min man är alkoholist

196 inlägg / 0 nya
Senaste inlägg
Tigern
Alkohol

Hej!
Jag är en kvinna i 50-års
åldern som är nygift och precis köpt ett hem med min man. Vi dejtade i 14 månader, dvs bodde ihop på helgerna, innan vi flyttade hit. Jag var antingen hos honom, de helger när han var tvungen att jobba, eller så var vi hemma hos mig. Under hela den här tiden drack min man högst 2 glas rödvin en av kvällarna, antingen lördag eller söndag kväll. Vi pratade mycket om relationer och bakgrunder.
Min bakgrund är relativt tung då nära på samtliga i min biologiska familj varit missbrukare av knark, alkohol eller kombinationen av de båda. Jag är fortfarande den enda i hela släkten på 3 generationer som inte alls rör något av dessa, just för att jag inte ville riskera att hamna i träsket med dem. Det har alltid funnits press på mig från andra att ta en drink, de vet ju alltid den perfekta drinken för mig. Men vänner inser att jag gjort ett aktivt val och stöttar mig i det. Jag är inte en som föraktar eller ser ner på folk som dricker alkohol men väljer att vara med de som har kontroll på sitt intag.
Min man vet allt om mig, jag har inga hemligheter. Vi har pratat mycket om alkohol och hur vi tänker kring detta. Lite med glimten i ögat frågade jag honom hur det kändes att dricka alkohol och om han någonsin blivit redlös osv. Så på en skala från 1 till 10 kom vi fram till att hans två glas vin var nog på en nivå 4 för honom. Redlös hade aldrig hänt honom men vi räknade detta som en tia. En sjua var hans personliga gräns då han resonerade att han fortfarande ville kunna stå och gå, samt ändå föra konversation.
I slutet av juli förra året flyttade vi in i vårt gemensamma hem. I augusti märkte jag att det blev mer alkohol i form av vin och öl och skalan var oftare 6 - 7 än 4. I september frågade jag honom om han kände att han hade kontroll över sitt drickande och sa att jag kände oro eftersom han drack mer än förr. Jag sa att jag frågade eftersom jag själv är nykterist och vet inte hur det känns att bli full. Det var en lugn konversation och han sa att han kände sig lite påhoppad men fattade att jag bara var orolig. Allt var ju nytt för oss.
En natt i oktober vaknade jag och märkte att min man inte kommit till sängs, så jag klev upp och hittade honom i sitt kontor, sovande i sin stol med datorn på. På bordet stod 5 tomma starköl och en oöppnad. Ja, ja, en rolig kväll för honom tänkte jag och gick och la mig. Ett par timmar senare hade han fortfarande inte kommit så jag kollade igen. Den här gången hade han druckit upp den sista ölen också. Nu började jag känna obehag men lät det hela vara. Några nätter senare letade jag efter honom igen. Där satt han igen men den här gången med en halvdrucken grogg framför sig. Spritlukten var mycket mer påtaglig dessutom.
I min förtvivlan blev jag helt panikslagen och kunde inte ens titta på honom dagen därpå. Han försökte prata med mig men jag gick undan. Först sent på natten hade jag bearbetat känslorna och skrev ett brev. Helt fel approach men jag ville vara klar och tydlig. Vi hamnade givetvis i gräl och jag tog på mig skulden. Jag hade ju klantat till det hela. Efter tre dagar fick jag honom att prata med mig. Nä, han skulle minsann avgöra själv hur mycket han drack. Efter ytterligare en dag då det var lugnt och han var nykter så kom han till mig och sa att han själv tänkt en del och kom fram till att han behövde kontrollera sitt drickande. Han lovade att jag inte skulle se honom i det skick jag reagerat på.
I november upprepades proceduren.
I december hade vi båda ledigt en del och då drack han lite oftare men mer på en 4 - 5 skala. Nyår skulle vi fira med goda vänner till mig, varav mannen där är alkoholist och dricker tills han slocknar. Min man visste om detta. Nyår blev en ren katastrof. De söp ihop, stora mängder sprit och öl. Båda var redlösa och vi fick plocka upp dem från golvet flera gånger. Man förstod inte ens vad de sa till slut. Men jag var fast besluten att inte klaga, det var ju nyår trots allt.
Nu är det januari och min man dricker både fredag och lördag kväll. Han stannar uppe efter jag lagt mig och lägger sig sent på natten. Jag somnar sällan om efter att han kommer till sängen och mår enormt dåligt av allt detta. Vi hade ett gräl igen men jag tog upp det från en annan vinkel, hans påtagliga humörsvängningar. Grälet varade i en vecka. Det har nu gått en vecka och vi pratar igen men jag har känslomässigt stängt av. Vi har inte rört varandra i sängen sedan en månad tillbaka.
Nu känner jag att jag vill ta upp allt detta, jag har bokfört hur mycket han druckit sedan jul, minus nyår, när och på vilka kvällar. Det är påtaglift för mig att han har ett problem, ett problem jag inte känner jag orkar vara kvar i. Men skulle en diskussion med honom resultera i att han skärper sig förväntar han att jag stannar. Men jag vet inte om jag litar på honom eftersom det ändå är ett resultat av mitt gnäll och inte en egen inre önskan från honom. Sviker jag honom om jag gör detta?
Tack för att du orkat lyssna.

