Jaha och nu då?

727 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Adde
Sedär.....

då är du i just det ögonblick i livet jag var i 1,5 år in i nykterheten :-))
Jag hade ju förmånen att det var just en anhörig på slutmötet på Gullbranna som visade mig vägen ut från det tomma och förvirrande. Nästa steg kommer till dig när du är mogen att ta emot det.....flummigt ? Javisst men inte desto mindre sant.
Jag lade in en länk från Accent i min tråd tidigare och den gäller likväl er anhöriga/medberoende.

Peppkramen ♥

Ullabulla
Tack Adde!

Har just idag begravt min mor som levde nykter de sista 10 åren av sitt liv. Före det alkoholist tablettmissbrukare och psykiskt sjuk.
Jag tror jag förstår vad du menar med när jag är redo.

För ibland med min nya kärlek så var jag helt blottlagd inför både honom och mig själv. Nollad och med alla försvar borta.
Då hade jag nog kunnat ta de där nya stegen.Från medberoendetänk och in i ett friskare jag.

Men jag blev för rädd och gick tillbaka till samma mönster igen.
Men med eller utan honom vid min sida så ska jag verkligen jobba för att ett friskare jag får ta plats.
Som visserligen inte är glad och stark varje dag.
Men en som får vara människa på gott och ont och inte människoräddare in absurdum.

Ullabulla
Satt också ensam

igår på alla hjärtans dag.
Dagen var tung,man påverkas ändå av den illusion som säger att alla andra minsann sitter där lyckliga och kära fast man vet bättre.
Jag går sakta framåt och börjar se min egen verklighet och mitt eget liv igen.
Saker händer på det privata och praktiska planet som gör att jag känner att jag vandrar på nya stigar.

Jag har blivit bättre på att se mig själv och vad jag behöver.
Men jag trillar ofta dit.
Sitter och känner mig som ett tomt skal där ingen längre bor.

Längtar efter det som varit där jag var i gemenskap och samklang.

Men denna resa med mig själv är absolut nödvändig och inget jag kan springa förbi.
Att tvingas inse att man misskött sig själv så gruvligen i så många år är smärtsamt.
Att allt hittepå man haft för sig med promenader,eller väninneträffar eller annat har varit någons sorts utanförverk.
En sorts kosmetika som varit till för att spackla på den självbild man haft som duglig människa.
Som minsann inte bara är mamma partner osv utan också har ett eget liv.

Men det har jag inte haft.
Allt har varit en väntan.
På något annat,en nykterhet,en tillfredsställelse eller annan målbild än den jag levt i.
En gnagande otillfredsställelse som gjort sig mer och mer märkbar.

Igår satt jag efter en riktigt jobbig dag med mycket sorg och längtan efter min senaste relation.
På kvällen kom då ron,sinnesron kanske tack vare att jag orkat stanna kvar i känslan.
Idag känns det sisådär.
Våren och fåglarna börjar göra sig påminda och tvingar en att i alla fall se att livet fortsätter och kallar på en.

Så dagarna går upp och ned och som jag skrev för några månader sen,jag önskar att denna tid vore överhoppningsbar.
Att jag slapp göra detta jobb som jag skjutit upp så länge.
Men nu är den tiden här, jag har tagit tag i det och jobbar mig sakta framåt.

Processen med mig själv bär mig framåt nu vare sig jag vill eller inte.

DrömmaBort
Du skriver så bra Ullabulla.

Du skriver så bra Ullabulla. Det är viktiga tankar. Och jag tror det är sådant som tar tid. Och att man kommit på varsom "är jag själv" är det just då, ett tag senare är det kanske inte det mera utan ser annorlunda ut. Att då kunna vara lyhörd och se och höra sej själv, och inte bara se och höra andra är svårt.

Jag skrev i nån annan tråd tidigare, att ett år utan alkohol är ingenting. Min man har alltså varit ett drygt år så gått som utan att dricka. Men den tiden har för mej gått delvis till att bara hålla andan. Och de tankar det väckte och väcker ännu ändras hela tiden. Först de senaste månaderna ser jag det alkoholfria mer som en självklarhet, och kan mer och mer lita på det och vågar tänka vidare. Tankarna kommer liksom vidare till nästa nivå, för att gå vidare igen. Och det är väl så resten av livet, med eller utan alkoholism. Kanske är det också livssituationen, barnen som är äldre, jobb, studier, föräldrar som blir sämre etc. Man funderar på vad man måste göra och varför, vad man gör med den tid som blir över, vad vill man.

