Att lämna någon man älskar...

531 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Nordäng67
Länge sen jag skrev..

här nu. Varit en jättetung start på året. Sökte hjälp hos läkare i början på mars för jag kände att jag verkligen började tappa greppet om mig själv. Hade sån tur med läkare, han gick verkligen till botten med allt. Tog massor med prover och han tog sig också tid att prata ordentligt om vad som felade. Fick sömntabletter för jag har sovit jättedåligt ända sen i somras. Har aldrig tidigare ätit vare sig sömntabletter eller antidepressiva medel så var väldigt tveksam. Men jag förlitade mig på vad han sa. Sömn är a och o för att fungera. Började sova gott direkt och då började jag också må och tänka bättre. Fick även remiss till KBT som jag nu går på regelbundet. Fortfarandee noll alkohol, skönt. Börjar känna mig riktigt pigg nu. Jobbat mycket utomhus pga Corona. Sol och frisk luft gör underverk det med. Håller mig borta från människor som jag vet påverkar mig negativt. Faller sig naturligt nu när man skall begränsa sitt sociala umgänge. Kommit in i en ganska skön och lugn lunk. Har inte heller känt den där frustrerande och konstiga känslan som jag annars kan få när det är lugnt "för länge". Byter ett par ord då och då med grannarna över häcken, träffar mina barn och ett fåtal andra som man har en lugn relation med. Är med i en Facebook utmaning "En utomhus natt i månaden", härligt. Om än lite kallt om fötterna senaste gången :-). Livet börjar så sakteliga räta upp sig igen. Gäller att hålla i med allt nu. Har läst en del på beroende sidan. Många där verkar hamna i en fas när nykterheten går från eufori till vardagslunk. Kanske är jag där nu med mitt medberoende? Lite svårt det där när ens drog är relationer. Relationer måste man ha men det gäller att ha dom sunda. En dag i taget, ta hand om sig själv och ta hänsyn till sig själv. Lyssna inåt istället för utåt säger min terapeut. Och det gör jag bäst när jag är själv i skogen och natur. Just nu är det bästa som finns att vila blicken på ett hav av vitsippor. Kram

Självomhändertagande
Fint att höra från dig!

Bra att du sökte hjälp och grattis till att du träffade en sådan bra läkare! Sömnen är allt. Det övriga i livet fungerar betydligt bättre när sömnen är bra. Det låter som du har ett bra stöd genom din terapeut och att du uppmanas att lyssna inåt. Vilken spännande resa du befinner dig i. Njut! Kram

Renée
Hej kära Nordäng67!

Trevligt att få läsa dina rader här igen! Va härligt du beskrev det; "Just nu är det bästa som finns att vila blicken på ett hav av vitsippor." Ja, det är verkligen fint!

Skönt att du fick träffa en läkare som gick till botten med det som tyngde dig och gav dig den hjälp du behövde! Instämmer att sömn är a och o för att fungera. Underbart att du mår bättre nu tack vare sömnen, KBT, sol o frisk luft mm.

Låter sunt med ett liv i skön, lugn lunk med lugna, sunda relationer. Tänkvärt, det du skriver att hålla sig borta från människor som man vet påverkar en negativt. Att lyssna inåt istället för utåt.

Och wow, Nordäng; "En utomhusnatt i månaden". Imponerande!

Tack för inspiration att ta en dag i taget, ta hand om sig själv och ta hänsyn till sig själv.

Önskar dig en fin vår! 🌼

Ullabulla
Det var också

Min medicin när det var som tyngst.
Jag visste att jag var på rätt väg,men den var så stenig och obekväm och lutade hit och dit.
Och okänd var den dessutom.
Ibland orkade jag bara stå stilla och betrakta de nya omgivningarna.
Ibland fick jag lov att blunda och dagdrömma litet och invagga mig i att allt var bättre förr.
Men sen tog jag på mig vandringskängorna och stretade vidare.
Bra jobbat nordäng🙂

Nordäng67
Självomhändertagande...

Ja vilken tur att jag fick träffa rätt läkare. Var lite avgörande just då på något sätt. Hoppas det är bra med dig! Kram

Nordäng67
Renée...

Tack för dina, som alltid, fina och peppande ord♥️ Hur har du det? Mår du bra? Visst är det en härlig tid nu!? Hittade även en slänt ner mot en sjö som var alldeles blå av blåsippor. Kunde sitt där och bara vara och bara njuta av både sjön och sipporna. Kram

Nordäng67
Ullabulla..

