Hög på min egen förmåga.

135 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Amanda igen...
Tack ni fina vänner, ni

Tack ni fina vänner, ni håller mig under armarna när jag blir för trött på att gå själv och för trött på att vara jag... Ni har rätt allihop, gett mig referenser jag behöver. Det är en stor del av ett tillfrisknande det här, ensamheten jag känner och stigmatiseringen. Men det som gör ont är att inte kunna urskilja det ena från det andra, vad som är kopplat till nykterheten och vad är jag? Jag tror också det kommer ge sig med tiden men det är för mig lite för skrämmande att inte veta på vilket sätt. Gillar struktur och kontroll....vill VETA. Därför gräver jag djupt ner i skiten men kanske gräver jag inte djupt nog för jag hittar inte svaren på varför jag blivit vad jag är. Dock har det börjat bubbla lite, äckliga gasfyllda bubblor kommer upp till ytan och spricker. Det är då jag mår såhär.
Häromdagen satt jag på en föreläsning och ämnet var just anknytning. Det knöt sig i magen och jag kunde se min bror i den ambivalenta varianten. Se honom på pricken. Det upptog mina tankar i några dagar, försökte förstå utan att behöva riva upp sår hos vare sig honom eller min mamma. Men så slog det mig, what about me? Det är ju skönt att få gräva i nån annans svarta hål så man slipper komma i närheten av sina egna....
Så hur är det då?
Jag antar att det finns så mycket kvar för mig att ta mig igenom, allt kanske måste kategoriseras och arkiveras i tur och ordnig.
Min man dricker på tok för mycket men jag får tunghäfta varje gång jag vill säga det till honom.
Jag vill helst inte bo här men har ingen ekonomisk möjlighet att ändra på det.
Jag känner mig udda, upplyst och frälst (som ni alla säger) och det är faktiskt inte speciellt kul...
Så är det nu.
Men kanske jag borde pröva något nytt, tålamod tex... Jag tänker att jag måste förstå att det här tar tid, tillfrisknandet likväl som att hitta sin plats i världen. Det finns ju för sjutton så många människor som aldrig gör det!
Fast den här morgonen är ganska bra ändå. Genom era svar får jag distans till det jag kände i fredags och igår. Ensamheten känns inte lika påtaglig. För det jag känner har andra också känt och det var just det som hjälpte mig så otroligt mycket i början av nykterheten.
Det var ju faktiskt inte så att jag ville dricka i fredags, det var något annat. Helt enkelt en sorg över att inte kunna vara som dem.
Och det är klart att det är en sorg! Vi människor går under utan gemenskap och relationer med andra människor, ensamhet är farligt för oss. Saken är ju att jag längtar så efter gemenskap, vänskap och tillhörighet, en helt ny längtan jag tidigare inte kunnat identifiera.
En saknad som är ny, det är väl så att tomrummet alkoholen tidigare fyllt fortfarande finns kvar.
Jag är säker på att både AA och Alanon skulle kunna hjälpa mig. Men hur samlar jag modet att gå dit?
Samma rädsla som inför alla andra gemenskaper jag vill vara en del av, tänk om jag även där kommer befinna mig i ett utanförskap? Det är nog det som hindrar mig idag.
Jag är lite rädd för människor helt enkelt men försöker verkligen bli modigare...
Kramar till er alla, jag hoppas ni vet hur mycket ni betyder för mig!!!

Ullabulla
Vad fint Amanda

Jag rörs av din känslighet och sårbarhet. Där har du kanske också svaret till varför du valt att döva dig eller söka dig lite till isolering.
Man behöver människor,man behöver gemenskap. Och i det behovet kan man gå ganska långt för att passa in.

Sen när man då förstår att nej,stopp nu måste jag göra halt med mig själv och för mig själv så kommer ju effekterna att rulla in eftersom.
Gasbubblor var en fantastiskt bra metafor.
De smäller liksom upp i själen eller ansiktet på en och ingenting kan man göra för att hindra dom att komma.