Det jag försöker säga är att allt går framåt, vill man det eller inte, med eller utan alkohål. Ända vi kan välja är om vi är ärliga mot oss själva och vartåt vi styr, då det går.

mulletant
Tack Ullabulla

för vänliga ord och hälsning i min tråd. Ja, vi vet vad vi skriver om och vi känner igen oss.
Allt det bästa till dig! / mt

Ullabulla
Skriver på telefonen

För första gången. Även en gammtant måste väl hänga med. Sitter på annan ort,medvetet val då vila och sunt förnuft inte gick att hitta i vardagen.

Har mått fruktansvärt dåligt denna vecka. Låtit alla insikter ramla ända in i ryggmärgen. Har försökt undvika att slå på mig själv utan försökt hitta en sorts vidvinkel.

En där jag vågar se sanningen och kan se och förstå mer än vad jag klarat hittills.

Det har nu gått 6 veckor sen vi bröt. Vi hade en liten date före jag åkte iväg och känslorna var starka.jag försökte återigen utkräva mitt svar om jag ska kasta in handduken.
Glömma och gå vidare. Men jag får inget svar. I det ska då en medberoende hitta en acceptans och en ro.

Det är inte lätt,men jag har denna vecka verkligen försökt med blandat resultat.

Att vila i sig själv,se sig själv och vara med sig själv är svårt.
En hel del annat har ramlat på plats denna vecka. Saker i mitt eget liv som bara har med mig att göra.
Så det är skönt.

Men i morgon så återvänder jag till min egen vardag. Då får vi se hur många av insikterna jag kan bära med mig.

Ullabulla
Två månader har nu gått

Sen vi bröt. Jag fick mitt dubbeltydiga svar om vi skulle fortsätta relationen,eller om han kunde vara snäll och ta ifrån mig hoppet så att jag kunde gå vidare.
"Inte just nu"
Dvs han lämnar en liten glipa och ser också till att hålla kontakt varje eller varannan dag.
I det står jag nu och känner mig både tacksam och som ett offer.
Ett offer för mina känslor som jag inte har kontroll över och tacksam för den lilla skärvan av hopp som han lämnat åt mig att suga på.

Det är samma mekanismer som sätter igång.
Hoppet,möjligheten och sen när det blir som det var tänkt då minsann...

Samtidigt har jag ju lärt mig mycket och har så mycket mer verktyg än vad jag haft tidigare.
Men likafullt är det väldigt svårt att fokusera på självet och vända ryggen till min fantasivärld där vi fortfarande är ett par och vandrar vår väg mot den framtid som vi båda hjälptes åt att bygga upp.

Att det mest var jag som byggde på slutet ville jag förstås inte se.
Att jag ensam stod där och jobbade för en gemensam framtid var en sanning som inte gick att blunda för.

Han var och är en man som lever i nuet,i stunden och inte planerar mer än för den dag han lever i.
Jag är hans raka motsats och vill både bygga drömmar och verklighet.
Ha mål som vi båda är ense om.

I detta tappade vi bort varann och jag seglade ensam mot solnedgången.
Men... nu så ska Ullabulla försöka hitta nya vägar som bara är hennes och göra de ännu starkare än vad de har varit.
Vissa dagar funkar det riktigt bra.
Livsglädjen och sinnesron är närvarande.

Andra är betydligt tyngre och jag vill bara vrida klockan tillbaka.
Det är synd att det ska vara så svårt att vara människa...

Saga689
Känner igen mig i detta att

Känner igen mig i detta att ha hopp. Mycket svårt.

Ullabulla
Kom precis hem från alanonmöte

Jättefint,med många fina delningar.
Bland annat en ung tjej som beskrev hur hennes bekräftelsebehov och brist på tillit ställde till det.
Jag fick ju beskriva att exakt samma sak följt mig genom livet och ställt till det rejält för mig.

