Hej! Nu är jag tillbaka på forumet efter 4? år. Då var det en stor hjälp för mig, en ögonöppnare och ett sätt att samla mina tankar.
Jag och min sambo hade en vända till helvetet och tillbaka, han som alkoholist och jag som medberoende.Vi började om igen. Ett år utan alkohol och sedan 1 flaska på fredagen som sen sakta blev mer och mer. Så länge han mådde bra fungerade det. Sen blev det mer och mer som en flykt, ja ni vet säkert resten. Det går fort och jag var inte riktigt beredd.

Nu är jag i en situation att jag ska flytta om några veckor till ett hus som vi skulle bo i tillsammans. Jag sitter här med alla opackade flyttkartonger och tankarna maler. Jag tror att jag har lärt mig lite sen förra gången, men ser redan att jag halkar in i gamla mönster.

Min rädsla just nu är att han kommer tillbaka och att jag då inte kan säga nej. Vi har "paus" (som han själv har föreslagit) och jag har sagt att jag inte vill ha drickande eller abstinensproblem här hemma. Chanserna att han lägger in sig och sen tar tag i behandling direkt är väl ganska små. Då skulle jag ev. kunna försöka igen, men kanske som särbos. Jag funderar på att erbjuda honom att bo själv här när jag flyttat tills han fått tag i lägenhet. Men, vad gör jag när han ringer på och säger att han inte har någonstans att bo?

Om att låta honom ordna sitt eget boende utan att du erbjuder plats hjälp eller stöd?
Klarar du det så får du guldstjärna av mig.
Det är brukligt att vuxna människor faktiskt klarar sånt själv?

Samtidigt så vill man ha kontrollen eller länken kvar.
Och hakar fast där man kan.
Känner så mycket igen mig i ditt resonemang.
Välkommen tillbaka.
Jag är fortfarande kvar efter 4 år.
Lite starkare,men inte helt på säkra sidan.

Där igen

Tack Ullabulla för ditt svar. Ja, den tanken har också slagit mig. Vuxna människor brukar klara sådant, men han känns inte så vuxen just nu. Han har nog blivit lite bortskämd med omsorger och vant sig vid det.

Det är så att jag har minnesbilder från förra gången då han "levde på gatan", jag klarar nog inte det igen. Sen har vi skuldkänslor inför andra anhöriga som nog förväntar sig att jag försöker med allt.

Om att låta honom ordna sitt eget boende utan att du erbjuder plats hjälp eller stöd?
Klarar du det så får du guldstjärna av mig.
Det är brukligt att vuxna människor faktiskt klarar sånt själv?

Samtidigt så vill man ha kontrollen eller länken kvar.
Och hakar fast där man kan.
Känner så mycket igen mig i ditt resonemang.
Välkommen tillbaka.
Jag är fortfarande kvar efter 4 år.
Lite starkare,men inte helt på säkra sidan.

Där igen

Det här är inte likt mig att sitta vid datorn kl 4. Den här kvällen har varit hemsk! Jag har vetat sen i morse att han kommer tillbaka till vår stad igen efter att ha stuckit utomlands. Först kände jag mig glad för att han verkar ta tag i saker och vill lägga in sig. Sen på eftermiddagen börjar adrenalinpåslaget och jag blir rädd för att han ska komma hit först istället för direkt till avgiftning som planerat. Gamla händelser gör sig påminda hela tiden för mig.

Jag lyckades ändå hålla lugnet någotsånär och somnade. En timme senare, mitt i natten hör jag bultningar på fönstret och rop. Först tror jag honom inte, men det visar sig att han har nekats bli inlagd trots att han knappast har druckit. Tydligen måste man ha rejäl abstinens, så det är väl det jag får invänta, suck. Ok, han får komma in för att sova.

Jag hade det lugnt och skönt här hemma ett par dagar trots ensamheten. Orolig för hur det ska bli nu!! Misstänker att det här med timeout är något han inte riktigt står för eller har planerat för. Men orkar jag stå för det, det är frågan.

Där igen

Sitter ensam hemma och tycker synd om mig själv. Dagen börjar med att min "sambo" är rädd efter att ha tagit för många lugnande tabletter. Han går senare ut och köper folköl och när han sen försvinner igen tror jag att det är till puben. Alltid dessa gissningar eftersom han sällan säger vart han ska när han mår dåligt. Jag hade tänkt att jag/vi skulle ut i naturen, men tar mig istället ut för att ta några öl någon annanstans. Inte det lättaste att hitta en midsommarafton, en helg då alla förväntas supa.

Ska jag nu också börja dricka? Nej, tror inte det. Bara idag. Vad jag vet är att jag behöver terapi och mindre kaos.