Ullabulla
Det låter i mina öron

som att du blivit grundlurad.
Ta så stort steg tillbaka som du klarar och försök se situationen utifrån så gott du kan.

Det kan vara jättesvårt och framför allt vill man så gärna förstå och förlåta speciellt med en bakgrund du har.
Du kan ha stor hjälp av detta forum genom att titta runt och läsa.Ta till dig det som passar dig och fortsätt skriva av dig dina funderingar.Det kan vara bra om du kopierar in ovanstående text och skapar en egen ny tråd.Då blir det lättare att följa dig och ge kommentarer och svar.
Och sist men inte minst,välkommen hit!

Tigern
Grundlurad

Tack Ullabulla att du skrev tillbaka. Jag skulle gärna skapa en egen ny tråd men vet inte så mycket om datorer.

Jo, det är väl så jag känner mig, grundlurad, men också dum. I flera veckor har jag undrat hur just jag, med all erfarenhet av andra alkohol missbrukare, lyckats gifta mig med en till. Min första man drack också och resultatet blev skiljsmässa. Så den här gången kändes det som jag verkligen visste vad jag gett mig in på. Men hur lyckades han lura mig hela den tiden vi var ihop innan vi bodde ihop? Det fanns ju aldrig så mycket som en tom spritflaska i hans hem när jag var hos honom. Som det var har jag listat ut att de veckor han jobbade helger, då var han ledig mitt i veckan och då var jag aldrig hos honom pga avstånd och för att jag har ett måndag till fredag jobb. Så ja, jag känner mig grundlurad nu men har kommit över det bittra stadiet. Nu är det väl det stora steget att ta och det drar med sig så mycket annat, allt praktiskt som följer en skiljsmässa och fördelning av inkomster osv. Huset lär varken han eller jag kunna överta hela lånet så då måste vi sälja. Huset vi köpte ligger inte centralt alls och vi fick det mycket billigare just för att det varit på marknaden så länge. Sedan tar det evigheter, för honom, att hitta en ny lägenhet eftersom det knappt finns någonting att hyra i staden. Detta innebär att vi kommer tvingas att bo ihop en relativt lång tid till från och med att vi gjort slut. Den sträckan kan vara tuffast för min del. Jag kan ändå vara hans vän men står inte ut med att det blir den där hemska tystnaden då han inte ens kan se mig i ögonen. Några råd?

Ullabulla
Vi söker oss ju till det trygga

Slå inte på dig själv för att du är i en situation du är van vid.Så gör vi människor.Nej jag har inga hurtfriska råd.Risken är förstås att du dras med ned i hans avgrund och löften om du stannar kvar.De är ju duktiga på att snärja fast oss och ibland tror jag att det är en del av den skräckblandade förtjusningen för oss som är med en som dricker.Att få vara viktig och i centrum.Om du kan,så gå och låt han som är orsaken reda upp ert orediga liv som han har lurat in dig i.Låt honom ta konsekvenserna.Det ekonomiska löser sig alltid och du måste ju kunna bi friskriven från lånen om du flyttar ut och ni separerar.

