Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Jag är stor och stark vissa dagar och liten och svag andra.Mest liten och svag de här sista månaderna.Men nu ikväll har det vänt igen.Och dipparna är inte lika djupa som sagt.Vad skönt att någon kan finna lite tröst i vad jag är med om.

flera på rad.Det blir bättre alla ni därute som funderar på att lämna.Sakta men säkert så återvänder sansen tillbaka in i hjärnkontor och kropp.Jag kan nu idag rimligtvis inte se det jag såg för bara någon månad sen.Jag har så krampaktigt hållit fast vid min sk kärlek/medberoende så jag har idag svårt att särskilja vad som är vad.Det behövs ju inte heller,jag är bara glad att pärsen för tillfället är över och hoppas att jag inte finner någon som helst anledning att tvivla på att detta är rätt.

Eliza

Ullabulla
Nu har jag läst hela din tråd från början till slut och följt din smärtsamma resa. Det har gjort ont att läsa men gett mig mycket Jag är också krampaktigt medberoende/kärleksberoende. Det blir tydligare nu när du delat med dig. Nu börjar min resa också närma sig slutet i min relation med alkoholisten. Först tog alkoholjävulen honom och nu vet vi att cancerjävulen kommer att ta honom. Hur överlever jag det här? Ge mig styrka!
Eliza

denna sista tid till något bra?Göra ett fint avslut där ni förlåter varann och er själva för det alkoholen gjort med er?Tacka varann för den tid som ni ändå har haft tillsammans?Eller är bitterheten för stor och såren för djupa?Det är mina spontana tankar som jag får.Så skulle jag iallafall vilja använda den sista tiden jag har tillsammans med den man jag ändå älskat.

Eliza

tack för dina råd Ullabulla. Det är något åt det hållet jag själv tänkt. Men alkoholisten lever i en föreställning om att alkoholen är HANS problem och ingen annans. Han har nog knappast heller tagit in att han har en statiskt överlevnadstid på några få år med sin diagnos heller och dessutom med en stor nedsättning av livskvaliteten under tiden. Förnekelse är och har varit hans stora konst i livet. Drömmen att nå fram i ett samtal är den lika utsiktslös som att få någon att sluta dricka? Troligen är det så och det är väl här som jag måste hitta mitt liv nu och framöver. Allt blev bara så extremt uppenbart nu.

en känsla av tomhet och en själ som flyttat någon annanstans.Känslan är bekant och inte lika avgrundsdjup som tidigare.Men att känna att man inombords är alldeles tom och att jag inte har något eget värde är hemsk.På ytan så lever jag ett bra liv med ett intressant jobb och fina relationer till barn och vänner och bra ekonomi.

Ändå kan jag tycka att eftersom min alkis inte tycker att jag är värd att avstå alkohol för så är jag ju då ännu sämre än alkoholen.
Dvs sämre än ett gift? Bara den sanningen som ju faktiskt är sanning just nu är tung att ta.
Att jag delar den upplevelsen med så många andra anhöriga och inte sätter mig i något speciellt sämrefack hjälper inte.
Ibland sitter jag just i skämsboxen och känner allt det där.Jag är gammal ful ratad och övergiven.
Inte ens min deprimerade alkoholiserade sambo tycker att jag är värd att behålla.

Sen gaskar jag upp mig och ser vad jag faktiskt oftast ser,mitt nya liv som är mer rikt på innehåll och framtidstro.
I början kändes det som en påklistrad hittepåkänsla.Men oftare och oftare så känns det som att den faktiskt är på riktigt.
Vad gäller exet så är nu jag och döttrarna glada över de få samtal vi haft med honom där han är glad och bara liiite påstrukten eller bakis.Gränserna ändras verkligen.Hans glädje är fortfarande prio 1 och gör att vi blir glada.Att den kommer från flaskan är ju då den bistra baksidan.Men just nu så bekymrar det mig inte.

när jag ger råd åt andra.Gör si och gör så så blir allt så mycket bättre.Och nu sitter jag här igen och är svag,ledsen och behövande.Inte ett dugg stark och livsglad.Jag saknar honom,jag lider med honom.Jag skulle vilja åka ner och bara hålla om honom och säga att nu fixar vi det här.Kom nu så börjar vi vårt nya bättre liv utan alkohol och medberoende.
Och han kliver förstås upp från sin soffa och säger,Jaaa vad har du väntat på.Nu kör vi...

Åkte ned idag,syftet var oklart..Han var full men det visste jag redan då jag pratade med honom i telefon på morgonen.Jag sa inte så mycket utan passade på att lapa lite sol nere vid havet.Tog med en av hans hundar på promm.Han hann dessutom med en slurk påfyllning medan jag var där.När jag kom tillbaka så hade han slocknat i sängen.Jag satte mig ner och han ville hålla om mig en stund.Jodå det gick ju tanten med på.Det kanske var därför jag åkte ned.För att få mig en dos kärlek av en som valt bort mig.Det var ändå en så fin stund.Jag tycker så mycket om dig,kom det från honom.Hela dig och du fattas mig.Jag fick ju säga dito och vi kände nog båda en sorg över att situationen är som den är.Jag erbjöd honom att följa hem till mig och nyktra till.men nä,det ville han inte.Flaskan stod ju bredvid med en rejäl skvätt kvar.Däremot ville han att jag skulle stanna hos honom.

