"Riskbrukare" som smygdricker. Lämna?

56 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Skipper2
"Riskbrukare" som smygdricker. Lämna?

Vet inte vad jag vill fråga om, känner mig så manipulerad. Varit tillsammans med min man i 16 år. 2 små barn, den ena precis nyfödd. Min man har alltid tyckt om att dricka öl och vin till både vardags och fest. För 6 år sen eskalerade det. Han drack för mycket och för ofta. Efter en otäck händelse då, drog han ner betydligt. Vi fick vårt första barn för 5 år sen och det uppdagades efter något halvår att han smög i väg till puben direkt efter jobbet och drack öl. Låtsades vara på jobbet. Kris i relationen och löften att det aldrig skulle hända igen. Exakt samma sak hände 2 år senare. Kändes som marken under mig försvann, kände mig så lurad och bedragen. Där gick jag och lillpojken hemma och längtade efter pappa med middagen redo och så satt han i smyg och drack öl! Vi gick i parterapi och han i beroendeterapi, efter den gången. Enligt min man klassade beroendetetapeuten honom som riskbrukare och inte alkoholist och trodde på min makes plan att inte behöva bryta helt med alkoholen. Ytterligare 2 år gick, jag har känt mig obekväm med att han dricker. Han säger att jag ska släppa det, han sköter det här, jag kan lita på honom. Det är normalt att dricka några öl eller några glas vin. Det är jag som har en skev syn på alkohol och jag som har ett kontrollbehov. Så igår, efter en tids misstanke, inser jag att han smygdricker i verkstan. Så klassiskt, så sorgligt. Jag blev så otroligt sorgsen. Vem är han? Min man sen 16 år tillbaka ljuger, smyger och manipulerar... mig, hans bäste vän och mamma till hans barn. Känner mig så sorgsen och uppgiven. Det här tar aldrig slut. Han säger "kan du inte bara låta mig vara den jag är? 2-3 glas är väll inte så farligt. Jag är bra på andra sätt". Han vägrar sluta och det är så sorgligt.
Jag vill lämna honom men vi har 2 barn. Vad är bäst för dom? Det är ju framförallt det att han lurar och bedrar mig men barnen far inte illa, som jag uppfattar det. Han blir inte full när han dricker men så klart vill jag inte ha det så här. Känns som att man inte kan göra ett skit åt det. Om vi skiljer oss får barnen betala priset med varannan veckas boende osv. Känner att det är bättre att jag offrar mig och stannar. Jag vet inte, jag vet ingenting.

Anxiete
Hej Skipper2

Vad bra att du hittat hit ! Ett skönt ställe att hänga på när livet trasslar till sej..
Om du läser i trådarna så är vi många som har det som du och som ställer oss samma fråga: Stanna eller gå? Tyvärr finns det inget enkelt svar.... Det jag lärt mej här är att jag måste se hur JAG mår och vad JAG vill. Jag kan aldrig förändra min man som är alkoholist, men jag kan försöka förändra min situation .
Du behöver inte fatta några beslut om lämna eller ej förrän du är redo för det men försök att inte låta hans val påverka dej och dina val. Kan du berätta för honom att du vet att han dricker i smyg och hur det känns för dej ?
Fortsätt skriv o läs här, det är skönt med andra som vet precis vad du talar om, inte förringar eller förstärker utan man kan bara vara den man är just den stunden!

Skipper2
Tack för svar, det värmer.

Tack för svar, det värmer. Jag konfronterade honom med att jag visste att han smygdrack. Han säger att det är för min skull eftersom han vet att jag mår så dåligt när han dricker. Så snurrigt, för min skull... Om inte jag vore så hård ang drickandet, om jag lät honom vara den han är så skulle han inte behöva smyga, säger han. Han tycker det är okej att dricka 2-3 glas vin och ha hand om sina barn. Han blir inte full men trög, avtrubbad och blir lättare bitsk. Är det en sån pappa han vill vara. Jag förstår det inte. Idag sa han att han kan hålla sig till att dricka några glas bara på helgen. Och om det är nåt särskilt. Och när det är semester. Han vill gå vidare, inte älta det här mer. Så sjukt allting, jag konfrontera honom igår. Känner mig helt uppgiven och som i chock och han säger att vi inte ska älta det här mer...