När jag var som djupast i min kris så kom dessa bubblor som på rad och jag valde att låta dom smälla och bekräfta dom.
men det var fruktansvärt jobbigt bitvis.
Jag hade dittintills bara susat förbi dom och duckat men jag förstod att om jag skulle kunna leva det liv jag ville så var jag tvungen att möta dom.

Alanon (i mittfall) har gett mig fantastiska verktyg att ta dessa bubblor en efter en.
Där får man dela om dessa underligheter och alltid är det en eller flera som har varit med om exakt samma sak.
Det händer inte i den vanliga världen.
Där skyddar man sitt innersta för blickar och kommentarer.
Det behövs inte i Alanon.
Där får man vara hur glad trasig,ångestfylld eller arg som helst.
Ingen får eller ska ge kommentarer på det som delats.
Det kan kännas lite fattigt i början när man vill bli sedd och bekräftad.

Men det ger också utrymme för att våga ta en ytterligare sväng in i sitt medvetande.
Jag önskar dig all styrka att våga fortsätta på din väg.

Amanda igen...
Tack fina Ullabulla🌺 Ja, jag

Tack fina Ullabulla🌺 Ja, jag hoppas också att jag ska våga fortsätta. Just nu känns det faktiskt nästan som om jag inte har något val... vilket är bra! Tror jag... Jag kan bara inte gå tillbaka. Det jag förstått om mig själv kan jag inte göra ”oförstått”. Destruktivitet kommer ifrån självhat, självhat kommer från låg självkänsla och avsaknad av självrespekt. Men vad som orsakat det ifrån början har jag inte ännu fått reda på men det kommer kanske. Även om jag inte är säker på om det egentligen har någon betydelse. Det viktigaste har hittills varit att förstå att jag inte behöver vara destruktiv, jag är inte FÖDD med en drake i mitt bröst som kräver att jag gör mig själv illa.
Inget är hugget i sten och den man respekterar gör man sällan illa.
Det är väl lite så för dig med? Att när du lär dig att visa dig själv omsorg och kärlek krymper behovet av att ta på sig andras smärta och lägga all energi på att läka någon som inte kan eller vill bli hel. När det gäller min man vet jag inte vad jag ska göra. Vardagarna dricker han inte så mycket längre men så fort det ska slappnas av är alkoholen obligatorisk, i varierande mängd. Och när han är lullig eller full och luktar sprit vill jag inte ha honom. Punkt.
Att det ska vara så jävla svårt att bara säga det till honom?
Jag känner mig fortfarande som en hycklare tror jag, vem är jag att moralisera?
Trots att det inte har med moral att göra...
Tänk att det ska vara så jävla svårt att vara mänska?!
Kramar❤️🌸🙋🏻‍♀️

santorini
Det väcker så mycket tankar

Era inlägg väcker tankar och minnen. Saker jag lagt åt sidan kommer tillbaka. Det känns ok att fundera vidare just nu. Det känns så tryggt och bekant att läsa era inlägg. Här är jag en bland andra likadana. Här är enda stället det finns folk som är som jag. Endast den som varit fast och är beroende kan fullt förstå. Här på forum är också det enda stället jag berättat hur det verkligen är. Det räcker bra med det.
Amanda, när du skriver att du inte vet vad som är kopplat till nykterheten och vad som är du. Jag kan bara säga hur jag tror för min del men jag tror att medan man dricker så förtränger man sitt Jag. Utan alkoholen måste man se vem man är. Man tvingas se sina bättre och sämre sidor. Det verkar också som beroendepersoner är känsliga och bryr sej mycket om andra. För att koppla bort dövar man med alkohol. Utan alkoholen har man inget skydd att ta till. Man tvingas känna och se och utvecklas. Och det är bra men också smärtsamt. Jag känner igen det och det är nåt som blir lättare förstås. Det hör till utvecklingen.
Beträffande relationer. Då jag slutade dricka blev det så tydligt att min man drack för mycket också. Men man kan inte ändra nån annan. Jag gjorde klart för honom att då han dricker och blir lullig vill jag inte ha med honom att göra. Han får dricka men jag hålls i min egen värld. Läser, ser på tv, jag vill inte diskutera med honom när han "går över gränsen". Jag tycker han blir oerhört fånig och korkad då han dricker för mycket. Jag tål honom inte då, han blir en annan person. Snäll men fånig. Han fick också flytta till gästrummet de kvällar han drack. Det fina är att med tiden ändrades även hans drickande. Det är väl inte så roligt att dricka ensam med en fru som är avvisande! Några glas vin på helgen eller nån öl gör ingen skada, det bryr jag mej inte om. Så överlag fungerar det riktigt bra nu. Och det tog inte så lång tid. Det finns gott hopp! Och oavsett hur det känns, man känner sej ensam ibland, annorlunda, oavsett så är allt bättre än att vara kvar i missbruket. Men man kan erkänna att det inte är enkelt eller alltid så euforiskt, det kostar på. Men värt priset.

