Leva med en nykter alkoholist

16 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Molly123
Leva med en nykter alkoholist

Hej!

Ny här och vill ha råd och tips hur jag kan gå vidare i mitt liv.

Sedan 5 år tillbaka så har jag haft en on-off- relation med en nykter alkoholist. De senaste 2,5 åren har vi inte ens bott tillsammans. Jag har brytit m honom många ggr och det slutar likadant, jag " försöker" en sista gång. Han förändras nog ( så fel).

Jag har barn med honom en flicka som är drygt 3 år. Han är fin och snäll mot henne, men vi två har en problematisk relation, som kantas av att jag aldrig blir känslomässigt bemött. Med detta menar jag att han inte bemöter mig alls, utan ignorerar mig totalt om jag kritiserar ell vill ta upp problem i relationen. Han ber sällan ell nästan aldrig ursäkt om jag säger åt honom att han faktiskt sårat mig.
Som exempel på detta kan vara att han skämtar om mitt utseende ( igår på stranden) så kan han säga att han sett värre än min kropp. Han kommer med lite småklumpiga kommentarer som faktiskt sårar mig. Han är även en riktig kontrollant, typ att jag inte fick köpa en tidning till vår dotter igår på affären, jag fick inte öppna ett fönster, jag fick inte köpa ekologiska morötter för han skulle bestämma. Så här håller det på ibland, jag blir snart galen. När jag säger åt honom kastar han över allt på mig. Skulle han be om ursäkt så är det för att jag säger åt honom att han aldrig kan säga förlåt....han kan säga åt mig att jag är svart-vit i mitt tänkande, att jag är " känslig" mm. Han är charmig och trevlig mot människor och mycket omtyckt. Jag har jättesvårt att bryta upp, för jag är verkligen less nu. Jag mår inte bra m denna man längre.

Han har för en tid sedan blivit " fiske- missbrukare".... Låter lite lustigt men detta är sant. Allt, hela hans liv är fiske, han köper dyr utrustning ( skapar förråd ) som kostar multum. Ett fiskeresa kan kosta 700-800 spänn. Han jobbar ideellt med fisket, köper dyra fiske båtar, bytt ut många vänner mot " fiske" vänner. Han kan säga " min bästa vän" om flera stycken, som jag aldrig träffat.

En samtalsterapeut tyckte att han verkade ha bytt missbruk?! Jag har ingen aning mer än att jag gjort helt slut med honom idag. Berättade för honom att jag inte kommer finnas m i hans liv längre men att vi ska kämpa för vårt gemensamma barn såklart.

Jag är så nedbruten nu så jag vet inte. Jag har försökt att " nå" honom känslomässigt för mycket nu. Jag får aldrig några känslomässiga svar, tankar ell hur han känner. Han blir istället tyst, hör inte av sig och dyker upp som gubben i lådan efter 3 veckor och låtsas dom inget hänt. Han beskriver att han som alkoholist inte kan älta saker, saker som hänt är inte relevant att ta upp till diskussion enl honom. För mig är detta svårt, jag har nämligen ett starkt behov av att möta varandra känslomässigt.

Jag börjar förstå att jag inte kan ändra på hans känslomässiga register. Han har redan bevisat för mig att han ibland faktiskt inte visar mig medkänsla.

Jag skulle vilja ha lite stöd/ råd hur ni tänker.

Kram!

aeromagnus
BGe ett ultimatun

Jag har behandlat min fru på samma sätt som han gjort mot dig och det är förfärligt. Han har dkuld och skamkänslor som yttrar sig mot dig och det är inte ok. Jag antar att han är kort mot dig. Många gånger byter man ett missbruk mot ett annat. Oavsett vilka pronlem han har/haft så gäller det att lägga det bakom sig och det har han inte gjort. Jag tycker aty ni ska sätta er ned tillsammans och prata pm er relation. Vilka signaler han skickar till dig och hur det påverkar dig. Vill han inte lyssna eller förändra sig är ni som par inte lämpliga för varandra. Jag antar att du har starkare känslor än vänskap. Ge honom ett ultimatum. Behandla mig med kärlek, respekt och ärlighet. Lägg ner tid på mig och vårt barn som en familj. Gör saker tillsammans.

Molly123
Tack aeromagnus för att du

Tack aeromagnus för att du lyssnar och engagerar dig.

