min man är alkoholist

Jag har läst på detta forum en hel del. Men nu känner jag att jag verkligen måste skriva och se vad ni andra här tycker om min situation. Jag har varit gift med min man i 24 år och vi har två vuxna barn. Min man har druckit i 20 år. Han har druckit alkohol i stort sett varje dag, men alltid skött sitt jobb och aldrig kört bil onykter. Han har väl för det mesta bara blivit full och somnat, varit i sin egen värd. Livet har funkat trots hans drickande, även om jag har varit den som hållit i mycket i familjen. Han har inte varit riktigt närvarande. Han sökte hjälp första gången när barnen var ganska små och då var han nykter i ett halvår. Efter det har det endast varit två tre uppehåll i några månader kanske. Sedan han sökte hjälp första gången dricker han ingenting "officiellt". Han dricker ju ingenting, tror alla i vår bekantskapskrets. De ser ju honom aldrig dricka. Så genom alla år har jag levt i en lögn, känns det som. Har inte haft någon att prata med.
Efter att barnen flyttat har jag känt mig väldigt ensam, trots att vi är två. Min man har ju druckit och somnat varenda kväll. Så många gånger som jag sagt att nu får det vara nog, nu orkar jag snart inte längre osv osv. Men nej, han har inget druckit. Jag har inte kommit någon vart med honom. I somras bestämde jag mig för att det skulle bli skilsmässa. I september kom det en dag då bägaren rann över och jag sa att nu vill jag skiljas. Genast sa han att han skulle ta tag i sitt problem, så vi kunde gå vidare. Nästa dag gick han och sökte hjälp. Hans humör var på topp och vi skulle göra så mycket. Allt skulle bli så bra igen. Jag vet inte hur jag egentligen tänkte, hade väl inte förutsett att han skulle göra så här. Men det dröjde bara en vecka, sedan tog det bara stopp för mig. Min kropp reagerade helt fysiskt med att jag kände mig alldeles kallsvettig och fick ångest. Det här kändes så totalt fel. Jag kunde bara inte fortsätta som vanligt, det räckte med tanken så kom den här fysiska reaktionen. Jag hade helt enkelt inte riktiga känslor för honom och kunde inte tro på hans nykterhet. Jag har svårt att tro att det är så stora chanser att man ska förbli nykter efter 20 års missbruk.
Nu har han varit nykter i två månader och det är ju bra. Tyvärr kan jag inte tycka att allt är bra, vilket han tycker. Han mår jättedåligt nu. Mycket ångest, oro och förtvivlan. Han är ledsen och jag känner inte att jag kan hjälpa honom. Det enda som lugnar honom är ju att jag säger att vi inte ska skiljas, men det kan jag inte. Jag har min ångest över att jag inte vill leva kvar i vårt förhållande trots hans nykterhet. Han lovar att han aldrig mer ska dricka, men det har han lovat förut. Nu går jag här hemma och bara mår dåligt och med hemska skuldkänslor. Jag känner mig som syndabocken i familjen. Barnen blir ledsna och det är det värsta av allt. Trodde innan att det skulle vara mycket enklare att ta ut skilsmässa. Hade föreställt mig det enklare.
Är det någon som har råd att ge mig? Så trött på allt.

Profile picture for user Ullabulla

och det liv ni levt i tillsammans.
Kan det vara så att han också är i ett medberoende till din fd man? Att trots att han ser nödvändigheten att du lämnat så brottas han med samma känslor av skuld och viljan att hjälpa ditt ex.Dvs svårt att ta tag i sitt eget liv och skapa det på sina grunder.

Han har ju nu ändå tappat sin ursprungsfamilj om än den var lite dysfunktionell.Din man har träffat en ny,ni har allihop tappat en miljö(stugan) där er son haft säkerligen många fina stunder trots alkoholen.Hans dröm om er familj är ju också sönder.
Min egen son hoppas nånstans fortfarande att jag ska hitta tillbaka till hans pappa trots att det var 23 år sedan vi gick isär.

Trots att jag hade ett smärre helvete med honom.Dvs barn har ju rätt till egoistiska tankar kring sin egen familj och en egen bild om hur de vill att det ska vara.Även om de i grunden säkert förstår nödvändigheten i att ni gick isär.Precis som med din dotter,låt det ta tid.Det är säkert en del mindre ädla känslor din son brottas med som han inte kan ta upp än med dig.Egoistiska motiv som skulle innebära att du fortfarande levde kvar i den gamla relationen för att han som son skulle få ha kvar sin bild av hur en familj ska hålla ihop.

Som vanligt gör jag en massa antaganden om ett liv jag inget vet något om.Men kanske någon av dessa tankar kan ha ett spår av sanning.Du har ju funderat på denna lösning mycket länge,Han är nyss vuxen och kanske precis har börjat analysera och se och själv får jobba med sina tankar,dåliga mående och skuld för sin pappa.Barn tar ju också på sig skuld för saker,kanske för ditt och din mans mående?

Du har nu alltså skulden för din son,din dotter och ditt ex,
Börjar inte ryggsäcken vara lite onödigt fylld av dåligt samvete?
Har du inte fyllt din kvot av uppoffring?
Kanske du skulle lägga den hos den det hör,dvs alkoholen.Inte din man inte dig utan mr alkohol som sabbat ert liv
.Låt den ta skulden istället för er hjälplösa människor som bara förtvivlat försökt överleva.
Du har axlat så mycket ansvar och bördor och försökt kompensera dina barns liv trots uppväxten med missbruk.
Du kan inte ta på dig ytterligare skuld för att du gjort ett korrekt val,äntligen efter alla dessa år av tvivel.
Nu är det dags att du tar tag i resten av denna sommar och ser solen.

Bjud in din son på lättsamma stunder av samvaro utan krav på att öppna upp hjärtat.
Låt honom lida som det vuxna barn han är.Vill han prata med dig så kommer det säkert om du låter honom göra det i sin takt.
Om du vågar börja må bra så kanske chansen finns att din dotter och son tom kan tycka att det är något bra?
Att de inte alls vill att du ska fortsätta må dåligt utan hellre lyckönskar dig till de nya kvaliteer som faktiskt finns att upptäcka.

Själv ska jag på logdans för första gången i mitt liv och jag bävar för detta idiotiska löfte,men ser fram emot en ny upplevelse som säkerligen ger mig marddrömmar.Men,jag vågade jag kan och jag ska!
Christer Sjögren-here i Come

Profile picture for user Kaeljo

Tack Ullabulla för ditt svar. Jag kan tänka mig att du har helt rätt i ditt svar, dvs att min son har det jobbigt med sina känslor pga att hans familj har splittrats. Jag ska försöka att inte fråga honom så mycket, utan låta tiden lägga allt på plats. Jag ska verkligen åtminstone försöka! Ska också göra mitt yttersta för att jag ska må bra i sommar och det känns trots allt bra att min man har träffat någon, det ger mig mindre skuldkänslor. Visserligen kan jag tycka att det är lite sorgligt att hon antagligen snart kommer att upptäcka hans alkoholproblem.
Vill också säga att min dotter är det inga problem med och henne känner jag mig inte osäker på. Henne har jag mycket lättare att prata med. Men sonen är ju precis lika viktig för mig och jag önskar verkligen att vi kommer närmare varandra så småningom.

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Kaeljo

Hej Kaeljo, vad jobbigt du har,. Tänker att du kanske kan skriva ett brev till din son med det du skulle vilja säga till honom? Antingen känns det rätt att lämna över det skrivna brevet eller så behåller du det och gör det till ett sätt att precis som här "skriva av dig" och få ner dina tankar och känslor på papper. Ge allt tid, du har gjort en stor förändring och du ska se allt blir bra på sikt. Håll ut! /Anonymt

Profile picture for user Anonymt

Som svar på av Kaeljo

Hej Kaeljo, vad jobbigt du har,. Tänker att du kanske kan skriva ett brev till din son med det du skulle vilja säga till honom? Antingen känns det rätt att lämna över det skrivna brevet eller så behåller du det och gör det till ett sätt att precis som här "skriva av dig" och få ner dina tankar och känslor på papper. Ge allt tid, du har gjort en stor förändring och du ska se allt blir bra på sikt. Håll ut! /Anonymt

Profile picture for user MickeD

Som svar på av Kaeljo

Jag är man vilket kanske just i denna tråd bör benämnas. Kanske just för att jag iom det upplever tongångar som "precis!", "exakt så känner jag/är det" och ständigt återkommande budskap och coachning för ett lämnade av relation.

Är det fel? Nej, menar inte så då alla har rätt till en uppfattning utifrån sin historia. Det finns inget illvillig i subjektiviteten. Men jag menar att den enes berättelse aldrig kan vara "precis!" och att individuella beslut ska ses just som just den personens val. Homogeniteten här kan säkert verka stärkande men också farligt vilseledande. Tror jag.

Varför?

En människa i sårbart läge är lätt ett löv i vinden, bekräftelsebehövande. Det vore sorgligt om relationer med hopp trots kraschar för att människor fattar beslut utifrån subjektiva råd där det kanske mest handlar om att hantera sina egna behov av helande, rättfärdigas av egna val, kollektiv skulddämpning. Mer eller mindre omedveten.

Slutligen lite kort om mig, varför jag är här.
Jag separerade för tre år sedan. Det gjorde ont, jag valde att skapa mig smärtlindring i en ökad alkoholkonsumtion. Mitt humör blev påverkat när jag drack för mycket, detta uppmärksammades av en väldigt fin och klok kvinna jag träffade för en tid sedan. Jag tog en vit månad omgående, har skapat mig nya vanor sedan ett år sedan. Dricker tex aldrig själv, är uppmärksam på hur mycket jag dricker och det går fint. Jag hade ett riskbeteende, förstår att flertalet av männen i tråden har fallit djupare.

Mitt budskap är att människor kan förändras. Det vet jag att alla här vet, vill ändå lyfta en tanke på att här ÄR subjektivt präglade livsberättelser och inget allmängiltiga facit på alla "lämna-budskap" här.

Här lär man inte få nån kompis, men behövde säga det där. ;-)

Profile picture for user etanoldrift

tro inte annat.. men jag har också upptäckt, hur lätttrampade på tårna människor med ett visst "riskbeteende" har.. Nej, alla ÄR inte likadana och om du verkligen läst mellan raderna så är det åtskilliga som både stått ut med sina alkoholister (många av dem passerade din "gräns" för länge, länge sedan..) Förlåtit, tagit tillbaks, stöttat, tröstat och hoppats..
Snälla du, inse att någonstans så går det en gräns för HUR utnyttjade vi vill bli... Om en människa sjunker ner i alkohoträsket på eget grepp, så är det givetvis bättre att det blir i ensamt majestät, än att de får dra med sig fler...

Profile picture for user MickeD

Som svar på av etanoldrift

Du behöver inte respektera min åsikt alls, men fint om du gör det för min tro är att jag tillför något tänkvärt. Du pratar om "ömma tår", om det är mig du syftar på har jag nog varit otydlig med mitt budskap för dig. Det är ok, hoppas och tror dock att en gnutta oliktänkande för de flesta förstås med den avsikt jag önskar.

Profile picture for user Kvaddad

Till Micke D
Jag blir gärna din kompis!
Delar dina åsikter.
Klokt och välformulerat.

Profile picture for user Anonymt

Till MickeD: Vad bra att du haft styrka att arbeta på att ta dig ur ett riskbruk. All heder och det är glädjande att läsa sånt. I de flesta fall under den här rubriken handlar det om anhörigas situation under omständigheten att den som dricker inte vill eller kan sluta, vilket medför att anhöriga drabbas av s k medberoende något som i sig kan klassas som en sjukdom (googla gärna). Finns inte viljan hos den som dricker på ett sjukligt sätt att sluta kan du inte göra något som anhörig mer än att ta hand om dig själv och ta dig ur relationen. I annat fall finns stor risk att du själv går in i en djup depression och i värsta fall själv går under. Att lämna en person som är sjuk i alkoholism kräver enorm styrka och mod inte minst när det gäller att hantera skuldkänslorna det innebär. Här kan Forumet vara ett stort stöd för de som genomgått liknande upplevelser.

Heder åt dem som trots allt vågar stå upp för sitt eget liv och välmående när de efter kanske år av försök till hjälp inte lyckats nå fram. Jag har även stor respekt för den som har problem och som väljer att ta tag i sitt liv. Som etanoldrift skriver finns det dock en gräns för hur mycket man som anhörig klarar av i form av lögner och återfall. Alla måste välja sin gräns och agera utifrån den. Problemet med alkohol är inte spriten utan den starka förnekelsen kring den skada mycket alkohol medför. Förnekelsen, som finns såväl hos alkoholisten som hos oss anhöriga som i samhället i stort. /Anonymt

Profile picture for user MickeD

Kvaddad: Tack det var snällt sagt.