Just besattheten av den drickande partnern,eller problemet eller känslan. Att fullständigt tappa huvudet och tappa fokus på vad som är sant och vettigt verkar vara ett genomgående drag hos oss som står bredvid,eller kallar sig för medberoende.

Att vi inte kan använda vårt sunda förnuft,utan det lägger vi så fint ned bredvid oss i en liten påse och så öser vi på i det läge vi befinner oss i.
Oavsett om det är befogat eller inte så skapar vi vår egen alternativa verklighet där antingen mannen är nykter/frisk och hela världen är solig och fin.
Eller så tvärtom så drar vi iväg åt andra hållet där allt är ett helvete och ingen räddning finns.
Varför gör vi så.
Varför kan vi inte stanna i mitten och försöka se nyktert (ha) på situationen?

Oavsett om vi är för kontrollerande,eller svartsjuka eller känslostyrda i någon mån så är det liksom vi som står där med dumstruten.

Va? säger alkisen for du verkligen så illa bara för att jag tog några öl?

Varför gick du inte på bio eller nått?

Och varför gjorde/gör vi inte det.
Kan någon förklara för mig varför lidandet måste utspelas på plats oftast under samma tak som den som dricker.

Varför kan man inte lämna skeppet för en stund och gå in till hamnen?

Nej,för då missar vi ju vår chans till vältrande i olyckan.
I misären där vi verkligen får gå igång på alla cylindrar och tycka synd både om oss själva och barnen och kanske ibland tom den som dricker.

Tänk om vi bara kunde lätta ankar,ta barnet eller hunden under armen och segla iväg en liten stund för att ge oss själv lindring.

Men jag tror att där,i ingemansland har vi absolut ingenting att hämta.
Ingen kraft,inga känslor inget jag och ingen ro.
Dramat måste utspelas på plats med huvudpersonen(den som dricker ) i fokus.

Utan den personen är vi blanka och blinda och förmår ingenting.
Nåja,jag jobbar nu på att plantera lite rabatter i hamnen så att jag har något att titta på när jag är på besök nästa gång..

DrömmaBort
UllaBulla

Du skriver sååå bra! Precis så är det. Jag har försökt lite "kolla hamnen" och ändå är jag ofta sur han inte ens "vaknat till insikt" och planerat något gemensamt medan jag var borta. ;) Fast han skulle varit nykter alltså, hos oss är mängderna små nu efter ett års paus. Men jag går ju här och undrar var "normalt drickande"-lekan landar.

Men jovisst, hur stor del av problemet är mitt egentligen?

Ullabulla
Sitter nu här

och rannsakar. Och vänder och vrider på allt ett varv och ett varv till...
Är så trött på att det aldrig tar slut.
Denna smärta,denna vanmakt att inte ha kontroll på sina egna känslor och reaktioner.
Tidigare när jag levde med min alkoholist hade jag konstigt nog någon sorts stenkoll.
På livet,på min vardag, på honom.

Men nu rämnar allt uppifrån och ned,krackelerar kanske är ett bättre ord.
Jag är helt hudlös och känslorna vrider sig i krumelurer och jag känner inte alls igen mig själv.

Kanske jag äntligen släppt den omtalade kontrollen om mig själv och faller fritt för första gången i mitt liv.
Det gör så fruktansvärt ont och jag hittar ingen stoppknapp.

Jag vet inte vad smärtan består i
Kanske en massa oförlösta saker som jag stoppat i ryggsäcken på ett effektivt sätt.
Kanske den sista separationen från en man som jag inte ens säkert kan säga var rätt för mig.

Kanske mina 20 år med min alkoholist som jag nu äntligen släppt taget om,inte bara i tanken utan även i känslan.
Kanske min alkoholiserade mammas död.

Det har helt enkelt blivit för mycket för Ullabulla.
Jag vet att det brukar vända.
Jag upplevde såna här turbulenser även inne i relationen och trodde i min enfald att det berodde på relationen.
Men det berodde på mig.
Mina obearbetade tankar och känslor och mitt medberoende som jag sakta försökt släppa greppet om.

