197 dagar är mitt antal idag. Det känns ofantligt...lite. Hur kan 197 dagar av 39 år ha så stor betydelse som det ändå faktiskt har för mig?
Jag är just hög på min egen förmåga, att ha haft kraft att förändra mitt öde och mina tankar. Jag förstår det inte samtidigt som jag börjat förstå att jag alltid varit någon som överlever. Stannar i tid.
Jag är alkoholberoende men idag är jag tacksam för det. Låter galet men så är det för så mycket insikt och klarsyn som det gett mig. Det är en del av vem jag är, en väldigt stor del.

Havet är lite likgiltigt idag, stålgrått och fräser lite lagomt åt mig. På min promenad vid havet tänker jag att det är som alkohol. Jag älskar det, romantiserar det men är livrädd för det. Sjöfåglarna guppar obehindrat på vågorna och jag tänker att jag kommer aldrig bli som dem. De kan lyfta när de vill... Jag är den som inte kan simma. Därute skulle jag obönhörligt sjunka till botten och sluta andas. Men det är ok, för vad har jag därute att göra?
Här på stranden och klipporna är jag trygg, här är jag i kontroll. Så, här stannar jag.
Det är lika självklart att det finns de som kan lyfta ur havet när det vill som att det finns varelser som inte har där att göra alls. Det finns heller ingen vits att värdesätta den ena över den andra.
Det är såhär det är och jag är tacksam över att jag är ett landlevande djur, min insikt att jag inte kan simma ger mig förståelse för andras tillkortakommanden och mina egna...
Men har sjöfåglarna, som har frihet att vistas både i hav, luft och land, samma förståelse?
Och utan förståelse för andra, är det möjligt att förstå dig själv och vice versa?
Jag är glad att jag är jag med allt vad det innebär. När jag kände stolthet över mig själv blev det så mycket enklare att inte dricka. Jag kan bara inte våldföra mig på mig själv längre.
Jag kan inte flyga eller simma men jag kan gå och springa, det är fan inte dåligt det heller!

Hej Behöverlitestöd!
Tack för att du skrev hos mig, det var fint❤️ Jag känner det du känner och jag vet vad det handlar om. Jag är mentor för mig själv då jag ständigt måste påminna mig om det faktum att jag ska hålla mig på land då det är där jag hör hemma men skriv gärna och berätta mer om dig själv. Kanske kan vi hjälpa varandra, att känna att man inte är ensam och veta att det finns en väg bort ifrån alkoholen vi tror vi behöver är så viktig. Det finns ett sätt och det man vinner när man tagit sig ur det är frihet. Det jag känner idag är frihet och inte förrän nu inser jag vad det ordet verkligen innebär.
Men även jag tvivlar ibland, fortfarande. Det är en tung insikt att man bär på en kronisk sjukdom.
Skriv igen, skriv vad du vill få ur dig, jag finns här❤️