Anxiete
Klart han inte vill älta mer

Det rubbar ju hans cirklar.... Det där smygandet är såååå typiskt! Oavsett om du läser på anhörigsidorna eller beroendesidorna så är det genomgående: De som är beroende smyger med drickandet !!
Nu vet han att du vet och hans svar om att han gör det för din skull och om du inte tyckt illa om det ...... bla bla bla bla
Det är alltid någon annans fel !
Du kan inte tvinga honom att inte dricka men du behöver inte acceptera att han gör det när han har barnen. Vad händer om du inte är hemma och han måste åka akut iväg med något av barnen ?
Jag har talat om för min man att han gör sina val och utefter dem så gör jag mina val !! Vad han än säger så är det inte ditt fel att han dricker, att han väljer att öppna flaskan!!

Annher01
Bort med alkoholen ur barnens

Bort med alkoholen ur barnens liv så fort du kan du har helt vettiga åsikter. Vad är vitsen av att dricka två till tre gla vin när man är småbarns förälder säger jag. Du har helt friska tankar kring alkohol. Kram från mej

DetGårBättre
Först vill jag säga att ska

Först vill jag säga att ska folk utan körtkort inte ha barn eftersom de inte kan åka iväg med barnen akut? Snacka om att vinkla saker helt upp och ner.

Att smyga med drickandet är ju för att någon annan stör sig på det. Då är det ett naturligt beteende - oavsett om det är alkohol eller något annat.

Sen finns det så klart problem med alkohol men det behöver inte vara ett problem bara för att någon dricker.

Släpp det, sätt dina egna ramar och så lever du efter det. Hann vill inte älta och då får du köpa det.

Anxiete
Hej ”Det går bättre”

Ang körkort och barn, eftersom det var jag som ” vinklade upp o ner”.... Om man har körkort och partnern förlitar sej på att man är nykter när man har barnen , vilket hon bör kunna göra, då är det ju jävligt korkat att dricka i smyg ! Bättre att säga att jag klarar inte av att låta bli att dricka så kan hon göra ett eget val om hon vill låta barnen vara hemma med honom. Så menade jag, om du tycker att vi anhöriga lägger för mycket vikt vid vad den beroende gör så är även det ett normalt beteende, det får nog du köpa ! Du har rätt till din åsikt och jag har rätt till min
Jag vet vi har ett eget val men förminska inte vår oro och ångest lika lite som vi förminskar den beroendes problem.

Skipper2
Till DetGårBättre

Ja frågan är väll om vi står på så olika platser om vi överhuvudtaget kan leva ihop. Vi kommer överens om nåt och sen gör han ändå vad han vill i smyg. Kan jag skaffa en annan partner (älskare) då, så länge jag sköter det snyggt? Det man inte vet tar man ingen skada av? Tills man får reda på det och då kan jag kontra med "sluta älta"? I en familj kan det ju inte bara handla om honom, vad han vill. Vad vill barnen, vad vill jag, vad vill han. Exemplet med att kunna skjutsa sina barn är förstås ett exempel. Finns han där för att möta sina barn känslomässigt efter 3 öl? Är det säkert att bära runt på ett spädbarn med 3 öl i kroppen? Jag känner mig ensam och sorgsen.

Skipper2
Det låter så lätt att bara

Det låter så lätt att bara lämna. Men han kommer garanterat ha barnen halva tiden och när jag är ute ur bilden kanske han dricker ännu mer. Åtminstone lika mycket. Minst. Vad händer med barnen då? Att inte ha tillgång till en nykter förälder. Mitt ena barn är bara några månader och den större är väldigt mammig, vi kan inte vara ifrån varandra halva tiden. Mitt hjärta går sönder bara av att tänka på det. Att de ska behöva betala priset. Pappa kan dricka i fred, mamma fick lugn och ro men barnen fick betala priset.
Det gör mig så ont så ont att min redige principfaste man står i verkstan och smygsuper vin ur ett tetrapak som han gömmer i en sopsäck. Så ovärdigt.

Anxiete
Har du möjlighet att

kanske åka iväg några dagar med barnen och få lov att slippa tankarna på om han dricker eller ej ? Ibland kan det vara skönt att få lite distans.Är du inte hemma så kan det kvitta vad han gör.