Anonymt: Tycker det var en fin nyansering, visst är det viktigt att diskutera skillnader i alkoholproblematiken och ha förståelse för att skilda sår uppstår därefter.

Jag skulle aldrig säga eller nog ens tänka att någon som lämnar en relation gör fel. Jag kan och har förvånats ibland, inte helt förstått. Inte heller här på forumet menar jag att någon gör/gjort fel. Inte förstår jag alls allt heller. Hur skulle jag kunna.

Det är attityden (studtals) jag uppmärksammar och i det en tro på att alla människor behöver komma till sina egna beslut inifrån. Kort sagt: jag tycker man ska vara försiktig med att boosta en människa mot separation.

Om inte, känner jag att det är så lätt att riskera att skulbelägga, för oavsett om partnern väljer nykterhet kan ju skadan i relationen upplevas så stor att varken tillit eller hopp finns. Jag tror jag kan förstå det. Jag kan också förstå att det för den lämnade kanske känns orättvist och svårt att förstå. Det är väl delvis det denna tråd handlar om.

Själv hade jag upplevt ett mer reflekterande förhållningssätt på forumet, mer utifrån frågor som ger den behövande möjlighet till att sortera och komma till insikter. För oavsett hur mycket resonans man än känner, är det ju omöjligt att förstå och veta. Och även om man tycker sig veta utifrån eget liv, kanske man ska tänka ett varv till innan man uppmuntrar till att en människa ska avsluta en relation. Särskilt på ett forum men också i allmänhet. Tycker jag.

Att jag sen kanske är naiv som tror på människans förmåga till förändring må vara hänt, det är nog en arbetsskada jag har. ;-) Menar inte med det att någon ska stå ut med annans självskadebeteenden över sina gränser, men att det kanske tenderar till att bli tunnelseende och sökande efter fel och flyktstämning här ibland.

Det är min subjektiva upplevelse, en av många här, varken mer eller mindre värd än annans.

Profile picture for user MickeD

"Själv hade jag önskat uppleva ett mer reflekterande förhållningssätt" osv

Profile picture for user Kaeljo

Jag har verkligen behövt andra här på forumet som sagt till mig att lämna. Vilket jag innerst inne velat länge då min man försökt sluta flera gånger men aldrig lyckats. Hade människor här på forumet sagt till mig att försöka en gång till och inte separera, då hade jag kanske lyssnat på dem och mått lika dåligt i mitt förhållande fortfarande. Jag blev deprimerad av att gå och känna ilska och frustration över hans drickande hela tiden. Jag är mycket tacksam att det funnits andra som peppat mig att lämna. Det behövde jag, eftersom jag hela tiden flyttade mina gränser när det gällde min alkoholist. Så jag håller inte med MickeD utan säger tack till alla som gett mig styrka i rätt riktning här på forumet!!!

Profile picture for user Vändningen

Bryta upp eller ej, det finns inget facit där och det är en enorm skillnad på om det är med en person som har riskbruk, missbruk eller beroende. För de som vill skapa sig ytterligare perspektiv, läs tråden här på forumet där partnern rentav uttalar vissa hot och har blivit påkommen med knivar i sängen. Om man ska stanna kvar eller lämna är alltså från fall till fall och det finns det inget facit för.

Däremot en eloge till alla som tar ett beslut och står för det. Kaeljo, jag tycker du har varit modig och tagit ditt beslut, där du står inför ett lurigt dilemma med din son där.
Jag kan tyvärr inte ge några råd, men försökte minnas tillbaka hur det var (fast för mig var det tvärtom, jag valde att bo kvar hos min far och inte hos min alkoholiserade mor som flyttade ut). Ju mer hon försökte "tvinga" eller locka mig till umgänge mot min vilja, desto mer satte jag mig på tvären. Vår relation öppnade upp sig när jag fick styra mer själv hur jag kom/gick och jag självmant kunde börja träffa henne.

Mycket beror ju på hur gammal sonen är och hur bra er kommunikation är normalt sett, om du kan sätta dig en kväll med honom öga mot öga och säga som det är utan att ställa krav eller pressa honom, sedan backa ifrån och ge honom spelutrymme kanske? Sedan är det väl kanske så (jag har inga barn så jag kan ha sjukt fel) att där någonstans kring tonåren, så dras väl ändå killar närmare sin pappa och tjejer närmare sin mamma lite? Som tonårsgrabb vill man ju ändå börja bli kvitt navelsträngen lite där och då först och främst från sin mor tänker jag....

All lycka och energi till dig iaf, hoppas det löser sig!

Profile picture for user Kaeljo

Min son är ingen tonåring, men jag tror att han mår dåligt av vår separation helt enkelt. Min son kom och hälsade på mig spontant för ett par dagar sedan och det gjorde mig överlycklig! Jag blev så glad och jag tyckte att han var helt vanlig mot mig. Nu hoppas jag innerligt att detta håller i sig. Jag misstänker att han helt enkelt har svårt med vår separation och speciellt då han är tillsammans med oss båda. Har så svårt att tro att jag skulle få en försämrad relation till barnen, då jag alltid stått dem närmast. Det finns ingenting som är viktigare än relationen till mina barn!!
För övrigt känner jag mig mer och mer tillfreds med mitt singelliv. Jag är fri att göra vad jag vill av mina dagar, jag behöver aldrig ha ångest för att komma hem till en berusad man, jag behöver inte vara arg för att han är full och säger spydiga saker och inte heller sitta och gråta över en förspilld kväll då maken däckat redan klockan sju.
Sedan finns det så mycket svek och lögner som jag aldrig kan förlåta, men nu blir det i alla fall inga fler svek när jag lever för mig själv.
Dessutom har han redan kastat sig in i en ny relation och det har gjort att jag inte tycker så synd om honom längre och det har minskat mina skuldkänslor. Undrar bara vad som händer då hon inser vilken missbrukande människa han är!
Jag är så tacksam för att jag stått upp för mig själv ändå (för det ska gudarna veta att ingen har stått vid min sida) och lämnat detta destruktiva liv!

Profile picture for user Liz

Hej,
Det känns på sätt och vis som att jag har ett problem som jag inte känner igen hos så många andr som lever med någon med alkoholproblem. På sätt och vis är det mycket mildare men ändå så väldig allvarligt och jättehemskt jobbigt. Jag och min kille har varit tillsammans i 2 år nu....jag märkte ganska snabbt när vi träffades att han inte tålde alkohol. Han blev alltid för full när vi festade ihop. Även väldigt tidigt berättade han för mig att han haft problem med alkohol och varit helt nykter i perioder...åkt rattfull utan körkort när han var ung och därför inte får ta körkort..att han ätit antabus och gått till beroendemottagning....bra tänkte jag..han är öppen och ärlig med sitt problem och försöker själv göra ngt åt det. Men han drack ganska mkt första året vi var tillsammans men hans familj är fantastisk o jag blev snabbt väldigt nära vän med hans systrar och mamma. Vi pratade alla om hans problem att han inte kan dricka osv. Jah fick mycket stöttning av dem. När jag träffade min sambo bodde han även tillsammans med sin syster men han flyttade snabbt hem till mig. Han hade aldrig tidigare bott med en tjej men vi var störtförälskade och hans systrar sa att de var i chock att han låtit en tjej komma honom så nära inpå livet. Min sambo dricker inte oftare än någon annan jag känner...i början gjorde han möjligtvis det....men inte på de senaste året..utan tvärtom...han är för det mesta nykter...sen PANG kommer det en dag då han går ut och dricker...han blir helt vinglig, kan inte stå eller gå, sluddrar och blir väldigt arg när han dricker. Det behövs heller inte mycket för att det ska bli så. Det händer ibland hemska saker när han dricker också,,,,att han kissat ner hotell, slagit sönder rutor, sagt elaka saker till mina vänner och skämt ut sig, eller vad man ska kalla det för. Varje gång han dricker tänker jag att jag ska lämna honom...inte bara för själva drickandet men....kring den kväll han dricker följer det ofta med stora svek...han ringer och säger att "nu kommer jag hem" sen kommer han inte.....han försvinner stänger av sin mobil och är ute hela nätterna..det har hänt att jag gått ut och letat efter honom och hittat honom sovandes utomhus. Han får inte åka med tunnelbanan hem för att han är för full osv. Detta kan ske en vardag då jag ska jobba dagen efter och jag har då legat vaken hela natten och haft en sugande ångest i min mage....idag hände det igen......jag var med en vän och han skulle till skolan och plugga.....vi brukar springa tillsammans..han älskar att springa...i hans nyktra perioder blir löpningen hans andra drog.....så vi hade bestämt att ta en sen kvällsjogg ikväll kl 22... Han skriver att han träffat en gammal vän i skolan och att de ska ut och dricka öl. Jag frågar då hur det ska bli med joggingturen...men får bara konstiga svar tillbaka....han skriver att han ska hem snart.....så jag säger hej till min vän och åker hem..skickar sms och ringer min sambo men får inget svar...då vet jag direkt att han druckit....han gör bara så när han druckit...ignorerar mig..försvinner bara....men sedan vid 23 tiden skriver han att han ska komma hem.....men komme inte hem förrän efter kl 01.00...idag..en tisdag och jag provade ringa men hans mobil var död...han snubblar in..kan inte gå...sätter sig i fåtöljen och kan knappt prata....han är en bra kille som går en av de tuffaste utbildningarna på KTH och han älskar att träna osv....han gillar inte alkohol i generellt och han skulle aldrig liksom dricka hemma till tvn eller bara ta en öl til maten. När han är med min familj eller så dricker han heller inte.....men det är när en vän vill ses och dricka..vilket män tyvärr oftast gör när de ses.....de verkar inte veta hur de gör annars..då blir han alltid helt borta och totalt däckad och för full.,,det går inte...men som sagt han är ingen vardagsdrickare...det går lång tid mellan gångerna men när han väl ska ta en öl med en vän eller liknande blir ha stupfull.....jag säger varje gång att han måste sluta dricka helt eller så kommer jag inte vilja fortsätta mitt liv med honom...han vill sluta säger han men sen kommer alltid återfallet....det har gått två år nu....och han har fortfarande inte slutat helt,,,,och dessa kvällar han bara försvinner totalt...hör inte av sig och kommer hem i princip medvetslös sårar mig så enormt och gör mig så illa...så vad gör jag?! Jag älekar honom och vill inte lämna honom..jag älskar hans familj och hans systrar har blivit som extrasystrar till mig....vi har så fantastiskt kul när vi är tillsammans.....i helgen fyllde hans syster 30 år och han drack inte en droppe på hennes fest...detta var i lördags..men istället r han ut och dricker idag...tisdag.....jag känner mig så rädd,,rädd för att lämna något som kanske skulle kunna bli så bra....hans fin familj..våra lilka intresse och hans studier.....men samtidig så rädd att gå vidare och kanske skaffa barn med honom och att detta problem aldrig kommer ta slut eller ännu värre..kanske förvärras....jag tänker att bara han blir klar med skolan och får sitt riktiga jobb kommer han finna större mening med livet och få bättre självkänsla samtidigt som jag är rädd att ett ansvarsfullt jobb och mer pengar kanske bara leder till mer dricka......han har gått i AA möten och tagit hjälp men ändå fortsätter detta hända emellanåt,.,,,,inte ofta men det händer då och då.....jag har jättesvårt att åka bort en helg utan att han går ut och dricker till exempel. Jag skulle åka till landet en långhelg förut..men han ville stanna hemma för att plugga..set gick nog rätt bra men ändå drack han dag..hans vän hade fått slut av hans tjej och min kille skulle dit och törsta honom...jag vet att det är sant att de gjort slut...men ja han drack och det känns som ett svek...när han skulle stAnna hemma för att plugga. Varje gång han dricker känns det som ett svek,,som att jag inte betyder ngt...för han vet att om han dricker kanske jag lämnar honom..ändå tar han det beslutet i nyktert tillstånd att ta glaset till munnen....och kanske där gör valet att lämna mig..jag har sagt det också så många ggr hur jag känner....men det hjälper inte...jag tänker att det är inte jag som tar beslutet att göra slut..det var han...han när han tog glaset till munnen..då gjorde han slut med mig....så det ligger inte i mina händer..men sen blir det så ändå....att allt ligger i mina händer....jag vet inte..han dricker inte ofta och verkar inte direkt ha sug efter alkohol (inte mer än ngn annan) men när han dricker blir han nästan medvetslös och slutar ändå inte dricka helt....ibland tror jag att jag överdriver och ibland att jag är alldeles för snäll.....