Igår: Enorm irritation och trötthet. Arg över allt jag vill ha och vad jag inte har... Frustration över att inte komma framåt snabbt nog som skapar ilska över att inte kunna påverka, göra mer. Vilket naturligtvis födde ett sug efter alkohol. Jag kände hur min blick blev svart och hård när jag betraktade min man sitta där i godan ro vid matbordet med ett glas vin och vara fullständigt nöjd med tillvaron. Till synes helt omedveten om slagfältet inom mig.
Min nykterhet har normalt sett inte påverkats av att han dricker, det har liksom varit en naturlig komponent i min kamp för att hålla mig nykter. Det är klart att det underlättat om han slutat med mig men det har aldrig varit en förutsättning. Ofta undrar jag varför och hur det ens varit möjligt. Kanske är det pga min syn på honom och mig själv, att vi är så väldigt olika, att det han väljer att göra aldrig varit något jag identifierat mig med. Kanske.
De stunder när mitt hopp sviker mig, det är då jag är som närmast det första glaset. De stunder då mina ansträngningar inte lönar sig. Då är kampen blodig igen.
Idag: Vaknar utsövd, inga drömmar jag minns vilket oftast påverkar mitt humör i positiv riktning. Kaffet är gott och tack vare det faktum att jag ilsket städade igår är hemmet rent idag och det ger mig en känsla av lugn inför dagen. Inga direkta måsten förutom att plugga och för mig innebär det en känsla av att jag rör mig framåt. Det är faktiskt inte mycket jag hellre skulle göra än att sitta med mina anteckningar och läsanvisningar och mitt kaffe. Ingenting faktiskt, förutom detta att skriva här och strukturera mina tankar om gårdagen. Detta måste jag göra först för att lägga dem åt sidan och fortsätta framåt.
Det känns idag otänkbart, som det faktiskt oftast gör numera, att ta det första glaset. Otänkbart därför jag identifierar mig med någon som inte dricker alkohol, otänkbart för att jag numera är rädd om mig själv, värnar för mycket om min tankeförmåga. Alkoholen grumlade mina tankar och mitt minne, i sanning förgiftade både mig och min tillvaro.
Det jag känner idag är att jag har ett val. Alltid ett val, dricka eller inte dricka.
Dricker jag inte har jag en chans att uppnå något stort, att vara den jag vill vara och att göra det jag vill göra. Nykterhet ger mig den CHANSEN, möjligheten finns där. Misslyckanden kommer med säkerhet men jag har iallafall chansen att genomföra allt jag tar mig för.
Om jag dricker däremot... Då kommer alla dessa möjligheter försvinna, vara som bortblåsta. Det jag vill att mitt liv ska innehålla kommer aldrig komma inom räckhåll med alkohol i blodet. Det bara är så. Då kommer jag slösa bort det enda liv jag har.
Därför är valet varje dag ganska enkelt men jag fruktar varje misslyckande enormt av samma anledning. Att förlora hoppet och tänka "Vad är det för vits?" skrämmer skiten ur mig samtidigt är det en kraftfull drivkraft.
Jag är pressad men inte stressad. Det finns en mycket viktig skillnad!
Press är krav som är rimliga i förhållande till förmåga.
Stress är orimliga krav i förhållande till förmåga.
Om jag dricker är stressen ett faktum.
Därför dricker jag inte.
Kram på er<3
Amanda

Igår lämnade jag en fest. Tidigt. Det var trevligt och vi hade roligt så det var inte det.
När jag satt på spårvagnen började något gnaga och riva i mig, jag blev först förvirrad, varför blev jag så ledsen? Det värkte i halsen och mitt ibland alla fredagsglada människor höll jag på att börja gråta, jag var ju inte förberedd på den enorma sorg som plötsligt kom! I vanlig ordning blev jag arg, arg på mig själv...
Jag har förstod när jag väl satte mig på tåget hem att jag blivit placerad på en piedestal och där är jag ensam. Det är en hemsk känsla... Jag vill inte ta på mig ansvaret, jag har inte satt mig själv där. Men min man, min svärmor och nu mina vänner, ja alla som vet att jag inte dricker och varför, ser mig däruppe, som om jag är ett unikt, vackert och skört föremål som beundras och avundas men som sätts tillbaka på sin plats ovanför dem när de ska leva sina vanliga liv. När de bara vill vara människor och inte påminnas om sina brister.
Och kanske är det väl så att jag är lite tråkig, lite stel. Nej, jag kan inte vara lika avslappnad på fest som jag varit om jag druckit. Jag kan inte prata lika obehindrat med alla om allt. Det bara är så. Jag önskar det inte var så.
När jag är nykter så är jag lite för många bra saker och det känns som om jag skrämmer människor...Jag blir bara ensam. För vem vill vara med någon som påminner dem om allt de gör fel? Nu är det ju inte så att jag någonsin påpekar detta för dem, skulle aldrig komma på tanken att börja moralisera för jag har gjort för många misstag själv. De höga hästarna skenar åt andra hållet om jag ens skulle komma i närheten av dem.....Jag vill inte detta heller, jag om någon vet hur lätt misstag blir gjorda och jag inbillar mig att jag utstrålar just detta, förståelse och förlåtelse.
Ändå känns det som om jag är ställd utanför och ovanför.
Jag var ensam när jag drack och trodde nog att det var skälet... Igår fick jag känslan av att det finns andra skäl. Tyvärr kan jag inte sätta fingret på vad det är och ändra på det.
Jag slutade inte dricka för att vara duktig.
Jag har aldrig haft som mål att vara bättre än alla andra. Jag kämpar för att vara bra nog åt mig själv, att förtjäna min egen kärlek och beundran vilket är tillräckligt svårt och jobbigt för det mesta....
Nu känns det som om jag måste börja välja bort vissa saker, för mitt eget bästa.
Jag vill inte vara såhär ledsen men hur mycket blir man tvungen att acceptera? Acceptera att jag måste undvika vissa situationer för att inte bli ledsen och uppgiven?
Att säga att jag inte dricker och berätta varför är inte svårt för mig.
Jag har hittills inte fått några negativa reaktioner. Tvärtom.
Men det är som om all denna beundran, vänligt men bestämt, knuffar mig till en plats där jag inte vill vara. Utanför.