Amanda igen...
Vilken besvikelse det är..

Vilken besvikelse det är...att kampen inte är över. Att inse att jag inte blivit frisk, att de resonerande rösterna återvänder. Plötsligt hör jag dem igen och förstår direkt vad de diskuterar.
”Om jag bara dricker när jag går på fest? Det gör ju alla, kan ju inte vara så farligt?”
Men jag vet att ordet fest kommer bytas ut mot fler och fler andra, mer vardagliga ord...
Jag läser också att många av er här just nu går igenom samma sak. Men jag tänker såhär för egen del: Nu har den alltså kommit. Tryckvågen, som följer den första explosionen av sug och abstinens, är på väg rakt emot mig och frågan är om jag ens har en bunker att gömma mig i?
Jag tror faktiskt det är sant att sjukdomen är progressiv trots att man är nykter. Det skrämmer mig och jag gömmer mig i den rädslan. Det jag känner inför mitt sug idag är samma känsla jag hade när jag slutade för snart 9 månader sedan: Skräcken över att allt, precis allt, kommer gå åt helvete om jag fortsätter dricka.
Dricker jag igen kommer jag väcka något som inte får bli väckt.
Men jag undrar om jag är stark nog att orka bära den här kampen med mig så lång tid som det faktiskt krävs?
Det är jag inte så säker på.
Så jag är väldigt besviken, jag trodde att det värsta var över. Det är jag inte heller så säker på längre.

Jasmine
Amanda❤️

Det skrämmer mig att du och andra starka förebilder vacklar. Jag visste inte att det fanns en sådan kraft i alkoholens makt. Håll ut... andas... vila... andas... håll ut... Skickar styrka till dig att uthärda.. en dag i taget...❤️

Mirabelle
Skräcken känns sund

Den skräck du känner inför ditt sug måste väl ge en del skydd? Jag hoppas det iaf. Inte ens A kan väl lyckas förföra någon som darrar av skräck när hen nalkas? Du är stark nog. Du har kämpat och segrat redan. Klart besvikelsen blir stor... Finns det något sätt att vara extra snäll mot dig själv? Vad längtar du efter, som du sällan tillåter dig? Unna dig ALLT, utom alkohol! Kram

JenniferZ
Pepp

Jag vill så gärna säga något peppande. Du förtjänar ju att må tippen efter 9 månader.
De där rösterna... Varför är det så oerhört svårt att konfrontera dem? Stå emot?

Kanske försöka gå ner i ett kortare perspektiv igen? Som i början när man slutar dricka. I alla fall jag ser liksom knappt en vecka framåt ännu. Vågar inte. Ta dag för dag och tänka att det är en tillfällig svacka. Det kommer vända. Och då kommer detta gjort dig ännu starkare.

Jag har precis samma känsla av att om jag dricker igen kommer allt gå åt helvete. En fruktansvärd rädsla. Men samtidigt är det nog den rädslan som kommer få mig att låta bli. Det är så dubbelt.

