Hej på er alla vi som sitter i samma båt.Jag lever just nu i en förmodligen avslutad relation med en man som jag träffade för 20 år sedan.Han hade redan då alkoholproblem och vi har trots det levt tillsammans och haft det bitvis riktigt bra.Dock började jag känna av en hel del stress och annat som gjorde att jag för ungefär två år sedan sa stopp.Om jag ska leva med dig så måste det isåfall vara nyktert.Du är fri att dricka men då blir det i ett liv utan mig.Klyftigt tyckte jag som då vände lite på steken,men det var ju precis samma ultimatum som att säga att dricker du igen så går jag.Han klarade det i 1.5 år men har nu två gånger under våren trillat dit.Sista gången sa jag att nä,det här går ju inte.Snabb som en reptil svarade han att Nej,det gör det inte.Vi bryter. Och på den vägen är det och här sitter jag nu i en situation som jag både bett om och fasat för.
Han har fortsatt dricka om än i måttliga former vad jag vet.Han har varit mer av en missbrukare än en ren alkoholist som behövt öka doserna och dricka flera kvällar/alla kvällar i veckan.Det har gått långa perioder med hyfsat normalt drickande och även helt torra perioder(alltid på min uppmaning)
Han har också en depression/utbrändhet diagnosticerad vilket förstås spär på behovet av att ta sig lite styrketårar.

Nu känner jag mig på nåt sätt lurad fast det var förstås så här det skulle sluta om jag vågat kika ordentligt på sanningen.Redan i början av vår relation så ställde jag flera ultimatum.Då svallade ju känslorna ordentligt från oss båda men trots det så var det ett enkelt val att välja bort mig.Så jag kom smygandes tillbaka då jag insåg att denna man vill jag ha trots(pga?) hans missbruk.

Det har nu gått två månader sen vårt uppbrott och jag har varit öppen med att säga att om han väljer att leva nykter och om han har mer att ge mig i relationen så kan jag tänka mig att försöka.En ganska öppen vinkel eller hur?
Samtidigt så är det ju precis som att börja om på ruta ett igen.Han har alla möjligheter att lyckas/misslyckas och jag får stå där med lång näsa om det går överstyr.
Mitt liv håller sakta på att ta form och jag håller på att hitta nya rutiner som är bara mina och jag kan förutse och planera mina dagar på ett nytt sätt.
Så delar av mig är ju på väg från relationen vilket jag på en del plan varit i flera år.Men andra delen av mig som ibland totaldominerar är vidöppen för minsta lilla vindpust på återförening.Finns det några goda råd därute för att jag ska klara att behålla den lilla styrka jag hunnit bygga upp och stå emot/eller själv föreslå :) eventuella försoningsplaner innan vi båda är redo?

Och det lustiga är att känslan de dagar allt känns bra är så ren och hel.
Precis som att man är pånyttfödd och allt är möjligt.
De andra dagarna är allt lite som mörk sirap som klistrar sig fast i huvud och kropp.Men idag och igår känner jag mig bitvis som ett nyfiket barn.
Jaha,vad väntar runt hörnet-kan det vara något som lilla jag kommer att uppskatta?
Andra dagar känns det bara som att ett stort svart hål finns runt hörnet och ska uppsluka mig.

Hur går det för dig Vilsen,jobbar du aktivt för att slippa jobba aktivt,eller har sanningen börjat hinna ikapp dig?

Vilsen76

Jag jobbar aktivt med mig själv men känner igen mig i det du beskriver kring nyfikenhet, mörker, sirap o allt sånt!
Jag har börjat gå hos min terapeut igen och hon är så bra, ibland då är det jobbigt och då kan jag alltid ringa henne :) hjälper mycket.

Hur menar du sanningen?

Själv så jobbade jag som en tok i flera år för att slippa se sanningen.Men till slut hann den ikapp och då kan man inte värja sig längre.
Det var det jag menade,jag flydde på samma sätt som den som dricker.Jag såg inte att han drack det sista året,kanske 20-30ggr både när han var ensam i stugan och även här hemma.Fullständigt blind.Och alkohol luktar,Men jag såg i mina ögon en sån sorg och vaknade ibland med vissheten att detta går inte längre.Men så vaknade jag och på med den klämkäcka jobbarattityden och så påt igen.