DetGårBättre
Anxiete

Men det är oerhört långsökt att "leta" fel som inte existerar. Jag tror få föräldrar inte låter den andre ha hand om barnen för att den saknar körkort och därmed inte akut kan köra bil. Vi har grannar och ett gemensamt skyddsnät som hjälper till. Landar man där i debatten så är hoppet redan ute. Då letar man fel istället för lösningar. Om man sen inte tycker att ens partner ska ha hand om barnen då den är för full rent allmänt är en annan fråga.

Och återigen tänker du fel enligt mig... ska den nyktre ha någon ensamrätt i var barnen ska vara? Det kan ju lika väl vara den som druckit tre öl som kanske inte vill att barnen ska åka med den andre föräldern då denne är usel på att köra bil. Men hamnar vi i tankarna åt det hållet är nog allt redan förlorat.

Vad som är normala beteende är också rätt irrelevant då normalt inte är lika med bra. Sen kan vi alla försöka ha förståelse för varför vi agerar som vi gör men det är också en annan fråga. Vi människor tycker olika och det enda vi kan påverka direkt är hur vi själva vill leva och ha det även om det så klart är jobbigt och klart ansträngande stundtals.

Jag förminskar ingen oro eller ångest men jag tycker det är onödigt när folk ska se problem hela tiden - och framför allt på sådant som går att påverka. Men ofta sitter man i en sits där man vill ha det stora huset och jobba 50% men på köpet får man en alkoholiserad partner. Livet är fullt med val och många är sådana man önskar man slapp vara med om. Men vi människor får fatta beslut som är jobbiga på ett eller annat sätt ibland. Ibland "blir vi" utsatta för andras val också. Det är jobbigt och tufft men en del av livet oavsett vad vi tycker. Sen önskar jag att allt var frid och fröjd...

Anthraxia
Jag fastnar på just SMYGANDET

Jag fastnar på just SMYGANDET. Om någon är ärlig med att de dricker så kan man fatta ett beslut utifrån det. Men om de LJUGER och SMYGER så VET man ju inte att man blir bedragen.

DetGårBättre
Skipper2

Pratar man om svek i en relation så är ju det bland det sämre enligt mig. Allt handlar ju här om att vara överens men där den ene bryter detta - t e otrohet eller att dricka i smyg (om man nu kommit överens om att inte göra det alltså). Sker detta så får man ju sätta en gräns för sig själva - vad är ok och inte vad gäller ens partners beteende.

Vissa relationer trivs båda med att som du skriver "vad den andre inte vet..." men sen finns det ju de som ger varandra 100% frihet medan andra inte ens tillåter en krav av andra könet eller att det dricks en öl i huset. Allt handlar ju om val för bägge hela tiden men vi kan bara påverka vårt eget liv. Går gränsen vid vill jag leva med eller inte så är det många saker som ska räknas in. Sätter man gränsen vid att jag vill leva själv om jag inte har 100% tillit till min partner så går gränsen långt tidigare.

De enda som inte kan göra aktiva val och sen leva upp till det är barnen som är fast. Vuxna kan alltid agera, oftast åtminstone. Det handlar ju inte om tre öl allmänt. Jag vet mängder med människor som kan dricka mer än så och fungerar perfekt. Jag vet också de som inte borde ha barn som dricker i så små mängder ens. Så frågan är om det är partnern du vill ha. Det är bara du som vet det. Men du kan inte begränsa honom - utan enbart vad du själv vill.

Ett råd är att lägg noll fokus på alkoholen i sig även om det kan vara det som är orsaken till allt övrigt. Du ska lägga det fokuset på dig själv. Är detta vad jag vill? Jag har valt att flytta då jag insåg att den jag bodde med inte fungerade på det sättet som jag ville. jag kunde lagt ner all energi på att försöka förändra - men valde att ta det jobbiga där och då att flytta. Nu var det ingen kärlekspartner men likväl olika val. Det jobbiga nu eller ett hopp om att det blir bättre men blir det inte det så får jag det mycket jobbigare och varje dag framöver!