Ja vägen är obekväm och slingrig, man vet inte riktigt vad som väntar runt nästa krök. Och jag har så många stunder när jag bara känner att lättast och mest bekvämt vore att bara falla tillbaka i det gamla och "trygga". Men som du så bra liknar det vid: man tar på sig vandringskängorna igen och vandrar vidare. Jag ser lite annorlunda på vandringen nu. Tidigare såg jag det som en fas jag skulle igenom och komma ut på andra sidan. Före och efter, en slags skönhetsoperation fast av själen. Nu ser jag det mer som en ny vandring genom livet. Den insikten fick mig att må så dåligt, det kändes ändlöst och hopplöst på något sätt. Nu har jag mer accepterat att så här är det för mig. Andra har fått bättre förutsättningar men så här är det för mig och då får man helt enkelt gilla läget och göra val därefter. Kram

Renée
♡♡♡

Å, låter verkligen vackert; en slänt blå av blåsippor!

Jo tack, det är okej med mig, men vi är i en svår situation inom familjen (ej alkohol).

Nordäng, jag påminns då och då om den fina dikten du la ut förut; om att du står på stranden och tittar ut över vattnet, att du lägger fina minnen och dåliga minnen i var sitt paket, som du låter segla iväg på vattnet. Du målade upp det så bra, jag kunde föreställa mig. Även din reflektion, den inger hopp - gång på gång. Tack!

Idag ska jag göra som du; gå en promenad och njuta av både sjön och sipporna. 🌼🌼🌼
Vårliga, varma hälsningar från mig till dig

Ullabulla
Nordäng,som vanligt

Så ger dina inlägg mig fler tankar. Jag minns också de första gångerna jag vågade kika utanför boxen av min och exets tvåsamhet som var så destruktiv på slutet. Det var nattsvart därute,och ensamt och öde. Inte en ljusglimt och ingen glädje fanns att hitta,bara en massa rädslor. Men sakta så vågade jag mig utanför boxen och sprang sen tillbaka till min trygga grotta. Den måste gå långsamt den där skönhetsoperationen,annars kommer rynkorna tillbaka så fort man slappnar av :-)

Självomhändertagande
Reflektion och tankar

Att tappa greppet, jag tror att det kan vara en gåva att hamna där, om en stannar upp och tar tag i de viktiga delarna i livet, som du gör nu.

Jag utreds äntligen för adhd och ser hur svårt det kan vara när de vanliga rutinerna slås ut med det som sker i vårt samhälle. Hur min pms gjort sig påmind och hur rörig jag kan vara.

Jag ville lämna detta forum vid ett tillfälle och det är typsikt mig att tänka drastiskt. Mitt ex har hört av sig och vi fick ett fint samtal. Han har slutat dricka, sedan kanske 6 veckor och jag är glad för hans skull, men jag frågar inget om det. Jag vet inte om "sluta" innebär sluta som i en paus, ett slut för en viss tid, eller ett slut för alltid. Jag behöver inte veta det. Jag behöver inte ställa de frågorna längre. Det tror jag är friskt.

Jag vet bara att jag svarade i telefonenen då allting har förändrats i och med coronas framfart.

Han åkte ambulans igen och det blev en påminnelse.

Jag tänkte imorse, när jag borstade tänderna, att jag skulle skriva några rader om mina tankar som jag hade då. Jag tyckte att de var kloka. Jag insåg att det spelar ingen roll vilken motgång en människa drabbas av. Jag tänkte att tack vare att jag levde med en alkoholiserad man så var jag tvungen att upptäcka mindfulness och idag så hanterar jag situationer på ett sätt jag inte hade kunnat drömma om. Tack vare mitt ex så har jag massor av kunskap om att förhålla mig till hur livet är. Jag hade inte utbildat mig inom mindfulness om inte min värld var i sådant kaos som det var.

Att förlora greppet, eller nästan gå under kan vara en räddning.

Jag ska bara stilla mig nu. Sitta i meditationer och landa i nya rutiner och arbetsuppgifter. En sak är jag väldigt tacksam för och det är att det är oerhört viktigt att sortera runtomkring sig, både bland saker, uppgifter, jobb och människor.

Att ta hand om sig själv så mycket som det går och att se allt som behöver arbetas med som övningar och upptäcka saker och ting som det är. Det är ganska spännande och intressant. Tror att du kommer se mycket mer när du pratar med en terapeut om just detta.

När jag går till skogen och ser vitsipporna idag så tänker jag också på att du vilar ögonen på dem.