Vilsen76

Att jag såg sanningen tidigt men trodde att om hon bara känner sig älskad så kunde jag ändra på ett destruktivt beteende......

Med facit i hand så borde jag sett varningstecknen o sprungit för glatta livet men istället så sitter jag här o försöker bygga upp mig själv o se framåt!
En framtid där jag mår bra och mina barn mår bra när dem är hos sin pappa.....det är det jag lever för nu och att kanske min historia samt mina åsikter/tankar hjälper andra på Al-anon el i livet för övrigt.

att man får en ny chans att misslyckas med att laga nån man älskar :)när man går in i en relation med en som missbrukar.
Kanske sant,i alla fall i mitt är det så.
Fast egentligen kanske man försöker laga sig själv.
Laga det hål som uppstod när någon nära en mådde dåligt och man som liten eller ung försökte så gott man kunde med de resurser man hade lappa ihop en annan ofta vuxen människa.

Vilsen76

Kan mycket väl stämma allt du skriver kring misslyckas och att laga.....tror att distans från varandra kanske är enda sättet oavsett framtida relation.

Vem vet vad som händer, kanske vi båda hittar tillbaka till den vi försökte hjälpa när både dem och vi förstått våra egna fel/brister samt vilka våra styrkor är :)

Vilsen76

Är det jag tror på för min egen del!
Blir jag starkare i mig själv och i att säga ifrån så hoppas jag att iaf jag aldrig hamnar tillbaka på ruta ett men men långt är det dit.....
Med tiden tar det friska och sunda tänkandet över det negativa!

så känns det neutralt inför exet.Nu är det ju slut,känslorna ligger nedpackade i kofferten och allt känns frid och fröjd.Min lilla flört lyser med sin frånvaro för tillfället så det kanske glider ut i ingenting.Därför tycker jag nu att jag eftersom jag är botad :) från mitt medberoende kan ta kontakt med exet och höra om han kan vara fyllechaffis ikväll åt mig och en väninna.

Hur tänker jag där?Ska han hämta oss också? Ska jag då erbjuda honom att sova över för lite närhet? Vad leder det till?
Skärpning Ullabulla.Jag manipulerar och leder mig själv in på villovägar och har så svårt att hålla kursen ibland.Just den här övergivenheten,när nu flörten inte står i dörren och lockar.Då är jag genast tillbaka och åtminstone överväger det intelligenta i att kontakta exet.
Herregud.

Vilsen76

Det du pratar om är sånt jag sjlv tänker på men sen tror jag att vi önskar även fast vi är "botade" att saker o ting vore annorlunda....

Ta flörten för vad det var och tänk att det finns fler därute som är bra och där du kommer må bättre än med ditt X!

Låt inte ditt medberoende ta dig tillbaka till dör du är orolig och där du inte mår bra.....

Jag höll mig.Men det blir så uppenbart att när jag inte har en (svagare) själ att hålla fast vid så sjunker även jag.Jag är så beroende av viet för att uppleva min egen styrka och mitt eget självvärde.Sorgligt men sant.
Blev trevlig kväll med utgång med väninna igår och nånstans så vågar jag ju utsätta mig för en ev ny framtid med eller utan partner.Men det är tufft när det inte går efter de utstakade linjer man själv satt upp.

Vilsen76

Det är ju vårt egenvärde o självförtroende som vi känner att vi inte riktigt har mer än när vi har ngn att "ta" hand om.....sorgligt faktiskt.

Kul att du hade en trevlig kväll igår och ja, genom att skynda långsamt så bör det gå bra tillslut.....vem vet var du är, vem du är om ngra månader/år.
Fortsätt att vara positiv även i dem svåraste stunderna :)

Dem utstakade linjerna är lite som för en tillfrisknande missbrukare, vi måste ha linjerna med oss i bakhuvet hela tiden för att inte falla tillbaka ner i avgrunden!

