Jaha och nu då?

727 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Ullabulla
en eloge till min särbo

Igår var jag och hälsade på ett onyktert ex som låg i sängen och tyckte väldigt synd om sig själv.
Offerkoftan var väldigt tjock och han hade så hemskt ont i hjärtat.
Nja sa jag,skulle tro att det är levern som spökar,men på det örat lyssnar man ju inte.
Nåja,diagnostiserad med kol som gör att om han inte slutar röka så kommer han inom cirka ett år att behöva syrgashjälp.
Och vad gör man då?
Ja man fortsätter både röka och dricka förstås då det är så man löser sina problem.

Jag fick också veta att de sista åren så drack han ju inte så väldigt mycket. Då han egentligen var nykter inför mig och omgivningen.
Bara en sjuttis i veckan..
Inte ens den sanningen går liksom upp för honom att det kan ju ha bidragit till att vår relation inte gick att rädda.
Nej,det var ju bara ett plåster på såren då han egentligen mådde så dåligt psykiskt och självmedicinerade.

I alla fall så fick jag ge honom små skärvor av hopp med småjobb han kunde göra åt mig då han nu tappat sitt nya jobb som han fick före semestern.
Orsakerna till varför han inte får fortsätta annat än som timvikarie är oklart.
Arbetsgivaren vet om hans problem och han har inget anställningsskydd.
Kanske han har varit onykter på jobbet,kanske han inte dykt upp när han skulle.
Jag vet inte och det spelar kanske ingen roll.

Men besviken är han förstås och det gör ju inte hans situation bättre.
Jag fick i alla fall höra hur mycket våra samtal betydde för honom och att han alltid var upplyft efter dom.
Jag är tydligen den enda han pratar med och döttrarna säger samma sak.
De kommer ingenvart med honom utan det är bara inför mig som han vågar visa sitt elände och sitt mående.

Nog om det,jag åker till min nya kärlek och berättar om besöket.
Dottern ringer dessutom under min vistelse hos särbon och jag pratar öppet inför honom om besöket hos exet.

Hade det varit jag så hade jag för länge sen satt stopp.
Sagt att nu är det dax att bryta,han måste klara sig utan dig,du är i relation med mig nu.
Men stor människa som han är så förstår han vikten för mig att ändå få hålla en länk kvar till människospillran.
Så generös är han att han låter mig ha den kopplingen kvar.

Det är stort och jag är djupt imponerad,jag hade inte klarat det..

Ullabulla
Å nu är exet inne för avgiftning

Igår efter kanske tre veckors supande i sträck,möjligen mer så försökte döttrarna få honom att självmant åka in.
Absolut och nej och aldrig i livet var svaret.

Jag kände på mig att han egentligen var mjuk och sa till döttrarna före de skulle dit att om de ville så kunde jag vara behjälplig.
Och jo,de ringde efter tre timmars övertalningsförsök.
Jag far dit efter ok från särbon. Han ställde dock frågan-orkar du verkligen med detta?
Jovisst gjorde ullabulla det...

Hur skulle jag kunna säga nej när jag visste att han skulle ge efter om jag åkte dit.
och det gjorde han,efter tio minuters övertalning.

Han har aldrig varit inne för avgiftning förut så det är verkligen ett nytt bottennapp för honom.
Han hade ju bara druckit 2,8:or men ändå såpass påverkad. javisst sa jag och döttrarna och trodde den arma stackaren.

Nåväl,sjuttis hittad under kudden och 2,7 i promille talade ju en annan sanning.

I morse efter samtal så sa jag då slutligen. Om du inte stannar till på fredag och tar emot den hjälp de erbjuder så bryter jag med dig på samma sätt som min bror redan gjort det för cirka en månad sen.
Jag vet inte om det har någon effekt,men jag måste helt enkelt.
Jag tar slut och går in i medberoende så det bara dånar om det.

Jag måste,måste inse att detta tar aldrig slut och problemet är inte mitt att lösa.
Nu har jag dragt mitt sista strå till denna eländiga stack och måste dra mig ur för både min och särbons och även exets skull.

Nu får döttrar och andra anhöriga ta vid denna kamp om de orkar,jag kliver av.

Eva-Karin
Ja. Man orkar

Jag har också en ny. Särbo likaså. Samma fråga har kommit där; "orkar du då ? "
Jag har aldrig förr ställt mig den frågan i livet. Om jag orkar. Vadå?! Jag bara gör. Det kanske är där medberoendet sitter. Vi ifrågasätter aldrig vår ork. Den bara finns. Vi orkar och orkar. Tills vi bryts. Som Märta Tikkanen skriver. Missbrukaren släpper sen mer o mer eftersom vi fixar mer o mer o orkar. Vi vägrar aldrig inför ett hinder.
Tack UllaBulla för alla dina betraktelser. De underlättar mitt tillfrisknande också.