DetGårBättre
Vad gäller barnen ska du utgå

Vad gäller barnen ska du utgå från hur de ser, känner och upplever allt. Du ska inte fatta besluten åt dem (utom den minste så klart) från ditt perspektiv. Vi vuxna (de flesta människor i stort t o m) tror alltid att vårt eget perspektiv är det bästa alltid. Du vet bäst hur dina ungar mår etc. Det tror även din partner. Jag tror också att jag skulle veta bäst fastän det inte är mina ungar. De enda som kan svara på detta är ungarna själva när de är stora nog att prata eller kommunicera på andra sätt.

DetGårBättre
Anthraxia

Du kan även vända på det. Att den som smyger med drickandet måste väl få smyga i fred utan att ha en partner som kontrollerar en. Vad som är rätt och fel går ju inte att säga. Finns ju folk som smyger med saker i tron att det är bäst - även om man inte sagt att man inte får (dricka i det här fallet t ex). Är det fel att smyga då?

Relationer rent allmänt har så många olika "vad som är bäst".

Anxiete
Jag tänker inte kapa

någons tråd genom att ha en lång diskussion med ”Detgårbättre” , du är välkommen att fortsätta i min tråd” står och stampar på samma ställe”
Jag vill bara poängtera att går man in i AB Familjen då får man nog spela med öppna kort om det ska fungera. Smygandet och smusslandet dödar så mycket tillit och förtroende men det är kanske svårt att se ”från andra sidan”

Anthraxia
Nja.

I MITT förhållande har JAG ställt kravet att han inte får smyga och/eller ljuga. För att JAG vill inte leva med någon som ljuger för mig. Han har godtagit det.

Genom att smyga och ljuga (förutsatt att han inte blir påkommen...) så nekar han mig fakta jag behöver för att fatta MITT beslut.

Om han sa att "jag tänker fortsätta missbruka" så skulle jag kunna besluta om det är ok med mig eller inte - men om min gräns är lögner, och hela hans beteende KANSKE är en lögn, då får jag aldrig den information jag behöver...ja, om han inte blir påkommen alltså.

Det är där mycket av mitt snokande och kontrollerande uppstår; jag älskar honom, jag vill leva med honom - men inte om han bedrar mig. Och eftersom han knappast kommer berätta om han ljuger så blir det upp till mig att förvissa mig om att de villkor JAG ställt, för MITT beslut, faktiskt efterföljs.

Vill han hellre supa så får han släppa mig. Då slipper han ljuga, vilket alltså är en dealbreaker för mig.

Om hans dealbreaker är "Att behöva berätta när jag super" då borde han göra slut med mig.

Anthraxia
Men Anxiete är smartare än

Men Anxiete är smartare än jag; förlåt för hijacken...

Skipper2
Ja det är väll tyvärr så att

Ja det är väll tyvärr så att han kommer inte att ändra på sig så det blir upp till mig att välja mellan att stanna med en man som dricker för mycket eller att lämna honom. Att få honom att sluta dricka går inte. Fan alltså, varför ska det behöva vara så här? 2 alternativ som är lika illa båda två.

Tösabiten
Smygandet

Jag har det ungefär som du Skipper2. En man som dricker kanske lite för mycket för min trevnad. Efter jag har påpekat detta så började han också gömma och smyga. Jag tycker inte heller det är ok. I ett förhållande vill man leva i ärlighet och inte med någon som ljuger. Kan man inte stå för det man gör så känner man kanske att det man gör är fel. Jag har påpekat flera gånger till min man att jag inte vill veta av detta smygande men det hjälper inte. Lögner hör inte hemma i ett förhållande. Det gör mig arg och ledsen och allt förtroende, även i andra sammanhang, försvinner. Enligt min man är han inte alkoholist, men ditt ord riskbrukare kan han inte komma ifrån. Jag står i samma sits som du. Stanna eller gå?

Rosette
Hej Skipper2!

Du beskriver en besvärlig situation som flera kan känna igen sig i, sätter ord på hur det är och att du känner dig maktlös inför att din man ska förändra sina alkoholvanor. Han har till viss del gjort förändringar, är nu själv nöjd med hur de är och du känner att det fortfarande inte är bra nog då ni har två barn tillsammans varav det ena ett spädbarn. Vad bra att du tog steget att skriva här så vi kan ge dig stöd. Det hörs att du har gjort mycket för att påverka hans drickande samtidigt märker du att du just nu inte kan göra mer när han själv inte vill.
Du har dragit i en handbroms och det är att göra något, du stannar upp och reflekterar öppet här på forumet. Du funderar på om du ska lämna eller inte och där tänker du mycket på just barnen, hur det blir för dom.