AlkoDHyperD
Amanda, du behöver ingen bunker

Tryckvågen är känslor. Tankar på alkohol kommer för att det är vad hjärnan lärt sig plocka fram vid vissa känslor, situatioenr eller sinnestillstånd. Vad tror du har väckt känslor eller rubbat din sinnesstämning?
Känsla av ensamhet eller längtan efter tillhörighet. Nyupptäckt saknad. Tomrummet alkoholen fyllt. Du skriver nyupptäckt. Ja, det tar tid innan bedövningen av känslor och behov släpper. Är tryckvågen ropen av saknad och längtan inifrån dig själv som äntligen börjar höras?
Kram fina och starka kvinna

Amanda igen...
Nä, jag behöver nog ingen

Nä, jag behöver nog ingen bunker, för visst är det känslor. De får finnas antar jag, bara de inte tar över men jag tror inte de kommer göra det faktiskt. Tröskeln jag klivit över är för hög och insikten för stor.
Igår gick vi igenom ett fall och det visade sig att för att närma sig det på rätt sätt var vi tvungna att INTE patologisera patienten. Hen är på god väg att bli utbränd men i övrigt är hen som folk är mest... Inte psykiskt sjuk bara människa. Det förstår jag om mig själv också. Idag. Mina hangups är inte så särskilt mycket värre än de flesta andras...
Jag är lite less på min man efter 15 år tillsammans, (ovanligt? Knappast.) har lite tråkigt när jag är ledig, (känner skuld över att jag inte njuter av kunna göra roliga saker med mina barn... Lekland ger mig ångest osv..) känner viss oro för ekonomi och framtida boende. Vi bor hos svärmor, behöver jag säga mer....? Jag är uttråkad helt enkelt tror jag. Irriterad och uttråkad av att min man dricker för ofta vilket gör honom dum i huvet rent ut sagt. Trög och korkad, går inte att ha en intelligent konversation med honom och det får mig att vilja fly såklart. Efter att jag slagit honom hårt i huvudet...
Vad jag vill säga är att jag är väldigt snart 40 år, mina barn är relativt självgående, jag är inte riktigt där jag skulle vilja vara i livet och min man är förutsägbar och irriterande. Finns det egentligen något som talar för att jag INTE skulle vilja dricka mig till glömska lite då och då? Nä, inte som jag ser det.
Problemet är ju bara att jag inte KAN dricka på det sättet, på ett normalt sätt, så jag får helt enkelt låta bli. Idag och framöver.
Igår hade jag alla möjligheter att dricka, ta vin ur mannens bib och ingen skulle märkt det. Förutom jag. Jag stod långa stunder stilla i köket och övervägde det. Men jag gjorde det inte. För mkt i mig skulle gå sönder, det funkar inte. Därför låter jag bli.