Ullabulla
Är nu i någon sorts kris

Vet ej riktigt vad den står för.
Kanske den samlade kontentan av allt som hänt mig dessa dryga två år.
En sorts sammanfattning där jag inser att mitt gamla liv med min missbrukare är över.
Att mitt nya liv där bara jag ingår och där jag själv väljer sällskap är här.

Så många delar av mig skriker efter beständighet trygghet och ro och välkända mönster.
Den andra delen av mig bejakar och välkomnar det nya.
Men jag är så rädd.

Rädd att jag inte ska klara allt som behövs för att jag ska släppa taget om det gamla.
Bejaka mig själv som person och vad jag behöver.
Precis som att jag återigen är på ruta ett.

Vad vill Ullabulla?
Vad behöver hon för att vara lycklig.
Utan inblandning av andra människor.

Är det där som kruxet ligger.
Om jag inte har betydelse eller inblandning i andra människor så står jag mig slätt.
Jag är ingen,utan existensberättigande och utan framtid.

Eller står det för något annat?
Jag får grunna vidare och låta mig själv vara kvar i detta vakuum så länge som det behövs för att svara på mina frågor.
Just nu är det jobbigt...

Rosa Pantern
Hej!

Hej!

Bra du törs vara kvar i det ett tag och ge det tid!

Hoppas du finner trygghet med din väg och dina val.

Förändring är väl ofta svårt, särskilt om den går på djupet.

Ha det så bra, ändå!:-)

Ullabulla
Tack Rosa Pantern

Jo jag svajar och betänkligt mycket vissa delar av dagen.
Det känns precis som du säger som att något beständigt på djupet håller på att hända. Att jag ändå någonstans har haft denna lilla bakdörr öppen till exet. En sorts säkerhetsventil om det nya livet och den nya relationen blir för mycket för mig. Jag har väl insett att den måste stängas,stoppas igen och avslutas.
Annars ingen riktigt utveckling ingen riktig väg framåt. Utan då hoppar jag fram och tillbaka på ett sätt som inte alls är bra för mig.

Linda...
Tror att man nästan behöver

Tror att man nästan behöver en reningsdusch efter man har haft en jobbig relation. Som om att man vill tvätta bort allt skit som det medför att vara med en alkolist både i själen och kroppen . Jag känner mig så kränkt och smutsig efter att ha tagit så mycket skit. Dom äter upp skallen med sin skit, så man kan inte tänka klart. Tänk så här, du har levt med detta så länge, så att när väl trygghet och glädjen kommer in i ditt liv blir du förvirrad. Man är inte elak för att man inte orkar med deras skit mer. Jag har insett att jag aldrig kan vinna över flaskan. kram till dig L

Ullabulla
och som jag att tro

att det är över.
Att man är så att säga frisk och i hamn.
Tom kapabel att hjälpa andra som fortfarande är kvar i relation eller aktivt medberoende.
Och sen se att jag inte tagit mig en millimeter egentligen.
Medberoendet är fortfarande fullt utvecklat .

Det är som någon sorts bakvänt skov. Som vid ms och parkinsons.

Man är i en dålig loop eller kurva och sen blir det bättre igen. Men egentligen halkar man hela tiden längre och längre ned.
Men man märker det inte hur gärna man än vill.

Det är först när man backar riktigt många år eller är tillbaka i ungdomsåren som man ser hur långt man sjunkit.
Det borde ju vara tvärtom.
Man borde utvecklas,bli klokare och leva ett bättre liv allteftersom man blir mer och mer erfaren.

Men när man trillar ned i fällorna så sjunker man djupare varje gång.
Det blir allt svårare att häva sig upp och man är till sist inte frisk på nästan en enda punkt.

Precis som med alkisen.
Vad är skillnaden egentligen?
Jo alkoholisten behöver låta bli alkohol.
Men vi då,vi dumskallar som så gärna går igång på alla som behöver oss.
Behöver oss så att vi ska slippa vara med oss själva utan att gå upp i någon annans behov.
Slippa se tomheten i våra egna liv när vi inte är i relation till någon annan.
Och helst då någon som är i underläge eller i behov av oss.

Jag vet att jag är hård med mig själv.
Jag har haft massor med bra dagar och även friska saker för mig som gör att hoppet finns kvar att jag så småningom ska leva ett mer fullvärdigt liv.
Men när man är där jag är nu,i akut abstinens efter att få vara livsviktig för någon annan utan att ge efter för den lockelsen.
Då är det tungt,alldeles väldigt att stanna i den känslan och förhoppningsvis hitta tillbaka till mitt jag igen.

Jag har nu klarat två veckor utan att på något sätt ge efter. Och mitt snälla ex har respekterat min önskan om nollkontakt.
Han ser nog också det destruktiva i att vi har kontakt och hur det också bryter ned honom.
Hans längtan efter det som inte längre är och som han framför allt inte förmår.

Må väl och lev väl,ni därute.