Profile picture for user aeromagnus

Kanske ska du starta en egen tråd här, känns som om det vore en bra ide. Jag känner igen detta beteendet från mitt egna missbruk. Man säger saker som låter bra men sedan gör man tvärt om. Även om man vet att det är fel. Det är sjukdomen alkoholism som gör det. När man tänker på alkoholister tänker man på de gamla gubbarna och tanterna som sitter på parkbänken. Om han nu vet att han har bekymmer men ändå inte förmår att bryta kanske han bör ta hjälp av VC för att åter få antabus utskrivet och kanske kontakta AA. Välkommen hit Liz

Profile picture for user Izzy

Hur har du det? Hoppas att du mår bättre o att det börjar ordna upp sig. Tänker på dig.
Varma kramar<3

Profile picture for user Kaeljo

Vad glad jag blir att höra att du tänker på mig.
Ja, mycket håller väl så sakta på att ordna upp sig. Skilsmässan har gått igenom, men den jobbiga bodelningen är kvar. Där är vi inte riktigt hundra överens, men hoppas att det ska sluta bra så vi inte blir ovänner.
Jag börjar väl så smått att skapa mig en egen vardag, men det är otroligt jobbigt ändå vissa dagar. Det är en stor sorg trots allt att det blev så här och jag saknar honom emellanåt. Då måste jag verkligen fokusera på det som fick mig att lämna och det är inte alltid så lätt att hitta tillbaka till den känslan i dessa stunder. Jag har haft mycket skuldkänslor, men det har jag inte längre. Min man har nog accepterat att det är så här nu och dessutom har han redan för ett par månader sedan träffat en ny kvinna. De verkar umgås väldigt mycket. Jag är inte svartsjuk, men det känns lite snopet att jag var så lätt att byta ut, och att jag tyckt så synd om honom hela vintern. Med facit i hand nu, så skulle jag ju kunnat mått mycket bättre och inte varit så tyngd av skuld. Sedan han träffade henne har det blivit lättare för mig, han är inte så på mig som han var innan. Skickade sms hela tiden, ringde och ville att jag skulle träffa honom av olika anledningar. Jag har sovit på sömntabletter nästan ett helt år nu och har tyvärr fått svårt att somna utan och jag vaknar för det mesta väldigt tidigt med ångest. Jag som aldrig haft dessa problem tidigare.
Det bästa av allt är i alla fall att jag har en jättebra kontakt med mina barn. Det jag var så väldigt rädd för innan, var helt obefogat. Dom är viktigast i mitt liv!!!

Profile picture for user flygcert

Så gott att du kan se ljusglimtar! Och - jag vet hur sorgligt det är däremellan. Jag har pendlat enormt mellan sorg, lycka, oro, glädje, ångest, ensamhet, lättnad... Och det tar tid!

Vad fint att det löst sig med barnen!!! Mina barn är små, och vissa saker löser sig, och andra är kris, men det är bättre än om jag hade stannat!
Att han träffat någon annan är ju kluvet, jag blev påverkad när exet dejtar.... Men det är bu ett gott betyg till dig egentligen.... då har du ju tagit steget därifrån, och den stöttning han behöver fick han fixa på annat håll...?!

Varm kram!

Profile picture for user Vändningen

Skönt med barnen där Kaeljo, låter som om du har gjort det enda rätta. All lycka och en fin framtid till dig och barnen nu.

Liz; du borde nog starta en egen tråd där, för det var väldigt många olika saker som bubblade upp i dig där! Välkommen till forumet i varje fall, hoppas du kan få hjälp här med att reda ut dina tankar och komma till bukt med hur du ska agera.

Profile picture for user Kaeljo

Känns skönt att höra att någon annan också känner igen sig i pendlandet i olika känslostämningar. Så tänkte jag ju inte precis innan jag lämnade. Då trodde jag allt skulle vara tusen gånger enklare och inte känna denna sorg och ha så mycket ångest som jag har idag. Men det finns absolut ingen återvändo nu. Vi är skilda nu och det är bara att börja skapa sig ett eget liv nu. Sedan inser jag nu att det inte är så jäkla enkelt som jag trodde, men det går inte att gå tillbaka i alla fall. Jag är så glad att mina vuxna barn vill umgås med mig så mycket som de gör. Har alltid känt mig säkrare på min dotter, men nu har verkligen sonen också visat vad jag betyder för honom. Mina barn är min stora lycka i livet och utan dem är jag ingenting.
Blir jag tvivlande och inte kan hitta tillbaka till min känsla när jag levde i mitt äktenskap med min alkoholist, så är det så skönt att detta forum finns. Här kan man gå in och läsa andras berättelser och även gå tillbaka och läsa sin egen. Då blir det lättare att hitta känslan och begripa varför jag lämnade. Tack alla här för att ni finns och är aktiva här!

Profile picture for user Kaeljo

Känslorna pendlar hit och dit och upp och ner fortfarande. Vissa dagar känner jag mig fri och stark, vissa dagar är jag ledsen och svag. Ibland känner jag mig så ensam och som om jag förstört hela mitt liv och ibland känner jag mig upprymd och tycker att framtiden känns spännande och ny.
Min man han säger nu att han aldrig har mått så bra som nu, han har fått ny medicin och han har ingen ångest och dricker absolut ingen alkohol. Dessutom har han ju en ny kvinna sedan flera månader. Det är inte utan att detta känns som ett hån för mig, kan jag säga. Det svider i själen. Här har vi ett fruktansvärt jobbigt år (och jag i alla fall en massa jobbiga år) bakom oss med en lång och utdragen skilsmässa, då han varit så förtvivlad!!! Och vips när jag flyttade ifrån honom så har han blivit nykter, utan ångest och nytt förhållande. Hur är detta möjligt??? Alla år som jag kämpat och bönat, bett och hotat för att han skulle sluta dricka!! Är det någon som kan förstå hur det känns? Har jag haft så dålig inverkan på honom när nu allt blivit bra på ett halvår. Kan det vara så här lätt, få en ny medicin och så funkar plötsligt allting? Eller är det jag som skulle lämnat honom för massa år sedan? Har jag förstört hans liv? Och indirekt även mitt eget!!!
Jag mår dåligt och han mår toppen och detta känns orättvist, tycker jag.
Jag är trött för det mesta nu för tiden, läkare tror att jag har varit under psykisk press så länge och att det är därför jag är så trött. Jag vill bara kunna sova, men det är omöjligt utan sömntabletter och ändå vaknar jag efter ett par timmar.
Ska jag nånsin kunna bli hel igen?

Profile picture for user Ullabulla

Men det jag hunnit se på mitt eget och exets liv är att man håller varann i något sorts konstigt järngrepp.Båda är så pass sjuka i alkoholism/medberoende att så lite av det friska förhållandet är kvar att se och vårda.
Men nu generaliserar jag ju våldsamt om jag säger att det är samma för er.
Men i vårt fall var det precis så,den lilla uns friskhet vi hade kvar var alltför liten för att vi tillsammans skulle kunna bygga upp det till en bra helhet igen då vi båda var så nedkörda fysiskt och psykiskt.

Att mitt ex inte väljer att bli frisk lika snabbt som jag lyckats betyder ju inte att han inte kommer att bli det.
Jag är ganska säker på att vi gått och harvat fortfarande och mått dåligt om han inte hade haft styrkan att gå(för att få smygsupa ifred)
Håll ut,du kommer att resa dig igen även om det tar tid.
Du måste få sörja klart det som gick sönder.

Profile picture for user kattengustav

Min man dricker varje dag.han dricker 2,8 % öl varje dag och nästan varje helg dricker han starköl.han har druckit ända sedan vi träffades.och tar jag upp ölen så har han det som argument,att jag visste att han drack när vi träffades.
Han anser att våra pengar ska i första hand gå till öl istället för mat.vägrar jag köpa så blir han sur och säger att han inte kan göra nått här hemma utan ölen.
Någon som har förslag på hur jag ska lösa detta?vi har redan svårt ekonomiskt och det blir inte bättre av att ölen kostar.

Profile picture for user Kaeljo

kattengustav får nog skriva i en egen tråd kanske.
Jag undrar varför jag inte mår bra, trots att vi nu levt isär i ett halvår. Jag tycker jag mår sämre nu när allt börjar ordna upp dig egentligen. Skilsmässan har gått igenom, affärerna är i stort sett uppklarade och jag har fått lägenhet. Endast själv bodelningen kvar. Nu skull allt varit frid och fröjd. Jag vet inte varför jag mår dåligt.
Han har en ny kvinna, så jag behöver inte ha skuldkänslor för honom. Han säger att han inte dricker längre, att han aldrig mått så här bra. Kanske är det detta som gnager i mig lite. Att vi har levt ihop då länge och han har druckit i 25 år och nu så är allt toppen. Känns på något vis lite kränkande för mig, eller hur jag ska beskriva känslan. Det är precis som om han bytt hela sin familj. Umgås plötsligt nästan bara med henne och hennes vuxna barn. Är det någon som förstår mig i allt det här?

Profile picture for user flygcert

Som svar på av Kaeljo

Fortfarande, nära två och ett halvt år efter att jag lämnade, så gnager saker inifrån ibland...
Det blir sakta, sakta bättre! Och ibland är det ett steg framåt och två bakåt. Det är jobbigt och sorgligt, och ibland ljuvligt, men det tar tid! Men jag känner igen din frustration, att man borde må bra, men ändå gör man inte det...

Nu, några år senare, har jag insett mitt problem och får annan hjälp mot mitt medberoende! Har du någon kontakt?

Det blir bättre, men tillåt sorgen!

Kram

Profile picture for user mulletant

för många av oss medberoende som ägnat vårt liv åt att grubbla över nån annans missbruk, och försöka få den att sluta, att det blir tomt när "kriget är över".... Då ska vi hitta vårt eget innehåll i livet, en ny resa. Och visst är det lätt att förstå harmen, att nu är han det som du önskat(?) men med en annan... Orättvist?! Tillåt dig känna det du känner och sök din egen riktning. Fortsätt skriva! Kram och ha en fin dag! / mt

Profile picture for user mulletant

Välkommen hit! Skapa en egen tråd och fortsätt skriva. Kort svar: Din man verkar inte alls intresserad av att sluta dricka och då kan du inte göra något för att ändra på honom. Men du kan förändra ditt eget liv! Börja med att läsa här och gå gärna på ett Al-Anon möte. Där träffar du människor som vet vad det handlar om och hur du har det. / mt

Profile picture for user Mio

Som svar på av Kaeljo

Jag är ny här fr.o.m. nu. Jag har varit vaken hela natten och läst din tråd. Jag gick in här av ren frustration då min man somnade berusad och sur på soffan... igen.. Jag blev så tagen av dina berättelser och hur du har det. Känner verkligen med dig och känner igen mig i så mycket. Här är skilsmässopapperen inskickade i ren frustration, men vi har ju fyra månader kvar på betänketiden och man vet ju varken ut eller in. Det som är så jobbigt här är att vi har det så bra tillsammans på alla vis, egentligen, förutom att jag står inte ut med denna förbannade alkohol och allt vad det drar med sig...
Såg att det var över en månad sen du skrev här på forumet (vad jag kan se) och jag undrar så hur det är med dig idag? Känner igen mig även i det där med sömnbesvären och tabletterna du skrev om. Blev lite för mycket av den varan för min del pga hans drickande. Skulle gärna vilja ge dig lite råd om det, om du vill! Hoppas på att få höra ifrån dig här snart igen. Kram till dig från mig!