Ditt råd är ju så klart det bästa, men tyvärr har jag redan prövat detta miljontals gånger utan resultat, så idag känner jag sorg, sorg, sorg....... Min dotter har en pappa som beter sig som en trotsig tonåring. Jag orkar inte detta längre, varför jag bestämt mig för att låta honom vara. Han får vakna upp och inse allt själv. Men då kanske åren tickar iväg och det spelar ingen roll hur mycket jag tycker om honom när han gör mig ledsen gång på gång.

Du nämnde att man byter missbruk. Gjorde du det? Hur var det för dig? Lever du och din fru tillsammans idag? Min terapeut säger att han aldrig kommer ändra sig och att han aldrig kommer att kunna möta mig känslomässigt. Det gjorde ont. Jag vet inte vad som är sanningen.

Jag tycker mig se så fina egenskaper också hos honom, att han är bra med vår dotter osv. Men mot mig är han så dominant och kontrollerande att jag kvävs, samtidigt som han kan vara jätte fin.

Jag tror som du att vi kan inte vara ett par längre, och den smärtan måste jag ta. Ska gå på lite anhörig möten och jag har en sponsor sen tidigare som hjälpt mig mycket. Nu är hon bortrest tyvärr.

Jag får gå på linjen, ta hand om mig och barnen, en dag i taget, jag kan inte förändra honom.

aeromagnus
Det är jobbigt

Visst kan man ändra på sig. Det krävs vilja och engagemang och behandling. Din kille måste själv inse att han behöver hjälp som jag gjorde. Jag går på öppenvårdsbehandling och det har gett mig så mycket som människa. Jag trillade dit för tre veckor sedan blev lobad för andra gången och ska till soc idag kl 10.30 och skämmas lite. Jag har gjort en bild på min familj och en spritflaska. När jag känner sug kommer jag plocka fram den. Jag yar beslutat att bli nykterist och det känns bra. Jag har inte bytt missbruket mot annat men jag ger mig själv mer tid. Jag fick ultimatum av min fru. Gå på behandling eller skilsmässa. Valet var lätt. Din kille måste prata med en utomstående om sig och sina känslor. Funkar inte med ens partner. Eftersom man är i ett medberoende så dömer man istället för att lyssna. Att smygdricka ja då har man problem. Att han trycker ned dig är en faktor som alkoholen bidrar till. Det ger honom en anledning att kuna dricka. Du är ju så jobbig. Att separera är en jobbig process och kan bli en kostsam sådan också men naturligtvis känslomässig. Vill inte din man behandla sitt beroende då kommer ni inte få en förändring. Det går att få. Jag är av den uppfattningen att vi kan ändra på oss men vi behöver hjälp av andra ibland.

Molly123
Hej!! Tack för du tar dig tid

Hej!! Tack för du tar dig tid. Nu är det ju så att min ex-sambo värk dricker alkohol sedan 5,5 år tillbaka. Men jag tror personligen han har problem över huvud taget, som inte har med alkoholism att göra.

Han är gränslös, saknar självinsijr, saknar medkänsla och är allmänt trotsig. Detta är inte förknippat med alkohol? Eller? Han dricker inget.... Jag vet inte men jag vet att både jag och min dotter kommer få stora bekymmer om jag väljer att fortsätta leva med honom. Vilket jag inte kan längre. Oavsett hur mycket kärlek ell hur mycket man tycker om någon så är svårigheterna större än glädjen tyvärr.

12-stegsprogrammet hjälper mig mycket, vi medberoende måste ta hand om oss själva och du sa nåt bra om att han inte ska ta problemen m mig. Vi har gjort allt och ingen förändring har skett. Nu behöver mitt hjärta vila och min sorg bearbetas. Utan honom.....

Annher01
Fru till nykter alkoholist.

Hur kommer vårat liv se ut efter han kommer hem från behandlingshem/är det ok för mej att ta ett glas vin till maten med arbetskamrater? Vi har levt tillsammans i 10 år men alkohol i hemmet kommer aldrig ske i hemmet igen inga problem. Jag känner att jag ändå tillåts ett glas till middag ute med arbetskamrater. Ska jag sluta helt då gör jag det för min egen skull så känner jag nu/älskar honom men det funkar inte med alkohol oss emellan har eskalerat nu. Vardagen funkar bra/tacksam för svar råd/frun

Annher01
Vet ej om jag ska stanna orkar jag

Fru till nykter alkoholist/vet ej om jag vill bli nykter helt själv.såklart slut på alkohol i hemmet. Men vill jag sluta helt gör jag det för min egen skull/frun

etanoldrift
Annher01, självklart ska du kunna ta ett glas vin.