Ibland tar jag med mig en termos med kaffe eller en frukt till mina skogsbad. När det blir varmare ska jag ta med mig mitt skissblock och teckna något som jag vilar ögonen på, sittandes på backen och luta min rygg mot ett träd inne i skogen bland mossa och blåbärsris.

"En utomhus natt i månaden" Så inspirerande. Vad innebär det för dig. Sover du i tält i skogen eller ligger du bekvämt i en hängmatta i din trädgård under ett varmt duntäcke? Svara om du vill. Oavsett så inspirerar det.

Ta hand om dig!

Nordäng67
Ja håller helt med dig....

att nå botten kan vara ens räddning. Eller kanske måste man dit ner för att kunna pröva nya vägar. Jag tänker som du gör när det gäller allt man har varit med om, man har lärt sig mycket om sig själv. Eller rättare sagt man har valt att göra det, för det tror jag man väljer. Man kan också välja att vara som ett löv för vinden och vara martyr, tycka synd om sig själv. Men jag har valt att, precis som du, jobba med mig själv. Väldigt klokt av dig att inte störa ditt eget liv med tankar runt ditt ex nykterhet. Hur mycket tid har man inte lagt på såna tankar? Jag lade enormt mycket tid och känslor på det när vi var ihop. Men det ligger ju som vi nu vet utanför vår kontroll.
Jag har köpt mig en hängmatta, en vildmarksvariant. Jätteroligt, man hänger upp den där man tycker det är fint. Vi är några stycken som antagit utmaningen. Hittills har vi gett oss ut i urskogen och haft sjöutsikt varje gång. Underbart! Sist var det helt stjärnklart. Jag låg där och tittade upp på himlen, det var som en ostkupa med stjärnor som omslöt mig. Kände mig liten på ett skönt sätt och kände just då i den stunden att livet är toppen. Försöker samla på såna stunder nu. Så enkelt att genomföra och ger mig massor med energi.
Vad bra att du har fått till stånd en utredning när det gäller Adhd. Kanske jobbigt att få en diagnos? Men samtidigt öppnar sig ju möjlighet för hjälp och stöd.
Ta hand om dig! Och tack för ditt kloka inlägg. Kram

Nordäng67
För att minnas...

Testat att vara utan sömntabletter i två nätter. Man blir galet hungrig och sugen på sött av dom så ville testa utan. Har gått bra och sovit gott utan. Igår kväll ringde en kompis och jag berättade att jag provat sova utan tabletter och att det har gått bra. Men va bra sa hon då kan du komma till mig på Valborg och äta, dricka vin och sova över. Har "skyllt" min avhållsamhet på tabletterna. Hon vet inte det där med vintant i höstas. Fick panik när hon sa vin. Man kan ju helt enkelt tacka ja till allt utom vin men litar tusan inte på mig själv riktigt där. Skyllde på Corona och sa att jag håller mig ifrån övernattningar. Föreslog att vi träffas nånstans halvvägs mellan oss och tar en långpromenad istället. Nu på morgonen drack jag kaffe och hade möte med mig själv. Tog ett aktivt beslut att även maj och juni månad skall vara alkoholfria. Inte tänkt så mycket på hur länge den alkoholfria perioden skall vara, det har bara rullat på. Eftersom jag fick panik och kände oro när min kompis sa vin ser jag det som ett tecken på att alkoholfritt ska och bör fortsätta. Känns skönt att ha bestämt detta.

Självomhändertagande
Grattis till modet att prova utan

Först tack för ditt fina svar! Jag har inte ens tänkt på att en kan tycka synd om sig själv, jag har tänkt att arbeta med sig själv är den enda vägen. Glad för att du skrev det, då blev det så tydligt att det går att välja den vägen, även om det inte är ett alternativ för mig.
Det är modigt att prova utan sömntabletter när en har tagit det en stund. Grattis till god sömn utan! Känner igen att någon föreslår att dricka vin och minns hur det var. Vad ska en säga, hur kommer en undan. Klokt svar till din vän!
Jag dricker inte sedan 11 år. Om det visar sig att jag har adhd så skulle det vara skönt på ett sätt, då kan jag få mer stöd inför studier som jag längtar efter att fortsätta. Annars spelar det inte så stor roll, jag ligger högt på skalan och förstår mycket mer idag än för ett år sedan. Har läst på och hört mina vänner berätta vad som är adhd. Annars har jag diagnosen bipolär typ 2 och har varit symtom- och medicinfri i 7 år nu. Jag hade en svår sjukdomskurva i många år och jag lärde mig efter varje skov, hur jag skulle bromsa och göra till nästa gång. Har nog nämnt det mycket förr. Det är bra att få diagnos för att förstå varför en betett sig på vissa sätt. Jag vill vara frisk och stabil, då har jag jobbat för att bli det. Det finns de som tycker att det är "roligt" att vara hög på sig själv, hypomanisk eller manisk, men det är livsfarligt, dyrt och inte alls roligt efteråt. Det tärde på mina relationer i det sociala livet, men samtidigt så städades de mindre bra relationerna bort naturligt. Jag har aldrig velat festa och jag trivs bättre med mig själv idag än någonsin. Lärdomar.
Otroligt, vad inspirerande med hängmattan ute vid sjön och under stjärnklar himmel. Tack! Det ska jag göra i sommar!
Kram till dig!