En tanke jag får när jag läser, hoppas det är ok att jag delar med mig.
Oavsett vilket beslut man tar är det ofta bra att fundera på och komma fram till vad och hur man vill säga något, försöka ha goda dialoger och ha det så konfliktfritt som möjligt även om det ibland kan vara mycket svårt. Ni har gått i par terapi tidigare, kanske fick ni med er något hjälpsamt därifrån? Något annat du tänker du kan vara hjälpt av i kommunikationen med din man?

Eller så är det något helt annat som är mest hjälpsamt för dig just nu än att fundera på er kommunikation?

Hoppas du fortsätter berätta och skriva här!

Varma hälsningar,
Rosette

Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

2029
Hej Skipper2

Förstår verkligen din oro och frustration i situationen. Jag jobbar just nu och min sambo är föräldraledig och hemma med barnen. Jag har vid flera tillfällen kommit hem till en mycket påverkad man (även om han tror att jag inte ser/märker det). Jag älskar honom högt, men känner mig sviken, lurad och hemsk som inte funnits där för mina barn eller honom. Jag ser på dem att de är oroliga när pappa "är konstig", även om han är den snällaste i världen och inte skulle göra en fluga förnär.

När jag ställt honom mot väggen med detta börjar han med att låtsas som att han inte vet vad jag talar om, för att sedan ljuga om att han inte alls druckit till att slutligen försvara sig med att "det var inte så farligt", "du är för kontrollerande" osv... Men nu, senaste gången det hände, bestämde jag mig och gav ett ultimatum. Antingen så får han sluta dricka när han är ensam med barnen eller så får vi separera och jag tar barnen tills dess att han mår såpass bra att han kan hålla sig nykter runt dem. Han bröt ihop, grät och bad om min förlåtelse. Bad mig att inte lämna... Lovade att inte dricka när han är ensam hemma med barnen någonsin mer.

Samtidigt vet jag att han inte mår bra, ser i hans ögon att han vet att han sårat och skrämt. Jag ser hans smärta, hans ångest... Men hur ont det än gör i hjärtat så måste jag säga ifrån, om inte för min så för barnens skull. Jag behöver få ro, barnen behöver få två trygga föräldrar och han behöver hjälp som jag inte kan ge...

Hittills har han hållt sitt löfte, vilket änsålänge bara är två månader, men länge för honom. Jag stöttar så gott jag kan.

Vet inte om min historia kan hjälpa dig, men jag förstår kanske lite hur du känner, förstår besvikelsen, oron, sorgen. Stanna eller lämna? Omöjligt att säga... All kärlek till dig!

Skipper2
Vi var till psykolog. Hon var

Vi var till psykolog. Hon var rättfram och sa "han vägrar ändra sitt drickande mer så det är detta du har att förhålla dig till". Jag känner mig som en gisslan i min egen relation. Känner mig som kuvad. Att han bara gör som han vill, öppet eller i smyg. Så egoistiskt. Och vid sidan står jag och känner mig som en dörrmatta. Jag behöver inte känna så, säger han. Det är inte så farligt att jag dricker, säger han.
Men hur ska relationen kunna fungera om alkoholen alltid är högsta prio? Ska vi leva parallella liv här hemma? Jag fattar inte hur man gör! Hur ska jag ens kunna tycka om honom??

Anxiete
Det enda du kan göra

är att dra dina egna gränser. Vad är acceptabelt för dej och vad kan du göra för att nå till dit?
Kan du kräva ärlighet av honom ?” Om du tänkt dricka i helgen så ser jag gärna att du åker iväg någonstans och gör det så att jag och barnen får lugn här hemma”
”När du tänkt dricka så vill jag gärna veta det så jag kan planera för vad jag och barnen ska hitta på ”
Börja planera saker utan honom” Jag trodde inte du ville följa med för du ska väl dricka?” Osv... Ta befälet över ditt liv! Lätt sagt, svårt att genomföra ... Jag jobbar själv på den biten och små,små steg för mej och mitt välmående är guld värt !
I början känner han säkert att det är skönt, hon har slutat tjata men sen smyger osäkerheten sej in , räknas inte jag längre ? Hans val ......