Annars blir det ju alkoholismen som kontrollerar.. Eftersom du själv inte har några problem med alkohol och ni inte dricker hemma, så tycker jag mycket väl att du tillsammans med vänner kan ta ett glas till maten.
Du och din man är ju faktiskt inte en/samma person och det bör han acceptera!
Det vore skillnad med t.ex. en pälsallergi och att skaffa husdjur.. Lite som att den ena i ett förhållande är allergisk mot skaldjur, får inte hindra den andre (som inte har någon allergi) att äta räkor etc.. Sedan behöver man ju inte krypa upp i knäet på varandra direkt efter en måltid..
Mitt råd är också att ni pratar med varandra om saken.. Om du är lojal hemma, och inte köper hem/dricker alkohol så tycker jag att det räcker.. Men det är min personliga uppfattning..

Rosette
Hej Annher01, välkommen till forumet!

Ser att du varit aktiv i två trådar här, du beskriver att din man är på behandlingshem och det är många funderingar för dig nu i denna tuffa situation. Va bra att du tagit steget att beskriva hur du har det här för oss så vi kan ge dig stöd. Du berättar också att du anmält honom för misshandel. Många är hjälpta av att också ta kontakt med stöd utifrån när det handlar om sånt, och vill du prata kring det kan du ringa kostnadsfritt och anonymt till Kvinnofridslinjen 020-505050. Fortsätt gärna skriv och läs här.
Vänligen Rosette /Alkoholhjälpen

Mytiliade
Tystnad

Jag har en partner som är nykter sedan 4 år och han klarar det bra. Jag vet att jag är medberoende men Känner att jag tänker på mig själv och kan sätta gränser till viss del. Förutom att jag är rädd för att ta upp saker som gör mig ledsen, arg eller besviken. Jag är rädd att han går. Nu gick han för 3 månader sedan och vi har bara haft mejlkontakt några gånger angående praktiska saker. Jag känner att jag släpp allt som hänt under den tiden han förutom att han aldrig sagt att han aldrig sagt något om att jag alltid funnits vid hans sida oavsett och visat honom min kärlek. Jag vet inte vad eller hur han tänker och känner. Från den ena dagen till den andra så skulle allt vara bra för nu är han nykter. Jag är inte ute efter att älta det som varit men att vi måste tillsammans sätta punkt och utvecklas tillsammans till en sund kärleksrelation på lika villkor. Han vägrar att prata med mig och möter mig med total tystnad. Vi har bil, båtar gemensamma lån och han har i princip alla sina personliga saker kvar här hemma.

Jag skickade detta för en månad sedan och har inte fått något svar.

"Jag vet att vi är två som har del i att det blir som det blir men att inte få prata, förklara, bli lyssnad på är så frustrerande. Att bara lägga locket på och ta till tystnad är nog det värsta en människa kan bli utsatt för. Varför sätter du inte punkt utan på något sätt håller mig kvar och vilseleder mig. Jag vet inte varför jag gjort det ännu men tror att jag på något sätt hoppas på att du en dag kommer hem och säger att du är beredd att prata med mig utan att skuldbelägga och döma mig. Det måste vara så att jag har rätt till mina upplevelser och känslor precis som du har. Jag önskar så att du vill lyssna, försöka förstå, förklara för mig, berätta vad du tänker och känner eller åtminstone säga emot, inte bara gå. Du tycker att vi inte behöver prata utan jag ska förstå men det är för mig en övermäktig uppgift när det bara finns tystnad. Jag önskar att du älskat mig så mycket att du varit beredd på att möta mig och alla känslor, inte bara gå."

Jag börjar inse att jag måste sätta punkt och reda upp allt för vi är inte bra för varandra men det är tungt för jag älskar honom trots allt. Han har många fina sidor såklart.

Det som gjorde att han gick var att jag ville att vi skulle ta hjälp tillsammans för att lära oss att kommunicera på ett sunt sätt. Han sa ingenting och morgonen därpå var han borta. Detta har hänt förut men då har jag bönar och bett att han ska komma tillbaka och då haft förhoppning om att vi på nytt ska få en sundare relation.

