Stoppat huvudet i sanden

30 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Där igen
Stoppat huvudet i sanden

Hej! Nu är jag tillbaka på forumet efter 4? år. Då var det en stor hjälp för mig, en ögonöppnare och ett sätt att samla mina tankar.
Jag och min sambo hade en vända till helvetet och tillbaka, han som alkoholist och jag som medberoende.Vi började om igen. Ett år utan alkohol och sedan 1 flaska på fredagen som sen sakta blev mer och mer. Så länge han mådde bra fungerade det. Sen blev det mer och mer som en flykt, ja ni vet säkert resten. Det går fort och jag var inte riktigt beredd.

Nu är jag i en situation att jag ska flytta om några veckor till ett hus som vi skulle bo i tillsammans. Jag sitter här med alla opackade flyttkartonger och tankarna maler. Jag tror att jag har lärt mig lite sen förra gången, men ser redan att jag halkar in i gamla mönster.

Min rädsla just nu är att han kommer tillbaka och att jag då inte kan säga nej. Vi har "paus" (som han själv har föreslagit) och jag har sagt att jag inte vill ha drickande eller abstinensproblem här hemma. Chanserna att han lägger in sig och sen tar tag i behandling direkt är väl ganska små. Då skulle jag ev. kunna försöka igen, men kanske som särbos. Jag funderar på att erbjuda honom att bo själv här när jag flyttat tills han fått tag i lägenhet. Men, vad gör jag när han ringer på och säger att han inte har någonstans att bo?

Ullabulla
Vad sägs

Om att låta honom ordna sitt eget boende utan att du erbjuder plats hjälp eller stöd?
Klarar du det så får du guldstjärna av mig.
Det är brukligt att vuxna människor faktiskt klarar sånt själv🙂

Samtidigt så vill man ha kontrollen eller länken kvar.
Och hakar fast där man kan.
Känner så mycket igen mig i ditt resonemang.
Välkommen tillbaka.
Jag är fortfarande kvar efter 4 år.
Lite starkare,men inte helt på säkra sidan.

Där igen
Vuxet

Tack Ullabulla för ditt svar. Ja, den tanken har också slagit mig. Vuxna människor brukar klara sådant, men han känns inte så vuxen just nu. Han har nog blivit lite bortskämd med omsorger och vant sig vid det.

Det är så att jag har minnesbilder från förra gången då han "levde på gatan", jag klarar nog inte det igen. Sen har vi skuldkänslor inför andra anhöriga som nog förväntar sig att jag försöker med allt.

Ullabulla
Vad sägs

Om att låta honom ordna sitt eget boende utan att du erbjuder plats hjälp eller stöd?
Klarar du det så får du guldstjärna av mig.
Det är brukligt att vuxna människor faktiskt klarar sånt själv🙂

Samtidigt så vill man ha kontrollen eller länken kvar.
Och hakar fast där man kan.
Känner så mycket igen mig i ditt resonemang.
Välkommen tillbaka.
Jag är fortfarande kvar efter 4 år.
Lite starkare,men inte helt på säkra sidan.

Där igen
Sömnlös

Det här är inte likt mig att sitta vid datorn kl 4. Den här kvällen har varit hemsk! Jag har vetat sen i morse att han kommer tillbaka till vår stad igen efter att ha stuckit utomlands. Först kände jag mig glad för att han verkar ta tag i saker och vill lägga in sig. Sen på eftermiddagen börjar adrenalinpåslaget och jag blir rädd för att han ska komma hit först istället för direkt till avgiftning som planerat. Gamla händelser gör sig påminda hela tiden för mig.

Jag lyckades ändå hålla lugnet någotsånär och somnade. En timme senare, mitt i natten hör jag bultningar på fönstret och rop. Först tror jag honom inte, men det visar sig att han har nekats bli inlagd trots att han knappast har druckit. Tydligen måste man ha rejäl abstinens, så det är väl det jag får invänta, suck. Ok, han får komma in för att sova.

Jag hade det lugnt och skönt här hemma ett par dagar trots ensamheten. Orolig för hur det ska bli nu!! Misstänker att det här med timeout är något han inte riktigt står för eller har planerat för. Men orkar jag stå för det, det är frågan.

Där igen
Midsommarafton

Sitter ensam hemma och tycker synd om mig själv. Dagen börjar med att min "sambo" är rädd efter att ha tagit för många lugnande tabletter. Han går senare ut och köper folköl och när han sen försvinner igen tror jag att det är till puben. Alltid dessa gissningar eftersom han sällan säger vart han ska när han mår dåligt. Jag hade tänkt att jag/vi skulle ut i naturen, men tar mig istället ut för att ta några öl någon annanstans. Inte det lättaste att hitta en midsommarafton, en helg då alla förväntas supa.