Kanske att det känns bättre i morgon,men just nu önskar jag ingen denna vånda.

InteMera
Din själsliga oro strålar ur

Din själsliga oro strålar ur det du skriver och jag har väl egentligen inga goda råd till någon som redan är så klok som du men kom ihåg att känslor är som vinden, de kommer och går och styrkan och riktningen svänger jämt så det är bara att sitta still och observera och invänta nästa skifte. Styrkekramar till dig!

DrömmaBort
Ullabulla

Håller med InteMera. Försök orka. Försök stå ut och tro på att det vänder och blir bra till slut.

mulletant
Ullabulla

Jag skrev nåt senaste helg (tror jag det var) och tänkte på dig, särskilt med anledning av att du nämnt din alkoholiserade mamma. Det handlade om djup skam, den skam jag börjar närma mig på ett nytt plan. Tolvstegsarbete för mig dit, smärtsamt men på ett helande och gott sätt. Kram medsyster / mt

Ullabulla
jodå en smula bättre idag

Och på Söndag börjar jag i en steggrupp. Jag läste introt om de frågor som man ska ställa sig under stegarbetet.
Inte ens det första steget har jag tagit mig förbi trots att jag inbillar mig att jag kommit en bit på väg. Alla frågorna gjorde att jag ville ta fram skämskudden.
Jag ska läsa ditt inlägg Mulletant.

Kanske har du rätt,det känns som existensisella frågor rörs upp i mig.
Min rätt att få leva och må bra och ha kvalitet på mitt liv ifrågasätter jag starkt.
Endast i egenskap av hjälpare har jag något berättigande och substans.

Och samtidigt,är det inte typiskt svenskt att hålla på och höja upp ensamlivet och brist på mänskliga kontakter som något att sträva efter.
Människan är ju en social varelse och funkar bäst i samklang med andra.
Är det något att sträva bort från?

Jag förstår ju skillnaden i att lägga sig på överväxel eller överläge i samvaro med andra människor eller att faktiskt ingå en riktig gemenskap som bygger på 100% respekt och förståelse för den andra.

Men någonstans skyr jag det tänket,att man först ska vara stark själv innan man på allvar kan må bra och ge något till andra eller sig själv.

Ursula
Hej Ullabulla,

Hej Ullabulla,
jag läser det du skriver "Endast i egenskap av hjälpare har jag berättigande och substans" och det känns som att "hjälparen" skymmer vägen för dig. Du ska bortom den. Och du kommer att gå bortom den.

Sen det du skriver om att man i Sverige hyllar ensamlivet och så... du har så rätt! Jag bor utomlands på en plats där man inte alls skulle förstå ett sånt resonemang. Folk här kan erkänna utan skamkänslor att de är beroende av andra människor. Häftigt va? Vem törs det i Sverige? Utan att skämmas lite.
/kram Ursula

Rosa Pantern
Hej!

Hej!

Håller med att det känns knepigt att man ska behöva vara "stark", liksom "färdig med sig själv", eller "framme" innan man kan gå in i en relation! Det är väl så att vi läks, och kommer till rätta med oss själva, med hjälp av kärlek och relationer?!

"Vi är inte gjorda för att leva själva" var förresten något av det första min man sade när vi träffades, vilket dock både skrämde och lockade mig.

För ändå, jag är en sådan som ständigt vill bli fri och hatar "insyltningar" och beroende, även om jag faktiskt behöver hjälp och medmänniskan osv.

Kanske vill jag inte se mig själv, vilket man får lov till i relationen. Och det handlar nog också om rädsla och oförmåga att acceptera och hantera konflikter, och att inte kunna försvara mina egna behov/mitt eget utrymme.

Ja, det där med att inte känna existensberättigande som man är, kan ta sig olika uttryck.

Kanske mera relation får mig att lära och komma vidare, medan du möjligen kommer att finna din inre trygghet genom att vara på egen hand?

Allt gott, och tack för dina öppenhjärtiga inlägg Ullabulla!