Nordäng67
Har läst runt...

härinne, både på anhörig- och beroende sidan. Så mycket värdefullt att läsa och ta del av. Adde skrev en sak som träffade mig mitt i prick: "Det svåra är inte att sluta dricka, det svåra är att inte börja igen". Stämmer även på mitt medberoende. Att sluta knarka osunda relationer och drama är förhållandevis lätt. Det svåra är att inte börja igen. Särskilt när det gäller nya relationer. Dom "gamla" osunda är identifierade och man kräks på dom. Men att bedöma nya människor som kommer in i livet är svårare. Har inte vågat mig på någon dejting sen jag avslutade mitt förhållande med mitt alkoholiserade ex. Är livrädd att jag ska gå in i något nytt destruktivt. Känner att jag inte är där än, är inte stabil nog. Först ska jag gå lite längre på min nya väg. Skönt att vara själv och kunna fokusera på sin egen person.

Ullabulla
Jag tänker lite

Vissa människor är kanske inte dyssiga i sig, precis som jag inte alltid är det i mig själv. Men man rubbas lätt och glider över i något obekvämt tillstånd.
Kanske låter man det bli så.
Kanske "ber" man om det med sitt egna beteende.

Att hitta den där regelboken som håller i alla väder är nte lätt.

Jag har tre mantran i huvudet när jag känner att jag vinglar tilĺ lite eller mycket.
Har jag offerkoftan på?
Mammar,mästrar eller manipulerar jag?
Kliver jag in i någon annans cirkel,eller låter någon annan kliva in i min?
Det blir liksom lättare då och de relationer man har kan lättare hållas friskare,eller tom tillfriskna om jag sköter min del.

Nordäng67
Ja dom...

flesta relationer kan ju gå i olika riktningar. Behöver ju inte vara längst ut på skalan som när en alkoholist och en medberoende person har en relation. Om någon säger till mig "Jag mår skit" så är det i sig ingen dyssig sak att anförtro. Men det kan ju gå i en sådan riktning beroende på hur jag själv tar emot det och hur jag hanterar det. Bra med mantran som ställer insiktsgivande frågor till en själv.

Nordäng67
Funderingar...

Läste en artikel som träffade mig i hjärtat. Handlade om när man fastnar och klänger sig kvar i osunda relationer. Trots att dom tar slut i verkligheten så fortsätter dom känslomässigt inom en. Man går där och ältar, är ömsom arg och ledsen och längtar/önskar sånt man inte har makt över. På så sätt låser man in sig själv och blir inte mottaglig för nya och friska relationer. Man vänder blicken ner i backen och är kvar i det som varit. En fas man kanske måste igenom men inte vara i för länge och den måste få ett avslut. Känner verkligen att det är mycket jag borde sluta tänka på. Låter kanske helt sjukt men jag känner fortfarande att jag är (och bör vara) trogen mitt ex. Kan inte förmå mig att dejta eller ens se åt andra män. Trots alla svek och lögner från hans sida. Han lever nog ett helt annat liv och har troligtvis haft mycket för sig under dom här åren som gått. Och det är ju helt naturligt egentligen. Det är ju slut sedan länge. Den osunda är ju jag som lever i det förgångna även om jag slutat hoppas för länge sedan. Ändå är jag på något sätt känslomässigt kvar.

Ullabulla
Känner igen mig..förstås

Jag tänker också på en väninna vars man dog för 7 år sedan.
Men hon lever fortfarande med honom på många plan.

Kanske just det där man hade som var något alldeles extra inte går att hitta inom sig själv.
Det hittar man bara med en annan människa.
Den där symbiosen,dyssig eller kärleksfull som fyller ut så många tomrum i en.