Profile picture for user Kaeljo

Nu ska jag äntligen svara dig Mio. Jag mår bättre nu än vad jag gjorde sist när jag skrev. Det går visserligen upp och ner, men det känns som det blir mer bra än dåliga stunder. Det har varit hektiskt här det senaste. Jag har flyttat till en egen lägenhet äntligen. Vi har ju bott ifrån varandra sedan i våras, men jag har bott i sommarstugan tills jag nu fick en egen lägenhet. Jag trivs så bra här nu och ´jag vet att jag gjorde rätt val. Men visst går det upp och ner fortfarande. Men behöver inte sömntabletter varje natt längre och det känns skönt. Jag har hopp om framtiden. Dock är livet lite ensamt förstås. Har inga vänner som är singlar, så helgerna framförallt blir lite ensamma. Får komma på nåt sätt att komma ut lite mer så småningom. Min man är lite jobbig och skickar elaka sms vissa kvällar, så därför tror jag att han dricker en del, även om han säger att han är nykter. Han ser också ganska fräsch ut nu för tiden, så han har ju inte gått ner sig i alla fall helt och hållet. Det känns väldigt märkligt att inte ha kontrollen längre över hans drickande. Mitt medberoende sitter väl fortfarande i sig.
Jag är i alla fall väldigt tacksam över att jag har mina två barn som umgås med mig mycket. Utan dem skulle jag vara väldigt ensam. Det var ju min största oro innan jag tog ut skilsmässa, att de skulle tycka att jag gjorde fel och därmed inte träffa mig så ofta. Men så blev det inte, tvärtom känner jag ett stort stöd från dem.
Det tär på en att leva med en alkoholist, den saken är klar. Hoppas det blir bra för dig Mio och kram till dig.

Profile picture for user Izzy

Vill bara säga att det är härligt att höra att du mår bättre nu, det är du verkligen värd!! Vad bra att kontakten med barnen funkar o att du känner att du får stöd från dem. Stor kram

Profile picture for user Kaeljo

Första julen sedan skilsmässan är nu avklarad! Det har väl varit en stor oro för mig innan hur det skulle bli. Vi bestämde, jag och mitt ex för en månad sedan att vi skulle fira julen tillsammans som vanligt. Så vi firade med barnen och deras respektive och föräldrarna hemma hos mitt ex. Det kändes bra att lösa det så i år och det gick bra, men skönt ändå när det är över nu.
Direkt när jag kom vid lunchtid såg jag att mitt ex druckit. Tror kanske ingen annan märkte det, men jag är ju van att läsa av alla tecken. Min dotter sa också att hon tyckte att han luktade. Jag tänkte att nu ska jag fullständigt strunta i att han inte är nykter och umgås med de övriga och njuta av det. Frampå kvällen när barnen lämnat oss blev han lite värre och började sluddra lite när han pratade. Han hade nog fått i sig en hel del vid det laget. Ingen annan sa något, så jag vet inte om de märkte något.
Det var inte min bästa julafton, men en sak var väldigt bra med den. Det var att jag kände mig så tacksam för att jag stått upp för mig själv och genomfört den här skilsmässan. Att jag inte gick på hans löften om evig nykterhet utan gick på min egen känsla och skilde mig, trots att det har varit en otroligt långdragen och jobbig process. Men på julafton kände jag att jag var lycklig för att jag gjort det här. Att jag kunde åka hem på julaftonskvällen till mitt egna hem och lugnet där och inte behöva bry mig om hans drickande.
Jag har inte varit så aktiv här det senaste och det beror väl på att jag mår ganska bra nu och känner att jag på något vis har skapat mig ett eget liv nu. Märker att jag mer och mer släpper tankarna på honom, alkoholen och skilsmässan och börjar tänka på en massa andra saker. Jag känner mig så fri nu, inget som ständigt gnager i mig. Jag sover för det mesta gott nu också.

Kramar till alla här

Profile picture for user etanoldrift

Jag har också haft en lugn jul!
Hälsade på exet dagen före julafton, eftersom jag bestämt att alkohol inte skulle få förstöra min jul.. (det lyckades till 98% ;-) )
Jag stängde av min telefon, för givetvis kom det en massa sms och "missade" samtal.. Han ringer då ett av barnen istället och påstår, att någon ringt men han inte hunnit svara och nu var han orolig att något hade hänt..
Ganska typiskt egentligen eftersom han lider av "katastroftänk" och alltid jagar upp sig och inbillar sig det värsta..
Det finns inte i hans sinnevärd, speciellt inte när han sitter och tycker synd om sig själv, att något av syskonen eller kanske en kollega bara ville önska en god jul.. (kanske tom något av hans barn..?)
Ja, jag sover också bättre nu.. Fast fullmånen gjorde det lite marigt inatt ;-) Det gör inget det får bli en extra tupplur i eftermiddag istället!
God fortsättning önskar jag dig <3

Profile picture for user Izzy

Jag blir så glad att höra att du mår bättre o bättre. Det är du verkligen värd! Sköt om dig❤️
Kram

Profile picture for user Kaeljo

Tack alla ni för er respons på mitt inlägg. Det är alla här i detta forum som gett mig styrkan att göra denna stora förändring i mitt liv. Detta forumet är guld värt. Kommer att fortsätta att vara här länge än.
Kramar till alla här.

Profile picture for user Kaeljo

Hur mycket skuld ska jag behöva känna för att jag lämnade min alkoholiserade man?!!!
Jag vet att jag tagit rätt beslut för mig att jag lämnade min drickande man, trots att han inte visste då hur han skulle överleva. Överlevt har han gjort och han träffade också en ny kvinna ganska fort, men det är över igen, tyvärr. Det var lugnare för mig då han hade henne.
Nu är han så elak och ger mig skuldkänslor hela tiden. Ska man aldrig bli fri och få leva ett normalt liv!!!
Han har dålig kontakt med sina barn. Jag umgås ´med barnen precis så som jag alltid gjort, även innan skilsmässan. Jag har alltid stått nära barnen och tillbringat mycket tid med dem när de växt upp och det är alltid jag som sett till att de kommit hem på besök sedan de flyttat hemifrån. Jag har ringt och bjudit dem på mat, jag har ringt och frågat om de vill gå en promenad osv. Det är alltid mig barnen har ringt om de vill ha hjälp med något eller någon som följer med affären om de vill ha smakråd. Jag och barnen har alltid pratat mycket och vi har verkligen en bra kontakt. Min man har ju träffat barnen då jag bjudit hem dem och varit nöjd med det. Nu när vi är skilda så är ju det mig barnen ringer om det är något och jag bjuder hem dem precis som vanligt.
Min man fattar inte att det är han som måste skapa en egen ny relation till barnen nu. Att han måste kanske ringa och bjuda hem dem, vilket han aldrig har behövt innan. Han kan inte se hur det ligger till, istället skickar han en massa elaka sms till både mig och barnen. Han inleder nästan alltid ett sms med att ge oss dåligt samvete. Till barnen skriver han t.ex. Eftersom jag aldrig får veta vad som händer...., Det är konstigt att du aldrig kan höra av dig.... osv osv. Barnen mår ju bara dåligt av detta och får skuldkänslor och relationen till deras far blir bara sämre. Sedan är han ju väldigt opålitlig då de träffas också, ibland är han påverkad av något, tabletter eller alkohol och ibland helt normal.
Till mig skriver han elaka sms och säger att det är jag som sett till att barnen inte vill träffa honom. Han inleder t.ex ett sms med orden; tack så jävla mycket för att du sett till att barnen inte vill veta av mig.
Jag har försökt förklara så många gånger att få honom att förstå att det är han som måste bjuda in barnen och att de då säkert kommer. Men han gör inte det ändå. Bara är spydig mot dem och ger dem skuldkänslor för att de aldrig hör av sig.
Fast jag vet att detta inte är mitt fel och inte heller mitt ansvar att ställa allt tillrätta, så skapar alla dessa elaka ord från min man enorma skuldkänslor hos mig. Vad ska jag ta mig till med honom?
Det har nu blivit en ond cirkel allt det här, han skäller på barnen för att de aldrig hör av sig och det gör ju bara relationen dem emellan ännu sämre och ännu mindre vill de hälsa på honom.
Inte en enda gång har han sagt att han förstår att han har någon skuld i någonting runt skilsmässan. Det är bara alla andra. Att druckit och därigenom förstört relationer till andra och då speciellt sin familj, det finns inte på kartan för honom. Alkoholen och att få dricka går ju alltid i första hand.
Jag känner mig så ledsen att jag aldrig kan få ro. Varje gång det plingar till i mobilen knyter det sig i magen på mig.
Hur ska jag kunna bli fri!!!!!

Profile picture for user Levande

Hoppas du inser att han fiskar och vet hur han får dig på kroken.
Så spärra hans nummer, visa inte att du reagerar och släpp honom.
Sök hjälp i de anhörigstödet som finns, för du är fortfarande medberoende
Kram och hoppas du hittar din ro

Profile picture for user Izzy

Som svar på av Kaeljo

Just det att man vill bli fri och att det känns som att man aldrig blir det!! Förstår att det var lugnare när han hade en annan kvinna, då hade han annat att fokusera på. Jag önskar så att mitt ex ska träffa någon så han kan släppa mig o gå vidare. Han skickar också elaka sms när han är full. Just nu är han inne i en snällperiod men det kan vända när som helst, man kan aldrig vara säker. Så länge inte jag gör el säger något som kan få igång honom så är det ganska lugnt men jag kan ju inte stryka honom medhårs hela tiden!!
Precis som du skriver så är han dum mot barnen också o ger dem skuldkänslor o han ser inte heller sin skuld i nåt som hänt!!
Det är konstigt att alkoholister kan vara så lika varandra.
Hoppas att du får lugn o ro snart!
Kramar?

Profile picture for user Kaeljo

Som svar på av Izzy

Izzy, du och jag har haft och har det väldigt lika verkar det som. Sedan är det som du säger att alkoholisterna har väldigt lika beteenden.
Ja, det är väldigt jobbigt det där att ena dagen är han hur vänlig som helst och rätt som det är kommer det en massa elakheter.
Egentligen kanske man skulle behöva bryta kontakten helt och blocka honom på telefonen, men jag har väldigt svårt att göra det. Men jag tror inte att han har förstått och accepterat än att vi är skilda. När ska han fatta att vi inte sitter ihop längre!!!
När han som i helgen skickat elaka sms både till mig och barnen, så ringer han sedan i veckan och är hur glad och pigg som helst. Inte en ursäkt eller ett enda ord om det som han vräkt ur sig. Det är väldigt svårt att hantera tycker jag.
Han kommer inte ihåg vad man har pratat om och vad vi kommit överens om.
Jag får ont i magen när jag ser att det är han som ringer eller skickar ett sms. Önskar att jag bara kunde låta hans elakheter rinna av mig. Har blivit bättre på det och brukar inte längre argumentera när hans elakheter kommer. Men det är svårt att inte ta åt sig och grubba så att kvällen blir förstörd.

Profile picture for user flygcert

Som svar på av Kaeljo

... Men det blir bättre, i sinom tid!

När jag var i er sits, Izzy & Kaeljo, så höll jag på att bryta ihop av alla exets sms; ena stunden fantastiskt snäll och tillmötesgående, andra stunden galenilska/hot/otrevligheter och jag var som ett asplöv varje gång telefonen plingade. Tillslut skrev jag till honom att om han vill något så fick han maila mig, trevligt, och bara smsa om det gällde barnen, andra sms skulle jag bara radera, och annars så skulle jag blockera honom eller överväga att anmäla honom för trakasserier. Jag skapade en e-postadress för bara honom - då kunde jag välja när jag skulle/orkade läsa ett eventuellt mail från honom. Stålsatte mig att inte läsa eller svara på anden, och snart mailade han. Det var ju galna mail varvat med snälla mail, och jag var ett asplöv varje gång jag loggade in, men efter ett tag slapp jag hoppa till varje gång mobilen plingade!

Men det allra viktigaste jag vill säga er är att försök jobba med att utgå från dig själv - vad vill jag, vad är viktigt för mig, hur vill jag ha det, vad accepterar jag? Jag har läst böcker av Melody Beatty om medberoende (fanns på biblioteket) - väldigt tydliga, hög igenkänningsfaktor och med övningar som fick mig att tänka till, kanske de kan vara till hjälp för er?

Slå inte på er själva för att ni är rädda/ledsna/oroliga/stressade osv - ni har levt under enorm press och stress under lång tid, och ni har tagit ett jättesteg som lämnat en skadlig relation, som bygger upp ett eget liv! Det tar tid, det är en sorgeprocess som behöver alla faser av sorg, bearbetning, frustration och ilska mm, men jobba framåt - en dag var jag starkare, jag är inte längre rädd för exet, jag tänker på mig själv och barnen istället för exet och hans möjliga reaktion (som ändå aldrig blev som jag trodde). Det har tagit tid och jag har varit ledsen och frustrerad, men det blir bättre om man låter sorgen komma och ändå jobbar med sig själv!

Varm kram till er, så fint att se ert stöd till varandra!