Ullabulla
Tack Rosa Pantern

Visst är du något på spåren där.
Jag som medberoende relations och känsloyunkie får ju ingen näring till alla mina frispel om jag lever själv. Allt är lugnt och fint och jag måste jobba med mig själv i alldeles för hög grad.
Och sånt är tungt.
Konflikter,samspel, engagemang samtal är ju min näring och något jag tycker mig vara bra på.
Utan det är det ju väldigt näringsfattigt och jag tvingas då gå inåt.

Tack för den insikten.

Och sen söker jag mig till männen som har samma ansiktsuttryck vare sig de är ledsen arg,besviken glad :-)
Är där och pillar och petar och inbillar mig att jag förlöser dom och deras känslor.
De kanske vill vara ifred?
De kanske vid 50 års ålder vet ungefär hur de vill vara och uppträda utan en Ullabulla som tror sig veta mer om vad de innerst inne känner?

Ullabulla
och tack också alla andra

Jag tror att det är där som kruxet ligger för mig. När jag är med mig själv så går jag i egna cirklar runt runt.Men i samvaro med andra som med era inlägg så plingar det till i hjärnkontoret.
Jaaa... så är det ju också.
Man får en till pusselbit i det stora pusslet livet som man försöker lära sig leva.
Om man orkar och vågar lyssna visserligen.
Ibland är man ju som Ursula skriver förblindad i sin hjälparroll och ser inte andra alternativ.

Men jag jobbar på andra vinklingar och jag märker när jag lyckas hur mycket bättre samtal och samvaro blir.
När man lägger sig platt utan att för den skull förringa sig själv i samtal med andra.
Man faktiskt lyssnar med hela sitt jag.

Ullabulla
Och igår träffades vi

För en middag på stan.
Det är en fantastiskt fin man jag har drullat bort genom min obetänksamhet,mitt kontrollbehov och min själsliga obalans.
Visst har han bidragit,men i sann medberoendeanda så ser jag ju bara var jag själv brustit.

Nåväl,sista spiken kanske inte är satt,vi får se.

Jag har i alla fall bestämt mig för att känna mer och reflektera mindre.
Jag har kommit något på spåren tror jag när jag vågar erkänna för mig själv att alla mina tankar och funderingar.
, visserligen leder mig framåt och tvingar fram insikter.Men samtidigt är en sorts kontroll som jag ägnar mig åt.

Dvs om jag försöker hacka upp allt som händer med mig och i mig till ord och tankar så låter jag inte mig själv på djupet uppleva det som faktiskt känns.

Säkert säger eller tänker någon som håller på med mindfulness,ja vad är nytt i det?

Men för mig är det nytt.
Jag har tidigare inte ens tänkt ordentligt utan bara öst på.

Så nu har ullabulla analyserat och tänkt klart :)
Jag ska nu istället försöka ägna mig åt att känna och uppleva vad än som ramlar in i mitt medvetande.
Inte försöka grotta så hemskt utan mer låta de känslor som kommer till mig få finnas och sakta få lägga sig.

Jag tror att all denna tankekontroll som jag ägnar mig åt ytterligare försvårar min läkningsprocess.
Att tro att om jag kontrollerar med tanken det som händer, på något sätt också har kontroll på känslorna.
Men så är det inte, De springer iväg och gömmer sig bakom en sten någonstans och vill inte alls låta sig kontrolleras.

Jag kan och orkar trots mitt 50-åriga liv inte ens ha kontroll på mitt eget känsloliv och det är faktiskt en skön insikt.

Så nu har jag släppt kontrollen (kanske) och är väl då kanske på steg 2 eller nått av 12. Lååååång väg kvar innan jag är i mål.

AlkoDHyperD
Så sant, Ullabulla

Hej
Har läst mycket i din tråd, men kanske inte kommenterat. Det du skrev nu likanar så mycket hur jag beter mig att jag måste skriva.
Det man tränar upp blir man bra på. Jag har överlevt genom att kontrollera och förutse tillvaron eftersom mina upplevelser blivit förvrängda eller inte erkänts av anknytningspersonerna under uppväxten. I min vuxna relation är det brist på kontakt och känslomässigt gensvar. Vi som är tränade i överdrivet analyserande och kontroll gör det automatiskt. Till och med när jag försöker få kontakt med känslan i mig leder det automatiskt till analyserande av den. Det är skitsvårt att släppa!
Du är sannerligen något på spåren, Ullabulla

mulletant
Känner igen mig

Drabbades hårt och oväntat av barndomskänslor alldeles nyligen och är just nu i beråd att 'möta' - försöka.... och ta mig modet att möta- en del fragmentariska minnesupplevelser. Märker hur starkt kroppen reagerar. Varma tankar / mt