Jag känner först nu när mitt ex är död att jag fullt ut FÅR vara i min nya relation.

Kanske är vi gammeldags, har gift oss på djupet och gjort detta val?

Eller så är alternativet,ett liv med oss själva för ensamt?

Det är nog lite olika för oss alla som fastnar varför vi inte kan bryta oss loss.
Men myrsteg och avsteg från gamla rutiner och vanor är nog enda vägen.
Retfullt..

Min medberoendeterapeut gav mig som uppgift att skriva ett avskedsbrev trots att relationen redan var bruten sen ett halvår.
Det skulle inte lämnas över,bara skrivet med honom som mottagare.

Och lite verkan gjorde det.

Självomhändertagande
Att tillåta sig själv

Jag tror att det kommer när en processat färdigt och för att göra det så behöver en släppa taget, lyfta blicken och leka med tanken, vilka människor behöver jag i mitt lv och hur kan jag träffa dem och skapa sunda, friska relationer.
Att vara kvar i det där är en slags låsning, som jag själv har erfarenhet av. En fas en behöver gå igenom som du säger. Ibland krävs det en aktiv förändring. Det finns så mycket sunda och bra människor. Det gäller att se dem i mängden och våga närma sig dem när det sker naturligt i olika sammanhang. Tror jag. Att anmäla sig till en kurs eller aktivitet som du tycker om kan vara ett sätt. Bra att artikeln fick dig att se detta så tydligt. Du vet, förändringar kommer inte av sig själv. Om du vill träffa en man så tror jag att det är bra att öva, börja med att se på männen och leka med tanken, vad vill du prata med en man om, hur ser du på en eventuell relation. Vad är viktigt för dig. Att tänka hur du vill/önskar ha det tror jag också kan vara ett steg bort från låsningen. Öva.

Jag tycker också att det är en viktig sak med relationer där en absolut kan söka en professionell kontakt inom vården och få någon form av stöd.

Du förtjänar kärlek och att bli omfamnad av en man om du önskar det. Det behöver du tillåta dig. Om du inte redan göra det.

Lås upp, öva och kanske du vill utforska de känslorna. Att träffa någon att älska och bli älskad av. I en sund och frisk relation.

Nordäng67
Självomhändertagande...

Tack för dina kloka tankar och ord! Du har så rätt i allt du skriver. Försöker ofta tänka mig in i hur jag vill att relationer och ett förhållande ska vara. Men låser sig på något sätt. Fastnar vid negativa saker typ "men den här normala mannen skulle inte acceptera vissa saker jag har i mitt liv". Och det dumma är att det är saker som ligger utanför mig. Min mamma och pappa är inte helt vanliga. Då kan jag tänka att den här helt vanliga mannen vill ha en helt vanlig svärmor och svärfar. Så dumt att tänka så för jag vill ju ha en man som älskar MIG. Vet detta med hjärnan men hjärtat säger något annat. Tror att det här med att jag låser fast mig vid mitt ex har med detta att göra. Jag "skyddar" mig själv mot att träffa någon på det sättet. Än en gång, tack för ditt kloka inlägg. Ska begrunda och ta till mig. Kram

Nordäng67
Måste påminna mig själv...

om varför jag avslutade mitt förhållande:
Han drack jättemycket och hade dåligt spritsinne (hans val)
Det i sin tur orsakade:
Att han sa och gjorde elaka och svekfulla saker på fyllan. (hans val)
Att jag inte kunde lita på honom. (en konsekvens)
Att jag oftast var ledsen, trött och arg (en konsekvens)
Att jag åkte berg-och dalbana.(mitt val)
Att jag "överanpassade" mig till honom. (mitt val)
Att jag regelbundet förlät saker som inte kändes bra i mage och hjärta att förlåta (mitt val).
Att han på sin höjd sa förlåt men aldrig gjorde förlåt. (hans val)
Ja vad säger man när man läser det man själv skrivit och samtidigt vet att man dom senaste veckorna känt sorg och saknad? Det är dags att sluta romantisera upp och minnas selektivt.

Ullabulla
Tänker då..

Vad fanns där som du faktiskt på riktigt saknar?
Vad gav han dig som var unikt och fint?
Det är lätt att slå på sig själv eller den som dricker.
Som att någon eller båda är skyldig till att dansen fortsatte.

Men något var troligen unikt och kärleksfullt och det tog han med sig/ föll platt till marken när ni avslutade.
Kanske att komma underfund med vad det var och tillåta dig att sörja det?

