tar enormt mycket tid och även energi. Så mycket tankeverksamhet jag ägnar åt alkohol. Tänker ju på mitt förhållande till alkohol nästan oavbrutet fortfarande, tuggar mig igen varje del av relationen. Men jag tror att det är bra. Jag bearbetar mitt alkoholberoende. Har ju kommit fram till mycket jag har nytta av. Även om jag ser fram emot den dag då jag inte tänker på det alls längre. Tvivlar dock på att den någonsin kommer.
Vårt beroende är en del av oss, vi måste nog acceptera att vi alltid måste tänka i andra banor än ”vanliga” människor.
Det enda jag önskar mig att det håller en lagomt låg profil...
Om vi fortsätter jobba med oss själva Ullabulla, då tror jag vi klarar oss bra. Vi kan helt enkelt inte ge upp och förtäras, det är inte ett alternativ, eller hur?
Kram till dig denna ruggiga höstdag😊❤️❤️🌹

Ullabulla
Ja amanda

Just att det tagit mig så lång tid att förstå att jag är lika mycket en beroendepersonlighet som ni på andra sidan.
att min drog är att få hjälpa för att få min kick.

Ni häller ju i er något som uppenbarligen leder till tillfällig lycka och sen olycka.
Så enkelt att avskärma och begränsa till just det.
Sen måste ni förstås ta en massa andra fajter som kommer sig ur av varför ni börjat dricka för mycket och effekterna och skadorna som uppstått i drickandet.

Men medberoendet är så komplext.
Börjar som en omsorg och slutar gärna som en besatthet.
I alla fall för mig.
Och först när man plockar bort ingredienserna så ser man sina fällor men vill ändå kliva dit igen.
För att det är enklast så.
För att jag får min belöning så.

Precis som för er..
Därför svårt att avgöra vad som är en sund omsorg och vad som är osunt och leder en in på vägar man inte vill gå.
Men som du säger,jag jobbar på det.

Och kram till dig också Amanda.
Du verkar ha huvudet i verkligheten och din övertygelse är stark.
Du kommer att grejja detta.

Amanda igen...
Tack kära du!!

Tack kära du!!
Och förresten är det faktiskt din förtjänst att jag fick en klarare syn på hur jag ska förhålla mig till andras problem och liv. Jag har tidigare känt att jag många gånger passerat den där gränsen, gränsen mellan uppriktig omsorg och att tillfredsställa ett behov hos mig själv. Det har då resulterat i självförakt och jag ser mig själv som en hemsk människa. Men jag har förstått att så enkelt är det ju inte. Varken du eller jag är dåliga människor, tvärtom tror jag! Däremot har vi olika svårigheter vi måste ge akt på och arbeta med.
Insikt har vi båda och hälften är vunnet eller hur?
Jobba på, jag tror vi båda kan vinna våra strider☺️❤️🌹

Ullabulla
Just att

Insikter måste komma inifrån.
Ja solen är varm och snön är kall.
Uppenbara sanningar som alla kan ta till sig.

Men de andra,som handlar om insikter och själsvåndor.
Att andra har sagt och upplevt och gått igenom och berättar

Och man känner igen sig.
Men att känna igen sig och att faktiskt på riktigt ta in på djupet att detta gäller mig.
Det tar längre tid och när femöringen väl trillar dit så är det så fantastiskt.

Man tror ibland att man hittar sin sanning rätt snabbt.
Liksom för att sätta på ett plåster på ett blödande sår.
Men eftersom såret blöder så funkar det ju inte något vidare.
Först måste det få blöda klart,man måste dit och pilla på skorpan och så småningom så läker det ut och kanske tom ett litet ärr har bildats.

Där och då kan jag ibland uppleva en sån ro.
Jaha,såhär var det på riktigt.
Här har jag tramsat runt och trasslat in mig i förklaringar och ord.
Men sanningen är oftast bara en känsla,den har inte ens ord.

Och när känslan infinner sig och tom vågar bygga bo.
Då kan man dra ett streck åtminstone tillfälligt över det såret.

Jag måste vara full av operationsärr nu.
Så mycket lappande och lagande dessa sista år.
Så mycket grottande och funderande.
Ibland med resultat,ibland med fortsatt vindlande.

Men återigen,här sitter jag efter en helg med min handikappade dotter och känner lugnet,ron.
Att såhär är det,såhär ska det vara och det är gott.

Ullabulla
Närvaro

Skrev alkohyper om i sin tråd.
Där har vi en fundamental sanning.
Min dotter har med sin autism både en förmåga att fullt ut vara i nuet.
Suga in allt och inte sortera bort något.

Också förmågan att stänga av,stänga ned och fly in i sin värld när hon behöver.