Eller vad är allt det här egentligen?
Nu när jag tagit mig hit där jag är, så vill jag inte stanna. Förändringarna är liksom inte stora nog. Denna förbannade rastlöshet jag gått och släpat på hela mitt liv verkar bara driva mig att planlöst fladdra omkring. Idag har jag ett mål för mig själv, en utbildning som ska ge mig det jag vill ha i livet, men hur är det med livet jag lever idag då? Är allt utom mina studier bara något som händer runt mig och jag är inte delaktig?
Situationen är inte hållbar. Min kärlek till min man börjar blekna, jag kan inte älska en spritmarinerad man. Jag vill inte bo här, trots att det är en stad är det ändå en liten ort där mammorna på förskolan alltid ser något intressant på golvet när jag går förbi, grannarna som inte hälsar och ser i ögonen.
Samtidigt som jag vet att jag inte gjort något fel så ifrågasätter jag mig själv. Det känns just nu som om jag inte hör hemma någonstans. Och vet inte var jag är på väg.
Hopplöshet är det enda jag känner idag men hoppas att det känns annorlunda någon gång snart. Nog för att jag vet att det vänder, allt vänder åt nåt håll så småningom. Men just nu går allt så frustrerande trögt och inget kan jag göra åt det....

Du håller på att vara i tillfriskningsprocess tror jag.
Den är väldigt krävande att vistas i och ställer en i ett utanförskap.
Man väljer det dels själv och också tror jag att den inre upplysning man börjat få ta del av liksom utesluter "de sämre precis som du beskriver.
Man är lite upplyst o h frälst och andra människor vars liv mest lunkar på kan inte dela eller se din resa.

Jag vet ju att du också funderat på din medberoendedel.

Sök upp aa eller alanon så får du vara med dom som är på samma tåg som du.
Det brukar kännas lättare just vetskapen om att man inte är ensam.

När jag läser det du skriver så minns jag hur det kändes. Man blir lite ensam och udda i början. Det är en sorts sorgeprocess. När man inte längre är euforisk och hög av att man lyckats hålla sej nykter kommer bakslaget. Ensamheten faktiskt. Det blir lättare med tiden. Men visst, det är inte samma sak att gå på fest. Jag blir irriterad när folk druckit för mycket så jag stannar inte särskilt länge. Nu är jag ingen festprisse och jag drack helst hemma, ensam. Men ändå. Och jag blir trött och less på min man när han druckit för mycket. Det har lyckligtvis lett till att han dricker betydligt mindre än då vi båda drack. Så det funkar rätt bra.
Jag vet inte om det hjälper dej eller är nån tröst men jag känner tydligt igen mej i din beskrivning. Så var det för mej också men nu är det länge sen. Det är en process, det blir bättre. Det blir ett naturligt tillstånd att inte dricka. Man är inte "duktig" längre utan det är självklart. Det blir vardag. Lite gråare ibland, inga toppar men heller inte alla de djupa dalarna. Man förändras och fördelarna överväger många gånger om nackdelarna.
Jag tror inte du behöver analysera så mycket eller sätta fingret på vad det är. Fortsätt på din väg och jag tror att det ger sej. Det är utveckling. För min del känner jag att under de sista åren då jag drack och det eskalerade så stod jag stilla i utveckling. All energi gick åt till att försöka kontrollera drickandet, ha ångest över det och försöka dölja. Då jag slutade blev jag tvungen att tänka till.
Lite flummigt det här men jag ville skriva att jag tror att det snart blir lättare för dej också!