Skipper2
Det är så svårt, så svårt.

Det är så svårt, så svårt. Jag har så svårt att tycka om honom nu. Jag vill knappt prata med honom men jag försöker. Vår stackars 5-åring märker ju den dåliga stämningen, vill inte att han ska växa upp i en familj med obehaglig stämning att förhålla sig till. Så tänker jag att jag orkar inte bråka, nu går jag vidare. Men så hör jag en öl öppnas och det bara kokar inombords och hjärtat gråter. Den här jävla alkoholen är som ett mörkt moln över oss. Hur gör man för att leva med en alkoholist utan att känna så starkt hat?

saris
hatet

känner jag med varje gång jag vet att han dricker eller har planerat att dricka men sen försöker jag tänka, att han egentligen inte vill hålla på så för att han är ju egentligen sjuk, att han inte kan stå emot är inte hans fel. sen är det ju jättesvårt, man blir så kluven men jag tror inte din man vill dricka framför barnen osv...han är bara sjuk! försök att göra grejer tillsammans med barnen och tänka på er även om det är svårt när man bor ihop och är tvungen och se hur det dricks. uppmuntra hans nyktra jag och var "off" och skit i honom när han dricker så att han förstår att han inte blir accepterad när han dricker..det kanske sätter igång något i hjärnan på honom...hoppas det löser sig och att han vaknar upp och vill ta tag i sina problem..kram

Carina
Hej Skipper2

Tack för att du skriver och berättar hur du mår. Jag kan lova dig att det sitter fler i liknande situation och läser din tråd och känner igen sig. Känslan av att sitta fast, att inte se några utvägar, att man är tagen i gisslan. Du skriver också att psykologen ni träffat sagt att din partner i nuläget inte kommer förändra sitt drickande, så det här är det du har att förhålla dig till. Barnets upplevelse är viktigt för dig, du är orolig för hur det påverkar hen och du kämpar för att hantera dina egna känslor så hen inte påverkas. Du upplever att du känner dig tagen i gisslan. Men om vi vände på det, vad har du för möjligheter i stället?

Du skriver viktiga frågor som kan vara bra att bolla med andra. Det är bara du som har svaret men ibland kan det hjälpa att få motfrågor så jag testar det. Om du vill får du gärna skriva ytterligare inlägg och besvara frågorna.

"Men hur ska relationen kunna fungera om alkoholen alltid är högsta prio?" - Ja, är det möjligt? Vad känner du när det gäller just er familj?

"Ska vi leva parallella liv här hemma?" - Kan det vara en fungerande lösning för dig och barnet? Vad är plus och minus med den lösningen? Hur skulle det praktiskt gå till?

"Hur ska jag ens kunna tycka om honom?" - Är det något som man kan ta logiska beslut om? Jag tänker, andras beteenden kommer alltid påverka huruvida vi tycker om och uppskattar dem eller inte. Om det väcks varma känslor eller andra känslor. Jag vet att ni redan varit till psykolog - men jag skulle gissa att om ni vill rädda er relation då behöver ni båda kämpa för att skapa varmare känslor mellan er. Kan det vara till hjälp att gå på familjeterapi?

Ursäkta, det blev ett batteri med frågor. Du svarar naturligtvis bara om du vill!

Annars önskar jag dig och familjen en lugn och fin midsommar!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Mimmi k
Riskbrukare som dricker för mycket

Min man dricker. Han kan vara berusad kl 14 en vardag och ringa mig. Jag hör på rösten att han druckit.
Han har aldrig varit våldsam men kan bli gapig och elak han sluddrar och har dålig balans. Ibland ger han sig iväg tappar kontokort eller visar sig berusad på stan. Vid ett tillfälle blev jag uppringd av en person som var orolig för hans drickande. Kan kan dricka på middagar och vara den enda som raglar runt.
Jag konfronterar honom varje gång detta händer ca 1 gång i månaden och han nekar alltid.
De tillfällena slutar med att vi sover i skilda rum och sen går det över.
Men jag orkar inte längre. Vad ska jag göra ? .