Amanda igen...
Fast på något sätt förstår

Fast på något sätt förstår jag att jag är trasig. Något i mig är trasigt. In i det sista trodde jag nog att om jag slutade dricka, om jag gjorde val i livet som betyder att jag tar hand om mig själv så skulle jag läka. Det har inte blivit så. Det blir bara värre.
Det senaste året har diffusa symptom börjat uppstå, yrsel när jag ligger ner, vita och bortdomnade fingrar och nu skakningar som om jag fryser, kallsvettas. Skakningarna är värst, jag kan inte kontrollera dem och de är långvariga. Allt detta uppstår vid minsta lilla press eller hot utifrån, det kan gälla allt ifrån en räkning jag inte är förberedd på, ett meddelande ifrån mamman till min mans andra barn som alltid medför någon form av konflikt till kommentarer från någon som inte ens är illa menade. Ibland uppstår dessa fysiska tillstånd utan att jag ens uppfattat att det finns något hot. Intellektuellt sett kan jag resonera mig fram till att det inte är någon fara på taket, situationen är inte allvarlig men det är som om min kropp drar igång flykt/strid systemet av sig själv. Och jag kan inte hejda det, det skenar okontrollerat och håller i sig... Senaste tiden känns det som om det håller sig konstant under ytan. Kallsvetten ligger som en kall hinna över huden från det jag vaknar tills jag somnar.
Det känns som om det finns en nervskada någonstans, eller en felkoppling. Nu när jag börjar se ett mönster känner jag att jag börjar undvika alla tänkbara situationer där systemet kan dra igång... Så kan jag ju inte ha det men överväger starkt att t ex lämna in kompletteringsuppgiften istället för att göra gruppredovisningen som är obligatorisk inför nästa tenta.... Det vill jag ju inte, jag vill inte vara den som inte kan tala inför andra, det sätter stopp för hela min karriär men jag kan ju inte stå där och skaka så kraftigt så min röst inte bär? Det fixar jag inte.
Först den 17 maj kunde jag få tala med någon... Det känns oändligt långt bort och jag undrar vilken strategi jag ska ta till nu?
I fredags kväll valde jag en strategi jag alltför väl känner till.... Skakningarna och frossan lade sig inte, de började på eftermiddagen och när kvällen kom stod jag inte ut längre, hade försökt att andas, tänka lugnande tankar, you name it... Tre snabba glas vin och de avtog. Jag hatade mig själv för det men ändå på något sätt kände jag förståelse för det. Jag drack inte för att bli glad eller glömma. Jag ville bara sluta skaka. Det jag sedan kände tänker jag bära med mig som en skatt, något jag aldrig får glömma: Jag kände trögheten i hjärnan och den var äcklig. Jag kände hur lite alkoholen gav mig, hur ihålig den tillfälliga lindringen är. Det är inte längre lösningen för mig.
Så något positivt får jag nog ändå säga att det hela gav mig.
Men jag är väldigt ledsen just nu, ledsen över hur jag har blivit och ledsen över att jag inte klarar att laga mig själv på egen hand. Ledsen över att det gått för långt.
Vi är många ledsna människor här i världen, är det meningen att det ska vara så?

Ullabulla
Kan du

Gå till ett aa-möte?
Där finns det så många som har det som du.
Eller har haft.
Lindringen i att känna att man inte är ensam är stor.

Amanda igen...
Jag skulle gärna vilja. Vilja

Jag skulle gärna vilja. Vilja våga. Jag vet bara inte vad detta är riktigt. Helt klart har alkoholen förvärrat allt men är det den enda spelaren på planen? Detta känns så fysiologiskt på något sätt. Min hud beter sig också underligt, hade ett par strumpbyxor en dag, du vet såna där man får märken av på magen efter sömmen... Märkena satt kvar i två dagar. Känns inte helt normalt... Samtidigt som jag ser ut som hälsan själv i övrigt, bortsett från tilltagande ringar under ögonen då.. Känner mig förvirrad, vad är det för fel på mig? ÄR det ens nåt fel på mig?

Ullabulla
Skulle så gärna

Kunna prata på riktigt med dig.
Trots att det inte är samma problem vi har så är ändå symptomen lika..

Skriv mer så svarar jag så gott jag kan.

Amanda igen...
Jag önskar det med, jag

Jag önskar det med, jag pratar med en vän men jag till slut slutar jag för hon vill förstå men kan inte. Min man blir förskräckt och min mamma som vill kunna prata om allt, ja, hennes hjärta skulle brista... Jag känner det som om jag skrämmer de i min närhet för de förstår inte riktigt.
Skriver mer imorgon, min vän Ullabulla🌷❤️

Jasmine
Har du tagit blodprover?

Har du varit på en vanlig läkarundersökning för att utesluta att det inte är något fysiskt? Vitamin- eller mineralbrist? Sköldkörteln? Njurarna? Fina du, jag tycker så synd om dig! Att du blir lugn av vinet är för att det dövar allt- oro, smärta, prestationsångest, you name it. Men, det är ju inte lösningen på ditt problem. Skriv imorgon och berätta hur du mår💕

Ullabulla
Jag kände ibland

När jag hade jobbat " för hårt" med mig själv att jag nästan tiltade.
Jag tappade greppet lite och vindlade iväg på vägar där jag inte varit och inte skulle vara.
Dvs jag lät mina tankar gå för långt in i mig själv då jag varken ville eller kunde stoppa det.

Jag oroade också en del vänner,det såg jag.
Men det här är ju inte du
Du brukar ju vara glad och driftig osv.