Mirabelle

Den där känslan av att stå utanför och titta in... Man är med, men ändå inte. Avskärmad från gemenskapen och den uppriktiga ömsesidigheten av en osynlig vägg. Det är en skitjobbig känsla att bära omkring. Varför drabbas man av den? Är det bara nykterheten som får dig att känna så? För mig har det inget med nykterhet att göra. Jag bara känner mig för det mesta som en udda pippi som aldrig riktigt blir känslomässigt delaktig. Svårt att förklara. Det finns säkert djuplodande psykologiska förklaringar om anknytning, självkänsla och skit... Det där med att känna sig malplacerad i småstaden förstår jag iaf. Jag lider inte alls av mitt självpåtagna psykologiska/emotionella utanförskap när jag bor i anonyma storstäder. De perioder då jag testat småstadslivet har det däremot ätit upp mig inifrån. Kram till dig i grubblerierna.

Ellan

God kväll Amanda,
Jag känner så starkt igen det du skriver om. Detta utanförskap... att å ena sidan vara duktig och modig som tagit sig ur ett destruktivt levene till känslan av utanförskap som inte riktigt går att förklara. Att vara en i gänget men på samma gång känna sig så annorlunda. Att söka efter något mer i relationerna med vår omgivning men att mötas av stora frågetecken. Att se och känna det andra inte ser och dessutom ha ett behov av något som en del inte vet existerar. Detta något mer. Jag uppskattar numera relationer med människor som går lite mer på djupet. Jag blir trött på det ytliga och det surret som många människor ser som njutbart. Det är tufft att göra val som inte andra förstår sig på men som vi själva känner är bäst för oss. Det känns som att du är inne på en utvecklande resa som kommer att ta dig mot något nytt. Vad det är kan vi aldrig veta säkert men det känns som att du har odlat något inom dig som växer sig allt starkare.
Jag har hittat några vänner inom AA som jag kan undersöka detta innerliga med. Som förstår mitt trevande ut i det nya. I övrigt har jag svårt att förklara denna förändring som pågår inom mig. Något knackar på men jag vet ännu inte vad det är.
Ge dig själv kärlek i detta nu. Och så stryker vi ordet duktig. Att vara sann mot sig själv och ansvarsfullt ta hand om det vi finner är så mycket mer än ”att vara duktig”.
All kärlek till dig!
Kram
Ellan ❤️

Tack ni fina vänner, ni håller mig under armarna när jag blir för trött på att gå själv och för trött på att vara jag... Ni har rätt allihop, gett mig referenser jag behöver. Det är en stor del av ett tillfrisknande det här, ensamheten jag känner och stigmatiseringen. Men det som gör ont är att inte kunna urskilja det ena från det andra, vad som är kopplat till nykterheten och vad är jag? Jag tror också det kommer ge sig med tiden men det är för mig lite för skrämmande att inte veta på vilket sätt. Gillar struktur och kontroll....vill VETA. Därför gräver jag djupt ner i skiten men kanske gräver jag inte djupt nog för jag hittar inte svaren på varför jag blivit vad jag är. Dock har det börjat bubbla lite, äckliga gasfyllda bubblor kommer upp till ytan och spricker. Det är då jag mår såhär.
Häromdagen satt jag på en föreläsning och ämnet var just anknytning. Det knöt sig i magen och jag kunde se min bror i den ambivalenta varianten. Se honom på pricken. Det upptog mina tankar i några dagar, försökte förstå utan att behöva riva upp sår hos vare sig honom eller min mamma. Men så slog det mig, what about me? Det är ju skönt att få gräva i nån annans svarta hål så man slipper komma i närheten av sina egna....
Så hur är det då?
Jag antar att det finns så mycket kvar för mig att ta mig igenom, allt kanske måste kategoriseras och arkiveras i tur och ordnig.
Min man dricker på tok för mycket men jag får tunghäfta varje gång jag vill säga det till honom.
Jag vill helst inte bo här men har ingen ekonomisk möjlighet att ändra på det.
Jag känner mig udda, upplyst och frälst (som ni alla säger) och det är faktiskt inte speciellt kul...
Så är det nu.
Men kanske jag borde pröva något nytt, tålamod tex... Jag tänker att jag måste förstå att det här tar tid, tillfrisknandet likväl som att hitta sin plats i världen. Det finns ju för sjutton så många människor som aldrig gör det!
Fast den här morgonen är ganska bra ändå. Genom era svar får jag distans till det jag kände i fredags och igår. Ensamheten känns inte lika påtaglig. För det jag känner har andra också känt och det var just det som hjälpte mig så otroligt mycket i början av nykterheten.
Det var ju faktiskt inte så att jag ville dricka i fredags, det var något annat. Helt enkelt en sorg över att inte kunna vara som dem.
Och det är klart att det är en sorg! Vi människor går under utan gemenskap och relationer med andra människor, ensamhet är farligt för oss. Saken är ju att jag längtar så efter gemenskap, vänskap och tillhörighet, en helt ny längtan jag tidigare inte kunnat identifiera.
En saknad som är ny, det är väl så att tomrummet alkoholen tidigare fyllt fortfarande finns kvar.
Jag är säker på att både AA och Alanon skulle kunna hjälpa mig. Men hur samlar jag modet att gå dit?
Samma rädsla som inför alla andra gemenskaper jag vill vara en del av, tänk om jag även där kommer befinna mig i ett utanförskap? Det är nog det som hindrar mig idag.
Jag är lite rädd för människor helt enkelt men försöker verkligen bli modigare...
Kramar till er alla, jag hoppas ni vet hur mycket ni betyder för mig!!!