Tigern
du

Hej Ullabulla!

Tack för att du lyssnat och ger mig råd. Hur ser ditt liv ut, varför är du här? Jag skulle gärna vilja veta. :)

Nä, jag har aldrig tyckt det varit kul med människor som dricker mer än måttligt. Kanske därför det känns så egendomligt att ha fastnat för min man. Men känslorna är inte så kärleksfulla längre, jag har stängt av dem och kommer troligtvis att ta tjuren vid hornen inom kort. Min bil är på lagning så eventuellt senare i veckan. Jag har 6 mil till jobbet och vill inte sitta i snön och inte kunna jobba. Egendomligt nog har jag inte brutit ihop, kanske för att jag känt mig lurad istället för att inte ha sett några tecken. Hade det funnits hade jag skyllt allt på mig själv för att ha varit blind till problemet.

Skriv och berätta om dig, jag är nyfiken.

Ullabulla
Hej Tigern

scrolla bara lite i ämnesraderna så hittar du mig jaha och nu då heter min tråd.Där kan du följa ett lååångt brev sen 6 juli som jag uppdaterat nästan dagligen sen dess.Där besrkiver jag min historia och hur jag valt att göra fram till idag.

Anonymt
Hej Tigern, välkommen till

Hej Tigern, välkommen till Forumet, här kan du få mycket råd och stöd. Forumet är upplagt så att du skriver som ett eget långt brev där du dels får möjlighet att skriva av dig och kan reflektera, dels få input och kan diskutera med andra. Just nu är du inne i Kaeljos tråd/brev. Jag tyckte själv det var lite krångligt i början att hitta men om du går in på själva Forumet har du först fyra rubriker varav den siata heter Hjälpa någon som är nära, klicka på den rubriken så får du upp en ny sida där du kan klicka på Ny tråd. Skriv en rubrik, skriv Ditt inlägg och tryck på Spara längst ned. På det här sättet får du en egen tråd och det blir kättare att följa det som skrivs både för dig och andra. Känner igen mig i mycket av det du beskriver. Man tror att verkligheten ser ut oå ett sett och sen händer saker man knappt vill tro är sanna. Stå på dig. Det finns bara två alternativ som jag ser det. Antingen en fullständig vilja att sluta dricka helt alternativt måste du rädda dig själv. Stanna här, läs i de olika trådarna och fortsätt skriva. /Anonymt

Kaeljo
Mina känslor

Mina känslor spelar mig ett spratt just nu tror jag. Här har jag gått nu i flera månader och känt mig totalt låst i min situation pga av min mans känslor. Att han kommer att gå under om jag lämnar. Detta har gjort att jag byggt upp ilska inom mig, ilska för att han utövar detta känslomässiga spel mot mig. Ilska för att han totalt skiter i mitt mående. Det har känts som om han inte respekterar mig och mina känslor som lutat åt att jag vill lämna. Nu idag kom han och satte sig hos mig i köket och sa att han kommer att finna sig i om jag säger att jag vill lämna honom. Han hoppas ju inte det, men om det blir så är det ok. Nu tror jag inte han kommer att stå fast vid dessa ord imorgon, men ändå. Men nu, efter att han sagt detta, så kommer helt andra känslor fram hos mig. Vill jag verkligen lämna honom? Vad jag plötsligt fylls av empati för honom och tycker så synd om honom. Är det någon som kan förklara detta för mig? Vilka känslor ska jag lita på? Är jag bara så styrd av hans känslor, eller vad är det som händer? Att man inte ens kan förstå sig själv och sina egna känslor är väl märkligt!!!

Izzy
Ja det är märkligt...

Men det är så vi fungerar, jag har funderat mycket över det själv med. Man tror att man är säker på vad man vill o hur man vill ha det men det kan ändras så snabbt. Det din man säger att det är ok om du lämnar honom säger han säkert bara o det kan vara att han säger det för att du ska börja tvivla. Jag har varit o det där o känner igen mig i ditt sätt att tänka. Man vet varken ut el in, vet inte vem man är , vad man vill o känner. Jag tror på din första känsla att lämna är den rätta eftersom det verkar som du har tänkt på det så länge. Styrkekramar till dig<3

Kaeljo
Skönt att höra

Skönt att höra att det är någon som förstår mina känslor. Det är ett märkligt känslostorm här hemma. Idag har jag inte träffat min man och sådana dagar brukar jag må rätt ok, men idag har jag varit ledsen. Nära till tårar. Känner mig så islut på eneri. När min svärmor ringde idag började jag storgråta när hon frågade hur det var. Brukar behärskar mig inför henne, men det gick bara inte. Tack för att du skriver.
Kram

Izzy
Vad jobbigt du har det!!