Profile picture for user Kaeljo

Bra tips Flygcert, det där med mail. Ja, man är ju inte alltid i form och orkar läsa alla elaka mail. Det kan ju verkligen förstöra en mysig kväll. Men jag har än inte sagt något till mitt ex. Han har även denna helgen kommit med elakheter. Det är inte bara elakheter, det är så mycket han hittar på bara för att vi ska få en anledning att träffas. Men eftersom han är så hit och dit i sitt humör så vill jag inte hålla på att träffas. Han har så svårt att acceptera att vi är skilda, tror jag.

Profile picture for user Izzy

Det är så skönt att då stöd av er!!
Kaejlo det känns som vi verkligen förstår varandra i det känns bra även om jag inte önskar att du har det så här förstås!
De är så lika våra ex, tänk att de
fungerar på samma sätt , det är sjukt!
Flygcert du har hjälpt mig så mycket! Och ja det känns som nan ska bryta ihop ena dagen sen ändrar det dig o han är så snäll. Man blir såå förvirrad!! Jag vet verkligen inte hur jag ska ta nästa steg. Hag vill bli fri att göra vad jag vill men han styr mig fortfarande.
❤️

Profile picture for user Kaeljo

Han dricker och dricker och förstör mina dagar med sina spydiga sms. Eller som nu det senaste, nu är det så synd om honom och han bara gråter. Visst är han knäckt och ledsen, men när slutar mitt ansvar i detta. Varit separerade ett år nu och fortfarande ska man ha dessa enorma skuldkänslor. Det är ju alltid till mig han ringer om allting.
Jag tycker uppriktigt synd om honom och vill hjälpa, men hur!!!! Jag har skilt mig för att jag inte orkade leva med en alkoholist, men känns som han inte har någon annan att vända sig till. Jag är väl också den enda som vet hur illa det egentligen är och som han vågar ringa till. Men det är en tung börda jag fått på mina axlar. Ska jag få bära upp honom alltid när han mår dåligt. Jag har inte hjärta att bryta kontakten med honom och dessutom bor vi nästan grannar, så då är jag rädd att han börjar komma till mig och gråta. Vilken soppa. Ska jag försöka få in honom på psyk? Han är nog ett fall för dem nu, tror jag.
Jag känner mig instängd i ett hörn och det finns inget utväg, inget att se fram emot!

Profile picture for user mulletant

Du har lämnat men du är inte fri. Du vill hjälpa honom men vet inte hur. Jag kan förstås svara dig att du lika lite kan hjälpa honom nu som när ni levde tillsammans. Att han måste ta ansvar för sitt liv och det enda du kan påverka är ditt eget liv. Att bördan på dina axlar måste du själv skaka av dig, ansvaret för honom är hans och inte ditt. Men det där har du läst och hört så många gånger redan....

Det är bra, tror jag, att du skriver och sätter ord på hur du har det. Bra för dig och bra för andra som läser och kan känna igen sig i sorg, skuld och osäkerhet om vad som är rätt.... Jag läste tillbaka lite i din tråd. Läs den du också! Den kan hjälpa dig att få perspektiv! Pröva gärna att gå på Alanon.... Och tappa inte hoppet, du har redan gjort stora förändringar på vägen mot ett bättre liv! Och du.... du hjälper faktiskt inte mannen genom att ta ansvar för honom. Det är sant!
Kram, hoppas din dag blir ljus! / mt

Profile picture for user wilma47

Jag har levt med honom i 4 år.han dricker varje dag.han har blivit av med 2 jobb pqa drickande.han är kock.han har setat inne 1 månad för misshandel på mig.han blev av med körkortet pqa för många gångfyllor.vi har barn sen våra tidigare förhållanden.nu har han stämplat i 10 mån och han dricker hela tiden.jag känner att jag orkar ingen mer.mina barn vill inte komma och hälss på.så jag åker till dom.hans döttrar hälsar sällan på.jag jobbar natt på ett äldreboende.har varit sjukskriven några gånger för mitt dåliga måenden.min chef vet hur det ligger till.jag har försökt och prata med honom men han säger att han dricker hur mycket han vill.han har en hemsk attityd mot allt o alla.när jag hotar och lämna honom så då börjar psykandet.han påstår att jag har förstört hans liv.han har börjat sms mina barn och kalla dom för massa.han hotar mig att dra om det inte passar.har stuckit flera gånger men han ber o bönar att kom tillbaks.vi kan inte ens gå o handla om han inte får några stark öl först.har han alkohol hemma så då börjar han direkt på morgonen.han bryr sig inte om sin hygien.jag får tjata att gå o duscha.jag vill bara härifrån.ibland tänker jag måsye jag ta livet av mig för och få lugn o ro.kommer själv från en alkoholist familj.han ska ha bekräftelse hela tiden.har inga känslor för han längre.ibland önskar jag att han bara kunde försvinna.jag har en ständig oro.tappat lusten för allt.högt blodtryck har jag också fått.mamman till hans barn kasta ut honom pqa hans drickande.men det erkänner han inte.tack.

Profile picture for user mulletant

Har läst ditt inlägg några gånger och fylls av frågor.... Vad är det som gör att du stannar kvar? Du skriver att du vill bort.
Vilken hjälp har du fått? Du har högt blodtryck - har du berättat för den du träffar inom vården? Din chef vet hur du har det - vad säger chefen? Jag får känslan att du absolut behöver hjälp!
Skriv gärna och berätta mera! / mt

Profile picture for user Vårblomman

Var ute med mina vänner på stan i fredags o blev riktigt onykter! Minns ingenting från kl 21 på fredagskvällen fram till kl 2 då jag vaknar i min säng! Har sådan ångest fortfarande för vad som hänt, vad jag gjort, vem jag har pratat med. Kan inte hantera alkohol tar jag ett glas är det så gott o trevligt sen fortsätter det av bara farten....Är jag alkolist vad ska jag göra för att överleva denna skam o ångest?

Profile picture for user SkåneTösen

Hej Kaeljo jag läste igenom hela tråden igår och vilken resa du gjort! Det var väldigt intressant och du beskriver det hela så bra, otroligt starkt av dig att du kommit såhär långt, helt fantastiskt. Jag förstår att du fortfarande kämpar men du ska vara väldigt stolt över hur långt du kommit, många kommer aldrig så långt tyvärr. Jag hoppas att du kan överkomma det dåliga samvete du har kvar för du har verkligen inget att ha dåligt samvete för, tvärtom. Ditt liv är ditt eget trots familj och barn så är det din förbannade rättighet att leva ditt liv som du vill alternativet är otänkbart. Jätte bra jobbat verkligen blev väldigt rörd av att läsa om din resa och det var många som hade så bra inlägg för att stötta dig, blev lite tårögd faktiskt . Stå på dig och kämpa på! Du verkar vara en klipsk och sympatisk person jag tror det kommer bli bättre för dig med tiden.

Profile picture for user wilma47

Som svar på av mulletant

Hej.jag vill så gärna söka hjälp att jag ska få en lägenhet men är rädd.jag vet att jag kommer kollapsa.han va nykter 2 dar men sen nåt som gör mig vansinnig är att han nekar när han är full.hitta vintetror i skåpet igen som han försöker gömma.har tid nästa vecka till företags hälsovården för mitt blodtryck så jag ska ta upp det här.jag vet att mina barn står vid min sida.men när man har levt med en alkoholist så blir man så nergången.man tappar lusten för allt.

Profile picture for user Alkoholhjälpen

Jag har läst dina inlägg. Det du beskriver fram till nu är att du länge varit i en väldigt besvärlig situation. Utifrån det du skriver blir det tydligt att du är en person som har förmåga att visa omsorg och mod. Du har inte bara skrivit och berättat här på forumet, du har också varit uppriktig med dina barn som är viktiga för dig och du har berättat för din chef om hur du har det, jättebra.

Du har bestämt dig för att göra en förändring och behöver komma på hur den ska gå till och komma på vilken typ av stöd du behöver.

Du har tagit flera steg, du vägrar vara tyst om det du är med om, du tar ansvar över din hälsa när du vänder dig till vården och berättar för flera hur du har det. Du har också en stark önskan om ett eget boende som skulle kunna vara ett ytterligare steg i att ge dig själv möjligheter att leva det liv du vill.

Du nämner att du har stöd utifrån, vad av det tror du kommer bli mest hjälpsamt för dig? Vad behöver du från dem du har stöd av för att komma vidare?

Fortsätt gärna skriv och läs på forumet. Det brukar vara bra att få moraliskt stöd från andra och det kan ge lite motivation, berätta gärna vilka steg du tar nu i denna förändring.

Starta gärna en egen tråd om du vill så ser alla dina inlägg lite tydligare.

Vänliga hälsningar,
Rosette/Alkoholhjälpen

Profile picture for user Villrådig 54

Kanske hör inte det här hemma här. Men ni verkar så kloka och har klarat så mycket. Min situation är att jag lever med min man som är periodare. Jag har läst den här tråden och vet inte hur jag ska göra alls. Hoppas på några tankar från er om min/vår situation. Till skillnad från er så vill jag inte skiljas eller separera. Jag vill att han ska bli frisk. Naivt kanske. Men alkoholism är en sjukdom och det går att bli nykter alkoholist, sägs det. Problemet är att han ju själv måste inse att han är fast i drickandet. Så hur ska jag kunna hjälpa honom dit. Hur ska jag orka själv. Börjar bli så trött på allt. Jag inser också att jag är del i det hela, väl ett slags medberoende. Som ni skrivit om. Jag talar oftast inte om hans drickande med honom utan håller mig undan när han är som värst. Han anser inte att han har några alkoholproblem. För husfridens skull har jag inte tjatat om det hela. Det skulle ju knappast ha hjälpt heller tror jag. Vi har varit tillsammans i 46 år och jag älskar honom mycket. Han har inte alltid druckit. För ca 10 år sen började han bli väldigt full när han drack. Han blev arg på mig och vräkte ur sig elaka kommentarer och skällde på mig då han var full. Då drack han bara vid fester och högtider. Sen började han bli full på veckosluten också. Men då drack han en massa öl helt öppet. Jag tog upp det med honom och sa att han måste sluta. Han lovade inget så han bröt ju inga löften. Han hade ju inga alkoholproblem enligt honom. Det var jag som överdrev. Men det fortsatte och blev värre och värre. Åren gick innan jag verkligen insåg att han blivit alkoholist. (Fy vad svårt det är att skriva detta.) Eftersom jag var mycket orolig för honom tog jag upp det med vår husläkare och talade om att jag gjort så, för min man. Så när han gick till doktorn nästa gång hade de diskuterat hans ölkonsumtion. De kom överens om att han skulle dra ner på ölkonsumtionen för hälsans skull. Han hade blivit väldigt överviktig. Han minskade också på öldrickandet. Men bara det synliga. Han blev fortfarande full och ilsken. Hade börjat gömma ölen. Han skadade sig faktiskt allvarligt vid två tillfällen när han var full. Vid flera tillfällen tog jag upp hans drickande. Han påstod varje gång att han inte hade problem. Eftersom han dricker i perioder så är det svårt. Det är långa nyktra perioder och han har aldrig misskött sitt arbete Nu är han pensionär och har inte saknat sitt jobb men känt sig lite sysslolös. Förra året kämpade han för att gå ner i vikt och slutade dricka öl. Allt verkade bli bättre. Tills nästa period kom. Nu dricker han igen. Köper och gömmer bag-in-Box och dricker sig full och somnar vid tv'n. I november vräkte han ur sig att han ville skiljas för att vi inte har något gemensamt liv. Det han i praktiken menade är att jag inte vill ha sex med honom när han är onykter. Vi har skilda sovrum för att han snarkar så mycket. När han är full så drar jag mig undan till mitt rum. Han sitter ju ändå och sover framför dumburken. När han ville skiljas frågade jag om han inte älskar mig längre. Men det gör han, sa han och han vill egentligen inte skiljas och jag tror honom faktiskt. Och jag vill ju inte heller skiljas. Men jag vill inte heller att min kärlek ska dö på grund av drickandet. Hur nu det ska gå till. Jag sa åt honom igen att han är alkoholist och periodare. Att han måste söka vård. Att jag gärna följer med om han vill men håller mig undan om han vill gå ensam. Sa att jag inte orkar med längre. Allt detta skedde med mycket tårar och upprörda känslor förstås. Han sa att han skulle ta itu med det. Vilket han naturligtvis inte gjort och det hade jag inte trott heller. Jag såg att det jag sa inte nådde fram. Jag inser och anser att alkoholism är en sjukdom. Så jag vill inte lämna honom, jag förstår att JAG inte kan få honom att sluta. Han måste inse och vilja sluta själv. Men i slutet av den förra perioden drack han en stor Bag in Box per dag. Nu är han i en nykter period. Vad ska jag göra. Konfrontera honom igen eller vad sjutton kan få honom att inse att han förstör sitt och mitt liv, våra barn och barnbarn kommer att riskera att förlora honom. Av våra tre vuxna barn är det bara den yngsta dottern som inser sin pappas problem och mitt. Jag känner mig helt tömd på känslor just nu. Är så trött. Och hatar allt vad alkohol heter. Är det hopplöst? Jag vill inte tro det

Profile picture for user Li-Lo

Du beskriver en besvärlig situation. Du vill fortsatt ha ett gemensamt liv med din partner och ni har tidigare kunnat prata om alkohol. Vad jag förstår så har din partner velat ha och klarat av nyktra perioder tidigare. Det är en bra erfarenhet som ger er ledtrådar till vad som kan fungera. Det skvallrar även om att din partner är mycket medveten om att hans alkoholvanor varit ett problem. Så hopplöst, nej.