Ska jag nu också börja dricka? Nej, tror inte det. Bara idag. Vad jag vet är att jag behöver terapi och mindre kaos.

Som tur är har sambon blivit inlagd för natten, hur det nu har gått till. Igår fungerade det ganska bra här hemma och han beställde tid på mottagning. Det gör att jag har ett litet hopp kvar att det ska vända. Hur dagarna fram till flytten ska se ut vågar jag knappt tänka på. Vi är båda arbetslösa, så tiden blir lång.

Han har halvt flyttat in igen, med eget rum. Min önskan är att han skaffar en egen lägenhet. Jag får väl säga ett sista datum och förlita mig på att han själv fixar?

Där igen
Fortsättning följer

Hjälp! Mindre och mindre hopp... och jag börjar bli rädd. Jag vet att jag vill bo själv, men frågan är hur och när själva separationen ska ske?

Det känns som att jag försöker genomföra en teaterföreställning här hemma. Jag är kall som is för det mesta, men kan inte låta bli en kram ibland. Jag håller uppe ett hopp, som jag egentligen inte tror på. Känner mig så falsk. Mitt halmstrå är att han eller vi båda går till socialen och att de sen ser att han akut behöver komma till behandlingshem. Någon som har erfarenhet av den processen? Eller privat psykolog???Om jag säger att han inte får bo här kommer han att försöka att hålla sig kvar som en igel.

Nu kommer han hem och säger att han ska ringa till vårdcentral, så vem vet?
Jag försöker att ta hand om mig genom Alanon. Ska försöka hitta på andra saker att göra också. Känner att jag lämnar ut mig för mycket här , så går kanske över mer till egen dagbok.

Anxiete
Hej Där igen

Vad du kämpar med dina tankar , jag känner så väl igen mej! Hur man vänder på varje grässtrå för där kanske hitta en lösning... Kanske du ska ringa VC och be om hjälp för egen del? Någon att prata med så du kan få nya vinklingar på ditt liv , där du känner att du kan få stå i fokus ? Det brukar finnas psykolog/ terapeuter kopplade till VC . Önskar dej all lycka 🌸

Där igen
Tack så mycket Anxiete! Jag

Tack så mycket Anxiete! Jag skrattade lite när jag såg din kommentar. Jag ringde faktiskt VC i morse. Telefonisten påminde mig då om att jag redan hade en tid om ett par dagar. Så förvirrad är jag...

Anxiete
Det är inte

bara den A - beroende som får sin hjärna kapad, även vi som står bredvid! Jag hoppas innerligt att du möter en förstående person, om inte stå på dej för det är du värd !!!

Där igen
Tack

Tack Anxiete! Jag fick ytterligare ett "återfall" i morse då jag började packa hans ryggsäck för att skjutsa till avgiftning. Resultatet blev att han själv skulle ta sig dit, vilket ju inte skedde. Nästa gång säger jag -hej då , ha det så trevligt på parkbänken eller ser till att själv ta mig ut så fort som möjligt.

Där igen
Flytten

Nu känner jag att det är dags att skriva igen. Har precis tagit emot nycklar till huset. Det är så blandade känslor. Min "sambo" är inlagd för avgiftning och jag har ingen aning om när han kommer hem. Positivt är att han själv har tagit sig till Vårdcentralen och kan tänka sig att ta Antabus. Han är mycket deprimerad och funderar på att ta sitt liv. Jag vill verkligen hjälpa utan att dras in för mycket. Hur nu det ska gå till.

Jag är på gränsen till nervsammanbrott ibland, men har tagit på mig en skyddande mask. Jag som har försökt arbeta bort min "vägg eller mask" . Antagligen kommer väl allt när jag väl är på plats och det nödvändiga praktiska är gjort.

Jag ska flytta ut till en liten by och undrar hur jag ska tas emot där. Nyfikna blickar och skvaller antar jag. Men jag kan väl inte vara den enda kvinnan som bor själv? Är nervös för mötet med grannar. Ska jag säga att han är sjuk, att vi är särbos eller bara låtsas som ingenting?

Anxiete
Grattis till nya boendet!