Adde
Jag känner

efter många år igen medberoendet som du beskriver. Jag är ju själv alkis och har den "fördelen" att om jag slutar med alkoholen så kan jag lättare se på mig själv och jobba med mig själv på ett nyktert sätt.
Många, många, medberoende tror att bara alkisen slutar att kröka så blir allt bra utan att tänka på att sjukdomen även drabbar de runt alkisen på precis samma sätt. Att nyttja Al-anon och deras program hjälper många till ett friskt liv och skapar självständiga, fritt tänkande, individer.
Vissa yrkesgrupper som socionomer har med sig gammalt, outrett, bagage där de resonerar som du : Jag vill betyda nåt för nån annan. De är utan tvekan de absolut sämsta att hjälpa nån annan med samma sjukdom. Medberoendet är så utbrett så du märker det bara genom att sitta och kolla folks beteende på ett fik. Jag försöker själv leva efter AA's steg där "sprida budskapet vidare" är det viktigaste jag kan göra, men numera försöker jag inte ens att visa nån medberoende irl på den väg som leder till sinnesro och självständigt tänkande.

Att älska sig själv och inse att jag är den viktigaste personen i mitt liv är ett steg i rätt riktning.

Ullabulla
Tack Adde

För fint svar. Ja det är precis som du beskriver. Om jag då slutar bry mig om exet och hans brist på insikt och kamp i sitt liv så tror jag att jag är hemma.
Men problemet sitter ju i mig och inte i honom.

Om jag då bara väljer någon annan olycksfågel som jag inte grottar in mig i fullständigt med utan bara liksom brer ut min sk expertkunskap på den personen.
Gör si,tänk så så får jag liksom lysa upp den personen med insikter som de kanske inte har haft tidigare.
Jag gör det på ett fint sätt (manipulation)utan att kränka personen och de lapar tacksamt i sig.
Och där får jag då sitta och känna mig stor och stark igen.
Jag som vet precis hur allt ska vara.

Min nya kärlek sa igår när jag hade mental härdsmälta av värsta sorten.
Men du Ullabulla,om jag kapar av mig en arm eller ett ben blir det bra då?
Ja, sa jag och det värsta är att det var inte ett skämt.
Hans kapacitet,hans förmåga att leva ett bra liv utan mig och att faktiskt vara kabapel att reda ut de svårigheter och problem som kommer i hans väg skrämmer skiten ur mig.
Vad ska han med mig till?
Vilken funktion kan jag rimligtvis fylla om jag inte får vara där och hjälpa till och stötta upp?

Vem är jag i förhållande till mig själv?
Jag trodde att jag var hemma som sagt,var i hamn på nästan alla plan.Men ack nej.
Sen jag hjälpte exet in på avgiftning och fick stötta hans 57 kilos kropp in på akuten så brast jag känslomässigt igen.

Det är mitt fel att han mår så dåligt.
Det är på mig det hänger om han ska bli frisk igen.
Jag måste lämna den relation som faktiskt kan vara bra för mig på sikt och gå tillbaka till exet.
För utan mig dör han.

Det värsta är ju att det faktiskt kan vara sant.
Han kan dö,och om jag då är där och förhindrar det så länge jag kan så är det ju i alla fall inte min skuld om så sker.
Då har jag ju gjort allt i min makt.

Och så länge det är så,så länge som jag inbillar mig att det är på mig det hänger om han ska reda ut sitt liv så är jag inte fri för fem öre.
Fri att leva mitt liv,fri att tänka på mig själv och staka ut min egen framtid.
Och vem låter det fortgå,jo jag..
Och vem kan förändra faktum,jo jag
Vem kan ta kontrollen över detta,jo jag.

Frågan är bara hur och hur man kan låta det vara en beständig känsla och inte som nu en upplevelse att gå på nattgammal is hela tiden.

Rosa Pantern
Du är säkert fantastisk som

Du är säkert fantastisk som stöttare! Man känner sig hemma där man är säker. Osäkerheten inger en känsla av identitetsförlust också, kan jag tycka. Och meningen är väl att finna sig själv i den nya situationer, och på ett bra sätt. Så man kan ha en positiv känsla för sig själv, i det nya. Och kanske med någon osäkerhet i sig. Där brukar kärleksfulla medmänniskor kunna vara som katalysatorer. De hjälper till att stötta upp ens bygge av sitt nya jag, så att det snabbas på. Men inte är det lätt! Intressant det du skriver! Må så bra, du får lov att bara finnas!!!

Ullabulla
Tack rosa pantern

Ja du har rätt i det du skriver. Avklädd in på bara skinnet blir jag av min nya kärlek som inte accepterar att jag fortsätter på den självutplånande uppoffrande banan där jag bara går på som jag alltid har gjort.

Han tar sitt ansvar för sitt liv och sina relationer så får jag ta ansvar för mina. Att vi sen efter över ett år har börjat snirkla ihop de och går in i varandras ansvarsfält ibland är något annat. Han låter mig aldrig ta över,eller hämta in något som jag inte ska ha.
Dvs makt och kontroll som är min mat..