Alla sätter vi spår i varann,vare sig de är destruktiva eller positiva.

Nordäng67
Ullabulla..

Medan tårarna forsar..
Han tog med sig sin humor och sitt härliga skratt som kom så lätt och åt små komiska saker i vardagslivet.
Han tog med sig sin spontanitet och förmåga att sätta guldkant på vardagen: "nä va säger du gumman, ska vi ta med oss kvällsmaten ner till sjön?"
Han tog med sig alla våra pratstunder om högt och lågt.
Han tog med sig sina berättelser, "skvaller" och anekdoter som alltid blev spännande när just han berättade.
Han tog med sig sina barn och andra människor jag tyckte mycket om.
Han tog med sig sin doft, en blandning av rakvatten och typ skogen och friskluft.
Han tog med sig sin förmåga att göra ej "politiskt korrekta" saker till något accepterat typ ta med mig på jaktpass i skogen fast ingen annan i jaktlaget någonsin gjort så förut. Och detta för att jag var nyfiken på hur ett jaktpass gick till. Bättre du hänger med ut och får uppleva det på riktigt sa han och tog med mig. Gubbarna såg lite förvånade ut men tog det bra :-)
Han tog med sig sitt sätt att se på mig med sin intensiva blick.
Jag lämnade vårat speciella sätt att helt enkelt klicka på många plan i livet. Jag lämnade också en man som mina barn tyckte om. Jag lämnade hans barn som tyckte om mig.
Känner mig helt utmattad när jag tänker på allt detta. Har trängt undan det nånstans inom mig tror jag.

Skrållan
Tårar här också

Tårar rinner när jag läser din text Nordäng67. Många delar är som att du beskriver mitt ex. Det är ju faktiskt saker man saknar. Men allt det är instängda med Coronaviruset kanske får en att tänka mer, för ensamheten är ju så kännbar nu. Då saknar man mer. Men det kanske är bra att man tar fram det som var bra också, så man sörjer färdigt. För går man tillbaka så får man tillbaka allt man saknat, men också det man aldrig vill ha tillbaka.
Och som du säger så förlorar man så många mer när man lämnar. Och det är ju en sorg i sig.
Får hoppas att man går starkare ur det här så småningom.

Nordäng67
Skrållan....

Är säker på att vi kommer att gå starkare ur det här. Jobbigt med den här "Corona-ensamheten" men kanske är den också lite nyttig. Man får ändå tid att tänka och känna. Känner också att man verkligen får en utmaning i att vara ensam fullt ut. Kan känna att jag lite har "dövat" känslor med att fika med en kompis, åka på shopping runda och mycket annat. Nu är man inte riktigt fri att göra det. Kvar blir man själv helt enkelt. Just det där att det försvinner fler människor än mannen man lämnat är riktigt jobbigt. Jag har valt att helt slopa kontakt med både exet och hans familj mm. Man undrar hur det är med hans barn, hur går det för dom med allt i livet. Och det handlar nog om att sörja färdigt utan att lura sig själv med att typ gå tillbaka. För problemen som fanns var verkligen omöjliga att leva med och låg utanför ens kontroll. Hoppas du får en fin helg! Kram

Självomhändertagande
När du landat och fått distans

Jag läser ditt svar, det går någon dag. Jag skriver på en text för min egen skull, om relationer som varit och hur fel vissa blev. Jag läser Åsa Beckmans krönika i DN igår och tänker på vilka misstag jag gjort, de gånger jag "lurats" att träffa en man, då han fångat in mig med sin charm och haft avsikter att ha skoj och jag önskade skaffa en riktig relation som skulle vara varaktig, hållbar och livslång.

Jag läser din rader "Fastnar vid negativa saker typ "men den här normala mannen skulle inte acceptera vissa saker jag har i mitt liv". Och det dumma är att det är saker som ligger utanför mig. Min mamma och pappa är inte helt vanliga. Då kan jag tänka att den här helt vanliga mannen vill ha en helt vanlig svärmor och svärfar. Så dumt att tänka så för jag vill ju ha en man som älskar MIG. "

Vem är normal egentligen? Finns det normala människor? Precis varenda människa har något och i alla relationer finns något annat som inte är jättebra alla gånger.

Det som är utmaningen tror jag, är att kommunicera och att hitta den rätta balansen i kommunikationen, som får båda att vilja prata, våga prata om det som är svårt, kunna prata om det enkla och det djupa.