Som tur är har sambon blivit inlagd för natten, hur det nu har gått till. Igår fungerade det ganska bra här hemma och han beställde tid på mottagning. Det gör att jag har ett litet hopp kvar att det ska vända. Hur dagarna fram till flytten ska se ut vågar jag knappt tänka på. Vi är båda arbetslösa, så tiden blir lång.

Han har halvt flyttat in igen, med eget rum. Min önskan är att han skaffar en egen lägenhet. Jag får väl säga ett sista datum och förlita mig på att han själv fixar?

Där igen

Hjälp! Mindre och mindre hopp... och jag börjar bli rädd. Jag vet att jag vill bo själv, men frågan är hur och när själva separationen ska ske?

Det känns som att jag försöker genomföra en teaterföreställning här hemma. Jag är kall som is för det mesta, men kan inte låta bli en kram ibland. Jag håller uppe ett hopp, som jag egentligen inte tror på. Känner mig så falsk. Mitt halmstrå är att han eller vi båda går till socialen och att de sen ser att han akut behöver komma till behandlingshem. Någon som har erfarenhet av den processen? Eller privat psykolog???Om jag säger att han inte får bo här kommer han att försöka att hålla sig kvar som en igel.

Nu kommer han hem och säger att han ska ringa till vårdcentral, så vem vet?
Jag försöker att ta hand om mig genom Alanon. Ska försöka hitta på andra saker att göra också. Känner att jag lämnar ut mig för mycket här , så går kanske över mer till egen dagbok.

Anxiete

Vad du kämpar med dina tankar , jag känner så väl igen mej! Hur man vänder på varje grässtrå för där kanske hitta en lösning... Kanske du ska ringa VC och be om hjälp för egen del? Någon att prata med så du kan få nya vinklingar på ditt liv , där du känner att du kan få stå i fokus ? Det brukar finnas psykolog/ terapeuter kopplade till VC . Önskar dej all lycka ?

Där igen

Tack så mycket Anxiete! Jag skrattade lite när jag såg din kommentar. Jag ringde faktiskt VC i morse. Telefonisten påminde mig då om att jag redan hade en tid om ett par dagar. Så förvirrad är jag...

Anxiete

bara den A - beroende som får sin hjärna kapad, även vi som står bredvid! Jag hoppas innerligt att du möter en förstående person, om inte stå på dej för det är du värd !!!

Där igen

Tack Anxiete! Jag fick ytterligare ett "återfall" i morse då jag började packa hans ryggsäck för att skjutsa till avgiftning. Resultatet blev att han själv skulle ta sig dit, vilket ju inte skedde. Nästa gång säger jag -hej då , ha det så trevligt på parkbänken eller ser till att själv ta mig ut så fort som möjligt.

Där igen

Nu känner jag att det är dags att skriva igen. Har precis tagit emot nycklar till huset. Det är så blandade känslor. Min "sambo" är inlagd för avgiftning och jag har ingen aning om när han kommer hem. Positivt är att han själv har tagit sig till Vårdcentralen och kan tänka sig att ta Antabus. Han är mycket deprimerad och funderar på att ta sitt liv. Jag vill verkligen hjälpa utan att dras in för mycket. Hur nu det ska gå till.

Jag är på gränsen till nervsammanbrott ibland, men har tagit på mig en skyddande mask. Jag som har försökt arbeta bort min "vägg eller mask" . Antagligen kommer väl allt när jag väl är på plats och det nödvändiga praktiska är gjort.

Jag ska flytta ut till en liten by och undrar hur jag ska tas emot där. Nyfikna blickar och skvaller antar jag. Men jag kan väl inte vara den enda kvinnan som bor själv? Är nervös för mötet med grannar. Ska jag säga att han är sjuk, att vi är särbos eller bara låtsas som ingenting?

Anxiete

Det kan ju vara skönt att börja på nytt där det är du som skapar nya positiva minnen och lämnar de gamla tunga kvar
Jag hade känt av grannarna innan jag berättade för mycket, fokusera på dej och vad du vill berätta om dej. Din sambo/särbo kan du ju egentligen inte säga något om för du vet ju inget om hur något blir och då har du inte sagt för mycket.
Man får ju hoppas att de på VC och avgiftningskliniken hjälper honom med depression och allt annat som han behöver hjälp med. Hur du ska stötta är svårt , kanske du ska ta dag för dag och se vad som händer ? Kram ?

Där igen

Tack för din bekräftelse! Ungefär så har jag också resonerat.
Nu har han skrivit ut sig själv, lite i förväg. Ringde att jag skulle komma och hämta, men försvann på egen hand. Tur att jag kollade först. Ska nog ändå göra ett sista försök att följa med på samtal (om han vill). Sen får han sköta sig själv.

Hur går det för dig Anxiete?