Jag tycker att du är inne på en bra linje som innebär att du öppnar upp för dialog i detta skede. Att "konfrontera" upplevs ofta hotfullt, det är en mänsklig reaktion, alkohol eller ingen alkohol. Det finns kommunikationstips som man kan fundera- och öva på. Jag tänker då på jag-budskap och på att övervägande ha den andre personens styrkor och kompetens i fokus till skillnad från att gå in i dialog med en tanke om att man behöver "förklara eller övertyga" den andra om det ena perspektivet. Naturligtvis bör du erbjuda dina tankar och känslor samtidigt är det ofta av vikt att ge den andre lite tid att svara. Var nyfiken på hur den andra upplever alkoholen. Det finns skäl till att personen dricker, kanske har personen själv inte funderat på varför. Frågor som: hur skulle du uppleva ett nykter liv? Jag känner stark oro för att du ska dricka igen för jag vet inte riktigt varför du börjar, det gör att jag är på helspänn hela tiden, vad tänker du om framtiden? Kan vi göra upp en plan?

Eller: Jag vet att du funderar mycket på alkohol på olik asätt och jag tror att du är lika rädd som jag att det ska gå åt skogen jag skulle vilja att du delar dina tankar med mig när du är redo.

Nu är jag inget facit utan det här var tankar jag fick när jag läste ditt inlägg. Starta gärna en egen tråd och fortsätt skriv här. Hoppas forumet kan vara det stöd du behöver just nu.

vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen

Profile picture for user Orkaorka

Hej, jag har hållit mig ifrån vinet i 3 dagar nu. Jag bestämde mig när jag fick svart på vitt att min son (10 år) kommer att behöva all min styrka och uppfinningsrikedom och glöd under flera år frammåt med start NU, inte sedan.

Profile picture for user Livetpåpinnen

Min man har smusslat med alkohol under våra 12 år tillsammans. Om han kommer hem med en påse öl så finns ytterligare en påse kvar i bilen eller källaren. Han ljuger att han inte druckit, trots att han knappt kan stå så har han inte druckit enligt honom själv. Jag har gråtit skällt och gnällt till slut orkar man bara acceptera och vara nöjd när han bara somnar. Han har aldrig varit elak och sköter sitt arbete. Under långa perioder arbetar han på annan ort och bor borta. Under de perioderna har jag ingen aning hur mycket han dricker, men jag är övertygad om att han gör det. Under våra år har han aldrig varit nykter en hel helg, det är ofta återställare dagen efter. Det har hänt att han druckit mitt i veckorna och skyller på att han mår dåligt och måste lugna sig. Det är öl, vin, sprit. Det senaste var hembränd sprit på dunk. Jag har tröttnat, resignerat.

Jag har blivit sjuk av att hålla nån slags fasad uppe. För snart tre månader sen orka jag inte vara kvar på jobbet mera. Jag har varit sjukskriven på heltid sen dess. Det värsta är att jag bär skuldkänslor som gör mig galen av ångest och frustration. Första tiden var det skönt att vara hemma i mitt ältande. Nu kan jag inte förstå hur jag nånsin ska kunna arbeta på mitt arbete nånsin mera. Känner mig så trasig och har skuldkänslor mot mina kollegor och alla de barn jag ha hand om i mitt arbete.Min hjärna förstår att jag måste börja arbeta, men kroppen berättar att den gör ont. Jag glömmer, förlägger saker, hör inte vad som sägs i samtal, kan inte hålla fokus (som märks i detta förvirrade skrivande)

För två veckor sen tog jag hand om min fulla ljugande man som förstås inte druckit en droppe, jag ställde honom i duschen och la honom sen i sängen. När han nyktrat till sa jag att jag skulle lämna honom. Efter den gången har han varit nykter (säger han i alla fall) Har jag flyttat? Ja, tre nätter har jag varit hemifrån. Jag älskar honom inte som jag gjort, jag vill inte leva med honom - ändå är jag kvar. Evigt väntande. Varför beter jag mig så här? Varför har jag gett bort mitt liv????

Profile picture for user Livetpåpinnen

Jag har börjat berätta för min omgivning hur det står till i vår familj. Min chef vet, har kontakt med företagshälsovård, elevhälsan (för min dotter) Det känns som jag gjort nåt bra ena stunden, nästa stund känns det som jag förråder min man. Jag vet att man kan vända sig till kommunens sociala förvaltning för att få hjälp, men det känns inte tryggt för mig att be om hjälp i vår kommun. Jag har ett arbete som lärare i kommunen och vill inte skylta med mitt privatliv "på Hemköp" Det känns som jag måste arbeta i en annan kommun när jag ska återgå till arbete.

Snurrigt

Profile picture for user Kaeljo

Hej alla ni som skrivit om era problem här.

Det är jätteviktigt och bra att ni skriver här i forumet, men starta helst egna trådar.
Då är det lättare för mig att se vilka som skriver till just mig.

Profile picture for user Kaeljo

Jag har inte skrivit på länge här nu, bara varit inne och läst lite. Har faktiskt inte haft så stort behov av att skriva, då allt har varit ganska lugnt. Äntligen, tänkte jag, har han gått vidare och accepterat allt. Han har varit vänlig och till och med erbjudit mig hjälp med vissa saker.
Men denna helgen har det varit en massa elaka sms. Jag svarar mycket kort, men han bara fortsätter. Jag vill inte blockera honom för då tror jag att han kommer att terrorisera barnen istället. Min dotter har haft det väldigt jobbigt ett tag och är ganska skör. Tror inte det blir bra för henne om han börjar skicka en massa dumheter till henne.
Ibland tänker jag att jag ska prata med hans föräldrar eller med hans syskon, men min känsla är att de har tagit hans parti och tycker synd om honom för att jag lämnat honom. Dessutom är det ingen av dem som på riktigt fattar hur illa hans drickande är. Rättare sagt, de väljer den bekväma vägen....de blundar helt enkelt.
Skulle önska att jag inte kände något när han skriver sina dumheter, men tyvärr tar jag åt mig även om jag vet själv att det inte stämmer som han anklagar mig för. Denna helgen har han verkligen förstört och jag kommer att behöva en tablett för att kunna sova inatt. Känner mig så spänd att jag är skakig i kroppen.
Så ledsen och besviken på att han håller på så här igen, så jag var bara tvungen att skriva av mig:(

Profile picture for user Izzy

Som svar på av Kaeljo

Jag vill bara säga att jag förstår dig precis! Mitt ex är precis likadan. Och igår blev det värre än någonsin!! Han skriver också massa elaka sms och jag skulle väl kanske kunna ta det men han är så elak mot dottern och beter sig som ett svin rent utsagt!!
Vad ska man göra med dem? Hur ska man få vara ifred? Det bara fortsätter o fortsätter. Att läsa det du har skrivit är som att läsa nåt jag har skrivit. Jag är inte mycket till hjälp men du är inte ensam. Det finns fler som är lika jäkliga fast man inte tror det. För mig kan jag känna att jag är ensammast i världen om det här, man tror inte att fler kan vara som han men det är tydligen möjligt!
Styrkekramar till dig Kaejlo ❤️

Profile picture for user Kaeljo

att höra att man inte är ensam. Det är guld värt att ha den här platsen att få bekräftelse på att man inte är ensam.
Jag trodde verkligen att han hade bättrat sig nu, för det har varit lugnt i nästan två månader, men ack vad fel jag hade. Enligt honom är det jag som är ansvarig för att alla relationer mellan honom och övriga familjemedlemmar fungerar bra. Om det är någon relation som inte är så bra som han önskar, så är det mitt fel. Det går inte att få honom att fatta att han måste själv skapa de goda relationerna nu. Jag vet inte hur jag ska kunna fixa detta!!! Jag har blivit anklagad för att jag pratat så mycket skit om honom att människor i hans närhet inte ringer eller kommer och hälsar på. Och det är verkligen inte sant! Jag har verkligen inte berättat för alla människor varför vi är skilda, eftersom jag inte vill lämna ut honom. Mina närmaste vänner vet naturligtvis varför, men inte heller till dem har pratat skit om honom, utan mer hållit mig till mina upplevelser.
Sedan tycker han också att han och jag umgås för lite, och det säger han genom att vara tyken och otrevlig. Hur sugen blir man på att umgås då! När vi träffas bara han och jag och han inte är otrevlig (vilket han sällan är när vi ses, utan mest via sms) då kan jag känna kärlek och ömhet för honom. Jag älskar fortfarande den mannen han egentligen är. Han är mitt livs kärlek, men alkoholen förändrade honom och gjorde att jag inte orkade leva med honom, vilket är en sorg i sig.
Hur som helst är jag i alla fall tacksam för att jag lyckades ta det här steget. Har inte ångrat mig. Känner mig mindre spänd nu när jag inte har det här mörka i livet som ständigt bekymrade mig innan. Hängde där över mig jämt, vad jag än gjorde eller vart jag än var, så fanns det där och förmörkade. Det slipper jag nu och jag märker att jag kan känna mycket mer glädje i små vardagliga stunder.

Profile picture for user månika

Kära du
Kunde skrivit detta själv, har levt tillsammans i 37 år.Varit gift och tidigare förlovad med alkoholister.Bestämde mej för att bryta mönstret, träffade en man som idrottade nästan på elitnivå, cyklade Vättern, Siljan,Broarna runt,60milen osv.
För ca 10 år sen började han dricka betydligt mer, detta tog riktig fart för 2 år sen när han blev sjukskriven för utmattn.syndrom. Han har under denna tid duperat psykologer, beteendevetare och läkare, börjar dricka tidigt på morgonen och håller ofta en jämn nivå men ibland spårar det ur.Vi kan aldrig göra något eller åka nånstans längre för då känner han ingen och kan dricka som han vill, kör även bil berusad men nu har jag verkligen bestämt mej, orkar inte med detta längre för då går jag under själv.Du måste göra något också, vi kan inte ta på oss skulden, var rädd om dej.
Monkan

Profile picture for user månika

Kära du
Kunde skrivit detta själv, har levt tillsammans i 37 år.Varit gift och tidigare förlovad med alkoholister.Bestämde mej för att bryta mönstret, träffade en man som idrottade nästan på elitnivå, cyklade Vättern, Siljan,Broarna runt,60milen osv.
För ca 10 år sen började han dricka betydligt mer, detta tog riktig fart för 2 år sen när han blev sjukskriven för utmattn.syndrom. Han har under denna tid duperat psykologer, beteendevetare och läkare, börjar dricka tidigt på morgonen och håller ofta en jämn nivå men ibland spårar det ur.Vi kan aldrig göra något eller åka nånstans längre för då känner han ingen och kan dricka som han vill, kör även bil berusad men nu har jag verkligen bestämt mej, orkar inte med detta längre för då går jag under själv.Du måste göra något också, vi kan inte ta på oss skulden, var rädd om dej.
Monkan

Profile picture for user Rosa Pantern

Hej Kaeljo, jag har känt liknande (men mitt förhållande har inte varit lika länge som ditt). När jag bestämde mig för skilda vägar, så slutade han!

Kunde liksom inte bara gå vidare ändå, men han ville inte skiljas och vi är ännu ihop!

Dock vet jag inte hur det blir med oss. Jag har älskat honom, nu är det mycket "tjafs" och missnöje som grumlar allt. Och så mitt tvivel, utifrån erfarenheterna jag fick när han drack, och även lite annat.

Vi känns inte riktigt älskande längre. Inte så där att man respekterar mycket, lyssnar in, undrar....försöker!

Och jag vet inte vad som blir bäst! Jag är inte heller ung längre, men ändå har vi ett litet barn, som åtminstone jag älskar! Men som inte föredrar pappa...