Vad ska jag göra.

etanoldrift
Jag har inget bra svar.. mer

Jag har inget bra svar.. mer än att han inte är mogen (och förmodligen skitskraj för att prata) Min fd, var en sån som tog till flaskan, för att spotta upp sig.. och då blev det åt andra hållet istället. och med nackdelen att det inte blev några samtal, utan det var bara han som öste ur sig.. när han var kklar, så reste han sig och gick (för då hade han pratat klart..)
I värsta fall får du be banken om hjälp med lånen så att ni kan dela på ekonomin.. Du ska inte behöva betala för honom.. Du får försöka få hjälp att magasinera hans saker (eller ring någon kunnig i området) själv vet jag inte riktigt om det är polis eller jurist och fråga hur du går till väga.. (räkningen får han givetvis betala) för jag tror inte du kan kasta dom..
Och sedan inse, att det förhållandet, hur ont det än gör, är över..
Om han inte vill prata, så kan du inte göra nåt åt det.. Däremot måste du ju få en möjlighet att starta om ditt liv.. Tycker inte att du ska behöva böna och be honom att komma tillbaks.. Hör han av sig så säg att du tolkar detta som att han inte är intresserad av att ha ett fortsatt förhållande..

Mytiliade
Hej Etanoldrift

Tack och jag måste inse att det är över och precis som du skriver. Vill han inte prata så kan jag inte göra något åt det. Fick ett sms häromdagen där han undrar om han på något sätt kan få sitt pass. Jag tänker att nu lägger han problemet i mitt knä och att jag ska lösa detta. Jag svarade "javisst" och tänker att vill han ha sitt pass får han komma med en lösning. Han är manipulativ och vill få mig att komma och lämna det för då vet han att jag blir ledsen och att jag då ber honom komma tillbaka. Han säger nej såklart.

Det är bara detta "hur går jag vidare när jag saknar och tänker på honom varje dag.

Mytiliade
Leva med nykter alkoholist

Hej Molly!
Jag känner igen mig så väl i din berättelse. Det känns som om du skriver om oss.
Min sambo har varit nykter i drygt 4 år men från den dagen har vi inte nämnt något om hur det var gör oss eller mig under hand aktiva liv som alkoholist.
Nu ska allt bara vara roligt och glatt, inga ledsamheter eller besvikelser. Inte ens det som tillhör ett vanligt nyktert liv. Han kan inte bemöta mina känslor alls utan nät jag vågar säga något då går han och sedan är det tyst. Jag blir galen utav denna tystnad. Det jag kan tillbaka är att det är jag som är sur, är inte frisk, överkänslig. Om jag frågar något då ställer jag till förhör.
Jag vet att jag måste ge upp men jag älskar ju honom och har kämpat så under så många år.

Karin W
Igenkänning

Hej Molly!
Känner så väl igen mig. Lever med en nykter alkoholist sedan ett år. Sedan drygt fyra månader är han helt känslomässigt avstängd. Skyller på mig på ett barnsligt sätt. Vägrar prata. Enormt kontrollbehov som gör att han blir jättearg om jag gör ngt fel (utifrån hans snäva ramar). Han har aldrig bett om ursäkt för ngt, utan bollar hela tiden över det på mig. Jobbigast är att han är helt oförmögen att engagera sig i mina känslor, de få gånger jag söker hans engagemang. När jag är glad över något tycker han att jag är larvig som ”söker hans bekräftelse” när jag bara vill dela min glädje med honom. När jag är ledsen tycker han att jag är gnällig och ”tycker synd om mig själv som ett offer”. Har börjat inse att det är en väldigt lång resa tills dess att han är där känslomässigt där jag vill att han ska vara. Bestämde i förra veckan att vi till att börja med ska bli särbos. Men efter en jobbig upplevelse med honom alldeles nyss funderar jag på om det inte är bäst för mig att lämna honom helt. Han är en så fin kille, men så länge han inte vill förändras kommer jag aldrig att vara lycklig i den här relationen tror jag. Fy vad sorgligt. Är så ledsen!!!