Har du någon samtalskontakt? Det kan hjälpa att ha någon utomstående att prata med. Jag går på familjerådgivning själv( min fd sambo ville inte följa med) går även ibland på anhörigstöd som kommunen har. Det har hjällpt mig mycket att förstå mina egna tankar o känslor , att jag inte är konstig. Jag hade precis som du ganska lätt att behärska mig , jag stängde av mina känslor fast jag var jätteledsen inombords o ville egentligen nara gråta fast jag kunde inte. Men mot slutet när vi bodde ihop började det att släppa o jag kunde gråta o det kändes skönt. Jag tror att det är bra att du kan gråta för det är inte bra att hålla allt inom sig. Kramar<3

Kaeljo
Varit mycket

Det har varit mycket nu ett tag så jag har inte svarat dig, Izzy. Jag går hos en psykolog och jag går också på anhörigstöd. Det känns väl bra, men det känns inte som jag kommer närmare ett handlande. Men min psykolog säger att jag har gjort framsteg sedan jag var hos henne första gången, så jag hoppas hon har rätt.
Jag styrs så mycket av min mans känslor och tycker inte att jag har skäl nog att lämna nu när han varit nykter i flera månader. Trots att mina känslor har försvagats under åren så håller jag hela tiden på och förhandlar med mig själv. Kan jag lämna, har jag skäl nog, vågar jag skaffa en lägenhet, vad ska han säga osv osv. Jag kommer inte fram till något. Som om det inte skulle räcka med att det här med alkoholen har legat som en mörk slöja över mitt liv nästan från början i vårt förhållande. Det har aldrig känts hundra procent bra. Det har alltid varit något som förmörkat mitt liv med min man. Det där mörka som man aldrig vågat prata om, men som alltid gjort det svårt att se ljust på framtiden. Det har alltid funnits där och tyngt mig och gjort att många skratt varit på låtsas och att många planer aldrig riktigt fullföljts. Mina barn har varit min stora och enda riktigt äkta glädje här i livet. Är så oerhört tacksam för att jag har dem.
Är det så konstigt att jag nu vill slänga bort den här mörka slöjan över mitt liv och känna mig fri. Jag vill inte ha något som förmörkar mitt liv längre. Nu är han nykter, men kommer den mörka slöjan att försvinna, nej, det tror jag inte. Den kommer att finnas där över mig som en tyngd ändå. Kan ju aldrig veta om den där alkoholen ska ta över igen.
Vill bli fri och börja leva!!!

Maritza
Trött på allt

Min första gång att jag skriver här! Jag är så glad att jag har tagit det här steget, det betyder mycket för mig. Jag har inte så mycket tid för för att skriva just nu men jag vill gärna dela med mig mina tankar, min erfarenhet som medberoende osv. Kort sagt är jag gift med en alkoholist för 15 år sen, Han är så kallad periodare, alltså är nykter några veckor och tar återfall när som helst, Det som är jobbigaste är att vara misstänksam hela tiden om precis allt. Till och med när mungiporna är nedåt, betyder det att han har druckit igen? Han sköter saker som vanlig, men för mig är bara lögn alltihopa!!! Vad ska jag göra? Jag känner mig så trött på allt!

Kaeljo
Jobbigt....

Nu har det varit några dagar som jag mått väldigt dåligt. Har hemsk ångest. Det som utlöste denna ångest i för några dagar sedan var när min man frågade mig om vi skulle åka bort över helgen för att det var alla hjärtans dag. Jag svarade att det inte skulle fungera då jag inte tycker att vi har det så bra tillsammans. Att han bara går runt här hemma och låtsas som om inget hänt och att allt är som vanligt får mig att känna mig frustrerad och det skapar så mycket ångest hosa mig. Och varför skulle vi fira alla hjärtans dag då vi har det som vi har det. Verkar som om han inte fattat ett enda dugg. Jag förstår inte varför hans ord och känslor ska påverka mig så mycket. Jag har bara gråtit i tre dagar nu. Hur ska jag någonsin få kraft och ork att ta mig ur det här!!!!