Tror att pappan skulle vinna på att lyssna in och respektera mera, där också. Kan inte säga det till honom, det lär inte landa i god jord. Hans åsikt är att jag klemar bort pojken.

Från det ena till det andra.... Intressant, givande tråd att följa. Känner igen mig i dina känslor och tankar.

Hoppas det blir bra för dig! Och att han inte hänger upp sitt liv på dig, det måste han nog våga lära sig!

Profile picture for user Annna

Jag ramlade in på denna sida och fann din tråd. Våra situationer är rätt olika på sätt och vis men blev väldigt berörd av dina inlägg.

För mig är det pappa som har problem. Jag förstod inte förrän jag var ca 20 år att han verkligen hade problem. Då hade jag bott hemifrån ett tag och lärt känna en annan vardag och började inse hur mycket hans livsstil påverkat och begränsat mig. Jag har länge tyckt att sättet han betett sig på mot min mamma varit skevt. Skäms nästan för att drömma om att mina föräldrar vore skilda (det verkar vara en sån sak man inte ska vilja), men jag önskar verkligen att min mamma skulle göra som du. Det är helt enormt vilken styrka du har uppbådat genom att lämna din man. Har ju egentligen ingen aning om hur ditt liv är, men jag tror att det är helt rätt att gå. Både för dig, dina barn och relationen mellan er.

Vad som är rätt för en alkoholist, det orkar jag faktiskt inte ens tänka på. Jag är en människa. Jag har drömmar och mål i livet. Säkerligen har du också det. Min mamma har det. Kanske har din före detta man struntat i dina liksom min pappa har ignorerat min mammas.

När jag tänker på de 18 år jag bodde under deras tak så förstår jag att jag inte var mig själv. Idag är jag på många sätt en helt annan person. En person som min pappa inte känner överhuvudtaget. Min mamma har jag en bättre relation till, men när vi ses känns det som att jag får lirka en bra stund innan den person hon faktiskt är skymtar till. Det är förjävligt hur han påverkar henne. Hon förlorar tron på att hon kan göra saker. Jag ser ångesten över allting i hennes ögon och hör den i rösten, även när hon försöker verka glad. Tänk om hon hade kunnat haft en vardag där hon kunde bygga upp sig själv. Vi hade haft möjlighet att ha en helt annan relation. Inte nån dans på rosor men en ärlig chans. Tänk om hon kunde sova på nätterna. Tänk om hon kunde vakna på morgonen och äta frukost i lugn och ro, utan någon som stormade in i köket utan att titta på henne. Utan någon som suckade så fort hon drog ut en stol på fel sätt. Tänk om hon mådde bra.

Jag önskar verkligen att hon ville lämna honom och är därför så glad för din och dina barns skull att du tagit det här beslutet. Mår illa när jag tänker på hur en persons livsstil kan kväva en. Dra ut luften och liksom pressa en mot väggen. Är så trött på att fundera över om den här personen bryr sig om sin familj överhuvudtaget. Är så trött på att leta efter människor i min familjs ögon och bara hitta en mur av oro.

Jag tror inte att du hade kunnat stanna hos din man och varit lycklig efter 20 år av medberoende. All manipulation, alla lögner och löften som blivit totalt ignorerade gör ont. Hur ska man kunna bygga upp förtroendet för någon som inte förstår att det är så förlorat att man inte kan börja från 0? Att förtroendet ligger back liksom. Jag är av åsikten att din man har förbrukat sin rätt till ditt förtroende. Det kanske låter hårt och jag känner ju inte er men jag tycker inte att han har rätt att kräva ett skit av dig. Alkohol tycks skapa någon sort socialt tunnelseende. Har flera vänner vars pappor är alkoholister. Vet att vi är fler som upplever att de förminskat och varit allmänt förjävliga mot vår mamma. I och med att du lämnar din man så visar du också dina barn att en relation där man blir utnyttjad inte är en bra relation. Trots att man älskar personen som utnyttjar en. Jag tror att din ärlighet, ditt mod och din självrespekt kommer att vara bra för dina barn och deras framtida relationer.

Vill även tillägga att jag förstår den känslomässiga manipulation han utsätter dig och dina barn för. Min pappa brukade med jämna mellanrum få mig att trösta och tycka synd om honom. I situationer där han betett sig som en idiot kunde han få mig att tycka synd om honom och ta avstånd från den som han tyckte var "dum". Tror att han misstolkar sina skamkänslor för sårade känslor. Han tycks vara så övertygad om att han är felfri. Eller så låtsas han för att dölja sina misstag och för att bevara sin stolthet och status. Mår illa när jag tänker på detta idag. Men idag lyssnar jag inte på hans babbel. Försöker behandla honom hövligt, men han är inte min förälder.

Hade tänkt att skriva ett kort litet inlägg egentligen men det landade i ett maraton. Vet att våra situationer ser annorlunda ut men tänkte att denna vinkel kanske kunde stärka dig i ditt beslut.

Jag hoppas av hela mitt hjärta att du hittar en vardag som du trivs med och som gör dig lycklig. Vill ge dig en kram med styrka för både härliga och jobbiga stunder. Låt ingen få dig att glömma bort att du är värd lycka och kärlek.

Profile picture for user Kaeljo

Nu var det länge sedan jag skrev här. Hat känt ett behov länge att skriva av mig och få höra vad ni här på forumet har att säga om min situation, men har inte blivit av. Men nu har jag känt mig så ledsen ett tag att jag måste bara sätta mig ner och skriva.
Nu är det drygt ett år sedan jag och min alkoholist blev skilda på riktigt och ett och ett halvt år sedan vi flyttade isär. Trodde nog innan att livet skulle kännas bättre nu, men tyvärr mår jag inte så bra. Känner mig bara hel och glad när jag umgås med mina barn, men jag kan ju inte hänga upp mig på dem.
När jag var gift älskade jag mina stunder då jag fick vara ensam och kunde inte föreställa mig att jag skulle kunna känna mig ensam. Men det gör jag nu rätt ofta. Faktiskt saknar jag mitt gamla liv på många sätt. Jag försöker att tänka på hur ledsen jag var många gånger när han bara drack, ljög mig rakt upp i ansikten och skämde ut sig. Det hjälper dock inte nu, jag saknar den mannen som han innerst inne är och jag känner mig halv utan honom.
Känns inte som jag ska kunna älska någon igen. Jag jämför alla män jag träffar med honom och då saknar de mycket. Många dagar är jag så deppig och vill bara att skilsmässan ska gå att ta bort. Han är mitt livs kärlek, men så jävla sorgligt att han blev alkoholist och förstörde vårt liv ihop.
Jag vet att han dricker mycket nu också och nu när jag träffar honom känner jag ingen ilska, så som jag gjorde innan, utan blir bara ledsen och känner oro.
Jag som hatade honom för allt han gjorde mot mig innan och kände avsky när han drack. Nu saknar jag honom. Eller vad är det som händer med mig??
Idag har varit en tung söndag, känner mig så ledsen och bara vill gråta.
Han har skickat så himla mycket elaka sms sedan vi skildes, men nu de sista veckorna har han inte hört av sig alls mycket. Det är ju det jag har önskat hela tiden, men nu mår jag ännu sämre när han inte hör av sig alls.
Är jag helt sjuk? Jag känner mig inte frisk i alla fall. Känner ingen glädje i att greja hemma eller att hitta på saker, saknar drivet till det. Egentligen var det precis så jag kände de sista åren vi levde ihop också, hade ingen lust att greja eller hitta på något.
Varför blir det inte bättre???

Profile picture for user Ullabulla

Vad jag känner igen mig.
Jag tror att det är det som beskrivs så bra i boken : kvinnor som älskar för mycket.
Vi är liksom inte riktigt egna personer.
Vi fungerar bara på riktigt i förhållande till andra människor.
Helst till såna som behöver oss på något plan,barn alkoholister eller vänner som mår dåligt.
Utan dessa bekräftelser som vi får från dom är vi blanka och tomma.

Jag kan bara rekommendera dig att läsa den boken och kanske om du vill och kan börja jobba med den biten som en del väljer att börja jobba med när de lever i relation med den som dricker.

Självvärdet,rätten att få må bra och lyckan i att man faktiskt lever.
Jag får kämpa och vissa dagar lyckas det bra och andra dagar vill jag precis som du vrida klockan tillbaka trots att de sista åren inte hade kvalitet alls.

Men det satt ändå ihop med det liv som faktiskt fungerade (tidigare år)och var givande trots att det kanske inte på alla plan var helt sunt.

Jag lever nu i särboskap med en man som inte alls behöver mig på samma sätt och inte heller bekräftar mig på samma sätt som jag fick med min alkoholist.

Det är svårt att vara utan den delen i mitt liv,men jag vet att detta är en mycket sundare relation som bygger på självständighet och fria val och inte på den sjuka symbios som uppstår i en missbrukarrelation.

Så jag jobbar på att se när jag vandrar åt fel håll och försöker stoppa upp och styra om mig mot bättre mål.

Men jag minns när jag träffade mitt ex,hur hela mitt liv plötsligt fick mening och gick som på räls,jag var hemma.
För att jag hade träffat någon som behövde mig på samma sätt som jag behövde honom.
Men jag vill inte dit igen, i längden så skulle jag inte orka med svängningarna oron och hopplösheten.
Han dricker fortfarande och kopiösa mängder.
Det är troligen bara några år innan hans kropp sätter stopp för hans liv.
Det är nog också först när det börjar göra ont som man börja läka och sörja på riktigt.
Före det så tror jag man är kvar i någon sorts band till den som dricker och man har inte på allvar börjat bearbeta separationen.

Men nu talar jag för egen del och hur det har varit för mig.
Din historia kan ju vara en helt annan.

Profile picture for user Kaeljo

Tack för ditt svar. Bara att höra från någon annan som gått igenom samma sak, får mig att må något lite bättre. Tack för tipset om boken, ska försöka läsa den. Finns den att låna på biblioteket tror du?
Kram till dig

Profile picture for user Ullabulla

Och låt det göra ont Kaeljo.
Det är bara när jag orkat vara kvar i smärtan och tomheten som jag känner att jag på riktigt tagit ett kliv uppåt på den egna stegen mot ett bättre liv.
Men det är mycket tungt att befinna sig där utan att fly.

Profile picture for user Kaeljo

Aldrig mer vill jag ha en sådan julafton som det blev i år. Vi "firade" hos mitt ex, precis som vi gjorde förra året som då var den första julen som skilda. Då var julafton helt ok, han blev bara lite berusad fram på kvällen. Men i år, herregud, han var rejält onykter redan när vi kom. Sedan skyller han på att han är förkyld och går och lägger sig och sover hela dagen. Där fick vi husera med mat och allt bäst vi kunde, jag, barnen och hans föräldrar. Hans föräldrar bara daltar och det är så synd om honom som är så trött. Inte ett ljud om att det dricks för mycket alkohol där inte. Jag gick hela julafton och kände mig så förbannad över hans beteende,när jag bara vill ha trevligt och umgås med mina fina barn. Så synd om dem också med en pappa som hela tiden gör dem besvikna.
Det enda som var bra med den här skitjulen, det är att jag känner mig så säker i mitt beslut att skilja mig. Jag slipper gå runt och känna den här ilskan varje dag.
Ska verkligen försöka komma ihåg den här dagen när jag börjar tvivla på mina beslut nästa gång. Det är ju sorgligt alltihop, men man kan inte leva ett normalt liv med en missbrukare. Man ville ju så gärna att det skulle hålla hela livet, men man kan ju inte göra det på bekostnad av sitt eget mående.
Det är kanske egenntligen synd om honom, men han gör bara alla nära illa med sitt beteende. Det blir alltid dålig stämning.
Var bara tvungen att skriva av mig, lättare att gå tillbaka och läsa också när det finns här, den dagen man börjar tvivla.
Jag saknar kanske egentligen inte själva livet med honom, utan saknar mer allt som livet tillsammans för med sig, såsom att man har en större släkt, det man kan göra med andra par. Allt det är ju borta nu. Det är väl det som gör att man känner sig mer ensam och utanför.
Så skönt att denna julen nu är över i alla fall.