Det kan ju vara skönt att börja på nytt där det är du som skapar nya positiva minnen och lämnar de gamla tunga kvar
Jag hade känt av grannarna innan jag berättade för mycket, fokusera på dej och vad du vill berätta om dej. Din sambo/särbo kan du ju egentligen inte säga något om för du vet ju inget om hur något blir och då har du inte sagt för mycket.
Man får ju hoppas att de på VC och avgiftningskliniken hjälper honom med depression och allt annat som han behöver hjälp med. Hur du ska stötta är svårt , kanske du ska ta dag för dag och se vad som händer ? Kram 🌸

Där igen
Tack för din bekräftelse!

Tack för din bekräftelse! Ungefär så har jag också resonerat.
Nu har han skrivit ut sig själv, lite i förväg. Ringde att jag skulle komma och hämta, men försvann på egen hand. Tur att jag kollade först. Ska nog ändå göra ett sista försök att följa med på samtal (om han vill). Sen får han sköta sig själv.

Hur går det för dig Anxiete?

Anxiete
Vad snällt att du bryr dej mitt i allt !

Vet inte riktigt vad jag ska svara... Det har varit lugnt och bra i två veckor men nu känns det som om det är dags igen ... Jag har varit hemma ensam en vecka och jag vet inte hur det känns, för bra egentligen.... nåja vi får se hur allt utvecklar sej här 🤔
Hur kan han be dej hämta och sedan ge sej iväg ?! Det verkar inte som om poletten har ramlat ner på honom . Känns det bra för dej att följa med honom på samtal så gör det men släpp inte in han för långt över tröskeln 😉

Där igen
Anpassning

Känner igen mig i det där. När det börjar kännas bra är man alltid beredd på nästa problem. Försök att passa på o njuta.

Med samtalet gick det sådär. Jag ringde för att kontrollera om det stämde att vi skulle träffas där? Nej, han skulle inte gå dit, han orkade inte. Då har jag och min son fått anpassa vår utflykt efter hans tid.

Han är innanför tröskeln, men inte så länge till. Eller rättare sagt, jag sticker snart. Jag måste bara veta att jag gjort vad jag kan, så jag kan slappna av sen. Vad finns kvar? Orosanmälan? Jag tror ändå inte att jag kan släppa allt. Kan inte bara någon annan ta hand om honom? Eller måste jag bara acceptera att han är på väg till A-laget?

Anxiete
Det är nog

helt beroende på vad han vill är jag rädd för... Han verkar ju vilja men stoppar innan någon hinner hjälpa honom, skriver ut sej själv från avgiftning, orkar inte gå på samtal osv.... Jag vet inte vad mer du kan göra ? Jag vet inte hur en orosanmälan fungerar tyvärr.
Det viktigaste är att du inte tar med dej ansvaret för honom när du flyttar. Att stötta när DU orkar är väl ok men att du satt tydliga gränser runt dej och din son
Kram till dej 🌸

Där igen
Varför

Här är det bergochdalbana som gäller. En kväll berättar min sambo att han aldrig ska dricka en droppe till. Han säger att det är som en knapp som har stängts av. Istället för att sova/dricka nästan hela dygnet var han vaken hela natten och energisk. Han ringde runt till alla släktingar och berättade om sitt nya jag. Jag blev också glad, men lite skeptisk. Vi gjorde planer för framtiden och han verkade nästan nöjd över att kunna rå sig själv ett tag. Han ringde och beställde nya tider etc.

Detta tillstånd höll tills han fick en panikattack (kanske triggad av att jag var ledsen). Sen höll vi på i några timmar och kämpade mot "mr Hyde". 2-3 dagar klarade han. Jag slår fortfarande knut på mig själv i sådana lägen, nästan beredd att kompromissa med boendet. Nu vet jag inte, han drack nog inte så mycket igår, men energin är borta. I morse fick han rejält med näsblod och väckte mig. Nu borta igen. Ska jag våga lämna honom här i övermorgon? Måste nog för min egen skull.

Där igen
Uppdatering

Ser att det var längesen jag skrev. Just nu sitter jag själv på morgonterassen i nya huset och tar det lugnt. Flyttlasset gick i måndags. Stressigt, men inga större problem. Dagarna innan däremot. Jag slängdes fram och tillbaka mellan olika lösningar. Kvällen innan gav jag förslag om flytt tillsammans, som han först sa ja och sen nej till. Till slut enades vi om avstämning varje vecka. Är lite orolig för den dagen. Vet inte till 100 % var jag står. Spännande och skrämmande är vad jag känner just nu.