Nykteristen
Känner igen mig också med

Känner igen mig också med barndomskänslor o andra minnen som börjat komma upp till ytan....skrämmande med dessa starka känslor som är blandat med det kontrollbehov man faktiskt upptäckte att man har. Det är en konstig mix som är nyttigt att bearbeta....kanske har medberoende känslorna funnits ändå sen barnsben?!

Dionysa
Igenkänningsfaktor:

hög

Ullabulla
Men sedär..

Vad kul eller hur jag nu ska uttrycka det att vi är många fåntrattar :)
Tänk om man bara kunde låta det kännas utan att sätta ord på det.
Eller tvinga sig att säga det på danska eller något annat dumt så man slutar släppa känslan som kommer och istället precis som alko skriver gå över på den tanke som väcks av känslan.

Ullabulla
tacksamheter..

Hej xx (mitt ex)
Jag vill ge dig ett brev till som sammanfattar mitt nuläge.
Som jag sa när vi träffades.
Jag är så oerhört tacksam att du öppnat upp mig på det sätt du gjort.
Bara genom att se och acceptera mig som jag varit och inte försökt förändra mig till någon annan.

Sett bortom den jag försökt vara för att vara till lags.
Sett bortom den Ullabulla som är stor och stark och alltid har försökt räcka till.
I panik för att annars inte räknas eller duga.

Det är en överlevnadsinstinkt i mig som är så stark eftersom min existens inte alls varit självklar för mig.
Jag har blivit borträknad och bortvald så många gånger så enda sättet för mig att känna mig säker är att ha kontrollen.
På mig själv,mitt känsloliv,och mina relationer.

Du lät mig inte ha kontrollen.
Varken på mig själv eller på dig.
Du tog ifrån mig mina redskap och lämnade mig blottad och ibland försvarslös.
Jag blev rädd och sprang och gömde mig istället för att orka eller våga stå kvar i mig själv.
Jag trodde inte att jag skulle hålla

Och det gjorde jag inte heller.Jag har under den här tiden sakta gått sönder utifrån och in.
Det var nödvändigt,och det var dags.

Jag känner för första gången på många år mina innersta känslor istället för att försöka förhandla eller tänka bort dom.
Och det gör ont,något alldeles hemskt men jag vågar stå kvar nu.
I detta,de misstag jag gjort. De fel jag begått eller som begåtts mot mig.

Jag går här nu och grejjar med målning av garderober,omflytt av möbler och försöker skapa ny ordning i mitt eget liv.
Som baserar sig på mig och det jag behöver.
Det är för mig enda sättet för att kunna ta emot en annan människa i mitt liv.
Klarar jag inte den resan så kan jag inte leva i en fullvärdig relation som jag innerst inne vill ha.

Du visade mig glimtar av det livet.

Tycker väldigt mycket om dig och hoppas du har det fint därborta.

Ullabulla
Till sist

åkte jag då dit.
Med mina raka frågor om en fortsättning och om han fortfarande känner kärlek.
Jag fick mina svar om att nej,någon fortsättning ville han inte ha.
Han trivdes bäst ensam och ville i dagsläget inte ha någon relation.

Jag tror nog att det finns en del känslor kvar,men med hänsyn till mig och sig själv så valde han nog att hålla dom för sig själv.
Han sa bland annat " Du finns med mig i allt jag gör"
För mig är det en kärleksreplik,men det kanske handlar mer om en insikt som han ändå tillåter men väljer sin väg.

Ullabulla har nu fruktansvärt ont i hjärtat,men måste inse att denna saga är över.
Jag bad honom att inte besvara mina kontaktförsök då jag i dagsläget inte har kontroll på mig själv.
Jag skulle kunna göra nästan vad som helst i tanken för att det skulle bli vi igen.
Och det är "inge bra"

Jag vill såklart inte tillbaka i en relation där jag inte är vald.
Där jag inte är självklar och älskad.
Men ändå så vill så stora delar av mig göra just det.
Kämpa och kila mig in i något som inte längre är.