Profile picture for user Mocca

Gift sen 29 år och nu är jag själv helt slut, fysiskt och psykiskt och mentalt i sönderfall! Jag blir Inte trodd och sedd av min mans sida, varken av svärmor eller svägerska...de menar att vi ska skilja oss, och att vi ska sälja vårt hem. Min man har enorma skulder som han anskaffat för att kunna fortsätta dricka /spela genom åren...och jag har inte riktigt fattat hur mycket i skuld vi är idag!? Min man är skyldig min svärmor, hans mamma 140000 kronor, och sen så har han 3 olika lån till diverse låneinstitut...och jag vet inte summan på dessa heller....jag är sjukbidragare och jobbar bara 50% hur fasen ska jag kunna betala några lån när vi skiljer oss? Svärmor menar att Jag är medlånare eftersom min Make tagit lånen under pågående äktenskap, och visst jag fattar....men om jag var oanande om det? Hon vet att vi har ett värde i vår bostadsrätt...och sen september 2016, då min mans alkoholism eskalerade..(.pga att hon själv blev utan pengar....ställde min svärmor och svägerska, krav på att min Make skulle börja betala tillbaka till sin mor) det är ju helt rätt och riktigt....men någonstans så känner jag att ingen jobbar Med mig för att få hjälp till min Make, som jag faktiskt älskar och vill fortsätta vara gift med....Jag är ju inte helt ensam, jag har ju min sida av familjen och våra vuxna barn med mig, ändock så känner jag mig jävligt ensam....vad ska jag göra?!

Profile picture for user Li-Lo

Vad fint att du hittat hit och genast funnit någon i liknande situation som du befinner dig i! Har finns berättelser och en stor generositet bland användare som delar med sig. Om du vill kan du starta en egen tråd, ibland tar det tid innan trådar får fart. Att göra precis som du gör nu: vara aktiv i en annan tråd är ofta ett bra sätt att få igen en egne tråd. Igen, Välkommen!

Varma hälsningar Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Izzy

Jag tänker på dig ibland o undrar hur du mår o hur du har det nu..
Jag vet inte om du är här inne någonting längre men om du läser det här får du gärna skriva några rader..
Stor Kram Izzy ?

Profile picture for user Kanslisten

Känns som jag har misst den person som jag har älskat mest.Alkoholen har tagit greppet över honom.Kvällarna verkar varadesvåraste för honom.Han vill vara längre på jobbet än vad det krävs, han är förövrigt privat företagare.Var helt nykter i 12 år och började på nytt i december i fjol att dricka.Har förövrigt frågat honom många gånger varför han har börjat dricka på nytt, men fått till svar att han visst inte dricker. Rösten förändras på honom ansikte uttrycket förändras och humöret ändras.Vet ej hur längre jag skall orka förlåta och tro på att allt ordnar sig som han påstår att det gör.

Profile picture for user iensamheten

Hej,
Jag vet inte hur jag ska göra längre. Jag orkar inte mer. Detta har nu pågått i 17 år. Min sambo är grovt alkoliserad och aggressiv. Vi har ett barn på 12 år. Jag vill flytta med mitt barn för det går inte längre. Men jag bor utomlands. Jag känner mig så ensam....

Profile picture for user Ursula

Som svar på av iensamheten

Hej!
Mitt i eländet är det faktiskt bra att du säger att du inte orkar längre. Du kanske tycker att det är konstigt men däri ligger själva utgången för dig och ditt barn. Jag bor också utomlands och det har varit hemskt eftersom här där jag bor i alla fall, finns det inga större möjligheter att få hjälp av samhället. Är det så där du bor också?
Men Al-anon finns!!! Det borde finnas hos dig också. Sök upp dom! Alanon är till för anhöriga till alkoholister. Du kommer att känna en frid inombords. De kommer att ta emot dig. Du kommer att få vänner. Och för ditt barn finns Alateen som är just för ungdomar med någon alkoholiserad förälder. Ge inte upp.
Men först av allt skulle jag råda dig att starta en egen tråd eftersom det blir lättare för dig att kommunicera med andra här på forumet. Det var länge sedan jag själv skrev så jag hoppas att mitt svar till dig hamnar rätt.
Och sen... skriv mer.
Kram från Ursula

Profile picture for user Rosette

Jag instämmer med föregående talare, klokt och fint att du skriver här trots att du just nu mår som du gör. Det är ett stort steg för dig att dels leta upp den här sidan och sedan att faktiskt skriva och berätta. Hejja dig! Du är inte ensam och det finns hjälp att få. Det gäller att hitta vad som kan hjälpa dig just nu och på vilket sätt du också vill ha stöd.

Att starta en egen tråd här på forumet kan vara en idé som du fick tips om, för att göra det kan du klicka uppe till höger på "starta ny tråd", men det är inget måste.

Du berättar att din man haft alkoholproblem och blir aggressiv och detta pågått i 17 år, det är lång tid, du måste vara stark och haft mycket hopp om att han kan ändras. Det är fina egenskaper samtidigt som du börjat ta stegen att försöka hitta stöd nu. Stöd att börja hitta dig ut ur den situation du befinner dig i och få det annorlunda.

Du beskriver att mannen är aggressiv, vilket såklart gör att det blir mer att anpassa sig efter och ta hänsyn till utöver alkoholen. Vad tror du att det finns för stöd i det land du är i? Har du vänner där att kontakta eller vet vart du kan vända dig om du skulle vilja prata med någon tex inom vården?

Om du vill kan du testa att ringa till Kvinnofridslinjen, det är en nationell stödtelefon dock borde det gå att ringa från Skype om du har den möjligheten.
http://kvinnofridslinjen.se/sv/, 020 50 50 50

Vad tänker du själv skulle hjälpa dig just nu?

Varma hälsningar,
Rosette
Anhörigstödet

Profile picture for user misty65

Som svar på av Kaeljo

Låter jobbigt. Jag funderar på sånt om jag lämnar min man. Vad gör han då. Alla år du har lagt på honom. Hoppas han gör det för att bevisa för dej att han kan låta bli att dricka och anstränger sig för dej.

Profile picture for user Mammann

Jag och min man har varit ett par i 15år. Han drack när vi träffades och vårat liv har varit väldigt kaos artar, självklart har det funnits mycket bra med men det har hänt så otroligt mycket.

Jag vill att han slutar dricka, eller iallafall bara dricker 1 dag på helgen, men han är tydlig med att han tänker inte sluta dricka även om det sårar förstör för mig och barnen.

Jag har försökt med allt... hotat varit snäll tagit alla pengar och gömt inget hjälper, i slut ändan är det jag som blir den som förstör vårat förhållande.

Han har varit otrogen han har slåtter mig spottat på mig, ändå är jag kvar.. och jag fattar inte varför, eller jo.. jag älskar han när han är sån som han egentligen är. Vilket blir mindre och mindre.
Jag har ljugit för han.. oss ut i mot andra under alla år och förskönat allt. Varför gör jag det?
När jag verkligen anstränger mig för att hindra han från spriten slutar det med att han ställer till det för oss alla. Hotar är fruktansvärt elak. Han vill ju inte ens anstränga sig att försöka sluta.
jag blev sjuk och har varit sjukskriven i några veckor min högra sida la av och jag har ont i hela den sidan och ingen ork. Jag gör ju allt här hemma och med barnen så det har varit tufft, ännu tuffare att han inte hjälper mig utan tycker jag hittar på. Jag blir så ledsen. Vad ska jag göra hur går jag vidare barnen..

Profile picture for user Elise64

Som svar på av Mammann

Så bra att du kommit hit! Jag förstår din förtvivlan...
....och skäms för att jag utsatt mina barn i 5-års tid ,prioriterat fest och vinet framför dem! En skam jag alltid får bära... barn ska inte vara i den miljön. Barn är så älskvärda och lojala med oss, står ut! Men de får ärr som dom inte själva ser. Jag ser det på mina yngsta grabbar som flytt till kompisar, själva prövat både alkohol och Hasch. De tar på sig ansvaret skyller inte på mig.. men jag kan se att jag varit en fruktansvärd förebild! En av mina äldsta söner har försökt få mig till insikt, vägrade umgås med mig, då i början ville jag inte ändra mitt beteende, jag tyckte de överdrev.. han han tog avstånd från mig... fick mig att sakta och i alla fall nu inse mitt problem.. mina barn ger mig en chans till men inte en droppe till.... i alla fall inte så länge jag inte kan dricka på ett vanligt sätt..jag vill sluta...
Jag är ledsen att säga: men så länge din man inte vill kommer han inte sluta! Jag tycker du ska ta dina barn och lämna honom, samtidigt ta hjälp och stöd från myndigheter och nära anhöriga. Dina barn behöver dig.., och du behöver värdighet?skänker dig styrka?hejar på dig?‍♀️

Profile picture for user Mammann

Som svar på av Elise64

Tack för dina ord
Men det gör ont.. igår tog han våra pengar och drack spottade på mig och kasstade ringen mot mig, han tycker jag förstör hans liv förstör barnen och trycker ner han.
Jag är så ledsen över att han inte ser hur mycket jag och barnen kämpar för att han ska bli bra.
Jag vet att en alkoholist alltid skyller saker på andra men de gör ont jätte ont och att han gapar att jag aldrig varit något värt att han ångrar att han gifte sig skaffade barn.
Så jävla ont
Nu sitter vi här jag och barnen och det är säkert egentligen bra. .. det är bara det att vi vet att han kommer göra våra dagar till ett helvete så länge han dricker. Vi vet att vi inte kommer få sova eller kunna känna oss trygga lugna och han vet att vi har ingenstans att ta vägen.
Socialen. ... jag ljög ju för dom sist och fick dom att avskriva oss jag ljög för han lovade att ändra sig jag har ljugit för många och sagt att nej han har ändrat sig han går i terapi.. en jätte lögn. . Jag ville så gärna tro att vi skulle klara det. Och det värsta är att jag älskar mina barn men är samtidigt livrädd att förlora min man helt. Det skriker i hela mig
Vad gör jag nu. ?

Profile picture for user Li-Lo

Först vill jag säga att du är modig som nu börjar berätta om hur du har det. Anonymitet hjälper många att vara uppriktiga. Det låter som att du länge levt under stor psykisk press. Även fysiskt är du hotad på olika sätt. Nu är din energi på sparlåga och du har blivit sjukskriven. Du är inte ensam, många som lever med någon som dricker blir utmattade. Du är besviken på din partner och du kanske känner skuld för att barnen hamnar i kläm men det är just kärleken till dina barn och föräldern i dig som fortsatt vill ta ansvar och nu ber du om stöd. Starkt. Utöver att skriva här, finns det något annat du har gjort eller kan tänka dig att göra nu? Finns det någon du kan kontakta?

Hur skulle det vara att starta en egen tråd här så att du kan berätta mer och kanske få stöd från andra användare? Andras erfarenhet och kunskap kanske ger dig verktyg eller en riktning nu. Tack för att du delar med dig.

Vänligen Li-Lo
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user theresathor4@gmail.com

Hej, ... har varit med min man i lite över ett år och han dricker öl 3 dagar/vecka. Ibland på baren i stan, ibland på pizzerian hemma. Även dagen innan han jobbar och ska upp kl 6. Börjar direkt efter jobbet. Är han ledig kan han komma hem typ 03.
Han dricker ibland för att han ”har tråkigt”. Det är väl att ha problem? Det har inte gått EN vecka utan alkohol :(

Profile picture for user Carina

Välkommen hit till forumet! Hoppas du kommer trivas här och hitta stöd hos alla andra som upplever liknande situation där alkoholen har tagit en stor plats. Du oroar dig gällande din mans alkoholkonsumtion och undrar om han har problem. Det kan man tyvärr inte bedöma så här på internet-distans. Men du kan gå in på vår faktasida, där står det lite mer om vad som räknas som riskkonsumtion mm: https://alkoholhjalpen.se/fakta
Om du läser informationen där - hur tänker du då gällande hans konsumtion?

Oavsett vad det står där, så verkar det ju ändå vara så att DU upplever det här som ett problem. Hur mår du? Hur påverkar hans alkoholkonsumtion dig och ditt liv?

Ett tips är också att om du vill kan du skapa en egen tråd, då blir det lättare för andra medlemmar att hitta och följa dig. Om du vill göra det så klickar du på länken högst upp till vänster där det står "Starta ny forumtråd"

Önskar dig en fin kväll!
/Carina
Alkoholhjälpen & Anhörigstödet

Profile picture for user Es6906

Jag känner igen mig
Min man han snusar med och spiller den över allt och jag är så trött på att ta allt ansvar hemma och borta
Han har kört full förlorat körkortet men fick det åter han häller i sig en kvarting i bilen på parkeringen var och varannan dag
Jag har bett honom ta tag i sina alkoholproblem men han har i 12 år sagt att han inte har problem
Jag önskar att han blev sitt gamla jag den jag förälskade mig i men hur om han inte själv inser att han har problem med spriten