Där igen
Ger upp

Jag tror att jag har kommit till den punkten att jag inte orkar bry mig. Åter igen har han försökt att lura mig. Det är vad jag upplever iaf.
I söndags pratade vi om att han kunde komma hit två dagar på prov och jag bad honom att lugna ner drickandet. Han tog tablettöverdos dagen innan jag skulle komma och skrämde upp oss ordentligt. Kanske han ville slippa antabustid + soctiden? Ja jag har blivit cynisk. Jag trodde då att han skulle bli inlagd ett par dagar. Planerade för att hälsa på på psyk. Naturligtvis fanns han inte där och läkare går inte att snacka med heller... När han bad att jag skulle komma till lgh skrev jag ett argt sms och körde direkt hem till mig.
Framtiden känns inte precis positiv varken för honom eller mig. Jag känner det som att semestern är över. Nu sitter jag bara inne och gör ingenting.
Jag har haft två kontakter på vårdcentralen, underbara människor. Så det finns ljusglimtar.

Nordäng67
Fast...

låt dig inte dras med ner i någon annans ”träsk”! Din framtid styr du själv över, ta bort det som påverkar ditt liv negativt! Din sambo har ett val eller rättare sagt flera! Men det har du också! Låt inte hans val påverka dig och din framtid negativt! Ta inte mer ansvar för honom! Och lev inte i mer ovisshet/otrygghet! Det stjäl din kraft och energi! Kram

Där igen
Inte riktigt framme

Tack för din påminnelse! Jag börjar sakta att tro på en framtid. Tack vare att jag är fysiskt långt ifrån känner jag mig bättre. Otryggheten vet jag inte hur jag ska komma ifrån. När det ringer tror jag ofta att det är dåliga nyheter. Sen är jag fortfarande orolig över lägenheten. Jag borde kunna kräva att han tömmer ut sina grejer, men vågar inte lita på det. Tror att jag beställer städ så får de slänga det som blir kvar.

Där igen
Involvera mig eller inte

Jag får hela tiden dåliga nyheter från hans familj. Under tiden han har varit utomlands har han hunnit "besöka" 3 personer och varit akut inlagd 1 gång. Snart blir han utslängd från a-kassa och missar lägenhetschansen. Hans syster tänker göra ett desperat försök att reda upp saker åt honom i Sverige eftersom han är livrädd för ansvar.

Var står då jag i allt detta? Jag har flera gånger berättat att jag inte klarar av att han bor hos mig. Men allt annat? Jag tycker synd om systern, men jag har inte erbjudit att de ska komma hit ännu. Hon känner inte till det svenska systemet, så det skulle jag ev. kunna hjälpa till med. Flyttstäd blir om ca 20 dagar, då hoppas jag att han själv tagit hand om sina grejer. Så besviken för allt han ställer till med fast det inte är min sak.
Får lite deppperioder ibland men annars har jag trivts bra här i huset.

Där igen
Skarpt läge

En månad har gått sen jag flyttade. För det mesta har jag varit själv i huset. Det har varit skönt ibland att rå sig själv
men mest jobbigt. Längtar efter någon att prata med.
"Min alkoholist" är nu tillbaks och hade klarat nästan en vecka utan a.med hjälp av systern. Tills idag när han bara stack ut en runda...
De kom och hälsade på mig igår och det flöt ganska bra. Men det är tragiskt att se någon man älskade bli som en zombie. Ingen livsglädje.
Nu har han den fantastiska turen att bli erbjuden en lägenhet av soc precis i lagom tid. Han får inte dricka där, vilket säkert ger ångest. Jag har inga stora förhoppningar, men tar han inte lägenheten blir det säkert gatan. Varken jag eller andra orkar hjälpa hur länge som helst. Hans syster har senaste veckan hjälpt och gömt och flyttat grejorna. Det var väl värt ett försök, men övergången till att vara själv blir nog hård.
Okey, färdigspekulerat för nu. Dags att tänka på mig själv.