Jag rörs av din känslighet och sårbarhet. Där har du kanske också svaret till varför du valt att döva dig eller söka dig lite till isolering.
Man behöver människor,man behöver gemenskap. Och i det behovet kan man gå ganska långt för att passa in.

Sen när man då förstår att nej,stopp nu måste jag göra halt med mig själv och för mig själv så kommer ju effekterna att rulla in eftersom.
Gasbubblor var en fantastiskt bra metafor.
De smäller liksom upp i själen eller ansiktet på en och ingenting kan man göra för att hindra dom att komma.

När jag var som djupast i min kris så kom dessa bubblor som på rad och jag valde att låta dom smälla och bekräfta dom.
men det var fruktansvärt jobbigt bitvis.
Jag hade dittintills bara susat förbi dom och duckat men jag förstod att om jag skulle kunna leva det liv jag ville så var jag tvungen att möta dom.

Alanon (i mittfall) har gett mig fantastiska verktyg att ta dessa bubblor en efter en.
Där får man dela om dessa underligheter och alltid är det en eller flera som har varit med om exakt samma sak.
Det händer inte i den vanliga världen.
Där skyddar man sitt innersta för blickar och kommentarer.
Det behövs inte i Alanon.
Där får man vara hur glad trasig,ångestfylld eller arg som helst.
Ingen får eller ska ge kommentarer på det som delats.
Det kan kännas lite fattigt i början när man vill bli sedd och bekräftad.

Men det ger också utrymme för att våga ta en ytterligare sväng in i sitt medvetande.
Jag önskar dig all styrka att våga fortsätta på din väg.

Tack fina Ullabulla? Ja, jag hoppas också att jag ska våga fortsätta. Just nu känns det faktiskt nästan som om jag inte har något val... vilket är bra! Tror jag... Jag kan bara inte gå tillbaka. Det jag förstått om mig själv kan jag inte göra ”oförstått”. Destruktivitet kommer ifrån självhat, självhat kommer från låg självkänsla och avsaknad av självrespekt. Men vad som orsakat det ifrån början har jag inte ännu fått reda på men det kommer kanske. Även om jag inte är säker på om det egentligen har någon betydelse. Det viktigaste har hittills varit att förstå att jag inte behöver vara destruktiv, jag är inte FÖDD med en drake i mitt bröst som kräver att jag gör mig själv illa.
Inget är hugget i sten och den man respekterar gör man sällan illa.
Det är väl lite så för dig med? Att när du lär dig att visa dig själv omsorg och kärlek krymper behovet av att ta på sig andras smärta och lägga all energi på att läka någon som inte kan eller vill bli hel. När det gäller min man vet jag inte vad jag ska göra. Vardagarna dricker han inte så mycket längre men så fort det ska slappnas av är alkoholen obligatorisk, i varierande mängd. Och när han är lullig eller full och luktar sprit vill jag inte ha honom. Punkt.
Att det ska vara så jävla svårt att bara säga det till honom?
Jag känner mig fortfarande som en hycklare tror jag, vem är jag att moralisera?
Trots att det inte har med moral att göra...
Tänk att det ska vara så jävla svårt att vara mänska?!
Kramar❤️???‍♀️