Tigern
jobbigt

Hej!

Oavsett hur du känner för din man finns det ingen annan än du som kan påverka din situation. Den känslomässiga virvelvinden du befinner dig i känner nog de flesta av oss igen. Ett steg kan vara att komma undan några dagar och fundera på vad det är som håller dig kvar. Ilska kan man vända till agerande, så har jag gjort. Jag befinner mig dessutom hos vänner denna helg och gör så nästa helg också för att jag ska må bättre. Alternativt är att du skickar iväg honom att bo hos någon ett tag men det kan oftast vara svårare. Sedan måste du ha en plan där du har tydliga korta mål som du inte backar från. Lås dig inte vid ursäkter, som ekonomi och boende och annat. Jag är själv i denna process och följer mina mål, ett litet steg i taget, vilket är svårt för mig men nödvändigt. Själv tog jag tjuren vid hornen, jag hade redan bestämt mig att inte bli en medberoende person, genom att skriva ett brev där jag gör slut. Ställde flaskan vid avskedsbrev och ringen. Korta men ändå fördelningsbeslut av hus, ekonomi och boende. Skiljsmässan lämnas in denna vecka. Sedan blir det bodelningen. Efter det ansöker jag om att få ta över huslånet. Om det beviljas börjar han leta annan bostad. Sedan flyttar han ut.

Du behöver din egen plan och får inte ge vika med dina mål. Det här var min första helg hemifrån och tufft att det var Alla hjärtans helgen, MEN jag är enormt stolt att jag gjort detta och pratat med kompisarna som stöttar mig i beslutet jag fattat.

Så hitta din plan du kan följa steg för steg. Inga steg är lätta men varje steg du genomför ger dig mer styrka att ta nästa. Lycka till! :)

Izzy
Du kommer att orka!!

Du kommer att känna när du är redo att ta det steget. Jag trodde inte heller att jag skulle orka, det kändes verkligen som att jag skulle leva hela livet med honom o aldrig kunna ta steget att lämna. Men till slut gick det inte längre o jag kan inte riktigt säga vad det var som gjorde att jag tillslut gjorde det. Det är jättejobbigt men jag vet ändå att jag gjorde rätt.
Jag känner igen det du skriver att han bara går runt o låtsas som att allt är som vanligt sim att inget hänt o det är så frustrerande så man håller på att bli galen. Precis så var det för mig med, han planerade framåt medan jag tog en dag i taget. Du kommer att klara det! Jag tror på dig!
Styrkekramar<3

Kaeljo
Tack Izzy

Tack Izzy och Tigern för era kommentaren. Det här forumet är bra och allas kommentarer ger mig styrka och likaså att läsa andras trådar. Izzy, dig har jag följt och känner stora likheter med dig. Jag tror jag skrev nån gång i somras i din tråd att jag hade bestämt mig för skilsmässa och att det då kändes så skönt att ha bestämt mig. Att det skulle bli en så här lång och jobbig resa hade jag aldrig kunnat förutse. Att jag fortfarande, ett halvår efter att jag sagt att jag ville skiljas inte är skild hade jag inte trott. Att han skulle bli förtvivlad var jag övertygad om, men att hans känslor skulle styra mig så och sätta stopp för mitt handlande hade jag inte trott. Men min resa har börjat i alla fall.
Dina ord betyder så mycket Izzy.
Kram

Izzy
Vi tänker så lika!

Det var så för mig med att jag bestämde mig för att nu ska jag lämna honom, nu får det vara nog, den här gången går jag. Men det är verkligen inte så enkelt!! Jag vet inte hur många gånger kag bestämde mig innan jag verkligen gjorde det. Så fort han höll upp några dagar o var lite snällare så började jag tveka, det är inte klokt så fort man glömmer hur det är. Jag tänkte som de flesta här att jag överdriver, det är nog inte så illa iallafall, till nästa vända o så håller det på. Det tar tid att farsa ett sånt beslut men du kommer att fixa det när du är redo.
Kram<3

Kaeljo
Undrar om jag blivit galen!!