Där igen
Jag har gett upp

Jag får leva med mitt eget sällskap ett bra tag framöver. Och det är ganska trevligt :-) Jag har nog gått igenom den värsta perioden i mitt liv. Eller det kan iofs bli värre.
Min fd sambo fick inget erbjudande om lägenhet eftersom han dricker. Han bor istället på ett ställe för hemlösa, som för 5 år sen. Nytt nu är att socialen gör en utredning som sen kan leda till behandlingshem. Ingen aning hur lång tid detta kan ta? Svårt att förstå att han inte till varje pris skaffar lägenhet, men han har blivit totalt apatisk.
Jag mår bra förutom när jag riskerar att träffa på honom eller när han sysslar med telefonterror. Svarar nästan aldrig, det blir bara fel.
Sitter framför brasan nu efter en hektisk dag i stan.
Ha en trevlig kväll /Där igen eller kanske jag ska kalla mig Miss K igen

Där igen
Uppdatering

Jag är inte särskilt aktiv här, men läser mycket. Det har nu gått tre månader sen jag levde med en alkoholist. Jag är fortfarande arbetslös och ensam. Men det viktigaste är att jag mer och mer släpper kontrollen och hoppet om en framtid med min f.d. sambo. Jag mår bra för det mesta (kanske tack vare antideppmedicin).
Mitt ex. kom hit häromdagen och jag valde att ringa polisen. Han hade bosatt sig här annars. Chock då, men sen har jag fungerat som vanligt. Känner mig onormal och känslokall ibland.
Visst finns det några här som också börjat om själva?
Jag både hoppas och är livrädd för en ev. anhörigmedverkan på behandlingshem. Allt detta är mycket eventuellt då han inte verkar intresserad av att sluta. Men socialen försöker hjälpa honom... Kanske ett bra sätt att göra självinventering??

Nordäng67
Ja vi är fler...

Jag har valt bort berg-och dalbana och är själv! Tycker det är skönt nu, det har varit ett tufft men lärorikt år! Snart ett år sedan jag lämnade! När det gäller anhörigmedverkan, bestäm dig redan nu om du vill själv! För det är inget du måste ställa upp på! Gör bara det om du tror att det ger dig själv något! Fattar du ett beslut innan frågan kommer så är det lättare att säga nej om det är det du vill göra! Va skönt att du släpper kontrollen mer och mer! Är ju så himla svårt! Starkt av dig! Har också fått jobba mycket med det! Mitt ex hör fortfarande av sig i perioder! Innan har jag verkligen fått stålsätta mig och ibland har jag kört i diket (hört av mig tillbaka)! Nu är han igång igen med långa kärleksförklaringar på sms! Men jag har stärkt mig själv nu och känner distans och att hans sms inte räcker för MIG! Ord är så lätta att uttala men att lägga handling till är desto svårare! Ta hand om dig själv! Kan du få (eller kanske redan har) samtalsterapi som komplement till medicin? Jag har gått i KBT nu i ett år och det har hjälpt mig massor! Stor kram till dig, du är stark!

Där igen
Tack Nordäng!

Just nu känns det inte som att jag vill träffa honom alls. Det kan aldrig bli som förr. Jag fick tag på en psykolog, men hon ville inte hjälpa mig. Sätter mitt hopp till nästa och då ev. långtidsterapi. Jag har faktiskt fått ganska bra hjälp av vårdcentralen, otippat. Har du helt släppt hoppet om din alkoholist? Det måste vara jobbigt att fortfarande få sms. Jag försökte också att svara lite då och då. Men jag orkar inte längre. Han tar antagligen mina svar som ett kvitto för att det kan bli vi och att jag ska få honom på fötter.
Har suttit inne hela dagen, måste nog röra på mig lite.

Nordäng67
Ja...

jag har helt gett upp hoppet faktiskt men det tog tid! Har insett att jag älskar en man som inte finns så länge han dricker! Och jag har också insett att jag inte vill leva med risken för återfall om han mot förmodan skulle sluta dricka! Man investerar så otroligt mycket känslor, energi och engagemang! Då vill man ha det tryggt! Skulle ta åratal för mig att börja lita på honom och än har han inte börjat ge mig ett enda dugg vad jag behöver! Vill inte leva så! Har jätteproblem med att se helheten i ett förhållande, jag har svårt att välja bort det som är bra fast det inte finns det mest grundläggande på plats (tillit, trygghet, respekt)! Van vid berg-och dalbana från barndomen! Jobbar med mig själv nu istället! Inte så jobbigt längre att få sms från honom faktiskt! Känner en ny styrka och trygghet i mig själv nu! Jag vet vad jag vill ha och vad jag behöver! Han kan inte ge mig det!

Där igen
Du sätter ord på mina tankar

Det är just det. Jag vill inte lägga mer engagemang på något som har så liten chans att lyckas. Tiden är inte på min sida, om man säger så.
Det låter som att du vet precis hur du vill ha det. Du har nått långt tror jag. Jag vet än så länge inte hur jag vill ha det, eller jag vet men tycker att det är så svårt att ta sig dit. Försöker hålla mig öppen för nya saker, så får vi se.