Jag tror att det i mitt fall handlar om någon sorts överlevnadsinstinkt.
En symbios jag aldrig fick fullborda med min psykiskt sjuka mamma och som jag hela tiden sökt i mina relationer.
När jag är utanför relation så är jag i livsfara och söker kontakt och trygghet till nästan vilket pris som helst.
Även om jag på ytan är välfungerand,självständig och driftig.

Visst är det märkligt hur vi människor innerst inne bara är sårade barn.
I alla fall jag.

Denna insikt ska jag bära med mig till min medberoendeterapeut och jag hoppas kunna förlösa den smärta som jag bär på.
Där jag på allvar tror att jag kommer att dö om jag inte är inne i en relation och blir bekräftad,eller matad med närhet och kärlek.

DrömmaBort
Ullabulla

Modiga du!
Du har nog bestämt dej för att vända alla stenar och verkligen se till att det att du mår bra hänger på dej själv. Du är nog på rätt väg, fast det inte är en lätt väg.
Låt det ta den tid det tar, och vad bra du har en bra beroendeterapet och stötta dej!
Krafter!

LenaNyman
Läste ditt senaste inlägg i morse...

... och det har funnits med mig hela dagen. Väl härinne läste jag också ditt brev till exet.

Det finns en sån tröst i att du skriver här, Ullabulla. Dels vittnar dina ord om en vid insikt om hur det kan vara att vara medberoende. Och i vidare mening hur det kan vara att vara människa. Det du skriver känns naket och sant och det berör.

Den av mina vänner som känt mig längst sa för ett tag sen nåt som fastnade i mig. "En del människor behöver vara dockade till nåt, till nån annan." Hon menade att jag verkar vara funtad på det viset. Och visst är det så. Jag har varit vinddriven i hela mitt liv. Som det nu är så ger min sambo mig stadga i livet. Han förankrar. Det bästa vore om jag stod tungt och tryggt på egen hand, jag hoppas att jag når fram till den känslan en dag att jag kan betrakta mig som en som är mig själv nog.

Vi är så många vuxna barn. Ibland tänker jag att det är just den gruppen av alla tolvstegsgrupper som är mest given att börja gå till. All dysfunktionalitet som lämnat alla dessa sår och hålrum i en genom livet och hur vi försökt och försöker överleva, dom till trots.

Jag tror att din väg kommer att bära dig. Jag har förhoppningen om detsamma för egen del.

Ullabulla
Tack LenaNyman och alla andra

Visst är det så.
Visst är vi alla människor flockdjur och önskar tillhörighet bekräftelse närhet osv.
Men det är en sund önskan,ett sunt behov.
I mitt fall så är det nästan så att när jag får det av en människa som faktiskt fungerar. Som levererar till mig på ett bra sätt så är inte heller det bra.

Då får jag inte mitt sjuka behov tillfredsställt som fortsätter vara trasigt.

Det som går igång och får en överdos av den ojämna relationen som växlar mellan kyla och eld.
Mellan toppar och dalar.
I det kan jag fungera och känna att jag lever.
Och tas den vägen bort från mig så är min väg slut.
Inte ett steg till kan jag gå med bara mig själv som sällskap.
Tvärnit,klippblock i vägen.

I alla fall så har mina tårar kommit.
De rinner lite här och lite där och däremellan känner jag stor tillförsikt inför framtiden.
Självklart grejjar ullabulla detta.
Självklart kommer jag att hitta kärlek igen.
Under tiden får jag "nöja" mig med de två män som tidigare funnits i mitt liv och som lämnada mig när jag blev för klängande nu står där igen.
Beredd på en ny resa,men Ullabulla hon har vett att avstå.

Det säger ju kanske mer om dom än om mig.
Jag ville och jag kunde,men då passade det inte.
Men nu,då jag avstår kontakt och avstår viljan till fortsatt relation då står de här igen och försöker locka.
Människan är ett märkligt djur.

Sidor