Men det gjorde jag inte utan åkte hem och sitter nu här och undrar vad jag håller på med.Kan nån förklara det.Gav jag efter för mitt medberoende eller min omsorg och kärlek.Jag vet inte.Han har druckit hela veckan och dottern som fortfarande har kontakt har hållit sig stark och inte ringt en enda gång då han uteblivit från besök med henne.Så är det nån kvar i hans liv nu så är det ju jag som bara för en månad sen var så stor och stark.Möte med terapeuten igen på fredag,
Hoppas jag får bannor av henne så jag har nån strategi nästa gång.Jag mår ju bara dåligt av att se hans misär och uppleva den sorg och saknad jag känner när jag träffar honom.
Och samtidigt känna denna sanning,att vi hör ihop och ska vara tillsammans trots att läget är så eländigt.

margaretavilhelmina

Jag önskar att jag kunde hjälpa dig såsom du hjälper mig. Men jag har inget bidra med. Men skickar styrka. Kramar

här på forumet.Alla som läser kommenterar och stöttar.Det hjälper.Han tackade flera gånger idag att jag kom ner och sände kärlek eller vad jag ska kalla det.Det kändes också bra i min lilla värld.Men jag vet att det kommer surt efter.Jag drar bara ut på processen för oss båda.Han nyktrar ju också till och ser tillbaka på det han minns ;) och ser att jag fortfarande älskar och saknar.Det sätter kanske bara onödig press på honom när han redan är så under isen.Jag vet inte.Att man är så ensam innerst inne och har så starka band,det är en gåta för mig.

Jag läser aeromagnus svar till en medberoende.Du kanske borde lämna? Det rådet får vi ju ofta och med all rätt vi som är anhöriga.Och vi som anhöriga säger till den som dricker,du kanske borde sluta dricka? Så löser sig de flesta problemen i ett nafs.
Lyssnar vi på varann.nejnejnej.

Vi fortsätter vår lilla solodans med oss själva och med just vår alkoholist som är annorlunda och inte passar in i mallen och som det är mer synd om,eller som har fler och större problem som liksom försvarar drickandet.
Vojne Vojne.

Det är som att vi alla härinne på forumet har på oss dumstruten.Medmänsklighet i all ära och sprittörst i all ära.Men i faktiska riktiga livet så är ju sanningen sån.Sluta drick och eller lämna.Så enkelt och så svårt.

Han ringde igår och var så tacksam för den stund av närhet som vi hade.Jag trodde att jag skulle lida av en massa efterverkningar av ångest och ånger.Men nejdå.Det känns fortfarande helt ok.Det känns som att jag på något sätt accepterat att han kommer inte att agera än eller klara sin nykterhet än och jag är less på att försöka upplysa honom om mina rättrådiga råd.Men jag måste backa några meter ändå och fortsätta se på¨från utsidan.Vi får se om framtiden har något vi.Det finns ett litet kanske nu i alla fall.
Men jag ska fortsätta vandra min väg och glutta lite åt hans håll så får vi se vad som händer.

och luktade massor.Enligt egen utsago nykter igår.Kanske sant då han inte kunde köra bil igår och bor i obygden.Men nu ikväll så dricker han igen trots att han ska jobba i morgon.Han kommer att måsta sjukanmäla sig.Själv mår jag sisådär,sänkt och trött.Om jag nu ens inbillade mig att jag nådde fram i söndags så känns det som ridå idag.

och jag lovade köra förbi stugan idag för att kolla om han var på jobbet eller inte.Vi hoppas nästan att han är hemma så att han sjukskriver sig och fortsätter att dricka.Då kanske han är mottaglig för att ta emot förslag om behandlingshem på Söndag.Om så är fallet att han är hemma så hoppas jag att vi kan smida lite planer och bereda möjlighet för honom på behandlingshem med start från nästa vecka.Jag och dottern pratade mycket om hans frånvaro av viljekraft överhuvudtaget.Han har alltid varit snäll och medgörlig och sällan tagit egna beslut.Men just i detta är ju ett aktivt val så viktigt.
Vilken tur att medberoende Ullabulla varit där i 20 år och styrt upp hans liv...

Själv mår jag förhållandevis ok.Jag känner inte att jag drar på mig nån hjältegloria offerkofta eller skyndar att agera.
Mer en stillsam känsla av hopplöshet och acceptans i detta elände.Jag tror däremot att jag ska ringa soc idag för att höra om deras möjligheter att hjälpa till att bekosta behandling.Han är inte fast anställd och jag tror därför inte att hans arbetsgivare kommer att göra något annat än avskeda honom eller ge honom en varning.