Era inlägg väcker tankar och minnen. Saker jag lagt åt sidan kommer tillbaka. Det känns ok att fundera vidare just nu. Det känns så tryggt och bekant att läsa era inlägg. Här är jag en bland andra likadana. Här är enda stället det finns folk som är som jag. Endast den som varit fast och är beroende kan fullt förstå. Här på forum är också det enda stället jag berättat hur det verkligen är. Det räcker bra med det.
Amanda, när du skriver att du inte vet vad som är kopplat till nykterheten och vad som är du. Jag kan bara säga hur jag tror för min del men jag tror att medan man dricker så förtränger man sitt Jag. Utan alkoholen måste man se vem man är. Man tvingas se sina bättre och sämre sidor. Det verkar också som beroendepersoner är känsliga och bryr sej mycket om andra. För att koppla bort dövar man med alkohol. Utan alkoholen har man inget skydd att ta till. Man tvingas känna och se och utvecklas. Och det är bra men också smärtsamt. Jag känner igen det och det är nåt som blir lättare förstås. Det hör till utvecklingen.
Beträffande relationer. Då jag slutade dricka blev det så tydligt att min man drack för mycket också. Men man kan inte ändra nån annan. Jag gjorde klart för honom att då han dricker och blir lullig vill jag inte ha med honom att göra. Han får dricka men jag hålls i min egen värld. Läser, ser på tv, jag vill inte diskutera med honom när han "går över gränsen". Jag tycker han blir oerhört fånig och korkad då han dricker för mycket. Jag tål honom inte då, han blir en annan person. Snäll men fånig. Han fick också flytta till gästrummet de kvällar han drack. Det fina är att med tiden ändrades även hans drickande. Det är väl inte så roligt att dricka ensam med en fru som är avvisande! Några glas vin på helgen eller nån öl gör ingen skada, det bryr jag mej inte om. Så överlag fungerar det riktigt bra nu. Och det tog inte så lång tid. Det finns gott hopp! Och oavsett hur det känns, man känner sej ensam ibland, annorlunda, oavsett så är allt bättre än att vara kvar i missbruket. Men man kan erkänna att det inte är enkelt eller alltid så euforiskt, det kostar på. Men värt priset.

Vilken besvikelse det är...att kampen inte är över. Att inse att jag inte blivit frisk, att de resonerande rösterna återvänder. Plötsligt hör jag dem igen och förstår direkt vad de diskuterar.
”Om jag bara dricker när jag går på fest? Det gör ju alla, kan ju inte vara så farligt?”
Men jag vet att ordet fest kommer bytas ut mot fler och fler andra, mer vardagliga ord...
Jag läser också att många av er här just nu går igenom samma sak. Men jag tänker såhär för egen del: Nu har den alltså kommit. Tryckvågen, som följer den första explosionen av sug och abstinens, är på väg rakt emot mig och frågan är om jag ens har en bunker att gömma mig i?
Jag tror faktiskt det är sant att sjukdomen är progressiv trots att man är nykter. Det skrämmer mig och jag gömmer mig i den rädslan. Det jag känner inför mitt sug idag är samma känsla jag hade när jag slutade för snart 9 månader sedan: Skräcken över att allt, precis allt, kommer gå åt helvete om jag fortsätter dricka.
Dricker jag igen kommer jag väcka något som inte får bli väckt.
Men jag undrar om jag är stark nog att orka bära den här kampen med mig så lång tid som det faktiskt krävs?
Det är jag inte så säker på.
Så jag är väldigt besviken, jag trodde att det värsta var över. Det är jag inte heller så säker på längre.