Han låter mig vara på min planhalva med honom och bekräftar som sagt enbart mig. Ovant och mycket svårt och ofta känner jag mig väldigt hemma och avslappnad i det. Men ibland så skriker hela min själ efter kontrollen och att allt ska vara som vanligt och inte ställa så mycket djävla krav på att jag ska vara någon annan,dvs en friskare själ i min gamla medberoendekropp.
Jag vill ha min quick fix,vara navet som allt snurrar kring. Men nej,det går han inte med på den rackaren :)

Så vi får se vem som vinner över mig.
Medberoendepersonligheten eller mitt nya jag som jag hoppas ligger därinne,färdig för kläckning.

Ullabulla
mycket skrivande nu.

Vill bara skriva det jag hoppades skulle vara sant när det kändes som tyngst.
Det vänder, och när det väl vänder så har man hoppat upp något snäpp på livskvalitetsstegen.
Just nu är allt lätt och fridfullt. Sinnesron är med mig i varenda bit av min kropp.

Att låta saker värka ut klart är så fruktansvärt tungt och jag vill så gärna ge efter och hitta lindring på olika sätt.
men jag grejjade att härda ut. Tack Ullabulla för att du faktiskt ibland gör rätt val :)

Ullabulla
Fortsatt bra

Men ändå lite upp och ned.
Att livet är så mycket begrundande och ältande när man egentligen bara vill ha lugn och ro.
Men ingen lugn och ro om man inte ältar klart.

Att vara i process och bearbeta all gammal dynga tar enormt mycket kraft och tid.
Jag önskar att det snart är över så att jag kan sätta ny fart mot nya mål.
Jag upplever ibland att jag är kvar i gammal gegga som ingen annan än jag grävt fram och står och klafsar i.
Men innan det runnit undan så kan jag inte riktigt känna lugnet och se klart.

Ibland gör jag det och jag försöker hålla fast känslan så länge det går.
För sen är det något som stör igen.

Det viktiga som jag måste ha i fokus är ju,vad gör jag åt det?
Låter jag mig bli ett offer och ställer upp i hjälparrollen oavsett orsak så måste jag också ha förstånd och mod att säga nej.
Även om det gör ont att säga nej till de som behöver min hjälp.

Just nu behöver jag kraften till mig själv och till mitt eget liv för jag har så lite resurser kvar i dagsläget.
Så lite behövs för att jag ska tippa över.
För även om jag i mångt och mycket har börjat staka ut nya livsmönster så behövs så lite för att jag ska göra avkall från dom.
Så lätt att bara ramla tillbaka och bli trygg i det jag redan kan.

Att varje dag välja mig själv istället för alla andra som kan tänkas behöva mig är svårt.
Att varje dag säga att jag är värd att få må bra och uppleva lycka kan tyckas självklart.
Men när det inte på något sätt är självklart så måste jag ha det som mitt dagliga mål.
Välja mig själv och det som gör mig gott så att jag orkar leva för de i min närhet som verkligen ska finnas där.

mulletant
Vill passa på att tacka Ullabulla

Både för att du delar med dig av din väg mot frihet och för dina kommentarer till andra som klafsar omkring i medberoendeträsket. Jag följer dig fast jag sällan kommenterar. Allt gott / mt

Ullabulla
Just nu

Är jag i balans. Med mig själv,i livet och i mitt mående.
Ingenting i det yttre har egentligen förändrats.
Allt är som vanligt och inga radikala förändringar har skett.
Men någonstans i mig själv så är jag just nu i hamn,med mig själv och hos mig själv.Jag kände det så tydligt igår och i morse hos min kärlek att jag behövde inget mer.

Än att vara där med honom och med mig själv. I vår kraxiga värld där ingen av oss just nu är så värst mycket att hänga i julgranen pga influensa.
Men det gör absolut ingenting. Jag tror att vi båda skulle kunna vara enbenta och blinda just nu och det skulle inte påverka.

Vad är det då som gör att man ibland är alldeles i ro?
Vad har då hänt som gör att alla sanningar liksom sammanstrålar,är äkta och levande men inte skrämmande.

Allt det där som ju också hör till och som stökar till det och ibland är alldeles påtagligt viktigt,svårt och jobbigt.
Men just idag och igår så står det bara där och väntar på sin tur som inte är just nu.
Underbart.
Kanske stavas det till sinnesro?

Kaeljo
Låter underbart

Så skönt att höra att du mår så bra. Jag lever ju ensam fortfarande, men känner mig som om jag har en inre ro emellanå, men ibland är det kaos.

Kram till dig, du har stöttat mig så mycket i min tråd.

Ullabulla
Ibland tror jag

att jag har något allvarligt fel.
Jag läser mitt sista inlägg där allt var frid och fröjd. Jag var i ro och allt var bra.