Adde
Jag

skulle nog vilja kalla er alkis för en som går på "vita knogar" dvs är enbart spritfri men inte nykter. Inte lätt att förklara detta men när jag som alkis tvingar mig till att inte dricka så har jag ingen sinnesro och har behov att, som under den aktiva tiden, lägga fokus på nån annan. Detta innebär att återfallet bara är en tidsfråga innan det kommer.

Att lämna för att få ett eget bra liv är en bra lösning !

Serena
Nu är det en gammal tråd men

Nu är det en gammal tråd men måste säga att brevet var väldigt bra skrivet.
Jag har en nykter alkis hemma och det är fantastiskt att vi har kommit dit nu, men jag har aldrig känt att han har bett om ursäkt, de gånger jag försökt har det blivit bråk och sen ett lite nonchalant ord bara ”förlåt” som inte verkar vara ärligt alls. Ett framtvingat förlåt är ingen uppriktig ursäkt!
Fortfarande kommer det över mig ibland, alla elakheter och allt hemskt han gjort, alla år som jag fick uppfostra barn ensam.
Att ta upp ämnet ”vad elak han var” leder än idag till att han drar iväg ut och då blir jag ju orolig att han hittar på något dumt så jag undviker det ämnet helt nu och försöker glömma.
Jag skulle ändå må mycket bättre i min självkänsla och känna mig tryggare om han hade insikt i hur han faktiskt behandlat mig och hur det påverkat mig, om han kunde säga att han är ledsen över det.

Tyvärr verkar alkisens hjärna inte fungera som min, minnesbilderna är selektiva och det värsta minns han inte alls påstår han.

Enligt honom höll han inte på att bränna ner huset när jag och spädbarnet låg och sov.
Det var en olycka med elden och att jag vaknade i det pyrande trähuset för att senare hitta honom halvnaken ute i snön rejält påverkad av bensodiazepiner var för att han blev så ledsen över olyckan med elden att han försökte ta sitt liv.
Jag är elak om jag pratar om händelsen som fick honom att må så dåligt.

I hans värld var han en bra närvarande pappa de år han var helt eller nästan helt frånvarande pga alkoholen/drogerna tex.

Inte heller erkänner han drogerna trots att jag hittat dessa i hans kläder och hört från andra bekanta om dem. Alla ljuger och allt är missuppfattningar. Det är jag som gett honom tabletterna men han har aldrig använt dessa. Enligt honom alltså.

Åren då han hade ungänge med hjälp av sin mamma ett par dagar ungefär en gång i månaden, då hade han enligt sig själv varannan helg (och inte med hjälp av sin mamma utan själv).

Det negativa han minns från vår tid tillsammans innan vi separerade var enbart att jag var mycket arg och skällde ut honom varje dag, helt utan anledning. Väckte honom mitt i natten och skällde (?).
Han minns inte att det var för att gick direkt till sängen och däckade när han behagade komma hem och att jag gick efter och ville prata med honom om att han tog tabletter och drack. (Det fanns inga andra tillfällen att prata och jag var så ledsen och frustrerad, borde inte ha försökt prata när han var påverkad).

Enligt honom jobbade han då han var borta hemifrån mellan 07 & 02 på natten. På mataffären. Jobbade. Jag var dum i huvudet som inte förstod att vissa människor måste jobba, så han kom hem på natten och däckade direkt i sängen med kläderna på och försvann igen nästa morgon. För att han behövde ju jobba och sova, han var inte påverkad enligt honom.

Jag bad honom sluta dricka/droga/vara ute/jobba dynet runt (eller vad han nu höll på med) och vara hemma mer som en normal familjefar eller flytta och då valde han att flytta ut.
Han valde att gå.
Hans minne är att jag var väldigt elak och kastade ut honom.

Jag vet att jag inte kommer få någon uppriktig ursäkt utan att jag bara kan förändra mig själv och acceptera det jag inte kan förändra.
Ibland är det bittert ändå.

Även min man har som nykter hittat olika specialintressen som tar över lite, ganska gränslöst.
Jag tror att det hade varit enklare om han gått hos AA, men han slutade själv och då fick inte heller jag stöd.

Min bästa vän kämpar med antabus pga period-missbruk av alkohol, och han får stöd från sjukvården.
-där ser man en markant skillnad i insikt.
Han vet att han beter sig konstigt och är syrlig och lättkränkt när han har en period och ber alltid om ursäkt efter att en period är över.

Hoppas det gått bra för TS! Kram

PS Adde har rätt