Anxiete

Vet inte riktigt vad jag ska svara... Det har varit lugnt och bra i två veckor men nu känns det som om det är dags igen ... Jag har varit hemma ensam en vecka och jag vet inte hur det känns, för bra egentligen.... nåja vi får se hur allt utvecklar sej här ?
Hur kan han be dej hämta och sedan ge sej iväg ?! Det verkar inte som om poletten har ramlat ner på honom . Känns det bra för dej att följa med honom på samtal så gör det men släpp inte in han för långt över tröskeln ?

Där igen

Känner igen mig i det där. När det börjar kännas bra är man alltid beredd på nästa problem. Försök att passa på o njuta.

Med samtalet gick det sådär. Jag ringde för att kontrollera om det stämde att vi skulle träffas där? Nej, han skulle inte gå dit, han orkade inte. Då har jag och min son fått anpassa vår utflykt efter hans tid.

Han är innanför tröskeln, men inte så länge till. Eller rättare sagt, jag sticker snart. Jag måste bara veta att jag gjort vad jag kan, så jag kan slappna av sen. Vad finns kvar? Orosanmälan? Jag tror ändå inte att jag kan släppa allt. Kan inte bara någon annan ta hand om honom? Eller måste jag bara acceptera att han är på väg till A-laget?

Anxiete

helt beroende på vad han vill är jag rädd för... Han verkar ju vilja men stoppar innan någon hinner hjälpa honom, skriver ut sej själv från avgiftning, orkar inte gå på samtal osv.... Jag vet inte vad mer du kan göra ? Jag vet inte hur en orosanmälan fungerar tyvärr.
Det viktigaste är att du inte tar med dej ansvaret för honom när du flyttar. Att stötta när DU orkar är väl ok men att du satt tydliga gränser runt dej och din son
Kram till dej ?

Där igen

Här är det bergochdalbana som gäller. En kväll berättar min sambo att han aldrig ska dricka en droppe till. Han säger att det är som en knapp som har stängts av. Istället för att sova/dricka nästan hela dygnet var han vaken hela natten och energisk. Han ringde runt till alla släktingar och berättade om sitt nya jag. Jag blev också glad, men lite skeptisk. Vi gjorde planer för framtiden och han verkade nästan nöjd över att kunna rå sig själv ett tag. Han ringde och beställde nya tider etc.

Detta tillstånd höll tills han fick en panikattack (kanske triggad av att jag var ledsen). Sen höll vi på i några timmar och kämpade mot "mr Hyde". 2-3 dagar klarade han. Jag slår fortfarande knut på mig själv i sådana lägen, nästan beredd att kompromissa med boendet. Nu vet jag inte, han drack nog inte så mycket igår, men energin är borta. I morse fick han rejält med näsblod och väckte mig. Nu borta igen. Ska jag våga lämna honom här i övermorgon? Måste nog för min egen skull.

Där igen

Ser att det var längesen jag skrev. Just nu sitter jag själv på morgonterassen i nya huset och tar det lugnt. Flyttlasset gick i måndags. Stressigt, men inga större problem. Dagarna innan däremot. Jag slängdes fram och tillbaka mellan olika lösningar. Kvällen innan gav jag förslag om flytt tillsammans, som han först sa ja och sen nej till. Till slut enades vi om avstämning varje vecka. Är lite orolig för den dagen. Vet inte till 100 % var jag står. Spännande och skrämmande är vad jag känner just nu.

Där igen

Jag tror att jag har kommit till den punkten att jag inte orkar bry mig. Åter igen har han försökt att lura mig. Det är vad jag upplever iaf.
I söndags pratade vi om att han kunde komma hit två dagar på prov och jag bad honom att lugna ner drickandet. Han tog tablettöverdos dagen innan jag skulle komma och skrämde upp oss ordentligt. Kanske han ville slippa antabustid + soctiden? Ja jag har blivit cynisk. Jag trodde då att han skulle bli inlagd ett par dagar. Planerade för att hälsa på på psyk. Naturligtvis fanns han inte där och läkare går inte att snacka med heller... När han bad att jag skulle komma till lgh skrev jag ett argt sms och körde direkt hem till mig.
Framtiden känns inte precis positiv varken för honom eller mig. Jag känner det som att semestern är över. Nu sitter jag bara inne och gör ingenting.
Jag har haft två kontakter på vårdcentralen, underbara människor. Så det finns ljusglimtar.

låt dig inte dras med ner i någon annans ”träsk”! Din framtid styr du själv över, ta bort det som påverkar ditt liv negativt! Din sambo har ett val eller rättare sagt flera! Men det har du också! Låt inte hans val påverka dig och din framtid negativt! Ta inte mer ansvar för honom! Och lev inte i mer ovisshet/otrygghet! Det stjäl din kraft och energi! Kram