Nu sitter jag här och har brutit relationen..igen.
Det är tredje eller fjärde gången jag samlar mina saker och ramlar iväg ut genom dörren,arg som ett bi.
Han har tidigare stått fast vid att han vill ha mig och vi har rett ut situationerna som varit.
Men nu börjar han av förklarliga skäl vara rätt trött och sliten.

Jag säger inte att mina utbrott varit utan grund,för det har de inte.
Han har sakta utarmat mitt självförtroende som redan är skört med att inte alltid behandla mig med den respekt jag förtjänar.
Inte så att han varit dum,mer nonchalant och kanske lite egoistisk.

Detta har då sakta byggts upp över tid och jag har dämt upp i mitt inre tills det exploderat.

Kanske är detta rätt?
Kanske ska jag leva ensam ett tag för att liksom hela mig själv inifrån och ut.
Det är ju inte bra för vare sig honom eller mig med dessa känsloutbrott även om han kanske är orsaken i många av fallen.

Ska jag lita på min klokskap och stå fast vid vem jag är och vad jag behöver för att må bra och inte ge efter.

Ska jag tro att jag har förmåga att stå på mig och vara stark och beslutsam när mitt hjärta säger åt mig att ge efter.
Den som lever får se och jag ska fortsätta att rannsaka mig själv och vad som leder till detta.
Är han kanske för stark? Står på sig och böjer sig inte för Ullabullas utspel.

Är jag kanske för stark?
Lärt mig och byggt på mig själv och tar inte längre någon skit.
Måste man kanske ta skit eller kompromissa mer för att klara att leva i en relation?
Jag vet faktiskt inte svaren på det och vet inte heller om det finns någon bra måttstock på det.

Det jag vet däremot är att jag sen separationen från exet lärt mig att andas lugnt, tänka på relationen som det gift som jag ibland måste avstå för att min hjärna ska nyktra till och se klart på situationen.
Igår hade jag sinnesro i detta.
Idag vill jag bara att allt ska vara bra igen till nästa gång allt havererar.

Ullabulla
idag är det bättre

Hade en jättetrevlig kväll igår med väninnor på stan. Och tji fick ni era fyllhundar på andra sidan ;) ,jag kan faktiskt dricka och må bra i det. Drack mina tre glas vitt under 5 timmar och mådde såklart bra ändå. Kände mig glad stark och fri,men naturligtvis ledsen innerst inne för den situation jag är i.

För att göra en lång historia kort med x nr 2 för att förtydliga vilket ex jag pratar om:
Vi har haft en relation på 1.5 år.
Han är långt mycket starkare än x nr 1 som nu sista åren druckit som en svamp.

Han har varit så stark så jag har många gånger känt att jag inte har någon riktig plats att fylla i hans liv. Att han klarar sig lika bra utan mig och att han inte är fäst vid mig eller vill detta lika mycket som jag.

Han har bedyrat att det vill han visst.
Men jag har inte låtit nöja mig med svaret utan hittat mina bevis på att jag har rätt.
Kan det vara så enkelt att han fungerar helt annorlunda än mig?

Att jag som har en beroendementalitet och kastat in hela mig i detta trycks tillbaka pga hans mer behärskade syn på vad en relation är.
Dvs han går inte med i min dans,dansar inte lika häftigt utan står hellre och gungar när musiken spelar.

OCh då blir ju min tanke,är detta kompatibelt?
Är det tom nyttigt för Ullabulla med en svalare man?

Eller triggar det bara henne i utspel som varken gör henne eller tvåan gott?

Eller är det bara så enkelt att vi passar helt enkelt inte ihop och bör gå skilda vägar?

Jag vet inte,kanske är det efterhandskonstruktioner för att ge mig själv ytterligare ett försvar varför jag skulle kunna gå tillbaka och få mer av den smärta jag upplever när jag känner mig övergiven,eller inte nog viktig.

Ullabulla
att vara medberoende

Kanske är ett karaktärsdrag.
Något som ligger latent i en och som blommar upp när det aktiveras av utomstående.
Var på alanonmöte igår och en tjej på mötet pratade om hur hon aktivt valde bort medberoendetriggande situationer.
När någon stod där och behövde och stal hennes energi och ork.
Valde att lämna rummet.
Valde att freda och skydda sig själv och sin sinnesro.

Så klokt och insiktsfullt.
Ullabulla,hon kastar sig rakt ut i hetluften.
Söker den också gärna då livet är lite småtråkigt för att något ska hända.
Skapar scener och möjligheter att få grotta och älta så att hjärnan får vara i det som inte är bra.

Knarkar helt enkelt på olika känslolägen.
Det som skrämde mig rejält vid detta uppbrott var hur jag reagerade.
När x nr 2 lämnade mig och for hem till sig efter fint samtal om att vi skulle avsluta så var jag på gång.
Alla mina system var i uppror och jag kände mig uppfylld av endorfiner.

Kanske det är en panikreaktion.
Ett sätt för kropp och själ att skydda sig själv.