Men kanske du måste säga stopp för både tankar och processer ett tag och hinna ikapp dig själv och sortera ut lite vilka krig och vilka förändringar du ska genomföra.
Och vad du bara ska vänta ut?

Jag hade och har också en del kroppsliga symptom som jag vet inte är farliga.
Men varje gång de kommer så är de lika övertygande.
det är något fel på mig,jag ska snart dö.
Kanske redan i eftermiddag ;-)
Går att småle åt när det är över.
Men mitt i så är det väldigt verkligt,väldigt påtagligt och skämmigt.

Någon form av panikångest med katastroftankar i mitt fall tror jag.
Det har börjat klinga av i mitt fall.
Det får komma,vara där och spöka och jag klappar tankarna på huvudet och efter en eftermiddag några timmar,i sällsynta fall en hel dag så ebbar det ut.

Jsg tar det med ro och försöker skapa mig lugna platser,stunder så det får härja fritt och ställer inte så många övriga krav på mig själv medan det pågår.

Amanda igen...
Det var det jag kände i morse

Det var det jag kände i morse, precis det du skriver, Ullabulla!! 💕 Jag välter mig själv, jag är alldeles för bra på att analysera och göra kopplingar... Jag tänker att ibland är det lite fel väg att gå, att gräva för djupt. Det är inte fel för alla men för en sån som jag, och jag tror även du, fungerar det inte, vi går då vilse i dessa långa vindlande gångarna som leder inåt.
Jag tar en paus, kanske måste jag ändå gå till läkaren men det får bli en parantes, ungefär som ett tandläkarbesök. Detta har ätit upp mina tankar den senaste veckan till den milda grad att jag förlorat närminnet vid några tillfällen. Det har varit helt blank, vem sa vad alldeles nyss?? Men det är för att jag just då varken hört på eller sett något som hänt utanför mina egna tankegångar.
Nu får det vara bra. Det räcker nu.
Så mycket saker har dock inträffat och avlöst varandra, som enskilda händelser kanske inte så allvarliga men i mängd och deras gemensamma betydelse har inte gett någon återhämtning för mig. Det sätter igång en sån här period för mig. Jag har många människor runt mig som älskar mig och vill mig väl men då jag har rollen som Alfa i min närmaste krets så finns egentligen ingen som har mandat att stryka mig över håret och säga: ”Det ordnar sig, jag fixar detta, bry dig inte om det nu”
Det yttersta ansvaret måste kanske alltid vila på någon men jag önskar att det inte ALLTID var jag...
Men ja, det är så just nu och så länge jag har samma människor runt mig undrar jag om det någonsin kommer förändras.
Vissa saker kan jag inte fly ifrån men de jag kan...de lämnar jag nu och låter spaden vila.
Hakuna matata liksom...
❤️❤️🙋🏻‍♀️

Amanda igen...
Har varit på BUP med min

Har varit på BUP med min yngste son, han har språkstörning och är en så fin och fantastisk liten människa med humor och en oändlig fantasi. Jag minns ett ögonblick när han var ca 3 månader och låg i sin lilla vippstol på golvet. Jag stod där och tittade på honom och fick en sån underlig känsla. I hans blick fanns något jag inte förstod, som fick mig att undra ”Vem är du, egentligen?” Jag har nog känt skam för det jag kände då men idag känns det som om jag förstår allt om min lilla 6-åring. Om min man, ja alla i min omgivning skulle fått bestämma hade jag inte tagit honom till BUP. ”Han är ju så glad och fin, det ordnar sig när han blir äldre! Han lär sig ju prata mer och mer, det kommer nog! Han är ju bara 6 år, ingen 6-årig pojke kan sitta still...”
Jag tänker ibland att jag nog överdriver allt, att jag tillochmed vill att han ska vara annorlunda, att jag letar bevis för att bekräfta min egen teori så jag kan få slå på mig själv litegrann... Och jag trodde att det bara var jag som såg, såg hur han försvinner in i sig själv, hur det inte går att ropa på honom när han är inne i någonting, hur han kissar på sig när han spelar eller fokuserar på något för han inte känner att han är kissnödig. Hur han vid matbordet liksom rinner av stolen ungefär en gång i minuten...
Så i förrgår ringde psykologen från bup, de hade fått in enkäten från hans lärare och med allt sammantaget ansåg hon det viktigt och nödvändigt med en neuropsykologisk utredning.
Jag blev mer chockad än jag någonsin trott och jag blev förvånad över min reaktion. Jag hade nästan börjat tro att jag inbillat mig. Att även om jag har en äldre son som också varit 6 år skulle jag ha glömt hur de är...
Fast nej, jag har inte glömt, jag har alltid vetat att det är såhär. På något vis.
Idag känner jag att detta förklarar så mycket.
Detta hade varit fullständigt ohanterbart om jag fortfarande drack inser jag. Så att vara nykter medför så mycket mer än det uppenbara, det ger mig förmåga att hantera mer än mig själv💕