Det skrämmer mig att du och andra starka förebilder vacklar. Jag visste inte att det fanns en sådan kraft i alkoholens makt. Håll ut... andas... vila... andas... håll ut... Skickar styrka till dig att uthärda.. en dag i taget...❤️

Mirabelle

Den skräck du känner inför ditt sug måste väl ge en del skydd? Jag hoppas det iaf. Inte ens A kan väl lyckas förföra någon som darrar av skräck när hen nalkas? Du är stark nog. Du har kämpat och segrat redan. Klart besvikelsen blir stor... Finns det något sätt att vara extra snäll mot dig själv? Vad längtar du efter, som du sällan tillåter dig? Unna dig ALLT, utom alkohol! Kram

JenniferZ

Jag vill så gärna säga något peppande. Du förtjänar ju att må tippen efter 9 månader.
De där rösterna... Varför är det så oerhört svårt att konfrontera dem? Stå emot?

Kanske försöka gå ner i ett kortare perspektiv igen? Som i början när man slutar dricka. I alla fall jag ser liksom knappt en vecka framåt ännu. Vågar inte. Ta dag för dag och tänka att det är en tillfällig svacka. Det kommer vända. Och då kommer detta gjort dig ännu starkare.

Jag har precis samma känsla av att om jag dricker igen kommer allt gå åt helvete. En fruktansvärd rädsla. Men samtidigt är det nog den rädslan som kommer få mig att låta bli. Det är så dubbelt.

AlkoDHyperD

Tryckvågen är känslor. Tankar på alkohol kommer för att det är vad hjärnan lärt sig plocka fram vid vissa känslor, situatioenr eller sinnestillstånd. Vad tror du har väckt känslor eller rubbat din sinnesstämning?
Känsla av ensamhet eller längtan efter tillhörighet. Nyupptäckt saknad. Tomrummet alkoholen fyllt. Du skriver nyupptäckt. Ja, det tar tid innan bedövningen av känslor och behov släpper. Är tryckvågen ropen av saknad och längtan inifrån dig själv som äntligen börjar höras?
Kram fina och starka kvinna

Nä, jag behöver nog ingen bunker, för visst är det känslor. De får finnas antar jag, bara de inte tar över men jag tror inte de kommer göra det faktiskt. Tröskeln jag klivit över är för hög och insikten för stor.
Igår gick vi igenom ett fall och det visade sig att för att närma sig det på rätt sätt var vi tvungna att INTE patologisera patienten. Hen är på god väg att bli utbränd men i övrigt är hen som folk är mest... Inte psykiskt sjuk bara människa. Det förstår jag om mig själv också. Idag. Mina hangups är inte så särskilt mycket värre än de flesta andras...
Jag är lite less på min man efter 15 år tillsammans, (ovanligt? Knappast.) har lite tråkigt när jag är ledig, (känner skuld över att jag inte njuter av kunna göra roliga saker med mina barn... Lekland ger mig ångest osv..) känner viss oro för ekonomi och framtida boende. Vi bor hos svärmor, behöver jag säga mer....? Jag är uttråkad helt enkelt tror jag. Irriterad och uttråkad av att min man dricker för ofta vilket gör honom dum i huvet rent ut sagt. Trög och korkad, går inte att ha en intelligent konversation med honom och det får mig att vilja fly såklart. Efter att jag slagit honom hårt i huvudet...
Vad jag vill säga är att jag är väldigt snart 40 år, mina barn är relativt självgående, jag är inte riktigt där jag skulle vilja vara i livet och min man är förutsägbar och irriterande. Finns det egentligen något som talar för att jag INTE skulle vilja dricka mig till glömska lite då och då? Nä, inte som jag ser det.
Problemet är ju bara att jag inte KAN dricka på det sättet, på ett normalt sätt, så jag får helt enkelt låta bli. Idag och framöver.
Igår hade jag alla möjligheter att dricka, ta vin ur mannens bib och ingen skulle märkt det. Förutom jag. Jag stod långa stunder stilla i köket och övervägde det. Men jag gjorde det inte. För mkt i mig skulle gå sönder, det funkar inte. Därför låter jag bli.