Men när jag klev upp under natten(sov inte en enda minut) så såg jag i spegeln att mina ögon var som tefat och var påtända som hos en knarkare.

Går jag egentligen igång på detta och fick mig en överdos?
Denna lugna fina mjuka man som har alldeles tillräckligt med kaos i sitt liv.
Skapar jag då det just för att han själv är som en filbunke och filbunkar är alldeles för vilsamt och stillsamt för Ullabulla.

Vad säger det om henne och hennes sk tillfrisknande.

Att sätta sin relation på spel för att få sin kick.
Att sen stå där och vara förvånad för att motparten fått nog och vill dra sig ur.

Det är ju en självbevarelsedrift som är helt sund och som Ullabulla helt saknar.

Jag har kastat iväg en fråga till x nr 2 för att se om han fortfarande har viljan eller förmågan att ge mig en chans.
Likt en alkoholist så är det nu jag som är den svaga,den som använder droger och inte klarar en situation med en frisk man med ett betydligt sundare förhållningssätt.

Hans känsla inför detta att jag visserligen är viktig men inte livsviktig som jag vill vara skrämmer skiten ur mig.
Jag vill vara the one and only och han får inte välja annat före mig.
Ju sjukare jag blir,ju mer krävande blir jag och ju mer bevis ska jag ha för att jag är viktig.

Jag måste hitta nya strategier för att detta ska undvikas om han ger mig en chans till.
Låta bli att " ta till flaskan" när livet blir lite småtråkigt.

Ullabulla
Det är tungt

Att inse att trots att jag lämnat min alkoholist så är jag lika sjuk.
Trots Alanonmöten och terapi hos en medberoendeterapeut så står jag där nu med min tvättade hals.

Ser med backspegeln på hur jag förstört denna relation med min kontroll,mitt medberoende och min rädsla.

Jag har bjudit upp en man till dans och sen bytt till samba.
Han har tvekat,backat vägrat och hoppats om vartannat.
Jag har själv inte märkt att jag bytt dans utan trott att allt eller åtminstone nästan allt berott på honom.
Hans distans,hans ovilja att möta mig osv har varit roten till våra problem att komma vidare i relationen.

Jag har kämpat,lagt på mer ved på brasan för att den ska fortsätta brinna.
Kämpat framåt och vidare istället för att stanna upp och se klart på situationen.

Men han har ju sett det han nämnde för flera månader sen:
Du är inte redo för en samborelation Ullabulla.

Johodå,det är hon visst det.
Kärleksfull energisk och glad är jag och skulle jag ännu mer bli om han släppte in mig.
I sitt blodomlop och i sitt liv och i sina cirklar.
Men klok som han är så såg han det jag inte såg.
Mina ofullbordade och trasiga cirklar som jag först måste laga innan jag på allvar kunde gå in i en närmare relation med allt vad det innebär.

Kanske Ullabulla så småningom blir så frisk att hon kan ha en vuxen relation med två individer som bär sig själv.
Hon kanske går vidare ut i singellivet,bygger upp sig själv innan hon ens tänker tanken att hon ska klara något annat än en ojämlik relation.

Eller så söker hon en relation där hon får vara den starka som har kontrollen medan hon innerst inne blir sjukare och sjukare.
Valet är mitt och framtiden är min oavsett vilket.

Tröttnat på alkohol
Hjälp

Hej jag är 29 år. Så länge jag funnits och ännu längre tillbaka ca 40 år. Så har min pappa varit en periodare. Jag minns min barndom som ett bergodalbana av känslor, från glad,ledsen,arg och förtvivlad! När min pappa dricker blir han mycket arg och våldsam, både jag mina syskon och mamma har blivit slagna! Jag har många många gånger bönat och bett min mamma att lämna pappa, men det har hon inte gjort! Jag är minsta syskonet av 4 och inga bor hemma längre och har inte gjort på ca 12 år, flyttade hemifrån tidigt! Under åren som gått så har jag självklart märkt att pappa varit påverkad till och från, han hick på antabus och var nykter i 5 år men sen började han smått igen. Jag har under hela tiden frågat mamma hur hon har det! Hon har påstått att det är bra osv. I fredags åkte min syster hem till mina föräldrar vid lunchtiden och hittar pappa stupfull och mamma ledsen!! Efter det har jag haft konstant ont i magen, gråten i halsen blandat med att vara arg! Pappa har nu inför mamma bett om hjälp och han skall börja med antabus igen, men han vägrar samtal!! Jag tycker inte att han erkänner då om han inte vill prata om det! För mig verkar det bara vara ytterligare ett sätt att lura mamma! Jag har nu hela helgen tänkt.. och funderar på om jag skall säga upp kontakten med mamma och pappa!? Ställa ett krav på pappa att om han inte går på samtal så vill inte jag ha något med honom att göra! Jag tänker att om jag säger det så kanske han vill gå på samtal ändå, för att inte förlora mig och barnbarnen eller att mamma inser allvaret och faktiskt skiljer sig?? Vad tror ni? Jag har sån jävla ångest för jag vill inte såra mamma! Och det är ju tyvärr hon som blir mest lidande!! Men jag orkar inte mer!! Blir själv snart psykisk sjuk om detta fortsätter!