Skönt att höra Izzy, att det var svårt för dig också. Jag börjar nästan tro att jag blivit galen. Var ute och promenerade med en av mina bästa vänner idag och jag har känt mig så otroligt ledsen den senaste veckan och tänkte att det kommer att kännas bra att få prata med henne. Dessutom har hon själv lämnat en missbrukare för drygt tio år sedan. Men efter promenaden kände jag mig ännu mer ledsen. Tårarna bara forsade när jag kom hem igen. Hon undrade med ett hårt tonläge hur länge jag har tänkt att gå omkring och inte fatta något beslut. Jag vet inte svarade jag, det är så svårt för mig att göra en annan människa så ledsen. Då får du väl helt enkelt stanna då, säger hon. Men för mig känns det inte som ett bra alternativ heller, då ser jag till att han mår bra på bekostnad av mina känslor. Jag var väl extra känslig idag, men hon var så hård mot mig och för mig är detta så svårt. Jag går hos psykolog fortfarande och ändå är det så svårt. Från början drog jag ut på allting för omtanke om min man. Han bad mig att stanna några månader till för att han skulle må bättre och bli stabilare i sin nykterhet. Det är på något vis detta som har gjort det ännu svårare för mig nu, att han fortfarande är nykter. Känner mig inte lika arg på honom längre som jag gjorde för ett halvår sedan då han drack och jag sa att jag ville skiljas. Då var jag så arg på honom.
Har sagt att jag ska flytta till sommarstugan så fort vattnet sätts på där i mitten av april. Min man älskar sommarstället och det gör mig så förtvivlat ont att inte han kan vara där också. Hela tiden styrs jag av hans känslor. Jag vet inte hur jag ska klara att lämna honom i stan och ensam bo där. Vad är det som får mig att aldrig se till mina egna känslor först, utan alltid min mans. Håller jag på att bli galen? Det känns verkligen så. Jag känner det som att jag är i en nedåtgående spiral. Jag hade på något vis mer go i mig för några månader sedan, även om det kanske inte verkade så. Kanske det har börjat bli en vana att leva som två tysta främlingar som inte kan prata med varandra i samma lägenhet, men som ändå har så svårt att gå åt varsitt håll. Vad vet jag! Vad jag vet är att min väninna gjorde mig ännu mer ledsen efter promenaden än före.
Jag förhandlar ständigt med mig själv i mina tankar. Det upptar mycket av min tid att grubbla över detta. Vad har jag för skäl att lämna nu när han varit nykter så länge? Hur ska jag kunna se till mina känslor när jag sårar honom så mycket? Är jag säker på att jag inte älskar honom ändå? Men även om jag älskar honom, ska jag utsätta mig för all oro över hans drickande igen?
Vissa dagar väger det ena över och nästa dag det andra. Jag kan inte "leva" pga dessa ständiga tankar och att inte vilken väg jag ska gå.

Ullabulla
Jag förstår dig så väl

I mitt fall så valde min gubbe att lätta ankar då han förstod att jag aldrig skulle göra det.Han gjorde det av egoistiska skäl,att få dricka hur mycket han ville utan insyn.Men jag tror ändå att en del av honom gjorde det av hänsyn till mig.Han såg att jag mådde mer och mer dåligt i vår relation och den fungerade inte alls längre.Så att din väninna inte kan se och förstå din vånda förstår jag inte riktigt.Känn och tänk klart och separera på prov,det är mitt förslag.

Kaeljo
Precis

Precis så har jag tänkt, Ullabulla. Att jag ska flytta isär över sommaren på prov. Jag bara hoppas att jag kan fullfölja detta, så jag inte låter mitt medlidande för min man tar överhand och inget händer. Så skrämmande att inte kunna styra med hjärnan, utan att det är känslorna som styr mig. Dessutom är det indirekt min mans känslor!