Vakna och säga till sig själv:dag ska jag leva mitt liv som medboendenykter.
Tänka efter innan jag agerar på ett sätt som skadar mig själv i långa loppet.
Låta bli att manipulera min omgivning för att få behovstillfredsställese eller reaktion.
Att låta sig själv stanna upp i nuet och planera mer långsiktigt istället för kortsiktigt.
Hålla ut den jobbiga känslan och inte agera ut impulserna som bombarderar hjärnan.

Vissa dagar går det lätt som en plätt.
Andra dagar är det nästan omöjligt.
Men varje dag några små segrar och det undermedvetna rubbas sakta åt rätt håll mot ett bättre tänk.

Vilsen76

Jag försöker varje dag...varje vecka att handla rätt mot mig själv så jag faktiskt fokuserar på mig, mina barn och dem få vänner som finns kvar efter senaste förhållandet!

Jag vet vad som får iaf mig att utåtagera kring det som du skriver om och jag vet vilken person som triggar mina medberoendehandlingar....och där jag i dagsläget sett till så att hon inte kan nå mig och där jag tagit bort henne på alla sätt ur mitt liv, tyvärr enda möjligheten om jag ska få en chans att finna mitt gamla jag och för att själv må bra!
Men det är som du säger: - vissa dagar går lättare än andra!
Jag får tacka dig oxå för att iaf Du har hjälpt mig mycket här på forumet med dina tankar o funderingar!

Ta hand om dig UB :)

Ja det är en styrka att läsa om andras resa.Ibland ligger de före en själv,ibland efter.
Men nästan alltid är det något som skrivs som träffar mitt i prick var man befinner sig själv,men som man kanske inte fått ord på.
Mitt ex glider längre och längre bort i fjärran från mitt medvetande.Han dyker upp ibland, men mer som en påminnelse än som det hugg i hjärtat han var förut.
Men medberoendetänket, grottandet i detaljer ligger kvar hos mig och det är där jag måste komma ihåg att försöka tänka friskare varje dag.Vilket som sagt funkar endast bitvis än så länge.

För att hämta en massa skrot han hade kvar.kort kaffepaus och fint samtal.
Det går bra,säger han och han försöker strukturera upp sina dagar och lyckas ganska bra.
Han är mig trots allt kär även om jag försöker tala om något annat för mig själv.
Jag ser att han också känner för mig.
Men att bra låta känslan stanna vid det och inte dra iväg på irrvägar med hopp eller avståndstagande känns bra.
Att bara enkelt konstatera läget att känslor finns där, men man behöver inte agera på dom ändå.

Trots träff med teraputen.Hon gav mig en massa fina insikter.Bland annat om upprepningstvång som hon kallade det.
Ett tvång att upprepa gamla jobbiga upplevelser man hade i barndomen nu i vuxenlivet.
Någon sorts försök att reparera det som gick sönder.
Att utsätta sig själv igen för samma känsla och inbilla sig att man blir helare av det.
Att man som vuxen ska härda ut känslan bättre.Vilket trams.

kämpar nu med mig själv att inte ringa ned till exet och föreslå grillmiddag idag.
Jag vet att de skulle bli trevligt och vi skulle båda knyta an till den gnista vi skapade i förrgår.Han drack igår och då går allt detta igång i mig.
Han går under, jag måste rädda honom.Jag älskar honom trots allt.
Vi fixar detta osv.
istället ska jag rikta blicken framåt på denna förhoppningsvis soliga dag och vad den kan ge för upplevelser.

idag.Tyngre än på månader faktiskt.Just att han liksom glimtade till i Tisdags.
Och jag min dumma kvinna skapar ett hopp alldeles av mig själv och för mig själv att äta ur.
Varför gör jag såhär?
När han då far hem,nöjd i hågen med att ha gett både mig och sina döttrar lite tid och kraft,jamen då lutar vi oss tillbaka och dricker igen.
Den som ibland bär på största problemet är ju jag.
Han har ju inte någonstans bett mig vänta och tro på honom.
Det hoppet och den tron skapar jag ju alldeles själv.
För att jag behöver den för att orka en dag till.
Eller för att hålla min nödvändiga egenresa ifrån mig.

Nu får det vara slut på dumheter!
Slut på tro hopp och kärlek åt det håll som gång på gång bara släpper mig i backen.
Tro hopp och kärlek åt mig själv som är värd så mycket bättre än att må såhär, basta