Meredith12

för att det sker några framsteg i detta. Skulle unna dig o dottern det, alkoholisten med för allt i världen.
Styrkekram!
M

den som lever får se.Han pallrade sig iväg till jobbet.Så nu har förmodligen också hans brukare ramlat in i ett medberoende.Han kan omöjligt ha missat hur bakis och skakis han var.Jag har gjort en orosanmälan till soc och han lär ju vara skitfbannad.Döttrarna ska konfrontera honom och ev vända honom ryggen om de tror att de klarar det.Och där sitter lillstackarn i sin stuga och dricker och känner sig missförstådd.Ack ja vad omgivningen kan vara orättvis ibland när man är beroende ensam och olycklig...

Meredith12

förutom att jag önskar dig allt gott i din situation, vill jag bara säga att det är berikande - nåväl ordvalet kanske kan diskuteras separat- att läsa dina inlägg. Du ger en så detaljerad bild av ett skeende med beteenden känslor, förtvivlan o eländesval i samband med alkoholmissbruk. Berikande eller mer varnande, stärkande att jag ska fortsatt akta mig för alkoholen, respektera dess hemska styrka.
Må solen skina över dina marsdagar,
Kram
M

Ja,tur eller otur att jag älskar gubbeländet.Jag vet inte.
Däremot vet jag som sagt inte om jag vill leva med honom även om han skulle bli nykter igen.Så min omsorg om honom är nog väldigt dubbel.
Utan detta forum där även ni på beroendesidan öppnar upp hur illa ni mår och hur ni ser på er själva har berikat mig oerhört sen i somras.Att förstå er avgrund som ni tittar ned i och ändå tycker att det är en bra ide att fylla er med en liten snutt alkohol.Det har gjort mig så mycket klokare och mer förstående i detta.
För det går egentligen inte att förstå.

Jag önskar också er alla därute en nykter och solig Lördag!

från alanon bok då jag tyckte den var ovanligt läsvärd.

När jag började i Al-anon, såg jag mötena endast som en plats där jag kunde avlasta mig mina problem. Men jag förstod snart att genom att klaga över förtryck och förödmjukelse, får våra problem ännu större proportioner och blir mer svårhanterliga. Detta stod klart för mig när jag upplevde att medlemmar lade beslag på både tid och uppmärksamhet från gruppen för att klaga och jämra sig över alkoholistens dåliga beteende. Jag insåg att detta var inte var att ”arbeta med programmet ”. Jag håller på att lära mig att överse med andras brister och att istället konstruktivt tänka på hur jag ska tillämpa Al-anons idéer i mitt eget liv. Jag går till Al-anon för att bli fri från självömkan och bitterhet, inte för att öka deras makt över mig. Jag går för att lära av andra hur de löser sina problem och för att dra nytta av deras erfarenheter i mitt liv. ” Gud, hjälp mig att undvika att förstora mina problem genom att ständigt älta dem.”
Mod att förändra:
Före Al-anon betydde förlåtelse makt för mig. Jag kunde döma syndaren – den som inte gjorde som jag ville – och sedan utöva min makt genom att visa att jag kunde höja mig över förbrytelsen och storsint bevilja förlåtelse. Men jag glömde aldrig vad som hade hänt. Idag vet jag att förlåtelse inte har med makt att göra. Den ger mig ingen kontroll. Förlåtelse är helt enkelt en påminnelse om att jag är i samma läge som alla andra guds barn. Alla gör vi bra saker då och då: och ibland dåliga. Jag har ingen rätt att döma, straffa eller frikänna någon. När jag uppför mig egenrättfärdigt, är det jag som lider – jag tar avstånd från mina medmänniskor, koncentrerar mig på andra och ägnar mig åt hätska och negativa tankar. Genom den attityden säger jag mig själv att jag är ett offer, och förblir ett offer. Det mest förlåtande jag kan göra är att komma ihåg att inte döma andra, utan tänka och uppföra mig på ett sätt som gör att jag mår bra. Jag vet inte vad som ligger bakom någon annans uppförande. Däremot vet jag att när jag håller fast vid harm och skuldbeläggande, fyller jag mitt sinne med bitterhet. I dag ska jag finna ett mer positivt sätt att uppfylla mig själv.

hålet i mitt inre vill fyllas av någon sorts bekräftelse.Jag själv och min braiga dag räcker inte.Skulle jag vara alkis så skulle jag troligen ta mig en liten eftermiddagshutt,eller kanske tom en stor.Jag vill så gärna hitta på någon anledning att höra av mig till exet.Hur mår du idag,var det tungt att jobba.Har de ringt från soc.Vad ska du göra till veckan.Kan du komma och hjälpa mig med ditt eller datt.Anledningarna att ringa är många,men skälet är endast ett.Att fylla hålet i mitt inre.Då borde jag nog inte ringa utan istället bara ligga lågt tills suget går över.