Om du kommer på vad du behöver, så är det "bara" att öva på att skaffa det. Det är så många andra gör. Inte alla. Men genom att ta reda på vad en vill och behöver är en bra början tror jag. Sen tror jag att det kan vara en idé att tänka på andra medmänniskor som att de har lika mycket problem som en själv, fast på ett annat sätt, i en annan fas, i en annan situation och även troligt att många brottar med samma funderingar som en själv.

Jag tror att när du har landat i detta, så kommer du se på allting med nya ögon. Vem hindrar dig från att ta kontakt med hans barn när du och de är mogna för det?

Tänk på att du kan få precis det liv som du önskar, du behöver återigen "bara" komma fram till de sakerna och be om dem.

Våga tillåt dig att du förtjänar absolut att bli älskad för den du är. Det är inte många som är "normala" och vad är normalt återigen.

Jag har faktiskt ägnat en del tid den senaste tiden på just observationer, att vara lyhörd och jag börjar förstå att vi alla människor har våra egna kamper. Det jag har kommit fram till är att det viktigaste är hur vi möter varandra, hur vi kommunicerar med varandra och hur vi förhåller oss till varandra.

Att välja det som känns bra och välja bort allt som känns dåligt liksom att utmana sig i att kommunicera bättre, för kommunikationen är precis allt och det gäller vem en ska kommunicera med.

Alla upplever vi våra föräldrar på något sätt. Det är dig din blivande kärlek ska träffa. Det spelar egentligen inte så stor roll, hur dina föräldrar är. Jag känner igen tankesättet och jag insåg att jag behövde försonas med att mina föräldrar är som de är och jag behöver inte ändra på dem. Det viktigaste är vem du är och jag upplever att du är bra.

Nu skriver jag ner mina tankar utan att kolla vad jag skrivit (som vanligt). Hoppas att jag inte svamlat iväg alldeles.

Ta hand om dig!

Nordäng67
Självomhändertagande...

kan bara instämma i allt du skriver. Den typen av känslor som jag har runt mina föräldrar är ju lite så som en ung tonåring känner. En ung och omogen människa skäms för sina föräldrar och tycker dom är pinsamma. Så jag tror att jag behöver stärka mig själv känslomässigt och bli en alldeles egen person. Och precis som du säger är kommunikation grunden i dom flesta relationer. Mest av allt i relationen till sig själv. Att bli riktigt bra att lyssna på sig själv och veta vad man själv vill och känner. Välja in det och dom som är bra och välja bort annat. Det klarar man av först när man vet vad man själv vill ha och behöver. Ska läsa dina ord igen och begrunda. Tack!

Ullabulla
Vilka fina ord

Självomhändertagande. Insiktsfullt och klokt. Just när man är inne i medberoendesvackor så vill man så gärna se sina medmänniskor som antingen onda eller goda. Såna man kan umgås med utan friktion och såna som är "idioter" som man vill välja bort för att det skaver för mycket.

Och det kanske är precis det man ska,i alla fall just då.
Vissa ska man aldrig närma sig igen om man inte måste(typ närmaste släkten).
Andra kanske man ska ha lite distans till ett tag för att se just vad man själv bidragit med för att relationen kanske blivit lite skum.

Och sen ge akt på sig själv när man ger det ett nytt försök.
Hur känner jag nu?
Hur tänker jag nu?
Vad vill jag egentligen säga just nu som kanske inte är så lämpligt,osv.

Jag brukar se dom som människor som triggar mig och i vissa skeden i livet orkar man inte ha för många triggers eller för mycket kommunikation som brister.
Då söker man sig till de som man vet flyter med en i samma riktning som en själv.

Men det i sig skapar ju också ett flyktbeteende och en ovilja att möta det okända.
Dvs att gå utanför sin egen comfortzone

Men jag tror att små portioner av trigger,s och små utmaningar är vägen att gå.
Inte försöka sätta i sig hela det sura äpplet på en gång.

Säger hon som bitvis isolerat sig från allt och alla och föredrar att umgås med mig själv naturen eller djur.
Som i sitt inre bett alla människor över 7 år flyga år h-vete..

Men med ambitionen och viljan att lära mig se de brister som finns i andra som just egenskaper som den människan har,utifrån sitt liv och sin mognadsprocess och kanske bara klara att möta det.
Likt hunden som viftar på svansen och är glad vid alla möten med främlingar,oavsett vad de har för agenda eller uppsåt.

Nordäng67
Ja....