Ullabulla
Ja det är mycket

motstridiga känslor som man inte rår över.Som för alkoholisten,släpp taget,släpp kontrollen.Inse att ditt liv blivit ohanterligt pga ditt medberoende.Alanon följer ju precis samma punkter som AA.Man andas känner och tänker som alkoholisten,ens eget känsloliv blir förmörkat och dolt för en själv.Men det finns därunder och kommer att vakna till igen om du ger det chansen.

Kaeljo
Vad är det med mig?

Jag vet sannerligen inte vad det är med mig. Jag måste bara skriva av mig känner jag. Jag går fortfarande efter flera månader här hemma med min man och känner mig helt kvävd. Han kör fullständigt över mina känslor! Han håller sig nykter och då känns det som jag inte har skäl nog att lämna honom. Jag får dåligt samvete bara av att se honom i ögonen och det är nog därför det känns som jag ska kvävas här hemma. Har ångest när det är fredag och jag ska gå här hemma med honom hela helgen. Trots att jag inte har sagt en enda gång att jag tror att det kommer bli bra mellan oss igen, så är det precis som han struntar i det. Han kan plötsligt fråga vad vi ska göra på semestern, vad vi Jag var deprimerad innan när han drack, men känner mig ännu mer deprimerad nu. Jag vet inte var jag ska hämta min kraft ifrån! Känner inte att jag har någon som riktigt backar upp mig. Hur ska jag kunna bli så stark att jag klarar att komma dit jag vill och vara den enda som backar upp mig. Jag har vänner som lyssnar och förstår, men ingen riktig stöttning. Ännu fler i min närhet säger saker som bara spär på mitt dåliga samvete. Tex när min svärmor säger att detta är så jobbigt för henne så hon inte kan sova på nätterna eller när någon annan säger att "detta är verkligen ett mycket stort steg som kräver att tänkas igenom noga". Allt sådant sänker mig och gör mig vansinnigt osäker. Ensam är man inte så jäkla stark.
Jag går fortfarande hos min psykolog och inte ens hon får mig att handla. Jag är väl ett hopplöst fall, sitter bara och gråter när jag är där. Allt känns så meningslöst just nu. Så som livet är nu är det inget kul att leva. Jag kan inte plötsligt bara säga att nu går vi vidare och allt blir som förr igen. Jo, det kan jag väl, men hur kommer jag att må då. Nej, det kommer inte att fungera.
Jag vet att ingen här kan komma med något som får mig att göra något, men känner mig så ledsen och känner bara att jag måste få skriva av mig lite. Önskar att jag kunde komma med något nytt, att jag gjort något åt min situation någon gång, men tyvärr inte denna gången heller.

margaretavilhelmina
Jag känner igen mig så mycket

Jag känner igen mig så mycket.
Jag skickar dig styrka och energi till att orka. Kramar

Anonymt
Skickar också styrka, kraft

Skickar också styrka, kraft och mod. Var inte så hård mot dig själv. Du lever under en väldigt stark press och då är det svårt att agera och tänka klart. Försök tillåta dina känslor istället. De är dina och du har rätt att känna dom du gör efter allt du gått igenom under lång tid. Som det är nu förtrycks dina känslor av både din man och av dig. Lätt att säga, men försök fokusera på vad du kan göra för att Du ska må bra. Bara i stunden och/eller i livet i stort. Var snäll mot dig själv så hittar du mer kraft. /A

Izzy
Kaejlo!

Jag känner så med dig för jag har känt precis vad du känner nu. Jag önskar att jag skulle kunna hjälpa dig på nåt sätt men jag vet hur svårt det är att ta det där steget . Min sambo planerade också för framtiden fast jag precis hade talat om hur jag kände, det var som han inte trodde att jag menade allvar o att jag aldrig skulle lämna honom. Jag gjorde så att jag började titta på lägenheter i smyg o tillslut dök det upp en som jag var intresserad av. Jag tittade på den o var sen tvungen att bestämma mig. Jag visste ju inte sen hur lång tid det skulle ta innan jag hittade någon annan. Så kag tackade ja till den o berättade sen för min sambo. Det blev ett jäkla liv för han tyckte väl att jag gått bakom ryggen på honom, men vad ska man göra när jag hade försökt att prata med honom flera gånger o han bara ignorerade det jag sa. Tror du att du kan börja kika lite försiktigt på lägenheter till att börja med? Jag håller tummarna för dig att du finner styrkan!!
Kramar<3

Kaeljo
Ni är underbara!