JenniferZ
Pepp

Vill skicka så mycket styrka och pepp till dig.
Jag har också en 6-årig son med språkstörning. Har gått hos logoped veckovis de senaste åren. Han har haft en resurs på förskolan några timmar i veckan. Fått lära sig teckenspråk.
Nu lagom till skolstart börjar han kunna göra sig ordentligt förstådd.
Vi har gått på utredning för bl a autismspektrat men det har inte visat något. Vi ska avvakta lite- se hur skolstarten går- och sen får vi se om vi behöver ytterligare tester.

Det jag ville säga är att jag ibland tror att vi mammor har något slags 6:e sinne vad gäller våra barn. Jag kände redan innan han fyllde 1 att det var något speciellt. När vår sköterska på BVC sade att jag inte behövde oroa mig för talet när han var 2 år, för att alla barn utvecklas olika. Då insisterade jag på logopedkontakt. Vilket var tur, för det var ett års kö, och när han väl fick tid för bedömning var det uppenbart att han hade ordentliga talproblem.

Jag är också så glad att jag är nykter nu. Vad orken ser annorlunda ut. Det är liksom tufft nog ändå.

Önskar jag kunde skicka lite styrka, men du verkar ha den redan. Skickar i alla fall en massa pepp!

Amanda igen...
Tack JenniferZ!! Styrkan

Tack JenniferZ!! Styrkan varierar i styrka ska jag säga. Är just nu väldigt skör pga andra faktorer så det känns som om jag balanserar på en väldigt smal bro... Så din pepp är välkommen!!!💕 Vi har bott i ett annat europeiskt land under hela min sons liv i stort sett, han fångades upp av Bvc där som 2 1/2 åring och sen placerades han i specialskola redan innan han fyllde 4 år. Logopedkontakt varje dag men han vantrivdes och utvecklingen skedde långsamt. Skolan blev som ett arbete med många uppgifter. De talade aldrig om tex adhd och liknande. Det var som om han redan var placerad i ett fack fast utan diagnos. Detta land ligger långt efter Sverige i många avseenden. En god vän till mig som fortfarande bor där har två söner med grav adhd samt autism kan inte få tillgång till de mediciner hon fått till pojkarna i Sverige helt enkelt för att den medicinen inte finns i landet överhuvudtaget.
Min son går i vanlig skola här i Sverige nu och han älskar det! Vi har haft kontakt med logoped och kommer nu ha möte med skolan om vilket stöd de har möjlighet att erbjuda min son. Jag kan bara hoppas på det bästa. Upplevde du att det var svårt att få hjälp från skolan?
Jag tänker att om samhället fungerar som det är tänkt tror jag att det mesta kommer gå fint men det är skrämmande att tänka på hur det blir annars...
Styrka till dig med, vi behöver det alla lite då och då❤️