Rosette
Hej och välkommen hit, "tröttnat på alkohol"!

Din pappa har alkoholproblem, haft hela ditt liv. Han har varit våldsam mot alla i familjen och i omgångar har han försökt att förändra på sina alkoholvanor. Under 5 år tog han antabus och det fungerade. Nu vill han göra det igen där blir du tveksam då du känner honom och ser att han också skulle behöva samtal. Du känner honom och har säkert mer än rätt i det, samtidigt går det inte att tvinga som du såklart vet. Ibland är den bästa hjälpen som hjälper mest den som personen själv är villig att ta emot. Klokt att du uttrycker hur du känner, skriver och berättar här. Jättebra att stå upp för dina behov oavsett vad din pappa och mamma väljer att göra.
Det finns en hel del stöd för anhöriga, kanske känner du redan till det? ofta i kommunen man bor i , grupper Al-anon, Alkoholllinjen 020844448 och ofta inom beroendevård. Kanske har du koll på det, kanske redan testat?

Fortsätt såklart skriv här, skapa gärna en egen tråd det är lite otydligt i början men det kan göra att du kanske får fler svar på just dina inlägg.

Vänliga hälsningar,
Rosette
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Rosa Pantern
Ullabulla!

Ullabulla!
Var bara inte för hård mot dig själv!
Och jag undrar, hur många vuxna bär inte på sårade barn?
Det påverkar oss på det ena eller andra sättet.
Men det är bara mänskligt.
Jag tror kanske inte vi måste kunna laga oss helt och hållet?
Kanske kan vi det inte.
Men vi lever på ändå, med all rätt, och blir ibland t o m älskade.
Och älskar själva också, ibland.

Tappa inte modet nu bara!
Och tänk tanken, att det kan finnas en mening med det som sker!

Klandra inte dig själv alltför mycket, bara för att du är ett sårat barn (har ett inom dig) för att ert förhållande stöp!

Fast jag medger att det är lätt att göra det, om man som du är självkritisk och även "bara" människa.

Lycka vidare på livets äventyr/ kram

Ullabulla
Jo men just insikterna

att det är precis såhär det är.
Mitt medberoende förstör mitt liv. Grusar det sakta sönder men samman.
Jag är tvungen att slå på mig själv tills jag förstår.

Jag är sjuk,jag behöver aktivt arbeta med mig själv.
Varje dag måste jag lova mig själv att inte försöka styra över andra människor.
Låta de begå sina misstag och ta konsekvenserna av dom.

Sluta engagera mig i andra för att slippa se mina egna sår och jobba med dom.
Aktivt ta hand om mig själv och mitt liv.
Ta beslut som gynnar mig och mitt liv utan hänsyn till alla andra.
Se mig och bara mig i alla avseenden och sen ta in konsekvenserna av besluten innan jag genomför vad det nu än handlar om.
Inte linda in mina beslut i andra för att det så ofta handlar om manipulation för att få som jag vill.

Det kan tyckas hårt och visst slår jag på mig själv onödigt hårt.
Visst skulle jag behöva få en kram av mig själv också och en klapp på axeln för att jag ändå ser men inte alltid klarar att genomföra det jag vill.
Men det måste nog gå hand i hand.

Jag vill så gärna glömma detta faktum.
Att jag är "personlighetsförändrad" av det liv jag levt under min uppväxt och med mitt akoholiserade ex.
Det är mina fakta som jag inte kan bortse från.

Jag har blivit en person som inte längre trivs i mig själv och med mig själv.
Jag har aktivt försökt hitta min lycka i andra personer än mig själv och det är inte rätt väg att gå.

Blir jag bekräftad av andra så lever jag och har ett berättigande.
Mitt eget jag har blivit så påfrestat och är inte längre en människa jag står för och vill vara.
Därför flyr jag på olika sätt in i relation till andra människor istället för att bromsa mig själv.

Men nu står jag där,mol allena och arbetet har just börjat.
Jag har nått min personliga botten och jag har nog sakta jobbat mig in mot denna kärna.
Så kanske jag nu kan gå framåt igen på samma sätt som jag upplevde att jag gjorde innan jag inledde den relation som just är över.

Så dax för omtag,upp på hästen igen och styr kosan framåt.
Det kommer nog att grejja sig för Ullabulla också.