Skipper2
Tack Carina och alla ni andra för svar!

Jag känner mig sedd här på forumet. Det känns väldigt bra att ni ser mig, så att säga. Här hemma känns det som att allting bara kretsar kring honom.

Jag försöker att bjuda på mig själv och inte vara så arg men så hör jag ljudet av en öl som öppnas, och en till, och ett glas vin och jag får bara mer och mer ont i magen. Igår, tex, drack han 4 öl och ett glas vin under em när vi (jag och våra 2 barn) var hemma. Han blir inte märkbart full på det men så klart luddig i huvudet och det är ju precis det han vill också. Jag vet inte.... om jag försöker se på det objektivt utan att ta hänsyn till allt som har varit så kanske man kan ha det så här... han leker med barnen, lagar middag osv trots att han druckit så mycket. Men det skapar en stor oro hos mig eftersom han succesivt kommer behöva öka dosen för att uppnå den här luddigheten. Jag oroar mig också att jag missbedömer hans berusningsgrad, tänk om han i luddigheten råkar skada barnen. Känns som att jag måste hålla koll på honom och ständigt bedöma berusningsgraden när han dricker och det skapar en stress hos mig och en distans oss emellan. Jag känner det som att vi är allt annat än ett team.

På ett sätt lever vi redan parallela liv här hemma. Jag har blivit en trist och präktig person och han kör hang loose-stilen. I och för sig så delar vi mycket på vardagssysslorna. Det är så svårt att bortse från historiken. Det är väll den man ska lära sig av.

Jag känner att varma känslor väcks inom mig gentemot honom men de dör på en sekund när jag hör hur han knäcker första ölen. Hade det inte varit för barnen så hade jag inte velat stanna med honom. Jag känner mig som kuvad, att jag måste ta den här skiten. Jag känner mig så klar med det, känner mig värd nån så mycket bättre alternativt bara få vara i fred. Bry mig om mig själv. Slappna av. Men jag vill inte lämna barnen hos honom varannan vecka för då finns det ingen nykter vuxen med dom. Jag är ändå deras trygga hamn här hemma och vår äldsta vänder sig i princip alltid till mig i första hand. Så för barnen är nog detta bästa lösningen. De får ha både sin mamma och pappa på heltid och att jag är ständigt nykter. Fast då måste jag komma bort från ilskan för jag vill inte heller att mina barn växer upp i en familj där jag blänger på deras pappa och har ett allmänt kärlekslöst förhållande...

Nurture
En mammas perspektiv

Hej Skipper2,

Välkomnen hit och så intressant att läsa ditt perspektiv.

Jag är mamma till 2 barn, 12 och 16, och under en period 2016 då jag mådde fruktansvärt dåligt drack jag för mycket. Mina barn märkte det. De är ju vakna och rätt mogna. Jag har anpassat mej därefter. Den minsta kräver att om jag dricker (vin - blir inte mycket annat), så står flaskan på bordet och jag dricker i ett vinglas.

Numera dricker jag mkt sällan och ifall jag dricker gör jag det när jag är själv ( ungarna är hos sin pappa ) och jag kör fn inte bil.

Min exmake har ingen bil han heller. Dock frodas våra ungar och om ngt händer är vi omgivna av grannar och det finns 112.

Hoppas att du finner stöd i det här forumet. Min spontana tanke är att du kanske kan uppmuntra din karl att dricka öppet. Ingen mår bra av smyg ( ref min dotter ). Kanske behöver han hjälp och stöd att förstå sitt brukandemönster och då kan ni gå framåt i ärlighet. Som du beskriver honom är han inte en dålig pappa. Jag förstår din rädsla och har stor respekt. Det finns ingen skam större än den i mitt liv, att yngstan fortfarande 1 1/2 år efter min period av sömn- och alkoholproblem fortfarande tassar nerför trappan för att kolla att jag inte somnar i soffan.

Hoppas ni finner en bra väg framåt som föräldrar.

Styrkekram

Skipper2
Ang rubriken riskbrukare...

Glöm det... idag, en måndag, halsa han direkt ur en romflaska kl 15 på eftermiddagen eftersom han "behövde något snabbt".... mitt hjärta går sönder.

Sidor