Copingstrategier hon utvecklat för att hitta balans.

Så gör jag också.
Söket den absoluta sanni gen, närheten och närvaron.
Men har också ett behov att fly den när livet eller människorna gör ont och jag inte förstår.

Medberoende,arbetsnarkomani,fylla.
Kanske alla dessa låtsastillstånd är våra verktyg för att slippa en verklighet som blir för påtaglig ibland.

Lugn och ro,stabilitet och trygghet söker vi nog alla.
Med en touch av utmaningar och spänning.

Det är nog där, i närvaron man också är som mest sårbar.
Öppen för möten,beröring och med aptit på vad livet kan bjuda på.

Det krävs mod och tillit för att våga utsätta sig för fullständig närvaro.

Och fortsätter,Då kan man tappa kontrollen.
Och det vill vi medberoende inte höra talas om.
Så därför fortsätter vi skydda oss.
Med vårt handlande som vi inbillar oss hjälper oss.

Istället för att våga leva.

Ullabulla
Fastnade för en rad

Hos klanten tror jag det var.
"Jag har inga egna gränser,därför respekterar jag inte andras"

Säger en hel del om mig också.
Inte oförmåga att läsa av signaler,det är jag bra på.
Men att liksom tycka"eftersom det här inte är något problem för mig,Så borde det inte vara ett problem för dig.
Tänkvärt..den ska jag grubbla på.

Ullabulla
Utan gränser

Gränslös.
Alltså på väg utan mål mening och ramar.
Både sant och osant.
Eftersom jag lever och arbetar ensam så har jag många ensamma timmar.
Dessa fyller jag med mitt liv.
På det sätt som passar mig och utan att behöva ta hänsyn till andra.

Vilken milsvid skillnad mot för några år sedan.
Då var jag spindeln i nätet som lät andras behov och gränser styra mitt liv.

Nu då jag har fritt spelrum och kan arbeta tom en lördagkväll om jag skulle känna för det.

För att sammanfatta det.
Den obegränsade friheten är ibland svår att hantera.

"Freedom's just Another Word för Nothing left to loos"

I det så känner jag förstås också frihet.
Jag kan flaxa med armarna utan att det tar fast någonstans.

Men jag saknar också mina blysänken och måsten.

Nåja, få se vad denna söndag har att erbjuda mig.

AlkoDHyperD
Frihet

Låter så vackert och eftersträvansvärt.
Men som du också antyder, lite skrämmande.
Frihet innebär möjlighet att välja. Som innebär fullt ansvar för sina val.
Frihet kan innebära vilsenhet. Vetskap om möjligheter men oförmåga att ta dem.
Frihet kan också kännas ensamt. Om jag är fri är jag inte beroende, ingen annan är beroende av mig, jag är fri att flyga, obunden, men utan band kan jag heller inte hålla någon eller något kvar. Hisnande tanke.
Frihet behöver finnas tillsammans med inre trygghet för att inte vara skrämmande.
Kram

Ullabulla
Ja just dessa

egenskaper som man förstår att man borde ha.
Ser där i kanten på sig själv.
Som man ibland får fatt på och som sätts på rätt plats.

Men de kan smita iväg igen och där står man kvar och undrar varför de inte ville stanna.
Men de kanske inte alltid har något att fästa fast i.
Som en teflonstekpanna.

Nä en gammal gjutjärn är nog bättre.
Tung och full av insikter och inbränt gammalt material.
'Inte så konstigt att man ibland går tillbaka till det gamla.

Ullabulla
Fortfarande

Åt rätt håll.
Har lyckats backa från särbons missbrukande barn och ställt mig utanför ringen.

Känner att deras liv och agerande är deras att hantera.
Särbon har också tystnat.
Vi har liksom gått den här matchen utan vinnare och stött och blött det mesta.

Nu gäller det att avstå ytterligare inblandning.
Stå fast på min plats och sluta inbilla mig att jag kan göra skillnad.

Det gör mig gott.
Mitt liv blir återigen mitt och jag kan leva det som jag behagar.

Sakta återfår jag sansen och fokuserar på det jag kan påverka.
Min egen dag och mitt eget liv.

Jag blir så trött på mig själv när jag tror att jag är Jesus,frälsaren

Jag är bara ullabulla,en vanlig dödlig med lite för stort hjärta och för långa och känsliga tentakler.
Det räcker så.
Jag behöver inte gå utanför mig själv för att räcka till.
Det är tom bättre om jag stannar innanför mina egna ramar.

Där gör jag mest nytta,åtminstone för mig själv.

Ullabulla
Haft ett mycket givande samtal

Med mitt numera nyktra ex.