Tack alla som svarat mig här. Ni är underbara och det betyder så mycket att ni finns och skriver här. Izzy, din tråd har jag följt och det betyder så mycket för mig. Jag ska skriva mer utförligt en annan dag, men kände bara att jag ville tacka för allt stöttning här.
Kramar!!!

Eva-Karin
Kära du

Känner din förtvivlan. Jag velade också. I flera år först i hans onykterhet. Men efter boken HappyHappy som är flera kvinnors berättelser om skilsmässor + Märta Tikkanens ”Århundradets kärlekssaga” som jag försökte läsa högt för min då nyktre man , och fick till svar : hon har ju inte fattat nånting + en hederlig kärleksroman fick jag nog.
Köpte mig en låda tepåsar som jag visste att det bara var jag som ville ha av och sen beslöt jag att vara skild innan den var slut. Så vissa frustrerade dagar drack jag många koppar te medan harmoniska dagar inget alls. Det blev en sorts hävstång som jag kontrollerade. Men med ett slut. Låter kanske helt knasigt. Men det fungerade.
När jag läser vad du skrivit lever du fortfarande hans liv. Du anpassar dig efter vad han tycker o vad han kanske kommer att tycka. Som du gjort i många många år. Men vad tycker du då? Är inte ditt tyckande viktigast i ditt liv? Är inte vad du känner viktigast i ditt liv? Vad någon annan känner kan ju inte komma före , eller? Detta tog det lång tid för mig att se. Att mina känslor o åsikter inte var värda något. Inte ens för mig själv.
Jag tar mig friheten att kopiera in en text från det här forumet som jag bär med mig varje dag ( tack Lelas tror jag det var )
Jag är Jag därför att Jag är Jag.
Och Du är Du för att Du är Du.
Men om Jag är Jag därför att Du är Du.
Så är Jag inte Jag längre

Kram

Kaeljo
Kloka ord

Tack Eva-Karin för dina kloka ord. Visst vet jag att jag måste sätta mina egna känslor i första rummet. Min hjärna vet det, men hjärtat verkar inte fatta. Jag skulle nog behöva höra dina ord många gånger varje dag, så kanske det skulle gå in. Jag känner hela tiden efter vad han känner. Och tack vare hans känslor har jag nu stannat kvar i flera månader sedan jag sa att jag ville skiljas. Tror inte egentligen att det varit så bra för mig. Det känns som jag har blivit mer och mer nedstämd. Helgerna är inte den efterlängtade vila och återhämtning som de ska vara, utan bara en väntan på att det ska bli måndag igen. Är lättad då det är söndag kväll. Avundas mina arbetskamrater då de är så glada då det är fredag. Det var egentligen länge sedan jag kände så. Även innan då han drack var det jobbigt med helgen. Varje fredag åkte jag hem med en klump i magen, vilket tillstånd var han i då man klev in genom dörren. Hur berusad skulle han ha hunnit bli och skulle han till och med hinna somna innan middagen. Enda gångerna jag såg fram emot helgen, det var om jag visste att jag skulle hitta på något med någon kompis. Då var det lite roligare att komma hem. Visst, om jag lämnar honom nu, så kommer givetvis helgerna att bli ganska ensamma, men jag tror att det kommer att kännas friare. Känns så stort och betungande.
Det som ger mig energi i livet är mina två underbara vuxna barn. Utan dem skulle jag inte klara mig, de är mitt allt och att få umgås med dem är det bästa i livet.

Vanessa
Son som dricker

Har en son på 24 år som har druckit stora mängder alkohol sedan flera år pga svåra sömnsvårigheter och som använder alkohol i medicinskt syfte. Han säger själv att att alkoholen hjälper honom, förutom med sömnen, att komma bort från verkligheten dvs en värld fylld av ondska och destruktivitet som han egentligen inte vill vara med i. Han träffar en terapeut för närvarande, men det verkar som han dricker ännu mer sedan han började hos henne. Han har varit på missbruksmottagningen några gånger, träffat drogterapeut, kbt-terapeut utan resultat. Vad gör man?

Förtvivlad mamma

Sidor