Muminmamma
Kära Ullabulla

Det blir bra för dig för du förtjänar det så mycket. Kram ❤

Izzy
Ullabulla💕

Jag blir så berörd av det du skriver!
Känner så igen mig o det skulle nästan kunnat vara jag som skrivit det.
Tänk att man kan bli så påverkad av en annan människa. Jag tänkte o hoppades för två år sen när jag flyttade att nu var det värsta gjort o nu kan det bara bli bättre, ungefär så. Visst var kanske det jobbigast att just ta steget att flytta men vilken tid det tar att hitta sig själv igen. Som jag skrev i min egen tråd så känner jag inte mig själv o vet inte vem jag är el vad jag vill. Kan inte riktigt skilja på vilka som är mina tankar o vad jag har för åsikter el om jag blir påverkad av vad andra vill o har sagt. Vet inte hur jag ska förklara för det låter så förvirrat o det är så jag känner mig också.
Men som du skriver så är det nog jätteviktigt att arbeta med sig själv aktivt!
Stor kram ❤️

DrömmaBort
Förändringen

Det är sant. Hur mycket vi medberoende måste förändras. Hur mycket vi måste stå på oss och hitta oss själva och våra behov. Vi som kanske hela vårt liv varit lyhörda för andras. Att våga säga "se mej" och "lyssna på mej" och förstå att i själva måste göra det fast ingen skulle göra det. Också jag som bor med min nu mera rätt nyktra man, inte vet jag när det blev så här tokigt, eller om jag hittarut ur det här till ett tillfredställande samliv där man kan se sej själv som en sedd hel person.

Ullabulla
Som ett reningsbad

känner jag mig nu,fast utan det smutsiga vattnet.
Så mycket insikter på så kort tid när man fick köra rakt in i bergväggen.

Oj om vi fjantiga medberoende kunde vara så radikala tidigt i relationen.
Kunna säga att nädu,detta är inte roligt nu kliver jag av.
Och så skulle vi lämna alkoholisten där mitt uppe i kärleksrelationen när man fortfarande har mycket respekt och kärlek kvar.

Något värt att bevara.

Men nejdå,det gör vi inte.
Vi pinar och håller fast in absurdum
Långt efter att allt rimligt förnuft tagit slut så står vi där och undrar vad som händer och vad vi håller på med.
Men vi förmår inte gå.

Men nu när jag då mötte en frisk man som inte frivilligt utsätter sig för mer trams så fick jag minsann känna hur det kan kännas.
När man själv inte är i balans och vettig.
Ställer krav och villkor som man inte ens själv vill leva efter.

Ränderna sitter där som ett smäck och nu får jag sitta här och förstå en hel massa.
Ibland får man tacka livet även om det kan bli nog så dyrköpt.

Exet har också varit här.
Han fick veta att det var slut. Han hade varit nykter två veckor vid det tillfället och jag tänkte i mitt stilla sinne,få se nu.
Han som lovat så dyrt och heligt att om jag blir "ledig" så då minsann.

Ack nej,han satte sig igen efter tre veckor och drack en vecka i sträck.
Och det gav mig sån frid och sån befrielse av skuld.Det var inte mitt fel..
Vilket det förstås aldrig varit,men nu fick jag det på pränt en gång till.

Jag har tagit en massa növdändiga beslut om min framtid som är så förankrade på djupet och vad jag faktiskt behöver.
Fantastiskt. Hoppas nu denna känsla håller i sig ett tag.Det skulle jag verkligen behöva.

Ullabulla
Och nu är den berömda tomheten här.

Den de skriver om i självhjälpsböckerna som ofta kommer när man inser att man inte har några medberoendeband kvar att klippa.
Nu stå jag här alldeles solokvist och det är fruktansvärt tungt att se.
Jag har vänner och släktingar som bryr sig om mig.
Jag har människor jag kan ringa till och som finns där för mig nu när jag har det tungt.

Men likafullt känner jag mig så otroligt liten och obetydlig när det inte finns någon där som behöver mig.
Som jag kan äta mig stor och stark på och känna mig lite som en ubermensch över.

Och jag vet att jag måste vara i detta.
Låta det ta plats och kanske så småningom hitta den nya ullabulla därinne.
Hon som bott där så länge och fått stå tillbaka.

Men vad vill hon,vem är hon?
Ibland tycker jag mig få tag på det.
Jag har fattat en massa livsviktiga beslut som grundar sig på mig och mina behov.
Jag förstår att det orkar och kan man inte om man är alldeles under isen.

Men just nu känner jag mig bara matt och uppgiven.
Alla de drömmar och visioner vi hade om framtiden som skulle bli vår.
Han har också haft ett tungt liv med mycket ansvar och nu såg vi ju båda möjligheterna.
Att skapa något beständigt och nytt tillsammans.

Av det är det just nu bara aska och han vill inte mer.
Sista punkten kanske inte är satt,men den kan vara det.
Och jag kan och ska inte påverka hans beslut.
Om han är redo att ge mig en chans till och om han tycker om mig tillräckligt för det.
Men men,kanske om jag lyckas släppa kontrollen och ha tilltro till att hur det än blir så blir det bra.
Då kanske jag kan gå framåt igen..

Sidor