Vi har haft kontakt ibland,reflekterat över det som gick snett.
Mitt medberoende och hans alkoholism.

Det känns så bra att kunna runda av och summera 20 år och förhoppningsvis ännu mer kunna släppa taget och gå vidare.

Jag har burit på sån stor skuld över att det gick snett.
När vi träffades så var han redan inne i en begynnande alkoholism.
Men det stoppades upp och vi hade 15 hyfsat nyktra år med tillfälliga bakslag.
De sista 5 åren började drickandet bli destruktivt och jag ställde ultimatum.

Han började istället smygdricka och jag märkte ingenting förrän sista halvåret då vi också valde att gå isär.

Men jag har ändå burit på en skuld för att han då söp ned sig totalt.
Jag valde att släppa kontakten eftersom jag höll på att gå under av att se honom ta ihjäl sig själv.
Gick in i en ny relation varpå han ytterligare spädde på sit drickande och sin offerkofta.

Nu har han varit nykter i 8 månader och idag fick jag chansen att avbörda mig känslan av ofantlig skuld att han återigen började dricka destruktivt.
att jag jobbat alldeles för mycket under åren med honom och också att han tagit ett så stort ansvar för min handikappade dotter och hus och hem.
Allt för att jag skulle få det liv jag behövde och ville ha.

I det så har jag flytt och inte kunnat se livet som det var.
Tog inte tag i de problem vi hade utan flydde istället in i arbete.

Självklart var ju hans drickande hans problem.
Hans också bristande initiativförmåga att ta tag i våra gemensamma problem i relationen.
Men eftersom min sjukdom medberoende ställt till det för mig så tog jag så gärna all skuld som fanns att suga upp.

Tagit den till mig,gött den och byggt den till ett ofantligt berg.

att mitt liv gått vidare och hans tog liksom slut.
Nu har han tagit tag i sit tliv,börjat ta nödvändiga steg och går på AA-möten och eftervård efter den behandling han genomgick.
Nu kan vi mötas och på riktigt reda upp det som varit.

Jag kan visa min svaghet och bräcklighet och skuld som jag slurpat i mig och vägrat släppa ifrån mig.
Nu fick jag det och han gav mig så fin uppbackning att vårt liv hade varit väldigt fint trots mitt myckna jobbande.

Att han också deltog i framgången som vi skapade med mig i fronten.

Så fantastiskt 12-stegsprogrammet är som tillåter tillfrisknande och möten över gränser och murar som man byggt upp för att skydda sig själv.

Tack Alanon och tack mig själv för att jag vågar blotta min svaghet.

Renée
Tack

Tack Ullabulla
för det du delar med dig av här på forumet;
din egen resa och dina tänkvärda ord till andra.
Jag har fått upp ögonen för det jag själv står i.

Önskar dig ett riktigt Gott Nytt År 2018.
Vänliga hälsningar /R

Ullabulla
Tänker på valven

Som mulletant skriver om.
Hur man inom sig själv reser upp murar och hinder.
Rum man inte vill gå till.
Antingen för att man inte hittat nyckeln,eller det gör för ont.

De valven öppnas av sig själv bakåt och inåt och har inga dörrar.
Inga ord och tankar utan bara förnimmelser av känslotillstånd som gör en gott.
Rum man inte varit i men som vid närmare betraktelser har en massa att ge till en om man vågar gå in.

I samtal med exet var han lite förskräckt över hur sårbar jag verkade nu.

Och jag fick säga,men det här är jag.
Den ömtåliga kärna jag skyddat med min sjukdom medberoende.
Jag har kapslar in mig själv i omsorg och liv för andra.

Varit duktig flicka och inte velat blicka inåt.
Just för att jag någonstans visste att hon var känslig och lite hudlös den där själv som bodde därinne.

Att blotta sig själv och få reaktioner på att man inte längre är den stålkvinna man varit känns lite blandat.

Han behövde förstås att jag var stark.
För att balansen i vårt liv skulle upprätthållas.

Nu med mindre ansvar och mer tid för mig själv så har jag klätt av mig lager efter lager av oönskad hud.

Kvar står essensen av det som är jag.
Inte alltid stark.
Men sann och ärlig för det allra mesta.

Igår var en fantastisk dag med sinnesro i varje por.
Förberedelser för nyårsfest idag och fantastiskt vinterväder här i norr där jag bor.

Ullabulla håller på att landa,inte tryggt och stadigt.
Mer lätt som en fjäder trots min rätt stadiga kropp.

Men början på min snitslade bana är lagd.
Flaggorna med mina ingredienser börjar vara nedkörda längs banan.

Önskar er alla ett gott nytt år med nya försök till ett bättre och friskare liv.

Sidor