JenniferZ
Sverige

Hej!
För oss var det enkelt att få hjälp i Sverige. Förutom att väntetiden till logoped var nästan 1 år... Men sen fick vi snabbt hjälp, hon skrev ansökan om resurs till förskolan och det beviljades direkt.
Nu bor även vi i utlandet... I kombinationen av att vår som blivit betydligt bättre i talet och jag blivit livshotande sjuk så bestämde vi oss för att unna oss något år utomlands. Min man kan få uppdrag i andra länder.
Här har vi det fantastiskt. Men det finns ju ingenting som liknar det sociala skyddsnät som finns i Sverige. Jag åker hem regelbundet för min vård, och vår logoped har lärt upp mig i vilka övningar jag ska göra med vår son. Pga min sjukdom är jag helt sjukskriven och har därför tid. Han går på en svensk förskola här, och det fungerar fantastiskt. Troligen pga att det är en jätteliten skola, med mycket personal.

Amanda igen...
Idag viskas ingenting. Idag

Idag viskas ingenting. Idag vrålas det.... så tydligen kan det börja köpslås när som helst i min hjärna. Jag antar att jag kan tolka detta som att jag definitivt har ett alkoholberoende som inte ger sig så lätt. Just nu vet jag faktiskt inte vad jag ska göra. Inte alls faktiskt.

AlkoDHyperD
Du ska rida ut det här, Amanda

Bara göra ingenting, låt det vråla. Sitt på händerna. Använd mantrat - gör ingenting, eller vad som helst, men gör det inte värre”
Håll ut och andas❤️

Amanda igen...
Nä...Idag gick åt helvete.

Nä...Idag gick åt helvete.

Amanda igen...
Nä...Idag gick åt helvete.

Nä...Idag gick åt helvete.

Carina
Upp på hästen igen!

Allright. Det blev ett bakslag. Mycket vanligt som vi också kan läsa från andra medlemmar här. Vad var det som hände? Något av detta kanske?
https://alkoholhjalpen.se/node/46314

Vad är det bästa du kan göra nu för att fortsätta vidare på den bana som du vill?

Håller tummarna för dig! Vi finns här för dig!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Jasmine
Amanda<3

Läs din tråd och tänk tillbaka på alla fina stunder du haft som nykter. Jag tänker på dig och hoppas att du hittar tillbaka. Du har inspirerat så många här med dina fina och kloka inlägg. Var snäll mot dig själv. Kram <3

Amanda igen...
Jag vet vad som hände tror

Jag vet vad som hände tror jag. Någonstans har jag hela tiden haft en ambivalens när det gäller alkoholens vara eller icke vara. Utan att jag uttalat det vare sig för mig själv eller någon annan. Det har funnits en tvekan att kanske har alkoholen ändå haft något att ge mig, något positivt.
Idag kan jag nog lugnt påstå att det inte är så...
Det finns ingenting positivt.
Ingen förstärkt glädje, lyckokänsla osv. Kanske var jag bara tvungen att få det bekräftat.
Kanske var det också bra för min man att se det. Jag skrämde skiten ur honom faktiskt....
Vilket resulterade i att han lovade att sluta vardagsdricka, hur det sen går får vi väl se.
Men vad gäller mig själv känns det väldigt tydligt idag. Jag kommer aldrig få ut något positivt av att dricka. Det finns ingen mening med att göra det.
Enbart förstörelse. Jag kan inte leva mitt liv så. Så enkelt är det.

AlkoDHyperD
När jag levde med min exmake...

...drev ensamheten och tystnaden mig till att dricka. Jag vet, nu låter det som ”skylla ifrån sig på omständigheter”, men vad jag vill komma till är att det under hela vårt liv tillsammans var enda gången jag var den svaga, när jag vek mig för drickandet.
När inte sjukskrivning pga utmattning räckte för att bli sedd, när inte skyhögt blodtryck och bröstsmärtor togs på allvar, inga ord om hur jag mådde gick fram, inga tydliga och känslosamma vädjanden om omsorg och tröst blev lyssnade på....enda sättet att slippa ansvar och enda sättet att visa att jag fått nog var att gå in i missbrukarrollen.
Sedan fanns det så klart andra faktorer också, men jag kom att tänka på detta när jag läste ditt inlägg, Amanda.
Kram

Sidor