I dessa svackor blir det som att man delar in allt och alla i två högar, en bra och en dålig. Man blir så drastiskt på något sätt och tankarna saknar nyanser. Men att bara påminna sig om att man alltid har ett val är hjälpsamt tycker jag. Då faller "katastroftankarna" och man tar lite udden av sig själv. Och man kanske vågar ta ännu ett steg på okänd mark. För jag vet att jag kan ta ett steg tillbaka om jag vill. Jag är ju gärna i "framtiden" och tänker hur saker och ting ska bli och vara.Tänker förebyggande så att säga. Kan ju vara bra i vissa lägen men långtifrån alltid. Det är ju lite då man börjar styra andra människor. För man har ju målet klart redan och har redan bestämt vad som är bäst typ.

Självomhändertagande
Nordäng67 och Ullabulla

Tack till er båda för responsen av min kommentar.
Ni förstår, vi har alla våra ryggsäckar. Jag blev med en tung ryggsäck då jag genom antidepressiv medicin insjuknade i en bipolaritet. Min 20 åriga erfarenhet och resa med psykisk ohälsa till psykisk hälsa har fått mig att förstå att alla människor bär på olika tunga ryggsäckar. Jag har kartlagt allt, jag har pratat med flertalet psykologer, psykiatriker, sjuksköterskor och en terapeut som jag betalade privat innan jag ens blivit sjuk. Jag har observerat, mig själv, min omgivning och jag tror att allt handlar om den inre egna resa och den resan kan endast göras med hjälp av meditation, reflektion och att landa i sig själv.
Att jag kunde bli medicinfri och leva långsamt idag beror på att jag väljer det. Det var hetsen, pressen, stressen som "alla andra" levde i som inte passade mig. Jag tror ingen vill stressa. Stress gör en sjuk. Därför har corona varit bra för en del, att takten och "måsten" minskas.
Däremot så är isoleringen och ensamheten väldigt farlig. Den behöver brytas. Tills att en finner sitt nätverk med människor och djur som en trivs med, är det en bra idé att arbeta med att älska sig själv, hitta på vad en själv vill och följa den riktningen.
En sak terapeuten sa till mig innan jag blev sjuk var att skriva en lista på saker jag ville göra innan jag dör. Då var jag 22 år och det är nästan 22 år sedan. Den där listan har jag haft med mig i 22 år och jag har övat på att sortera vad som är drömmar, visioner och mål. Jag har övat på att tänka helt fritt, som en övning. Om jag fick välja ut några saker, vad skulle jag välja då. Jag har alltid önskat en anställning sedan jag blev av med mitt arbete, men med diagnos finns motgångar. Jag har prövat anpassa mig till regler och hur jag ska förhålla mig till byråkrati och innan corona kom så var jag helt slut, då jag mött en hel del fyrkantiga människor som inte prövat hjälpa mig. Corona blev min "räddning" då livet blev intressant igen och det kommer alltid vara intressant. För nu får jag ta del av andra människors öden och jag minns alla mina motgångar och hinder när jag hör andra berätta om sina fall. Jag tänker att nu är väl en tid om någon tid som människor kanske ska kunna våga prata lite mer än om väder och vind.

För bakom allas våra masker så finns det människor med sårbarhet, längtan, önskan, drömmar och erfarenheter och allt annat.

Det är verkligen detta forum ett bevis på. Vi som skriver här behöver varandra. Det är ingen skillnad på hur det är därute. Skillnaden är att alla inte hittar hit. Alla har inte en egen dator. Alla kan inte hur internet fungerar.

Att öva på att se hela färgskalan och inte bara svart eller vitt. Att öva på balansen mellan bra och dåligt. Att öva på att se sina egna tillkortakommanden och skratta åt dem. Att öva på att se andras tillkortakommanden.

Och att se på allt som är bra, allt som är friskt, allt som är roligt och påminnas om hur tankens kraft kan förändra en negativ tanke till en positiv. Och att vardagsmotionen och träning liksom vistelse i naturen är det mest läkande och förebyggande vi kan göra för oss själva.

Det var mina tankar just nu, efter att ha cyklat med min pappa till affären istället för att gå ut och träna i skogen som jag ville. Men min pappa får inte gå in i affären, då tänker jag att vi kan motionera tillsammans ändå.

Jag har pms tid och en snabb cykeltur på 18 min får mig att stå emot PMS utbrott! Helt otroligt vad träning gör. Den hjälper vår hjärna att vara mer kreativ liksom att stå emot stress.

Sidor