Hej!
Ny här och vill ha råd och tips hur jag kan gå vidare i mitt liv.
Sedan 5 år tillbaka så har jag haft en on-off- relation med en nykter alkoholist. De senaste 2,5 åren har vi inte ens bott tillsammans. Jag har brytit m honom många ggr och det slutar likadant, jag " försöker" en sista gång. Han förändras nog ( så fel).
Jag har barn med honom en flicka som är drygt 3 år. Han är fin och snäll mot henne, men vi två har en problematisk relation, som kantas av att jag aldrig blir känslomässigt bemött. Med detta menar jag att han inte bemöter mig alls, utan ignorerar mig totalt om jag kritiserar ell vill ta upp problem i relationen. Han ber sällan ell nästan aldrig ursäkt om jag säger åt honom att han faktiskt sårat mig.
Som exempel på detta kan vara att han skämtar om mitt utseende ( igår på stranden) så kan han säga att han sett värre än min kropp. Han kommer med lite småklumpiga kommentarer som faktiskt sårar mig. Han är även en riktig kontrollant, typ att jag inte fick köpa en tidning till vår dotter igår på affären, jag fick inte öppna ett fönster, jag fick inte köpa ekologiska morötter för han skulle bestämma. Så här håller det på ibland, jag blir snart galen. När jag säger åt honom kastar han över allt på mig. Skulle han be om ursäkt så är det för att jag säger åt honom att han aldrig kan säga förlåt....han kan säga åt mig att jag är svart-vit i mitt tänkande, att jag är " känslig" mm. Han är charmig och trevlig mot människor och mycket omtyckt. Jag har jättesvårt att bryta upp, för jag är verkligen less nu. Jag mår inte bra m denna man längre.
Han har för en tid sedan blivit " fiske- missbrukare".... Låter lite lustigt men detta är sant. Allt, hela hans liv är fiske, han köper dyr utrustning ( skapar förråd ) som kostar multum. Ett fiskeresa kan kosta 700-800 spänn. Han jobbar ideellt med fisket, köper dyra fiske båtar, bytt ut många vänner mot " fiske" vänner. Han kan säga " min bästa vän" om flera stycken, som jag aldrig träffat.
En samtalsterapeut tyckte att han verkade ha bytt missbruk?! Jag har ingen aning mer än att jag gjort helt slut med honom idag. Berättade för honom att jag inte kommer finnas m i hans liv längre men att vi ska kämpa för vårt gemensamma barn såklart.
Jag är så nedbruten nu så jag vet inte. Jag har försökt att " nå" honom känslomässigt för mycket nu. Jag får aldrig några känslomässiga svar, tankar ell hur han känner. Han blir istället tyst, hör inte av sig och dyker upp som gubben i lådan efter 3 veckor och låtsas dom inget hänt. Han beskriver att han som alkoholist inte kan älta saker, saker som hänt är inte relevant att ta upp till diskussion enl honom. För mig är detta svårt, jag har nämligen ett starkt behov av att möta varandra känslomässigt.
Jag börjar förstå att jag inte kan ändra på hans känslomässiga register. Han har redan bevisat för mig att han ibland faktiskt inte visar mig medkänsla.
Jag skulle vilja ha lite stöd/ råd hur ni tänker.
Kram!